Som jag har nämnt, medverkade jag i en evangelistkurs för några dagar sedan. Eftersom jag redan har lagt upp en del av det jag sade där här på sidan, och då den sista delen, blev det litet som att säga B utan att ha sagt A, så jag ska fortsätta litet till på temat!
Ofta, när man talar om evangelisation, uppstår det en olycklig obalans i framställningen. Vi börjar lätt fundera på nödvändigheten av att kunna kommunicera evangeliet verbalt på olika sätt, att så att säga kunna ”tala för vår vara” på ett effektivt och övertygande sätt.
Detta, i förening med den typ av appellartad förkunnelse, som är tänkt att väcka oss till insikt om att människor är på väg till helvetet, och det är vårt fel, om vi inte har berättat för dem om Jesus, så nu gäller det att svälja all blyghet och försagdhet, och frejdigt gå ut på gator och torg, har ofta resulterat i att människor känt sig anklagade och misslyckade, när de inte förmått leva upp till bilden av hur en kristen tydligen borde vara och göra.
Är det då så det är tänkt at vara? Är det verkligen så vi ska försöka göra varandra till människofiskare? Tillåt mig tvivla.
Jesus säger att det är han, som gör oss till människofiskare, så kanske vi inte ska hänga upp oss alltför mycket på tanken att vi skulle kunna göra oss själva och varandra till människofiskare, om vi bara lär oss de rätta greppen!
Sedan har vi det faktum, att apostlarnas undervisning inte innehåller några uppmaningar om att gå ut och evangelisera, vilket kan tyckas något förbryllande. Jesus befallde ju dem att gå ut och göra alla folk till lärjungar? Borde då inte deras brev vara fulla av uppmaningar och påstötningar om att fullgöra missionsbefallningen? Men det är de inte, åtminstone inte i den form, som vi är vana att höra!
Vad skola vi om detta tänka?
Kanske vi inte har läst missionsbefallningen tillräckligt noga?
Jesus säger att folken ska göras till lärjungar, och sedan säger han att nästa steg är att göra lärjungarna till folk!
”Lär dem att hålla allt vad jag har befallt er!”
Vi tenderar att säga att nu ska vi göra lärjungar, som sedan gör lärjungar, som sedan gör lärjungar, men då har vi hoppat över ett avgörande viktigt steg!
Evangelisation består nämlighen av två delar: budskap och bekräftelse.
Bekräftelsen kommer när lärjungarna har blivit gjorda till folk, alltså börjar leva evangeliet, ge ett synligt, påtagligt vittnesbörd om vad det innebär att leva det kristna livet!
Om inte den bekräftelsen finns, då kommer det muntliga, predikade budskapet att sakna den landningsplats, som bekräftelsen var tänkt att skapa.
Alltså, när apostlarna brev är fulla av anvisningar och uppmuntran att leva det kristna livet, och förmaningar till dem, som fortsätter att leva på gammalt manér, med elakhet och ondska och vandrande på egna vägar, då handlar det i högsta grad om evangelisation, den del av evangelisationen, som ska ge bekräftelse av budskapet!
Men vi känner inte igen det som evangelisation, eftersom vi är så fokuserade på det muntliga eller skrivna vittnandet och predikandet! Och alltså tror vi att vi kan mer eller mindre hoppa över den där jobbiga biten med att faktiskt ändra vårt liv och leverne, ställa oss under gudsrikets lag, kärlekens och sanningens lag.
Jesus säger att vi ska låta vårt ljus lysa inför människorna, så att de ser våra goda gärningar, och prisar vår himmelske Fader.
Petrus skriver att vi ska uppföra oss väl bland de, som inte tror, så att de ser alla goda gärningar vi gör, och prisar Gud på den dag, då han söker dem.
Kopplingen mellan det vi gör, och hur människorna sedan kommer att förhålla sig till evangeliet, den är solklar. Och här ser vi att alla faktiskt kan evangelisera, inte bara de verbalt begåvade och utåtriktade! Jag vill mena, att när det är fråga om bekräftelsen, det som ska vara grunden för evangeliets förkunnelse, där kan alla vara med!
Och alla är tänkta att vara med, för Jesus sade ju att alla, som kommer till tro, är tänkta att hålla hans befallningar, och gör vi det, då är vi med och bekräftar evangeliet!
Människorna runt oss är våra medmänniskor, de är inte evangelisationsobjekt!
Bara en sån sak som att faktiskt vara närvarande när man ungås med andra gör skillnad! Att lyssna, verkligen lyssna, istället för att tänka på vad man själv ska säga härnäst, bara den andre tystnar, det visar att jag bryr mig om den andre, respekterar honom!
Man skulle något tillspetsat kunna säga, att den viktigaste människa som finns för mig just i detta ögonblick, det är den människa som jag just nu har framför mig…
Kroppsspråket, om man hela tiden litet grann visar att man egentligen är på väg någon annanstans, tittar på klockan, på telefonen, och så vidare, det berättar så mycket mer än det man säger med munnen! Att äta lunch med någon som umgås mer med sin smartphone än med dig, det är at äta lunch med någon som tydligt visar att han inte tycker du är värd vare sig hans tid eller uppmärksamhet. Om denne någon sedan börjar lägga ut texten för dig om Guds kärlek i Kristus, då kolliderar det budskapet med det du redan har fått: att du inte alls är värd varken närvaro eller kärlek….
Och nu är det inte fråga om att lära sig en teknik, här är det fråga om att ge akt på sig själv för att lära sig något om sig själv: bryr jag mig på riktigt om dessa andra människor jag möter, eller avslöjar mitt beteende förbåde mig själv och dem att jag inte gör det, och i så fall, varför?
Vi älskar ju som bekant för att Herren först har älskat oss.
Vägen ut går inåt. Ger jag mig tid att stanna upp inför Guds godhet och kärlek? Är jag vänd till Jesus, eller till allt det jag tror att han vill jag ska göra? Aposteln skriver att han arbetar därför att Kristi kärlek tvingar och driver honom, inte rädsla eller pliktkänsla!
Ju mer en människa blir medveten om, kommer till tro på Guds kärlek, desto mer kommer hon också att bry sig om andra. Ju mer hon bryr sig om andra, desto mer kommer hon att vara med och lägga grund för det muntliga budskap, som sedan kanske någon annan kommer att ge, i predikan eller genom vittnesbörd. Det är fråga om sådd och skörd här, om att den ene sår och en annan skördar, men där ingen har sått ut bekräftelse blir det magert med skörd för förkunnaren!
Men om vi bara fokuserar på det förkunnade budskapet, då kommer vi många gånger att genom våra liv och vårt beteende ge en negativ bekräftelse, ett dubbelt budskap.
Vilket gör att människorna tänker: ”De kristna säger ett, men de gör något helt annat, och jag tror mer på det de gör än det de säger!”
När jag höll på med tältmöten hela somrarna under en tioårsperiod på nittiotalet, brukade jag gå runt i byarna där jag för tillfället befann mig, och prata med människor och bjuda indem till mötena. På de vandringarna lärde jag mig en hel del, bland annat då hur mycket av negativ bekräftelse människorna hade mött, både från vanligt folk, som bar det kristna namnet, och också från så kallade professionella religionsutövare – alltså präster och pastorer och andra församlingsarbetare, och hur svårt det kunde vara att komma förbi den barriär, som deras negtiva erfarenheter av kristna hade byggt upp inom dem.
I bästa fall kunde det vara som Kokkolabon sade: ”Jag har inget mot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, och i värsta fall ville de inte ha något att göra med vara sig markpersonal eller Gud längre.
Jag minns också en dam, som just hade kommit till tro, som berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot.
”Det var så, att i samma skola som våra barn gick fanns det barn från en troende familj, där framför allt mamman var väldigt församlingsaktiv och fanns med i allt möjligt, och gärna lade ut texten där hon kom åt. Men hon var så elak! På föräldramötena skällde hon på skolan och lärarna, och kritiserade och var nedlåtande mot oss andra föräldrar, och pikade och var sarkastisk, och jag tänkte, att blir man sån där att vara kristen, då vill jag inte bli det!”
Som väl var hade hon också sett att inte alla kristna var sådana….
Detta om bekräftelsen. Budskapet är enkelt: ”Jag tror på Jesus och det mår jag bra av!” Folk som du har att göra med märker nog om livet med Herren har haft en positiv inverkan på dig, de ser om någon bekräftelse finns där….
Sen har vi då de små sakerna, som vi kan göra för att berätta var vi står i förhållande till Jesus på ett sådant sätt, som inte är påträngande och får folk att gå i försvarsposition.
T ex göra som Jesus sade, önska frid över hemmen vi kommer in i. Att säga ”Frid vare med detta hus”, det gör inte ont, det kostar inget, det tar bara ett par sekunder, och det är väldigt sällan någon blir arg av det. Det berättar var du står, och kan öppna för en fortsättning, och fast det inte gör det, är det ändå en win-winsituation. Jesus säger ju att om huset tar emot friden blir den kvar där, och i annat fall vänder den tillbaka till dig själv, så du kan inte förlora! 
Till slut: människorna noterar nogsamt hur vi kristna bär oss åt mot varandra. Vill vi vara med och ge en positiv bekräftelse av evangeliet, då ska vi ta Jesus på allvar, när han säger att det är vår inbördes kärlek, som ska vara det vittnesbörd inför världen, som hjälper människor att tro att han på riktigt blev sänd av Fadern till vår frälsning!
Du kanske ser, att någon annan är på en villoväg. Då ska du be för honom! Kanske tala med honom enskilt om saken. Men absolut inte ta heder och ära av honom på facebook och i tidningsspalterna!
”Se hur de kristna strider med varandra!”
Det var inte det, som de icketroende skulle säga om oss! Det, om något, är en negativ bekräftelse av fridens evangelium!
”Andens frukt är kärlek, glädje, frid, tålamod, godhet, mildhet, trofasthet, saktmod, återhållsamhet….”
Den frukten i de kristnas liv ger landningsplats för evangeliet i deras omgivning! Den ska vi söka och be om minst lika ivrigt som om Andens gåvor!