Kanske någon undrar vad detta nu är för en ny fundering gubben har? ”Dagens axplock”?
Jag kom på det här för någon dag sedan, när jag arbetade med del 7 av ”Ett steg närmare”. Jag har ju hållit på i tiotals år här nu med att skriva långa bibelstudieserier på olika teman, och jag kan tänka mig att detta kan bli aningen tungt och kompakt emellanåt för den, som ska försöka läsa och hålla i minnet vad det var jag har skrev för ett halvår sen, och fortfarande bygger vidare på….
Så nu ska jag försöka varva den typen av material med just axplock, kortare inlägg, som är avslutade helheter utan något ”fortsättning följer” i slutet! Arbetsidén är att jag tar ett axplock från en bibelbok i taget, jag började redan för två dagar sen med 1 Mosebok, idag blir det 2 Mos, och sen fortsätter jag genom Bibeln. Jag har ingen ambition att skriva ett axplock per dag, men rätt ofta, i alla fall! Kommentarer av olika slag är förstås välkomna, det får vara tillägg, avdrag eller invändningar, allt som inte smädar Herren är välkommet!
I 2 Mos 8 finns berättelsen om hur Herren sände en paddinvasion in över Egypten. Det här hände för i runda tal 3500 år sedan, då faraonerna härskade i Egypten. Makten gick i arv från far till son, några andra kvalifikationer än att vara född i rätt familj krävdes inte. Så, en del faraoner var dugliga härskare, andra mediokra, och sen fanns det ju såna, som var på gränsen till mentalt retarderade också. Egentligen tycks det ju inte vara någon avgörande skillnad mellan dem, som för tillfället bestämmer i monarki eller demokrati på den punkten….kom jag att tänka just nu….
Alltnog, farao var inte särskilt förtjust i att dela säng med paddorna, oc h gick han på toa, då dök de i brusfåtöljen, och när han bet i sitt frukostbröd, var det osedvanligt proteinrikt….som det blir när det är små paddor i degen….
Så envåldshärskaren var tvungen att bita i det sura äpplet och be om hjälp. Paddorna hade ingen respekt för vare sig slaga, stav, eller dubbelkrona, de var bara paddor av alla krafter, precis som när Pippi Långstrump uppförde sig. Så han kallade på Mose.
”Be till Herren för mig, så att att han tar bort paddorna från mig och mitt folk!”
”Du ska själv få bestämma tidpunkten, när paddorna ska försvinna!”, svarar Mose.
Och nu visar det sig, att denne farao hörde till dem, som inte precis var en av de vassaste pennorna i pennskrinet. Han kunde ha blivit av med paddorna på minuten, han kunde ha sluppit dem om en kvart. Han kunde ha fått låta sina tjänare börja sopa ihop döda paddor efter en halvtimme. Men vad säger karln?
”I morgon”
I morgon! Så han sov bland paddorna – eller snarare, vakade bland paddorna en natt till, fick skäll av alla sina fruar för att de måste ha paddor i badkaren en kväll till – för Mose gav honom inga goda råd, han svarade bara: ”Det ska bli som du har sagt!”
”Du får som du vill, farao! Vill du ha dina paddor en dag extra, så varsågod!”
Nu frestas vi dra på munnen åt detta exempel på närmast brottslig dumhet. Hur kunde han bete sig så korkat? Men då kastar vi sten i glashus. För vi kånkar minsann omkring med våra paddor vi också, inte bara en dag extra, utan ibland i vecko-, månad-, åratal! Vi får nåd från Gud, rening i Jesu blod, inre befrielse i samma ögonblick som vi vandrar i ljuset och bekänner våra synder. Vi får lägga bort vrede, hämndlystnad, bitterhet, besvikelse och hat, ge alla sådana paddor, som har trängt sig in i våra liv och hem, åt Honom, som har sagt: ”Kasta din börda på Herren!” Vi behöver inte bära dem med oss, ge dem utrymme, plågas av slemmigheten, vidrigheten, paddvårtorna, inpå våra skinn, och i det här fallet till och med under skinnet!
Men gör vi det?
Min erfarenhet säger att alltför många kristna bär sig ännu mer korkat åt än farao – Herren låter också oss själva bestämma hur länge vi vill ha kvar våra ”paddor”, men vi gör oss inte av med dem redan nästa dag, som han gjorde, vi släpar dem med oss, låter dem växa och föröka sig, ibland, i värsta fall, så länge vi lever!
Har du några såna här paddor? Du bestämmer själv hur länge du vill ha dem kvar!