Malaki. Sista boken i Gamla Testamentet. Så långt har jag hunnit nu i det axplockande jag påbörjade i början av januari i år. Hade jag skrivit ett inlägg om dagen hade jag kommit genom hela Bibeln nångång i mitten av mars, men man kan ju dra ut på det roliga litet också!
När man läser Malaki får man en ganska god bild av när han gav sitt budskap.
Templet var återuppbyggt, alltså kom boken till efter den babyloniska fångenskapen.
Det fuskades hejvilt med gudstjänsten och offren, alltså hade tydligen den första ivern över att vara ”back in business” som Guds folk i det land, som Gud hade gett dem, hunnit lägga sig – det brukar ju tyvärr vara rätt kort halveringstid på vår mänskliga hänförelse…
Och, de judiska männen hade också , helt i strid med Guds lag, börjat skilja sig från sina hustrur för att i stället ingå äktenskap med kvinnor från hednafolken.
Hela den här situationen beskrivs i målande ordalag i Nehemjas trettonde kapitel, och det är här Herren sänder sin profet att understryka och förstärka det, som ståthållaren Nehemja säger till folket vid sin återkomst från perserkungens hov.
Malakis bok är kort, fyra korta kapitel, men innehållet räcker att tugga på, varje vers är laddad av det totala underkännandet av det som kallades gudstjänst, fast det inte längre var det, och av Guds kallelse till omvändelse, ni vet, det där som består av ånger plus bättring….
I det Malaki för fram fäster jag mig idag särskilt vid det som står i 1:10
”Om ändå någon av er ville stänga tempeldörrarna, så att ni inte förgäves tänder upp eld på mitt altare! Jag har inte behag till er, säger Herren, offergåvorna från er hand finner jag ingen glädje i!”
Om det i nutid finns ställen, där Malakis beskrivning av hurdant läget i Jerusalem var då passar in, skulle hans budskap kunna låta ungefär så här på nutidsspråk:
”Om ändå någon av er ville ta och spika igen kyrkdörrarna, så att ni skulle sluta gå dit för att hålla på med ceremonier som är tomma på verklig gudsfruktan och vördnad inför den Helige! Jag är trött på att lyssna på era sånger och jag bedrövas av att höra hur min Sons kors suddas ut från förkunnelsen! Jag vredgas över synden och ogudaktigheten, ja den rena avgudadyrkan, som fritt får florera, jag vämjs vid trolöshet, äktenskapsbrott och otukt, som allt blir välsignat av er istället för att ni skulle leda människorna på rätta vägar, ni, som är ledare i mitt hus! Jag ska förbanna era välsignelser, ja, jag har redan förbannat dem!”
”Bönfall nu inför Gud!”
Så står det i 1:9.
Den uppmaningen gäller än. När man ser att det går på tok, då för det oss ingenstans att enbart skälla och gnälla. Då behövs bön, bön för både vilseledare och vilseledda, för de är alla, enligt 2 Tim 2:25-26 , fångade i Djävulens snara, det är därför de gör som han vill.
Den kamp vi har att utkämpa är ju som bekant inte mot kött och blod, det är den osynliga världens onda andevarelser, som vi ska stå emot, och det kan vi bara göra med de andliga vapen, som Gud har gett oss!