Vi tar ett steg framåt i Bibeln igen, till andra Krönikeboken, närmare bestämt kapitel 21. Där träffar vi på gamla bekanta från axplocket 18.2, nämligen kung Josafat, hans son Joram, och dennes hustru Atalja.
2 Krön tilhandahåller uppgifter, som inte fanns i andra Kungabokern, och läser man verserna 2-6 här, då blir man tämligen illamående.
Josafat hade sju söner, Joram och sex till, men eftersom Joram var den förstfödde, gjorde Josafat honom till sin efterträdare. Nu kan man undra: var Josafat så förblindad av faderskärlek, att han inte såg vart detta barkade?
Han hade sett till så att Joram blev gift med denna dotter till Ahab och Isebel. Han hade blivit strängt tillrättavisad av Herrens profet med anledning av sitt nära samarbete med Ahab. Han visste vad Isebel gick för.
Må vara att han tidigare hade arrangerat ett mänskligt sett förnuftigt politiskt äktenskap mellan sitt eget hus och Ahabs, men efter profetvarningen kunde man väl ha väntat sig att han skulle ha hållit ett extra noga öga på vad slags inflytande denna Atalja riktigt hade på hans son!
Med tanke på hur hon senare betedde sig efter Jorams död, när hon såg till att avliva alla potentiella konkurrenter om makten, är det inte svårt att gissa vem som gav Joram rådet att ta livet av alla sina bröder så snart han fått ett fast grepp om kungamakten, så som vi kan läsa skedde här i 2 Krön 21!
Det var med all sannolikhet så, att det inte bara var en gång, utan två gånger, som Atalja anstiftade blodbad på kungaättlingar i Juda rike!
Det fanns inget i lagen , som sade att det per automatik skulle vara den äldste prinsen, som blev kung efter fadern. David valde Salomo, som kom långt ner i åldersordningen! Josafat hade haft fria händer att välja den dugligaste, mest gudfruktige av sina söner, en, som inte skulle ha haft det onda inflytandet norrifrån i sitt hus. Faktiskt skulle efter Guds eget utlåtande vilken som helst av hans bröder ha varit bättre än Joram! 21:12
Men där fanns en sedvänja, en tradition, som sade att den äldste skulle ta över, och Josafat följde den seden utan någon närmare eftertanke. Med katastrofala följder för både sina egna efterkommande, och det rike han gett i arv åt Joram och Atalja – jag säger ”och Atalja”, för lika visst som det egentligen var Isebel, som regerade i Israel, inte galjonsfiguren Ahab, så var det också Isebels dotter, inte galjonsfiguren Joram, som i verkligheten regerade i Juda!
Vi brukar ibland tala om ”Isebels ande”, då åsyftande en andemakt av den värre sorten. I de berättelser i Bibeln, där Isebel och Atalja figurerar, får man en god bild av vad detta handlar om: skaffa först makt, och använd sedan den makten till att leda Guds folk på villovägar, och till att på varje tillgängligt sätt marginalisera och eliminera sådana, som står i vägen för en, och som inte låter sig varken skrämmas eller manipuleras!
Och, det kan vara skäl att lägga märke till att det tycks vara så, att sed och tradition, som förändras över tid, men så långsamt, att den sällan prövas eller ifrågasätts, emellanåt leder till att den här typen av långsamt dödande inflytande tar sig in också ibland Guds folk nuförtiden…..