Ja, hur reagerar Herren Jesus på oss, sina lärjungar, på det vi säger, gör, eller underlåter? Och hur reagerar han på oss människor i allmänhet? När blir han glad, när blir han arg, när måste han sörja över oss? Den frågan ska vi fortsätta att fundera på.
Vi fortsätter ett tag till i Matt 5. I verserna 21-26 får vi veta något om vad som väcker Jesu misshag och också något om vad som får honom att vredgas.
Först är det fråga om att vredgas på sin broder. Detta är inte bra, men inte heller något som får Jesus att ta till det grova artilleriet. Man kan nämligen bli arg på en annan, och ändå fortsätta att respektera honom, betrakta honom som en jämlike! Det är innebörden i ”vredgas men synda inte, låt inte solen gå ner över din vrede”, som det står i Ef 4:26
Sedan blir det fråga om att förolämpa och nedvärdera en annan, och då blir tonen en annan. Här är det klart och tydligt så, att detta är något som väcker Herrens misshag! Här är det nämligen fråga om att visa förakt för en annan, och det är något, som Gud inte godtar från oss. Jag föreställer mig att när Jesus längre fram i Bergspredikan säger sitt ”döm inte, så ska ni inte bli dömda”, då är det en fortsättning på varningen för att komma med nedsättande och föraktfulla omdömen om andra.
Som sammanfattning säger han sedan rent ut, att om vi vet med oss att vi har burit oss åt på ett sätt, som väckt Herrens vrede, då ska vi inte komma dragande med någon gåva till hans altare – översatt till våra förhållanden: då ska vi inte komma t ex med lovets offer – förrän vi har rett upp saken med vår medmänniska! Man undrar hur många lovsångsmöten som med fördel kunde inledas med en undervisning om den saken…
Sen är det ju så, att den som säger ”du din idiot”, eller ”du din dumskalle” till en annan, han har enligt Skriftens ord därmed bekänt sig vara just detta, som han försökte kleta fast på den andre!
Ordspr 11:12 ”Den som är utan vett föraktar sin nästa…”
I Matt 5:44-48 säger Jesus så här: ”Jag säger er: älska era ovänner, och be för dem, som förföljer er!Då är ni er himmelske Faders barn. Han låter sin sol gå upp över onda och goda, och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga! Ty om ni älskar dem, som älskar er, vilken lön får ni för det? Gör inte publikanerna också det? Och om ni hälsar endast på era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna det också? Var alltså fullkomliga, så som er Fader i himlen är fullkomlig!”
Hur ska vi nu förstå detta? Först av allt, är man inte Guds barn, om man inte älskar sina ovänner och ber för sina förföljare?
Som jag förstår det, är det inte det, som det är fråga om här. Herren talar om att vara Faderns barn i den meningen, att man handlar på samma sätt som han, tror jag, åtminstone! Det är därför Guds sätt att bemöta alla lika nämns så tydligt. Första kapitlet i Johannesevangeliet säger också att var och en, som tar emot Jesus blir ett Guds barn, och född på nytt av Gud!
Istället tror jag att vi får ta det här som en påminnelse om att vanartiga barn visserligen fortfarande är barn, men inte är de till någon större glädje för sina föräldrar!
I Jesajas första kapitel, fjärde versen, fyrar profeten på Guds uppdrag av en fruktansvärd salva mot Israels folk. Där talas bland annat just om ”vanartiga barn”, som har vikit bort från Israels Helige…
Herren Jesus gläder sig över oss, när vi är villiga att älska och förlåta våra ovänner – och jag tänker mig här, att den kärlekens praktiska uttryck är just att vara villig att förlåta istället för att förbanna och söka hämnd.
Han sörjer, när vi väljer den andra vägen, för den är inte hans väg, inte Andens väg, utan köttets.
Sen då andra frågan, som väcks av den här texten. ”Kräver Jesus på fullt allvar fullkomlighet av oss? Fordras det att vi ska vara perfekta och felfria? Vem kan då bli frälst?”
Det här är faktiskt inte första gången i Skriften, som Herren uppmanar en människa till fullkomlighet!
I 1 Mos 17:1 säger Gud så här till Abraham: ”Vandra inför mig och var fullkomlig!”
”Fullkomlig” – det låter lika oöverkomligt där som här i Matt 5!
Fast när man ser på det hebreiska ordets betydelser blir det litet mer överkomligt!
”Tamim” har nämligen betydelserna felfri, helhjärtad, och hel.
Det är alltså inte perfekt syndfrihet, som Herren begär, han vill helt enkelt att både trons fader Abraham och alla de troende, som sedan kommit efter honom, ska vara helhjärtade i sin efterföljelse, så att vi gör som han gjorde, vandrar i gemenskap med Herren, och vinnlägger oss om att leva på ett sätt som behagar och gläder honom! Då gläder sig Fadern över oss, och Sonen och Anden också, även om det inte alltid lyckas så där hundraprocentigt för oss!
Sen har vi Matt 6:1-8, och 16-18
Där talar Jesus om vikten av att avstå från att använda sina goda gärningar, böner, eller fastor för att söka beröm och bekräftelse från andra människor. Gör man det, då har man fått ut sin lön, säger han, och den lönen bestod då uppenbarligen i att man fick litet uppmärksamhet från omgivningen.
Låter man bli att syssla med sådant, då får man lön i hinlen istället!
Herren blir alltså glad, om vi tycker att det är viktigare att han ser oss, än att vi blir sedda av människorna!
Och han blir mindre glad, om vi tycker det är viktigare att söka ära av varandra, än att söka den ära, som kommer från Honom, som ensam är Gud….Joh 5:44
J