Det fantastiska vårvädret har lockat till utevistelse nu om dagarna, så det har blivit långt mellan axplocken! Jag har den gångna veckan ägnat dagarna åt att fylla på vedlidret efter vinterns eldande, för även om det känns långt borta nu, så kommer det ändå med all sannolikhet att bli höst och vinter igen så småningom….
Nu har jag i alla fall slagit upp Hesekiels första kapitel!
Hesekiel var bland dem, som hade förts bort till babylonisk fångenskap i den andra deportationen, 597 f Kr, alltså redan innan Jerusalem slutligen förstördes. Enligt tidsangivelsen i 1:2 fick han sedan sin första uppenbarelse 593 f Kr, sju år innan Juda rike slutligen gick under.
Han var av prästsläkt, och det är knappast något sammanträffande att han fick sin kallelse ”i det trettionde året” – de levitiska prästerna blev enligt Mose lag insatta i sin tjänst det år, då de fyllde trettio år! Hesekiel hade blivt bortförd från Jerusalem vid 26 års ålder, bort från den plats där han hade blivit tränad och utbildad att tjäna Gud i hans tempel, bortsliten från det han såg som sin livsuppgift, utan hopp om att någonsin få göra det, som han hade sett som sin kallelse.
Det är inte särskilt långsökt att tänka, att han var en av dem som ”satt och grät vid Babels strömmar”, Psalm 137. Man kan bli deprimerad för mindre!
I det läget, just vid den tid då han skulle ha börjat sin tjänst i templet, får han så en mycket större tjänst i stället: Herren kallar honom att tjäna som profet, och ger honom en uppenbarelse av en magnitud, som röjer undan varje tvivel på vad det är som händer!
Hesekiels syner hör till de märkligare i Bibeln . I min ungdom, när jag just hade kommit till tro, läste jag von Dänikens minst sagt fantasifulla tolkningar av dem, men kom också underfund med att författaren inte precis var av det trovärdigare slaget, så de förklaringarna gjorde inget bestående intryck på mig!
Faktum kvarstår dock: det är inte lätt att föreställa sig vad det var profeten såg när ”himlen öppnade sig, och han fick se syner från Gud”, även om han försöker beskriva det så gott han kan. Hur beskriver man himmelsk verklighet med jordiska ord? Att han blev totalt överväldigad står dock klart, och inte att undra på det! Den reaktionen är tämligen vanlig bland människor, som plötsligt får ett möte med det himmelska, för att inte säga med det gudomliga!
I slutet på första och början på andra kapitlet står det så här: ”Detta var den syn, som liknade Herrens härlighet. När jag såg den, föll jag ner på mitt ansikte, och jag hörde rösten av någon, som talade. Han sade till mig: ”Du människobarn, stå upp på dina fötter, så ska jag tala med dig!”
De här verserna har alltid talat till mig, ända sedan jag läste dem de första gångerna för länge sedan. Ett människokryp ödmjukar sig inför den allsmäktige Guden – och får besked om att han får resa sig, ska resa sig, för Gud vill att han står på sina fötter, medan han lyssnar till det som Gud vill säga!
Gud är inte intresserad av att vi ska krypa inför Honom, tydligen!
Han vill att hans tjänare ska vara ödmjuka inför honom, att vi ska vara villiga at underordna oss honom, att vi ska vara medvetna om att han är Gud, och vi är bara människor, men han vill inte att vi ska krypa inför honom!
Tyranner och despoter vill att folk ska krypa inför dem, bocka och buga och skrapa med foten. Maktmänniskor njuter av att andra är rädda för dem, och i sin skräck låter sig styras och behärskas och förslavas av dem.
En av Guds mest överraskande egenskaper är att han själv är ödmjuk. Att han inte har något behov av att härska med makt och våld, av att överväldiga oss med sin gudomlighet till en punkt, där vi inte vågar annat än underkasta oss.
När han säger till Hesekiel att resa sig, att stå inför honom och lyssna, då ser jag en inbjudan till gemenskap, till vänskap, till relation, helt enkelt! En slav kan man befalla medan han ligger platt på mage inför en, men någon man vill ha ett kompanjonskap med, en vänskap med, behandlar man inte på det sättet!
Jesus säger i Joh 15 till sina lärjungar att han inte kallar dem tjänare, han kallar dem vänner. Jag hör något av det tilltalet, när jag läser om Hesekiels första möte med Herren. Han blir definitivt behandlad mer som en vän, än som en slav!
Och jag blir glad av att se att det är så….