Jag håller mig kvar i början av Bergspredikan, alltså saligprisningarna i Matt 5, fortsättningsvis med tanken att vi kan lära känna Jesus litet bättre genom attt försöka förstå vad som gör honom glad, väcker hans vrede, eller får honom att sörja.
Det är med saligprisningarna som en vacker blomma: man kan antingen plocka sönder dem bit för bit, litet som när man plockar bort kronbladen ett i taget för att undersöka blomstret, eller så kan man se på blomman hel, som den är, och ta in skönheten hos den.
Båda sätten att nalkas texten har sina fördelar, men lämnar man bort det senare, då tror jag man går miste om något väsentligt. Man riskerar nämligen att skaffa sig en uppsättning förhållningsorder, i stället för att ta till sig det, som Jesus vill ge!
Idag vill jag alltså försöka se på blomman utan att dissekera den, försöka se helheten.
Saligprisningarna beskriver ett fruktbärande liv, liv till Guds ära, och ett liv i Guds glädje.
Men de beskriver inte en samling krav, som Herren ställer på oss, och det är just där, som vi ofta missförstår dem!
Låt oss se på det som står i Gal 5:22! ”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, saktmod, återhållsamhet, godhet, mildhet, och trofasthet!”
Ser du likheten?
Det här är ju långt detsamma som det, som Jesus beskriver i saligprisningarna!
Andens frukt är frid – saliga är de, som skapar frid.
Det är de, som har frid, som skapar frid, inte de stridslystna och missnöjda!
Och friden, den är inte något vi ska klämma fram ur oss själva, den är en Andens frukt, något som Gud låter växa i oss!
Andens frukt är godhet och mildhet – saliga är de barmhärtiga.
Det är sällan en god och mild människa kännetecknas av obarmhärtighet, dessa Andens frukter tar sig ju uttryck i att människan blir mer förstående, mer barmhärtig, mer benägen att försöka förstå andra.
Också den här saligheten kommer alltså som en Guds gåva in i våra liv, den är inte en prestation vi förväntas klara av!
Andens frukt är saktmod – saliga är de ödmjuka, de ska ärva jorden!
Och så vidare.
Ser man på kärlekens lov i 1 Kor 13 då finner man samma mönster där.
Kärleken är tålig och mild – saliga är de ödmjuka.
Den avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst – saliga är de renhjärtade.
Den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp – saliga är de, som skapar frid.
Den tillräknar inte det onda – saliga är de, som blir förföljda för rätfärdighetens skull.
Den gläder sig inte över orättfärdigheten – saliga är de, som hungrar och törstar efter rättfärdighet. Den har sin glädje i sanningen – saliga är de, som är fattiga i anden.
Och varifrån kommer då denna kärlek?
”Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande, som han har gett oss”. Rom 5:5
Återigen samma besked: Den kärlek, som gör oss till de saliga kristna, som Jesus beskriver i Matt 5, den är Guds gåva, den är Andens frukt.
När Jesus i Joh 15 säger att han har bestämt om sina lärjungar att de ska bära bestående frukt, då har han strax innan sagt att de är grenarna och han själv är trädet, och att detta fruktbärande bara kan ske om de förblir i honom, och då är det ju klart att han har för avsikt att själv stå för kärleken och kraften, livet och glädjen och allt annat som behövs, för att frukten ska växa fram!
I Ef 6 beskrivs något, som kallas hela Guds vapenrustning.
Där talas om att vi behöver ha på oss sanningens bälte, rättfärdighetens pansar, trons sköld, frålsningens hjälm, och Andens svärd.
Inte är det heller här svårt at se likheterna med saligprisningarna
Den texten börjar ju med att vi ska bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft, inte i oss själva. Och det passar ihop med att vara fattig i anden!
Sanningens bälte hör ihop med saliga är de renhjärtade, rättfärdighetens pansar och Andens svärd med att hungra och törsta efter rättfärdighet, trons sköld med det angrepp som förföljelse för rättfärdighetens skull innebär, frälsningens hjälm med den tröst, som Gud ger dem, som av olika orsaker har det jobbigt.
Det är fantastiskt att se hur samstämmig Skriften är ifråga om detta, att evangeliet är Guds budskap om att Jesus har kommit för att vara allt det vi inte är, för att ge allt det vi inte har, och för att göra allt det, som vi inte kan åstadkomma.
Vi har lätt, alltför lätt för att tolka in krav i allt som sägs i Bibeln och från talarstolarna. ”Sån här borde jag vara, det här måste jag leva upp till….”
Jag läste en gång en bok med titeln ”Let go, let God”.
Det var en av de bättre jag har läst.
Vi behöver en sak mer än allt annat i våra kristna liv: släppa taget om alla våra försök att göra det som Gud ensam klarar av, och acceptera att det på riktigt är så, att skilda från Jesus kan vi inget föra, så varför då streta och försöka?
Jag tror att det gläder Jesus när vi släpper taget och bara börjar söka oss till honom, lita på att han är den, som verkar vilja och gärning i oss, att vi på riktigt får tro, att han leder oss på rätta vägar och ger oss kraft och ljus att gå på dem.
Jag tror att han sörjer över att så många av hans barn går miste om den trygghet och glädje, som han har planerat för dem, därför att de fortfarande tror att Han kräver i stället för att ge.
Och jag är övertygad om att han vredgas varje gång det läggs tunga bördor av krav och måsten på dem, som han har dött för att göra fria!