I 3 Mos 24 finner vi bestämmelsen om ”skådebröden”, de tolv brödkakor, som skulle läggas inför Herrens ansikte på det gyllene bordet i tabernaklet, och bytas ut mot färska varje sabbat.
Tredje Mosebok hör inte till de böcker, som vi brukar ägna desto mera uppmärksamhet åt, inte för intet kallas den ”Leviticus”, Levitboken – eller kanske Prästboken. Här beskrivs nämligen alla de olika offer, som israeliterna skulle bära fram åt Herren, i detalj, och eftersom Jesu offer för oss gjorde slut på den gammaltestamentliga offertjänsten, tänker vi lätt, att här har vi som kristna knappast mycket att hämta!
Detta kan eventuellt vara en något förhastad slutsats. Kanske dessa offer, som ju pekar framåt mot Kristi offergärning, kan hjälpa oss att förstå mer av vad Jesus verkligen gjorde för oss, bara vi ger oss tid att titta efter?
Avsikten med dessa skådebröd beskrivs inte närmare. De är tydligen inte ett offer på samma sätt som syndoffren, skuldoffren, och så vidare, de skulle inte brännas, utan Aron och hans söner skulle äta dem, bara rökelsen, som ströddes på dem, skulle brännas.
Ändå kallas de en del av Herrens brännoffer.
I den hebreiska grundrexten kallas de ”lähäm happanim”, som bnetyder ”ansiktsbröd”. detta eftersom de var osyrade, och lades fram inför Herrens ansikte. Engelsmännen talar om ”The Bread of the Presence”, ”närvarons bröd”, då tydligen syftande på att de lades fram att vara i Guds närvaro.
Vårt ord ”skådebröd” torde syfta på att de lades fram att vara i Guds åsyn.
Men varför skulle detta göras?
De var tolv till antalet, precis som Israels tolv stammar, och detta får mig att anta, att de skulle just symbolisera Israels folk, fungera som en påminnelse om att Gud förväntar sig att hans folk ska vara och leva inför hans ansikte.
De skulle vara beströdda med rökelse, vilket får mig att tänka, att Guds folk också ska vara aktivt vända till Gud, i bön, i lovprisning, i tacksägelse , och i bekännelse, bekännelse av tro, bekännelse av synd, bekännelse av tillhörighet.
Den första betydelsen av detta brödframläggande, som jag kommer att tänka på, är att vi har en uppgift att lägga fram varandra inför Gud, lägga fram varandra inför hans ansikte i förbön. Detta var ju vad Gud gav Mose och Aron i uppgift att göra, när den aronitiska välsignelsen gavs! ”Herren vände sitt ansikte till dig!”
Den andra betydelsen kunde vara, att vi ska vara medvetna om att det är meningen att vi ska stanna där inför Gud, leva inför honom varje dag i veckan! Jag hörde en gång ett uttryck, som fick mig att undra, om vi kristna riktigt har tänkt det här färdigt?
”Vi ska inte låta stigen till Golgata kors växa igen.”
Nej, stopp och belägg! Inte är det väl meningen att vi ska gå bort från korset stup i kvarten, och sen komma tillbaka, och sen gå bort igen, i en ständigt upprepad rundgång, som resulterar i upptrampade stigar?
Vi ska väl stanna där vid korset, ta det på oss, leva under det, lägga hela vårt liv under det, både det som vi är nöjda med, och det, som vi skäms för, för allt i våra liv behöver renas genom Kristus!
Den tredje betydelsen: en påminnelse om att Gud ser oss, ser rakt igenom oss, vet allt om oss. Vi finns där i hans åsyn! Vad jag än kommer underfund med om mig själv, hur eländig en nyvunnen självinsikt än är, får jag ändå vara trygg i vetskapen om att detta har Gud sett hela tiden, vetat om hela tiden, och ändå älskat mig oc kallat mig för sin. Den saken förändras inte av att jag nu råkar få syn på något, som han vetat om hela tiden! När ”skådebrödet” blir uppmärksammat på att det innehåller en del främmande ingredienser, som behöver rensas bort, då är detta något att vara tacksam för, inte att drabbas av rädsla och självförakt över!
En sak till tänker jag på: Det skulle framläggas nya bröd varje vecka. Men de gamla skulle inte kastas bort, de var högheliga!
Vi ”skådebröd” i det nya förbundet, vi förnyas hela tiden genom Anden, som bor i oss, så vi behöver inte bytas ut. Men det är meningen att vi ständigt ska bli fler, så varje gång en människa kommer till tro, läggs ännu ett ”skådebröd” fram inför Herren, för att få vara i hans närhet, och vara föremål för hans uppmärksamhet och fadersomsorg!
Jesus gjorde allt detta möjligt. Han öppnade vägen för oss till nådens tron, gjorde så att vi kan göra det, som Johannes Döparens far Sakarias profeterade om: ”att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom i alla våra levnads dagar!”
‘