Så kommer vi fram till sista kapitlet i Lukasevangeliet – hittills har jag ju plockat texter enbart från Lukas i mina försök att ta ett steg närmare Jesus sådan han var under sitt jordeliv, och 24:44-49, Lukasversionen av missionsbefallningen, är den sista. I fortsättningen ska vi börja se litet på exempel från de andra evangelierna….
Jesus berättar här om vad som ligger framför för lärjungarna: omvändelse och syndernas förlåtelse ska predikas för alla folk med början i Jerusalem. Och sedan kommer den avgörande viktiga avslutningen: ”Jag ska sända er vad min Fader har utlovat, och ni ska stanna här i staden till dess detta händer! Gå ingenstans, gör ingenting, förrän Anden har kommit!”
Vi har fyra versioner av missionsbefallningen i vår Bibel, och jag utgår från att de alla har blivit uttalade, tre av dem vid olika tidpunkter eftr Jesu uppståndelse, den fjärde strax efter hans himmelsfärd. De finns i Matt 28, Mark 16, Luk 24, och Apg 1.
I allmänhet avses den version, som finns i Matt 28:18-20, när vi talar om missionsbefallningen. Den texten har liksom blivit missionsbefallningen med stort M. Det är inte bara en gång, som jag har sett människor se frågande och förvånade ut, när de fått höra att det finns tre versioner till!
Då kan man fråga sig varför det är just Matteustexten, som har fått denna dominerande ställning?
Det, som åtminstone jag tror är svaret på den frågan, är tämligen nedslående:
Matteusversionen är den enda, som inte nämner vårt behov av den helige Andes kraft i arbetet på att utbreda evangelium!
Läser vi enbart den, då kan vi lätt skapa oss en felaktig bild av att ”nu har vi fått detta uppdrag, nu ska vi ta itu med att förverkliga det, med allt vad vi har av vilja och beslutsamhet och hängivenhet och offervilja och……”
Och så går vi ut för att predika evangelium, kanske i ”Jerusalem”, alltså vår näromgivning, kanske i hela världen – i egen kraft.
Vilket ju är just det Jesus befaller lärjungarna att inte göra här i Luk 24!
Människan är en varelse med enorma egna resuser.
Minns du berättelsen om Babels torn, som finns i 1 Mos 11?
Där säger Gud så här: ”Detta är deras första tilltag, och härefter ska inget vara omöjligt för dem, vad de än besluter sig för!”
Det här är alltså vad Gud har attt säga om mänsklighetens resurser – också efter både syndafall och syndaflod! Men Herren satte stopp för deras försök att skapa ett religiöst imperium – att de ville bygga ett torn med spetsen uppe i himlarna handlade om att de ville ha kontakt med andevärlden, inte att de skulle bygga en trappa till månen.
Om lärjungarna hade blivit sända iväg i egen kraft, då hade det i princip varit början på ett nytt babelstornprojekt. När människor skapar något med egna resurser, då tar de själva kontrollen över det, och börjar använda det för att främja sina egna syften.
Det har visat sig med all önskvärd tydlighet, att det här är just vad som har hänt ned genom kyrkohistorien. Överallt och alltid, där människor skapat strukturer för att kunna ta ta makten över Guds hus, där har också fokus tenderat att flytta från Jesus till hans självutnämnda ställföreträdare på jorden, oavsett om det sedan är frågan om små lokala sektledare, eller ärkebiskopar och påvar.
Överallt där den helige Andes kraft att föda människor på nytt har fått utgå till förmån för undervisnings- och indoktrineringsbaserat proselytmakeri, där har Jesu ord om att det som är fött av kött är kött åter en gång besannats.
Jesus visste förstås att den här risken var överhängande, därför gav han en sådan tydlig befallning. Först hade han sagt i avskedstalet, Joh 15, att lärjungarna inte kunde göra någonting alls, om de var skilda från honom, sedan säger han att de inte ska gå någonstans, inte påbörja något arbete alls, förrän de hade fått Anden.
”Skilda från mig kan ni ingenting göra” – det innebär att de inte skulle komma att kunna åstadkomma något av andligt, bestående värde skilda från Herren, inte kunna bära någon frukt för Guds Rike.
Och vad hände sedan, när första generationen kristna var borta, och nästa och nästa och sedan nästa tog över?
Jo, vi utvalde Matt 28 som den allt överskuggande Missionsbefallningen, och satte de andra mer eller mindre på undantag.
Vem tror ni var nöjd med den utvecklingen? Vem tror ni styrde den?
Nå, vi kan erkänna och igenkänna att frestelsen att rusa iväg på egen hand och med stor entusiasm är bara alltför verklig för oss syndiga människor, men hur var det för Jesus själv?
”Han var frestad i allt, liksom vi…”
Då måste han ju rimligtvis ha varit frestad också i detta?
Här vill jag börja med att ställa frågan vilka egna resurser Jesus hade att röra sig med? Vad kunde han frestas att använda?
Oftast tänker vi oss att Jesus var en visserligen ovanlig, men dock bara människa, fram till dess att Anden sänkte sig över honom vid Jordan. Då kom kraften, som han sedan verkade i de tre sista åren av sitt liv. Före det hade han ungefär lika mycket att ta till som vi andra. Men stämmer det?
Vi vet att Jesus lade av sig hela sin gudomshärlighet, när han kom hit. Han utblottade sig, stod det i Fil 2:7 i 1917 års översättning. Engelsmännen använder uttryck som ”made himself of no reputation”, ”stripped himself”, ”emptied himself”, ”made himself nothing”. Det grekiska ordet har betydelsen att bli tömd – han uttömde sig på allt. Han kom hit som Människosonen. Allt det andra hade han lagt av sig.
Men vad hade han som Människoson, syndfri människa?
I Rom 5 och 1 Kor 15 beskrivs han som den andre Adam.
Vad hade Adam för resurser före sitt fall, medan han ännu var syndfri, och hade kvar härligheten från Gud? Han var satt att råda över skapelsen, inkluderande kräldjuren. Han hade alltså absolut auktoritet över allt, som hade med denna jord att göra, han var på riktigt skapelsens herre och krona.
Jag utgår frimodigt från att den andre Adam, Jesus, inte hade mindre resurser än den förste.
När Jesus driver ut onda andar befaller han dem bara. Han hade auktoritet attt råda över dem – som Människosonen, den syndfrie andre Adam, son av Gud, på samma sätt som den förste Adam var son av Gud, Luk 3:38.
När han stillade stormen gjorde han det med en befallning. Han rådde över skapelsen.
När han gick på vattnet upphävde han temporärt en naturlag – som den andre Adam, Människosonen.
Och var det så, då hade han haft de resurserna hela tiden, hela tiden han jobbade som snickare i Nasaret, alla år han levde ett vanligt hantverkarliv i tålmodig väntan på att hans tid skulle komma.
Vi har inte en enda indikation på at han nånsin skulle ha använt sig av Adams auktoritet förrän efter att Anden hade kommit, och hans offentliga tjänst hade börjat!
Han gjorde exakt det, som han befaller lärjungarna att göra: han väntade på det, som Fadern skulle sända när tiden var inne!
Men var det lätt?
Han kunde ha börjat sin offentliga tjänst i förtid, använt den väldiga resurs han hade tillgänglig hela tiden! Hur många gånger fick han lyssna på ovett från ohyfsade kunder under alla åren i snickeriet? Jag har själv jobbat i verkstad på 80-talet, och gjort skräddarsydda arbeten, som kunder hade beställt – jag jobbade med extern utrustning till lantbrukstraktorer då, så jag vet att det finns alla slags beställare! Endel var jättehyggliga, och klagade inte alls, andra påpekade sånt, som inte var riktigt som de hade beställt, och fick det korrigerat, men de var hyggliga och hövliga när de gjorde det, och det var ju också helt OK. Och sen fanns det de, som var….ja, ni kan gissa. ”Blodtryckshöjande” är väl en beskrivning så god som någon.
Jesus hade med säkerhet rikhaltig erfarenhet av blodtryckshöjande kunder, han också!
Och jag kan tänka mig att den onde såg till så att kunderna var på sitt sämsta humör, när de kom till Jesus för att hämta sina grejer! Det skulle i alla fall jag ha gjort i hans ställe…och sedan skulle jag ha viskat något sånt här i hans öra:
”Men sluta nu med det här, Jesus! Du har bättre och viktigare saker att göra! Lås nu dörren till snickeriet, och häng dit en skylt med ”Gone preaching!” Och så börjar du göra det du har kommit hit till jorden för! Gå här och slösa bort tid i det oändliga på att lyssna till dom här gnällspikarna…”
Den frestelsen var verklig, och den rörde vid något, som fått många på fall, för vi människor, vi tycker inte om att vänta på rätt tid, vi vill ha saker strax, med detsamma, och nu!
Men Jesus ville inte bygga något babelstorn, inte ha något eget religiöst imperium att regera. Han valde att vänta på Anden, och sen gick han i Andens kraft. Visst, han använde också sin egen begåvning och sin av Fadern givna Adamsauktoritet, men bara i enlighet med Faderns vilja, aldrig på egna vägar!
Så använde också apostlarna all den personliga begåvning Gud had gett dem var och en, efter att Anden hade kommit och arbetet hade börjat, men de var mycket medvetna om att allt måste helgas genom Kristus, innan det kunde vara välbehagligt för Gud!
Vilket innebar att de gav Gud äran för allt, som hände, och de var inställda på att det var Kristi kropp och inget annat, som skulle byggas upp!
Rätt sak i fel tid blir fel, det är vad denna text lär oss….