Efter Habackuk kommer Sefanja, åtminstone i vår bibel. Kronologiskt är det dock troligt att Habackuk var verksam ett par årtionden senare än Sefanja, så i tid är det Sefanja som kommer före!
Sefanja var uppenbarligen av kunglig släkt, ättling i fjärde led till kung Hiskia, som alltså då var hans farfarsfarfar. De dåtida kungarna hade gott om hustrur och barn, så det var ingen brist på Davidsättlingar i Juda!
Och knappast hade alla någon speciellt hög ställning heller… men Sefanja, han fick hög ställning av annat slag, han blev betrodd att vara Guds språkrör i sin samtid!
Det var ingen lätt tid han kallades att verka i.
Eftersom han var verksam under Josias regering, men Josias reformation inte nämns, eller ens antyds på något sätt, får man förmoda att han var verksam under Josias första tid som kung i Juda rike.
Josia var bara åtta år, när han blev kung ca 640 f Kr, och det var först tolv år senare, när han var tjugo, som reformarbetet började. Sefanja var alltså verksam någon gång under dessa tolv år.
Kanske det var hans väckelsebudskap, som ledde till den unge kungens andliga uppvaknande?
Alltnog. När han började profetera i Jerusalem var det mörkt, mörkare än kanske någonsin förr i nationens historia. De två kungarna före Josia, Manasse och Amon, hade varit två av de värsta regenterna i Juda historia, de införde all slags avgudadyrkan och hedniska seder och bruk man kan tänka sig, och förledde folket till en total synkretism, där Israels Gud jämställdes med alla de avgudar, som man kunde hitta att importera.
Detta framgår tydligt av verserna 4-6 i första kapitlet.
Det är dock först i tredje kapitlet jag har hittat dagens ax!
Där finns först en utsaga om Jerusalem och dess invånare, styresmän, domare, profeter, och präster, verserna ett till fyra. De lyssnar inte, de tar inte emot tillrättavisning, de bryr sig inte om Gud, de sysslar med maktmissbruk, rättsväsendet är korrumperat, profeterna är högfärdiga skrävlare, och prästerna vanhelgar det som är heligt och förvränger Guds lag.
Sedan kommer då fjärde versen, dagens ax: ”Herren är rättfärdig därinne, han gör inget orätt. Morgon efter morgon låter han sin rätt gå fram i ljuset, den uteblir aldrig. Men den orättfärdige vet inte av någon skam.”
Orättfärdighet är alltså något, som det vore naturligt att känna skam över.
Något man tar avstånd ifrån, vill ha bort från sig, vill bli av med
När en rättfärdig människa, en som vill gå på Guds väg, luras eller lurar sig själv att bedriva något orättfärdigt, då känner han skam över det, då vill han bli renad från det.
När en orättfärdig människa bedriver sin orättfärdighet, då känner han ingen skam, tvärtom, då är han stolt över det, då skryter han med det!
”De har sin ära i det, som är deras skam”, skriver aposteln i Fil 3:19
När människor öppet stoltserar med sitt förakt för Guds vilja och lag, då vänder de ryggen åt ljuset och väljer mörkret.
Och vad gör Gud då? Jo, han ger nådatid, och kallar till omvändelse, ger ännu en möjlighet till dem, som just har spottat honom i ansiktet! Där kan man tala om både ödmjukhet och tålamod av ett slag, som är nästintill obegripligt i sin generositet!
Sef 3:7 ”Jag sade: O, att du ville frukta mig och ta emot tuktan! Då skulle stadens boning inte utplånas, den skulle inte drabbas av allt det, som jag har bestämt till straff!”
Men vad var folkets reaktion på det erbjudandet?
”Men istället steg de tidigt upp för att hinna med sina fördärvliga gärningar.”
Så, vad är vår reaktion idag, när Gud kallar till omvändelse, vi som bor i republiken Finland – eller i konungariket Sverige med, för den delen?
Känner vi någon skam över den orättfärdighet vi bedriver, eller är vi stolta över den, skyltar med den, eller, även om vi inte direkt bedriver den själva, är vi med och undestöder den?
Svaret på den frågan är på samma gång svaret på frågan om vilken väg vi befinner oss på – rättfärdighetens eller orättfärdighetens?