Idag botaniserar jag i de profetior, som den förste av de tre profeter som uppträdde efter den babyloniska fångenskapen, alltså Haggai, frambar.
I 2:4 står det så här: ”Vilka är nu kvar bland er, som har sett detta hus i desss forna härlighet? Hur tycker ni att det ser ut nu? Är det inte som om vore det ingenting i era ögon?”
Judarna fick tillåtelse, ja, rentav order, att återvända från Babel och bygga upp templet i Jerusalem igen år 538 f Kr.
Arbetet stannade dock av ganska snart, och stod sedan stilla i sexton år, medan folket i stället satsade på att bygga upp samhället igen, med allt vad det innebar av att bygga hus, bygga upp affärsverksamhet, få igång jordbruk, och så vidare.
Orsaken till detta förefaller ha varit tredubbel.
Dels mötte man yttre motstånd, som man kan läsa om i Esra.
Dels fanns där en besvikelse över att det nya templet tedde sig att bli så futtigt jämfört med Salomos storslagna praktbygge, det som babylonierna hade förstört sjuttio år tidigare – det fanns fortfarande gamlingar, som kunde beskriva det, och de beskrivningarna hade knappast blivit sämre med åren!
Det är ju den inställningen, som profeten adresserar här i 2:4
Och dels fanns det ju så mycket med det jordiska, som det var mer bråttom med, så är det ju alltid!
”Mitt hus ligger i ruiner, medan ni har bråttom, var och en med sitt eget hus!” 1:9
Hur resonerade man, månne?
Kanske så här: ”Ja, altaret är ju på plats, och där offras det åt Gud igen, precis som förr, och det är väl det, som är det viktiga, själva huset tar vi sen när vi hinner!”
Litet av att minimum får räcka åt Gud, det mesta behövs ju mer på annat håll.
Guds folk har i alla tider haft svårare att handskas med det motstånd, som kommer inifrån oss själva, än med det, som kommer utifrån.
Tendensen att tycka att det, som vi har nu, ju inte är mycket att hänga i vare sig julgran eller påskris jämfört med forna tiders stora väckelser, den är lika tydlig nu som då, för 2500 år sedan.
Dragningen till att satsa på allt sådant som Johannes så träffande beskriver som ”ögonens begärelse, köttets begärelse, och högfärd över detta livets goda”, medan det som hör till Gud och hans Rike inte just får mer än smulorna från bordet, den dragningen, den frestelsen, har inte heller minskat i styrka.
Och tanken att vi har ju kyrkor och bönhus och gudstjänster, vi har ju präster och pastorer, som sköter kontakten uppåt, så Gud får väl vad han ska ha, den tanken, knappt ens en färdigtänkt tanke ens, bara en attityd, en inställning, som man aldrig riktigt har ifrågasatt, för den ger ju så bra utrymme för en att ”förverkliga sig själv”, som det heter, den finns också kvar.
Och Guds uppmaning och Guds löfte, de finns också kvar!
”Gå upp till bergen, hämta trävirke, och bygg upp mitt hus, så skall jag glädja mig över det, och visa min härlighet, säger Herren!” 1:8