Undrat nångång varför det var så självklart för de levitiska prästerna att ta till våld som problemlösningsmetod, när de skulle försöka lösa knuten Jesus? Varför inte bara ta honom på allvar, när han inte visade några tecken på att vilja ställa till uppror mot romarna, utan tvärtom uppmanade folk att ge kejsaren vad som kejsaren tillhörde?
Det uttalandet hade med säkerhet romarna noterat via sina underrättelsekällor, och därmed var ju hotet om ingripande från det hållet eliminerat.Det där med att romarna skulle komma och ta både land och folk från Stora Rådet var alltså bara snömos, propaganda för att få understöd för att ta till våld! Inte heller hade han gjort något försök att ta över tempeltjänsten från prästerna – han hade visserligen kastat ut krämarna från templet ett par gånger, men det var ju bara att bära in marknadsstånden igen, så snart han hade försvunnit. Han hade ju inte tagit vare sig pengar eller varor från dem, bara markerat sitt ogillande på ett tämligen tydligt sätt….
Så varför denna blodtörst? Inte hade de ens rätt att avrätta någon, den förmånen förbehöll ockupationsmakten sig själva, så de måste dessutom få Pilatus med noterna efter sin egen skenrättegång. Det var mycket besvär de gjorde sig för få Jesus avrättad, och den sadistiska skadeglädje översteprästen sedan visar på Golgata är just blodtörst, inte ett kyligt beklagande av att det nu inte fanns något annat att göra med den här orosstiftaren….
Förklaringen kanske finns i 1 Mos 34, berättelsen om våldtäkten mot Jakobs dotter Dina.
Simeon och Levi tog sig nämligen för att genom svek och förräderi mörda hela staden Sikems manliga befolkning som hämnd för det som hänt deras syster.
I 1 Mos 49 profeterar Jakob om sina söner. I 49:5-7 får det mordiska brödraparet ett mördande omdöme om sig – och de drabbas av sin fars förbannelse, inte hans välsignelse!
Småningom blir det just Levis efterkommande som får hand om prästtjänsten i Israel, och det var en ättling till Levi som anstiftade mordkomplotten mot Jesus. Benägernheten att lösa konflikter med våld gick alltså i arv, generation efter generation. Det fanns tydligen en skuld som följde släkten Levi, generation efter generation, som byggdes på och blev större varje gång det här mönstret upprepades – eller så var det stamfaderns förbannelse, som var verksam – eller så var det litet av båda.
Alltnog. Det här är kanske en varning värd att ta vara på. Det är bättre och mer kristligt att välsigna folk än att på olika sätt förbanna dem, alltså förminska, förakta, eller bära på mer eller mindre uttalade onda önskningar mot dem.
Oförtjänta förbannelser träffar inte, de far förbi – och kanske kommer i retur till avsändaren som en annan bunerang.
Men de förtjänta förbannelserna, hur går det med dem? Och som vi människor beter oss mot varandra i olika sammanhang finns det med säkerhet gott om förtjänta förbannelser att skicka iväg! Och fallet med Levi efterkommande visar, tror jag, hur en förbannelse, som uttalas på grund av något som blivit gjort, något ont, kan göra ont värre, mycket mer och mer långtgående i tiden, än vi alls förstår.
Vi ska välsigna och förlåta, inte förbanna och hämnas, säger aposteln i Rom 12. Våra ord har betydelse, och som det står skrivet, tungan har liv och död i sin makt, och den som gärna brukar den får äta dess frukt…..