”Utan ditt samtycke har jag inte velat göra något, för att det goda, som du gör, inte ska ske av tvång, utan av fri vilja.”
Så står det i brevet till Filemon, vers 14.
Det här är en i min mening helt fantastisk vers, ett totalt befriande besked vad det gäller all tjänst i församling och kristen gemenskap. ”Inte av tvång, utan av fri vilja”.
I det sammanhang, där aposteln skriver det här, handlar det om att han inte har velat ställa Filemon inför fullbordat faktum: ”Så här har jag gjort nu, och du får bara finna dig i det”.
Ibland gör vi ju så, vi människor, istället för att prata med varandra och komma överens. Det kan förefalla som ett enkelt sätt att få sin egen vilja genom, men det innebär att man tvingar denna sin egna vilja på den andre, och så ska det ju inte gå till!
I stället är det meningen att vi ska hjälpa varandra till frihet, i det här fallet då genom att låta den andre komma till tals, ge utrymme för honom att göra det goda av fri vilja, inte för att han tvingats till det. Vi får också alltid komma ihåg, att det, som jag vill, inte alltid per automatik är lika med det, som är gott och rätt inför Gud!
Jag tänker också på det, som Jesus säger om bönen: ”Om två eller tre av er kommer överens om att be om något….”
Det ska alltså inte gå till så, att en bestämmer vad som ska bedjas, och sen får de andra rätta och packa sig efter det. Överenskommelse förutsätter samtal, att man delar sina tankar med varandra, och respekterar också det, som de andra säger, istället för att bara driva sina egna käpphästar.
”Inte färdas väl två tillsammans utan att ha kommit överens om det?” Den frågan ställs av Herren själv i Amos 3:3 i ett sammanhang där Israels avfall från Gud blir belyst i skarpa ordalag.
Samma sak där: om det inte finns en överenskommelse, om vi inte är överens med Gud om vilken väg vi ska gå, då kan vi inte heller räkna med att gå tillsammans med honom.
Men vi blir inte tvingade.
Vill vi inte göra det goda, alltså gå på Guds väg, då får vi gå vår egen väg istället. Men vi kan inte ta med oss Jesus på den vägen, han är ingen maskot, ingen good luck charm, som man hänger om halsen eller stoppar med i fickan. Det är vi som ska följa honom, inte tvärtom!
Och det ska ske av fri vilja, inte av tvång, annars blir det fel.
Ibland gör vi fel mot varandra i bästa välmening, vi kristna. (Annars, har du tänkt på vad mycket elände vi ställer till med i bästa välmening?)
Till exempel när det ges evangelisationsappeller från talarstolen, som får folk att krympa i kyrkbänkarna, och känna sig avslöjade och anklagade på grund av sin bristande evangelisationsglöd. Sen kanske någon av dem försöker ta nya tag, därför att man känner sig tvingad till det, därför att anklagelsen om att inte vara en tillräckligt bra kristen har landat i en som en annan brinnande pil. Det goda man försöker göra sker då inte av fri vilja, utan av ett tvång, som fötts ur rädsla, skam, och önskan att visa andra att man nog är allt vad som förväntas av en…
Av frukten känner man trädet, och vad är det för träd, som man plockar såna frukter från?
Det är som en bibellärare sade en gång: ”Det är illa, om vi tror att vi måste ta till Djävulens metoder för att försöka få fart på Guds folk!”
I morse läste jag i 2 Mos 25. Där ger Herren Mose anvisningar om allt, som ska samlas in för tillverkningen av tabernaklet, och alla dess tillbehör.
Han börjar med att säga så här: ”Säg till Israels barn att de samlar in en offergåva åt mig. Den ska samlas in från alla dem, som har ett hjärta som är villigt att ge.”
Redan där, genast när Gud började forma den där väldiga folkhopen, som just hade kommit ut ur Egypten, till ett gudsfolk, läggs den här principen om frivillighet fast. Gud får vi tjäna i frihet och med glädje, inte under tvång och med sura miner!
Annars vore evangeliet inte något glatt budskap…..