Eftersom det har kommit en kommentar på det jag nyligen har skrivit om evangelisation, är det tydligen någon som läser det jag skriver än, och det uppmuntrar ju till att skriva vidare! 
Så här är nu den tredje och sista delen av det jag försökte bidra med på evangelistkursen!
Den handlade om något, som rubriksatts som ”Evangelistens verktyg”, men som jag egenmäktigt ändrade till ”Evangelistens hjälpmedel”.
Nya Testamentet beskriver församlingens villkor i den här världen i tämligen krigiska termer. Det talas om att vara en god Kristi stridsman, det talas om den kamp vi har att utkämpa, det talas om de vapen vi strider med, om vapenrustning, och så vidare.
Vi, som tror på Jesus, har valt sida i den konflikt mellan ljus och mörker som pågått i den här världen från syndafallets dag tills nu, och som kommer att fortsätta till Jesus kommer tillbaka, så det är inte att undra på att ordvalet i apostlarnas brev är sådant det är! Första villkoret för att man ska kunna klara sig i krig är ju att man överhuvudtaget är medveten om att det pågår ett krig! Annars är man ju helt oförberedd.
I det föregående sade jag att evangelisation består av två huvuddelar, budskap och bekräftelse.
På samma sätt kan man dela in kampen, som vi har att utkämpa, i två delar: offensiv och defensiv, anfall och försvar.
Vi blir lätt så upptagna med det, som hustrun till Frälsningsarmén grundare kallade ”angripande kristendom”, att vi glömmer att ha försvaret i skick, och det har visat sig vara tämligen ödesdigert.
Jag vill alltså mena, att det kanske första och viktigaste hjälpmedel, som den som vill vara med och gå ut med evangeliet behöver ha, det är förebedjare!
När jag började jobba som heltids resande förkunnare för trettiosex år sedan, organiserade min arbesgivare en understödsring för mig och mitt arbete. Den bestod av människor, som dels stödde arbetet ekonomiskt, dels tog ett förbönsansvar för mig och min familj. Under hela tiden jag jobbade som resepredikant hade jag alltså mellan trettio och fyrtio människor, som regelbundet bad för mig och välsignade mitt arbete, och utan dem hade det aldrig gått väl.
Jag hade i snitt tjugo resdagar per månad, jag predikade eller undervisade mellan tvåhundratjugo och tvåhundrafyrtio gånger per år, sen tillkom själavård och skriftställeri och olika planeringar….ett tag var det så illa, att min arma hustru en gång undrade om hon måste ringa mig och boka tid för att jag skulle hinna prata med henne…. nej, utan förebedjare hade nog allt kraschat!
Så, tänk inte att du klarar dig ändå! Säg till dina vänner och syskon i Herren att du gärna vill att de ber en bön för dig då och då, och du, som läser det här, och inte själv känner någon speciell kallelse att evangelisera, be för dem som har det!
Då inställer ju sig frågan vad man då ska be om, när vi ber för evangelisten? Vad behövs? Och vad behöver han eller hon själv be om? Ska vi be om nådegåvor och kraft och tecken och under, så att Ordet blir bekräftat? Jodå, visst ska vi det! Men det är bara ena halvan av vad som behövs, det är ju allt saker, som handlar om offensiven!
Jag skulle föreslå att vi hämtar de böner, som är mer inställda på försvaret, på att stå emot den onde och hans anhang, direkt från Bibeln!
Först då bönen i Ef 1:15-19. Om inte evangelisten får mer av vishetens och uppenbarelsens Ande, så att han mer och mer får sina ögon öppnade för Jesu härlighet, hur stor och mäktig Han är, hur vi får höra ihop med Honom och vara delaktiga i Honom, och hur litet bekymmer vi behöver göra oss, när vi har en sådan Herre och Gud, då kommer han att tappa bort vilan i Gud, och sträva och kämpa i egen kraft. Vilket ger blottor för den onde att utnyttja. Han hjälper oss så gärna att bränna ut oss i tjänsten!
Sen har vi bönen i Ef 3:14-19. Den, som är rotad och grundad i Kristi kärlek, har ett mäktigt beskydd! Det är ju på den vägen en människa blir mer uppfylld av Guds fullhet, och ju mer det finns av den, desto mindre utrymme blir det för annat! Ljuset lyser som bekant i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det….
Det här är också vägen till att ha en rätt motivation för sitt arbete i evangeliets tjänst. I 2 Kor 5:14 upplyser aposteln oss om vad som är hans motivation, vad som driver honom: Kristi kärlek!
Alla andra drivkrafter riskerar att föra oss vilse. Defensiven, försvaret mot sådant, som försöker sabotera vår tjänst för Herren, grundar sig alltid på uppenbarelsen av Guds kärlek till oss, på att vi lär känna den, kommer mer till tro på den. Det där med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv kan bara förverkligas när vi själva lever i Guds kärlek till oss – vi älskar därför att han först har älskat oss!
Modellbönen i Ef 3 är given för vi ska be den, för att vi behöver det, som den sträcker sig efter!
Jag ska be att få småningom återkomma med ett uppdaterat skriveri om kärlekens rötter….
Sen har vi, naturligtvis, Ef 6, texten om Guds hela vapenrustning. Den är formulerad som en uppmaning, men den förverkligas i bön.
Vi har en ödesdiger svaghet i det faktum, att vi lever i ett samhälle, som präglas av individualistiskt tänkande. Det tänkesättet följer oss in i församlingen, och hindrar oss från att se vad den i verkligheten är: Kristi kropp, där alla lemmar är beroende av varandras stöd och hjälp!
Som resultat av det försöker nu enskilda kristna runtom i Norden klä sig själva i Guds vapenrustning, somliga då och då, andra varje morgon, och en del inte alls.
Men det var inte så det var tänkt! Vi skulle hjälpas åt, klä varandra i rustningen, be för varandra att vi skulle bli ledda på rätta vägar, så att vi lever i sanningen, vilar i Kristi rättfärdighet, bli fyllda av villighetens Ande, så att det skulle vara naturligt och spontant för oss att göra Guds vilja, och så vidare! Att vara kristen, eller att vara evangelist, är inte ett privatföretag!
En annan sak, som är viktig ur försvarssynpunkt, är det som engelmännen kallar accountability – det blir väl närmast redovisningsskyldighet på svenska. Vi brukar tala om ”blodets beskydd”, och be om det för oss själva och varandra. Men detta är ingen magisk formel, som fungerar per automatik, även om det alltför ofta används på det sättet!
Förutsättningen för att Jesu blod ska vara vårt beskydd är nämligen att vi vandrar i ljuset! 1 Joh 1:7
Och det gör vi bara, om vi bekänner våra synder, är ärliga inför Gud och varandra ifråga om våra svagheter. Nu menar jag inte att vi ska börja hålla offentliga syndabekännelser från talarstolen, det kan vara aktuellt om man först har syndat inför alla, visst, men inte alltid!
Jag tänker mer på något som Dietrich Bonhoeffer skriver i en av sina böcker, jag tror det är ”Liv i gemenskap”? ”När jag bekänner mina hemliga synder inför en kristen broder, då dör min gamla människa en smädlig död inför hans ögon”.
Den onde är en högmodsande.och han har infekterat mänskligheten med sin egen natur. Som resultat av detta styrs mycket av vårt handlande av stolthet och högmod. Detta visar sig bland annat i att vi nog till nöds kan bekänna våra synder för Gud, men inte inför någon medkristen, nej, bevare oss! Och så går vi med en fot i ljuset och den andra i mörkret, för Guds Ord säger klart att om vi vill bli botade, då ska vi också bekänna våra synder för varandra! Jak 5:16.
Samme Jakob skriver också at Gud står emot de högmodiga, det är de ödmjuka som får nåd! Så, att låta sig styras av stolthet och önskan att se frommare ut än man är, det är definivt så långt från ett gott försvar mot den onde som tänkas kan!
Vill man leva i under blodets fulla beskydd, då ska man alltså vandra i ljuset inför både Gud och människor. I praktiken går det till så, att man vänder sig till någon medkristen, som man har förtroende för, och säger att man behöver ha någon att i förtroende öppna sig för, vara helt ärlig inför, och detta på regelbunden basis. Mycket ont kan kvävas i sin linda på det sättet! Tro mig. Jag har erfarenhet av det…
Jag avstår från att skriva desto mer om den offensiva sidan av evangelisationen, många som är mer lämpade än mig har skrivit hela böcker om det. Det var den här defensiva sidan jag ville lyfta fram! Ni vill ju inte bli nedskjutna av den ondes brinnande pilar….
……………………………………………….
Angående Catherine Booth, och hennes bok ”Aggressive Christianity”, ”Angripande kristendom” är titeln på den svenska översättningen, ska påpekas, att den ingalunda uppmananr till någon ensidig gåpåarevangelisation, hon talar om att gå ut med evangeliet så, att man tar både andligt och socialt ansvar för sina medmänniskor, och också ständigt ger akt på sig själv så att man söker djupare gemenskap med Herren, och mer helgelse i sitt eget liv! Jag skulle hellre kalla den boken”Active Christianity”, och det är exakt vad som behövs också i dag!