Nu har vi använt en hel del tid på ,att fundera på vad som gör Herren Jesus arg, glad, eller sorgsen. Idag har jag funderat på en annan vinkel, nämligen på vad det gör med oss människor, om vi på riktigt börjar söka oss närmare Herren, alltså inte bara samlar mer kunskap om honom, utan faktiskt vill lära känna honom sådan han är.
Jag har svårt att föreställa mig, att någon skulle kunna göra det, utan att också samtidigt börja förändras på något sätt!
Jesu reaktioner på de olika situationer och företeelser han möter är en spegel, som vi ska och bör se oss själva i. Hur skulle jag reagera i motsvarande situationer – och hur har jag reagerat, när jag ser bakåt?
Och varifrån har mina reaktioner kommit, varför har jag känt som jag har känt, handlat som jag har handlat?
Jesus konstaterar vid ett tilfälle, att det vi tänker, säger och gör kommer inifrån, från hjärtat, från själva centrum av vår personlighet. Här kanske man inte behöver tänja begreppen så värst långt för att säga, att det är från vår självuppfattning, vår identitet, som vårt sätt att tänka och handla kommer.
Och vad är det då, som formar oss, ger oss identitet?
Ett mycket föenklat svar kunde vara, att vi bygger vår identitet på det vi kan och det vi presterar. Men det är så förenklat, att mycket utelämnas!
I profeten Jonas bok i GT, första kapitlet, får vi en liten provkarta på sådant, som är identitetsskapande. Där frågar sjömännen Jona vad hans ärende är, vilket land han kommer från, och vilket folk han tillhör. Yrke, etnisk tillhörighet, och nationalitet, alltså.
När Jona svarar, lägger han till sin religion. Där kom en fjärde faktor.
Sen har vi grupptillhörighet, kön, språk, utseende, livshistoria, livsåskådning, politisk tillhörighet, och så vidare, som allt bidrar till att forma vår uppfattning både om oss själva, vår omgivning, vad som är rätt och vad som är fel, och så vidare.
Allt det här har vi inom oss, och från summan av allt detta kommer sedan våra reaktioner på det som händer och sägs runt oss, och naturligtvis också våra känsloreaktioner.
Och seadn har vi då det djupaste, det som vi alla har med oss från början, och som färgar av sig på hur vi handskas med allt det här andra, nämligen det faktum att det som är fött av kött, det är kött. Vi är alla fallna människor, vi har alla förlorat härligheten från Gud.
Jag har av och till grubblat över det här.
Vad var det som gick förlorat, när vi förlorade härligheten från Gud?
Vi brukar säga, att det var gudsgemenskapen, som förlorades. Vi blev främmande för Gud, vår synd skilde oss från Gud.
Men vad var det då, som hände med oss?
Jag tror att vi helt enkelt förlorade grunden för vår identitet.
Och eftersom vi inte kan leva utan något slags självuppfattning, blev vi människor tvungna att hitta något nytt att pussla ihop en identitet av, alltså allt det ovanstående – där grupptillhörighet då står för vårt behov av kärlek, av accepterande, av att bli sedda, och så vidare, alltså det, som människan före syndafallet hade i gudsgemenskapen, i vissheten av att vara älskade och sedda och omslutna på alla sidor av den levande Guden. Den härligheten levde de i och av, och den kom från Gud.
I följd av denna förlust kommer då gruppens, kulturens, folkets, och religionens uppfattningar och läror att bli det, som finns i vårt inre, och som kommer till synes som vårt sätt att förhålla oss till det som händer runt oss.
Jag blir arg, glad och lessen av det, som de identitetsskapande faktorer. som jag har tagit in, har lärt mig att jag ska bli arg, glad eller lessen av. Det här visar sig i hur olika vi människor kan reagera på samma företeelser. Det den ene tycker är bra, och något som är värt att glädja sig över och arbeta för, det ser den andre som något helt förkastligt, och som bör motarbetas på alla sätt. Och tvärtom.
Och vad värre är, vi upplever ofta varandra som hot, som fiender, för om vi har byggt vår identitet på olika grund, då upplevs olikheterna som ett hot mot den egna identiten!
Det är därför vi har så svårt att skilja på sak och person.
Det är sånt här vi kan behöva vara medvetna om, när vi börjar spegla oss i Jesus, och hans sätt att handla och reagera!
Varför är han så annorlunda?
Jo, han har ju kvar härligheten från Gud!
Han har inte pusslat ihop ett lapptäcke till identitet åt sig av hundra olika faktorer, han har sin identitet i Faderns kärlek och inget annat.
Man kan säga att han har en absolut identitet, och därmed är han också immun mot allt sådant, som gör människor i allmänhet så sårbara för manipulation, för hot om uteslutning ur gruppen, påverkbara av cancelkulturens emotionella utpressning, och så vidare.
”Syndafallsidentitetn”, den hemmagjorda varianten, är alltid ofulllkomlig. Den behöver ständigt lappas på, stärkas, ommålas och förbättras med hjälp av fler identitetsskapande prestationer, mer kunskap, fler försäkringar om att man nog hör till nog, och får vara med i gänget…
”Hur skulle ni kunna tro, ni som söker ära av varandra, men inte söker den ära, som kommer från honom, som ensam är Gud?” Så frågar Jesus vid ett tillfälle. Byt ut ”ära” mot ”bekräftelse”….
Som jag förstår det försöker Jesus visa, att de inte kan både ha den gamla identiten kvar, fortsätta att bevaka den, på samma gång som de går in i den nya, den som de, som tror på Jesus och tar emot honom, välkomnas in i, den ursprungliga identitet, som vi människor är tänkta att ha!
Jag var i del 14 inne på det här med att Jesus manar oss att vara fullkomliga, och tog Guds uppmaning till Abraham som exempel: att det inte var meningen att han skulle vara perfekt, utan att han skulle vara hel, helgjuten i sin vandring inför Herren.
Här har vi nu förutsättningen för att kunna börja gå den vägen. Utan identitetsbyte går det bara inte! Så länge människan lever i det gamla kommer hon att styras av det gamla, och då är man en människa med delad håg, som inte kan tillgodogöra sig detta grundläggande goda, som vi har i Kristus, livet där Guds kärlek och barnaskapet hos honom är allt vi behöver för att veta vem vi är, vart vi hör, och vilken vår plats i tillvaron är!
Jag vill här till sist påpeka, att det här inte är någon frälsningsfråga, det här handlar om grundförutsättningen för efterföljelse, för att kunna följa Jesus i frihet och glädje, och utan fruktan!
Don Francisco uttrycker det så väl i en av sina sånger:
”Like the bubbling brook on its way down the hill now it´s the natural thing to be doing your will, and everywhere that I go I just have to show all the love that you´re giving to me…”
Petrus skriver i sitt andra brev om att få del av gudomlig natur.
Detta, att få del av samma grund för sin identitet som Jesus själv visade under sitt jordeliv, det är ju verkligen att börja få del av gudomlig natur redan här och nu!
Jag ser mig själv i spegeln, som Jesu liv och sätt att handla och reagera håller upp för mig, och inser att jag har en lång väg än att gå, innan jag har kastat loss från varje påverkan av alla denna världens identitetsfaktorer, men åtminstone ser jag ljuset i tunneln! 