I Luk 14:25-33 varnar Jesus för konsekvenserna av att inte beräkna kostnaderna, innan man börjar följa honom, blir hans lärjunge. Annars är det fara värt att man visserligen nog lägger grunden för det man ville göra, men sedan inte har de nödvändiga resurserna för att få det färdigt!
”Någon annan grund kan ingen lägga än den, som redan är lagd, Jesus Kristus, men sedan får man se upp med hur man bygger vidare på den!” Ungefär så skriver aposteln i 1 Kor 3:11-15
Det kostar alltså att följa Jesus.
Priset är att man får så lov att säga nej till sig själv, överge den egna vägen till förmån för Guds.
Detta är då raka motsatsen till den lyckopiller-religion, som ibland har predikats i Jesu namn, den som går ut på att ”kom till Jesus, så löser sig allt, du blir ung och vacker och rik och frisk….”
Den kostnad, som Jesus inleder med att peka på, är något, som vi helst hoppar över i läsningen, för dt verkar så obegripligt.
Jag syftar alltså på vers 26. Ska man hata sina närmaste släktingar för att kunna följa Jesus? Vad är detta??
Det grekiska ordet, som är översatt ”hata” är ”miseo”. Kan man hitta fler betydelser än bara svenskans hårda ”hata” för det?
Jag kollade upp saken, och hittade en hel del material på nätet: Här är ett klipp:
”Miseo (μισέω) primarily refers to the Greek verb for ”to hate,” but it has nuanced meanings in biblical and linguistic contexts, often implying a strong negative preference, rejection, or loving less rather than intense passion, and is used by Jesus to emphasize prioritizing God. ”
Kan man då hitta något bibliskt exempel på att Jesus egentligen menade att vi ska älska våra närmaste mindre än vi älskar honom, att vi ska avstånd från våra nära och kära, om de vill hindra oss från att följa Herren?
Jadå, inga problem!
I Matt 10: 37-39 finns en annan version av hur Jesus framställer sitt absoluta krav på att den, som vill följa honom, också ska ha honom som sin första prioritet: ”Den, som älskar sin far och mor mer än mig är mig inte värdig, eller den, som älskar sin son eller dotter mer än mig är mig inte värdig.”
Och detta sägs i ett sammanhang, där han i de föregående verserna har talat om det åtskiljande, som evangeliet kommer att åstadkomma!
Och här har vi då frestelsen, som han varnar för, frestelsen, som han själv har mött och övervunnit: fresrelsen att undvika åtskiljandet, det åtskiljande som blir resultatet, när de, som ser det som sin rätt att kräva vår kärlek och lojalitet, finner sig vara degraderade till andra platsen i våra liv.
När mötte Jesus den här frestelsen?
Jag tror att det var när hans släktingar trodde att han mist förståndet, och kom för att ta vara på honom.
I Mark 3:21 står det att de gjorde så! I Mark 3:31-35 berättas sedan vad som hände, när de kom fram till platsen där Jesus befann sig. Han tar avstånd från dem. Han säger att det är de, som gör Guds vilja, som är hans mor och hans bröder, inte de biologiska närstående, som väntar utanför dörren.
Gör han detta för att han hatar dem? Ingalunda.
Han gör det för att han älskar dem mindre än han älskar Gud Fader, och dem, som Gud har gett honom att leda och undervisa och småningom dö för.
Frestelsen bestod i att lämna det uppdrag Gud hade gett honom för att gå ut till mamma Maria, lugna henne, förklara för henne, kanske följa med hem och snickra några veckor för att visa att han nog var vid sina sinnens fulla bruk, så att hon inte skulle behöva vara orolig för honom, och så vidare. Undvika åtskiljandet, kort och gott, skona Maria från svärdet, som skulle gå genom hennes själ.
I Joh 21:15 får Petrus sin examensfråga: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än dessa?”
Inte var det meningen att han skulle på något sätt hata sina med-lärjungar, det Jesus vill är att han ska älska Herren mer än sina medbröder!
Till och med där fortsätter åtskiljandet, i skillnaden mellan att älska sin nästa som sig själv, men Gud mer än allt och alla andra! För att Petrus skulle kunna vara en herde för Herrens hjord, krävdes att han skulle älska Jesus mer än de människor han skulle ha vård om – och vi frestas ständigt att vända upp och ned på den prioriteringen, med den följden att vi stryker varandra medhårs och sopar obekväma och jobbiga saker under mattan, i stället för att upprätta varandra och kalla varandra tillbaka till Herren.
På det sättet gör vi just det, som Jesus varnar för: vi lägger rätt grund, tron på Jesus, men sedan bygger vi med undermåliga material, och inget blir nånsin färdigt så som Gud ville ha det….
I Luk 17:32 säger Jesus kort och gott: ”Kom ihåg Lots hustru!”
Efter att Lot och Abrahan hade skilts åt, bosatte Lot sig nere på den då bördiga slätten vid södra änden av Döda Havet. I staden Sodom fanns det god avsättning för hans boskap, så han flyttade hela tiden närmare ditåt – kortare väg till marknaden!
I finska bibeln står det att han ”siirtyi siirtymistään”, ett målande uttryck för att han hela tiden jämkade sig närnare Sodom, en bit i taget. Till sist flyttade han in i Sodom, bosatte sig där – antagligen som en medlem av societeten, stormrik som han var.
När sedan natten då staden skulle förstöras kom, och Lot och hans familj fick fly hals över huvud, utan att få med sig annat än kläderna på kroppen, varnade änglarna dem, och sade att de inte skulle se sig tillbaka. Men, Lots hustru kastade ändå en längtansfull blick tillbaka på lyxen och överflödet, som de nu tvingades lämna bakom sig för en synnerligen oviss framtid.
Och förvandlades till en saltstaty på kuppen.
Det här med att se sig tillbaka på sådant, som vi har fått lov att lämna för att kunna följa Herren, är en ständigt lurande frestelse.
Israels folk grät i öknen över köttgrytorna i Egypten – de såg sig tillbaka. Mos 11
När de hade sysslat med detta tillbakablickande ett tag, då ville de välja sig andra anförare i stället för Mose och Aron, och vända tillbaka till slaveriet i Egypten! 4 Mos 14
Att se sig tillbaka är alltså första steget till att börja vilja vända tillbaka.
För mig och dig tar sig det här kanske oftast uttryck i att vilja ha det bästa från båda världarna, både det som är roligt och njutningsfullt och på olika sätt givande i den här världen, och allt det goda vi har i Kristus som grädde på moset. Vi kanske inte ser tillbaka på något vi lämnat så mycket som vi sneglar på den tillvaro, som existerar parallellt med det liv, som efterföljelsen innebär. Effekten är dock den samma. Man stelnar småningom till, inte som en saltstod till det yttre, men nog till sin invärtes människa.
Mötte då Jesus själv denna frestelse? Jag tror att han gjorde det.
I Luk 9:51 står det så här: ”När tiden för hans bortgång var inne, vände han sitt ansikte mot Jerusalem, fast besluten att gå dit upp.”
”Vände sitt ansikte åt det hållet”. ”Fast besluten att gå.” Varför denna formulering?Jag tänker så här: Han hade två år av fantastisk framgång bakom sig, och han hade en vandring mot lidande och död framför sig.
Är det långsökt att tro, att frestaren fanns där och viskade i hans öra om möjligheten av att ta ett år till med den fruktbärande verksamheten, att gå upp till det som väntade i Jerusalem först nästa år?
Kan det tänkas att Jesus, sann människa, frestades att se både bakåt och åt sidorna, i stället för att hålla blicken fäst på det allt annat än tilltalande målet, korset på Golgata?
Lots hustru såg bara bakåt på ett liv i lyx i Sodoms socialgrupp ett. Hon föll.
Israeliterna såg bara tillbaka på ett liv i slaveri, kryddat med litet rödlök och vitlök och purjokök. De föll.
Jesus hade en vandring i Guds vilja, full av tecken och under, av hänförda människoskaror pch hängivna lärjungar, tecken och under och stora mirakler att frestas snegla bakåt på och vilja vända tllbaka till. Han förblev stående.
Emellanåt kan det behövas ett fast beslut, och en blick fäst på målet bortom målet, när Lots hustrus frestelse knackar på. Och det kan behövas en sund insikt om det faktum, att ska jag hållas stående, då är det Herren, som ska hålla mig stående. Jag är inte större än den frestare, som härskar i den här världen, det är Han, som bor i mig, som är det! Han är mäktig att bevara oss från fall!