Det har blivit längre mellan axplocken nu ett tag, jag har en intensiv ”jobbonärvecka” bakom mig, när jag inte hunnit med mycket annat än att förbereda nästa åtagande, och nästa, och nästa….
Nu ser jag fram emot en period på elva dagar med summa ett inbokat möte, så det är dags att plocka litet ax i Skriften igen!
Ordspråksboken står i tur. Där har jag fastnat för 18:20-21 och 29:20.
”Av sin muns frukt blir var och en mättad, buken fylls av läpparnas skörd. Tungan har makt över liv och död, de som gärna brukar den får äta dess frukt!”
”Ser du en man, som snabbt tar till orda, det är mer hopp om dåren än om honom!”
Jag och min hustru brukar besöka simhallen en gång per vecka, simning är en utmärkt motionsform, och så får man ju steka sin gamla kropp i bastun på samma gång! För några veckor sedan satt jag med i en av de vanliga livliga diskussionerna på bastulaven där, det brukar handla om religion, politik, eller annat, som engagerar gubbarna, när bastuångan fått lösa tungornas band.
Jag lyssnade mer än jag pratade, och efter ett tag var det en som påpekade att jag inte tycktes ha någon lust att uttala mig i frågan som var uppe. Till det genmälde jag vänligt, att jag har kommit underfund med att man lär sig mer när man lyssnar på andra, än när man pratar själv…
Den kommentaren renderade mig en lång blick, och några små skratt.
Det är lätt att kläcka ur sig både det ena och det andra, men hur tar man det redan sagda tillbaka?
Att säga ”jag tar det där tillbaka” är ju bara löjligt. Det som är sagt är sagt, det man släppt ur sin mun, det är ute, det går inte tillbaka in dit. Det träffar andra, det blir ihågkommet, det kan antingen bygga upp eller riva ner, men man kan inte ta det tillbaka!
Därför ska man inte vara så snabb att ta till orda! Det är dåraktigt att handskas oövertänkt och ovarsamt med ord, ord kan liva upp, men de kan också dräpa, och det gäller att tänka efter före, för efter är det för sent!”Tungan har makt över liv och död….”
Jesus kom med en annan version av den här varningen, när han sade att munnen talar ut det som hjärtat är fullt av. Vi blir mättade av vår egen muns frukt, det vi avslöjar om oss själva, när vi pratar mycket och gärna och utan eftertanke, det noteras av omgivningen, och bidrar till att forma den bild andra har av oss. På den vägen kommer allt det lösa pratet tillbaka till avsändarna.
För egen del använder jag ibland det jag säger som spegel – de som känner mig vet att jag kastar sten i glashus när jag skriver det här, jag har nämligen lätt, alltför lätt för att prata! Är man snäll kallar man det att vara verbalt begåvad, är man elak kallar man det mundiarré…
Spegeleffekten kommer när jag minns vad jag har sagt i olika sammanhang, och skärskådar vad det säger om mig som människa, vad det avslöjar om vad mitt hjärta är fullt av! Det är hälsosamt att devalvera sin andlighet med jämna mellanrum, och här har man ett utmärkt tillfälle till det, om man hör till de pratglada!
Det finns situationer där det där med att snabbt ta till orda blir rena frestelsen, som t ex när någon retar en, förolämpar en, ifrågasätter en, och så vidare.
Det gamla rådet om att räkna till tio innan man svarar på sånt är värt att ta vara på. Jag skulle vilja tillägga att man kanske ska räkna till tio baklänges, långsamt, och på swahili, för att det ska hinna göra ordentlig verkan….
Men där finns ju också en härlig möjlighet, ett löfte om välsignelse, i texten jag funderar på idag! Tungan har inte bara död, utan också liv i sin makt! Man kan använda den till att säga goda saker, vänliga saker, uppmuntrande saker, kort sagt, till att välsigna andra – och också då får man äta av frukten som kommer från den. Likaväl som det stänker tillbaka på en själv när man missbrukar sitt talorgan, likaväl stänker det tillbaka på en själv när man välsignar andra, när man håller igen på de vassa svaren, när man istället väljer att vara en fridsstiftare, vara saktmodig, vara barmhärtig! Läs saligprisningarna i Matt 5, så får du se vad för slags kvaliteter, som Jesus säger ger den där djupa, bestående glädjen och friden, som han kallar salighet!
Där nämns just sådant, som bromsar talträngdheten, och gör dig och mig till människor, som är ”snara till att lyssna, sena till att tala, och sena till vrede”! Jak 1:19