Om uppryckandet – en gång till

Det här med uppryckandet av de troende, som 1 Tess 4 talar om, är något jag fått så många frågor om under årens lopp, att hela ämnet börjar inge mig en viss trötthet vid det här laget.

En gång till ska jag väl orka ta det.i alla fall, eftersom frågan har kommit upp igen.

 Först vill jag dock dela ett par iakttagelser om bibeltolkning i allmänhet.

När man ska försöka förstå vad Bibeln har att säga i ett visst ämne, då ska man först av allt se, om det finns klara och entydiga texter om saken i fråga.

Om sådana finns, då är det de, som är tolkningsnyckel till de mer mångtydiga verser, som behandlar samma tema.

Det får aldrig vara så, att man bortser från de klara texterna till förmån för de mer tolkningsbara, framför allt inte, om det görs för att man vill hitta stöd för någon egen omhuldad åsikt.

Allra minst är det acceptabelt att göra som en man en gång gjorde i en paneldebatt om en tvistefråga i kristenheten: han avslutade sitt anförande med att med stor pondus säga ”Och detta är min åsikt i saken, sen får det stå vad det vill i Bibeln!”

Det är till att ha storhetsvansinne, om ett människokryp lägger större vikt och betydelse vid sitt eget tyckande än vid Guds ord…..

Våra åsikter är av noll och ingen betydelse, det enda, som faktiskt har någon tyngd och betydelse i andliga frågor, det är vad Bibeln säger.

 

En annan viktig sak att minnas är, att det finns få saker, som är så svåra som att läsa rätt innantill i Bibeln. Har man redan en åsikt, en förförståelse av något slag, då är det väldigt lätt hänt att man läser in den i texten, i stället för att läsa vad som faktiskt står där.

Samt att man filtrerar bort allt, som skulle kunna visa att ens åsikt kanske inte var så vattentät i alla fall.

Det gäller alltså att läsa noga!

 

Ska man komma rätt i sin tolkning – eller i sin prövning av de tolkningar andra lägger fram – gäller det också att ta med alla relevanta texter.

Både i den fråga vi nu ska behandla, och i många andra frågor, händer det bara alltför ofta att någon predikant eller skribent lägger fram en åsikt, plus några utvalda bibelställen som backar upp den, och sedan är det en mängd människor som läser detta, och konstaterar att ”han har ju bibelställen, som stöder det han säger, så då måste det väl stämma!”

 

Det måste det inte alls.

Tänk om det finns bibelställen, som skribenten ifråga inte alls nämner, som inte alls går ihop med den åsikt han för fram?

Det gäller alltså inte bara att se på de texter, som nämns i ett visst sammanhang, det gäller också att ha koll på vilka texter, som utelämnats!

Det är summan av Guds Ord som är sanning!

 

Det är också en god idé att använda mer än en bibelöversättning.

Oavsett hur noggranna översättarna är, så är de bara människor, och det är hart när omöjligt att undvika att ens egen teologi och åsikter färgar av sig på något sätt i den översatta texten!

Kom också ihåg, att Bibeln ska man läsa på knä – alltså under bön om att Anden ska ge en rätt förståelse av det lästa!

 

Till slut har vill jag återkomma till det här med hur bibeltexter ställs samman och kombineras. Som jag sade i början, är det alltid de klara texterna, som ska tolka de oklara, och ingen tolkning, som går stick i stäv med de entydiga texterna, kan någonsin vara rätt!

Upptäcker man att ens åsikter och tolkningar är behäftade med den svagheten, då behöver man vara beredd att ändra sig!

 

Jaha, var landar vi då ifråga om uppryckandet, om vi tillämpar dessa principer?

Först tar vi själva huvudtexten om denna underbara händelse, som vi förhoppningsvis alla väntar på med stor glädje.

 

1 Tess 4:16-17 ”Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då ska Herren själv stiga ner från himlen. Först ska de som dött i Kristus Jesus uppstå, därefter ska vi, som lever och är kvar ryckas upp bland moln tilllsammans med dem för att möta Herren i rymden, och så ska vi alltid vara hos Herren”. (Svenska Folkbibeln)

 

”For the Lord himself will descend from heaven with a shout, with the voice of an archangel, and with the trumpet of God. And the dead i Christ will rise first, then we who are alive and remain shall be caught upp together with them in the clouds to meet the Lord in the air, and thus we shall always be with the Lord”.” (New King James)

 

Från de här verserna får vi då följande otvetydiga information:

1. Ett uppryckande kommer att ske, och det gäller alla, som tror på Jesus, både de som redan har lämnat detta jordeliv, och de som ännu lever kvar.

Detta är möjligt därför att de, som dött i tron på Jesus kommer att uppstå från de döda, inte sådan de var i sitt jordeliv, utan i nya, förhärligade kroppar. De som ännu lever kvar kommer också att förvandlas, så att alla, som rycks upp Herren till mötes, kommer att vara honom lika. Den informationen finns i 1 Kor 15:51-54

2. Innan detta uppryckande sker, ska de döda uppstå.

3. Vi ska möta Herren i skyn när detta sker, vi rycks upp honom till mötes.

 

Då har vi alltså ett klart besked om vilken dag uppryckandet sker: det kommer att ske strax efter att de döda har uppstått, och tillsammans med dem.

Om vi då också kan hitta ett klart besked i Skriften om när den här dagen, då de döda uppstår infaller, då vet vi också när uppryckandet sker!

 

Det beskedet hittar vi i Johannesevangeliets sjätte kapitel, där Jesus säger så här:

6:39 ”Detta är hans vilja som har sänt mig, att jag inte ska förlora någon enda av dem, som han har gett mig, utan att jag ska låta dem uppstå på den yttersta dagen.”

6:40 ”Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

6:44 ”Ingen kan komma till mig, om inte Fadern, som har sänt mig, drar honom, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

6:54 ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.”

 

I New King James står det så här på nämnda ställen: ”I will raise him up at the last day”.

Samma ordalydelse har också Amplified Bible, New International Version och King James verison.

1917 talar om ”den yttersta dagen” här.

De finska biblarna: ”Minä herätän hänet viimeisenä päivänä”

Här säger alltså Herren, inte en gång, utan fyra gånger om, att han ska uppväcka dem, som tror på honom, på den yttersta dagen. Inte sju år före den yttersta dagen, inte tre och ett halvt år före den yttersta dagen, utan på den yttersta dagen!

Jesus vill alltså att det inte ska råda det minsta tvivel om exakt när de döda kommer att uppstå!

Man anar att han förutser en kommande förvirring på den här punkten, och vill ge sina efterföljare alla chanser att undvika den.

 

Nu vet vi alltså utifrån fullständigt klara och entydiga texter att inget uppryckande sker förrän de döda har uppstått, och att de döda kommer att uppstå på den yttersta dagen.

Då vet vi därmed också, att inget uppryckande kommer att ske före den yttersta dagen!

Då kommer vi att ryckas upp Herren till mötes, när han är på väg ner hit till jorden för att börja regera, och vi kommer att följa honom ner hit, som hans förhärligade, strålande brudeskara.

 

Vad händer då med alla de texter, som förespråkarna för ett uppryckande före eller mitt under de sista sju åren stöder sig på?

Ja, först får vi väl fråga vad det är som har hänt med dem.

Jag får då bara lov att konstatera, att de har blivit feltolkade.

Detta därför att de, som först lade fram läran om tidigt uppryckande, inte följde principen om att låta de klara texterna tolka de tolkningsbara, och sedan har andra hakat på, och fört felet vidare, därför att man inte tagit sig tid att göra en grundlig prövning av det sagda.

Om man hade sett och erkänt sambandet mellan Joh 6 och 1 Tess 4, då hade någon lära om ett tidigarelagt uppryckande aldrig uppstått.

Då hade man istället tolkat de här andra texterna ifråga utifrån Bibelns klara besked om att uppståndelse och uppryckande sker på den yttersta dagen, vilket inte alls är svårt att göra.

 

Ta nu t ex 1 Tess 5:9. ”Ty Gud har inte bestämt oss till att drabbas av vredesdomen, utan till att vinna frälsning genom vår Herre Jesus Kristus.” SFB

 ”For God did not appoint us to wrath, but to obtain salvation through our Lord Jesus Christ” NKJV

Om vi följer principen för ansvarsfull bibeltolkning, får vi direkt konstatera, att den här versen inte kan handla om ett uppryckande före den yttersta dagen, eftersom Jesus säger att de döda inte uppstår före den, och det tydligt sägs, att uppryckandet sker först efter de dödas uppståndelse.

Så hur ska vi då förstå den? Mitt förslag blir, att det som här avses är Gud ingalunda har för avsikt att låta sina barn drabbas av vredesdomen i form av evig förtappelse. I den här versen ställs ju vredesdomen i motsats till att vinna frälsning, så det är en helt naturlig tolkning.

Att, som jag har hört några göra, försöka göra den här versen till något slags garanti för att Gud kommer att ta bort sin församling från jorden i förtid, så att vi ska slippa drabbas av lidande och svårigheter i den yttersta tiden, och dessutom ta till ett så vingklippt argument som att ”Jesus har ju lidit för oss, så då ska väl inte vi behöva lida”, det är inte att låta Skriften tala, det är att försöka få Bibeln att stöda eget önsketänkande.

Jag menar, om vi nu ser litet utanför Finlands gränser, så finns det ju lidande kristna åt alla håll, kristna som förföljs och får lida för sin tro, och så har det alltid varit, och så här säger Skriften att det ska vara! Det hör till spelreglerna!

Även om vi inte drabbas av Guds vredesdom, så drabbas vi minsann av den ondes vrede och fiendskap! ”Har de förföljt mig så ska de förfölja er” ”Det må vara lärjungen nog, om det går honom som hans mästare” ”Det är genom mycket bedrövelse vi ska gå in i Guds Rike”.

 

Eller, som ett annat exempel, Mark 13:20 ”Om Herren inte förkortade den tiden, skulle ingen människa bli frälst, men för de utvaldas skull har han förkortat den”

Här brukar då anhängarna av ett tidigt uppryckande säga, att titta nu, här står det ju klart och tydligt, att vi ska bort härifrån före slutet.

Hur är det då med den saken?

Ja för det första tvingas vi konstatera, att om detta  vore vad den här texten betyder, då säger ju Jesus mot sig själv. Han har ju redan slagit fast i Joh 6 , att han ska uppväcka de döda först på den yttersta dagen, och 1 Tess 4 säger att uppryckandet sker efter att de döda har uppstått.

Eftersom Skriften inte motsäger sig själv, får vi alltså söka efter en annan tolkning här också.

Eller, vi ska kanske snarare börja med att läsa innantill!

Det står ju att nödtiden ska bli förkortad för de utvaldas skull.

Det står inte att den ska bli förkortad för de utvaldas del!

Om den bara skulle bli förkortad för de troende, då skulle det bara vara för vår del det sker, inte för de andra.

Men nu står det, att detta ska ske för de utvaldas skull, vilket då innebär att Gud för vår skull kommer att förkorta den här tiden för alla, litet som när Gud för tio rättfärdigas skull hade varit beredd att skona Sodoms hela befolkning.

Så står det ju också skrivet, att Djävulen kommer ner till oss i stor vrede, eftersom han vet, att den tid han har är kort!

 

Jag har kollat elva olika bibelöversättningar, finska, svenska och engelska, för att vara bergsäker på att det står just ”för de utvaldas skull” här. Alla är de överens om saken.

Feltolkningen här har alltså uppstått från att man inte läst tillräckligt noga, man har läst det man trodde stod där, inte vad som faktiskt stod på textraden.

 

På samma sätt kan man gå igenom alla texter, som man försökt få att stöda det förtida uppryckandet.

Så snart man har accepterat, att de entydiga texterna säger att uppryckandet sker först på den yttersta dagen, och sedan befriad från den icke bibelenliga åsikten om ett tidigare uppryckande börjar läsa Bibeln på nytt, då ser man tämligen lätt, att det finns bättre, mer samstämmiga tolkningar att ta till!

Nu kan man undra, varför läran om det tidiga uppryckandet har blivit så populär, och varför folk ibland, till och med fast de får de relevanta bibelställena serverade åt sig, ändå vägrar att ändra mening? Det fenomenet har jag mött mer än en gång.

Ingen vill ju råka ut för lidande och elände. Sådant ter sig motbjudande, och rent av skrämmande.

Vi människor vill slippa sådant, vi är rent ut sagt rädda för det”

Och rädsla är en mäktig drivfjäder.

Får man så höra en undervisning, som säger att ”oroa dig inte, du kommer att ryckas upp innan eländet kommer sig igång på allvar”, då är detta något så tilltalande, att man greppar det med båda händerna, och utan att kanske pröva det desto mer!

Kommer sedan någon annan och slår hål på den falska tryggheten, då reagerar man med att gå i försvar. Försvaret i det här fallet är att vägra lyssna. Det är så vi gör, rent instinktivt, när någon kommer och petar på vår trygghet!

 

Man kan också undra vem som har någon glädje av att de kristna omfattar en sådan här lära? Vem har någon glädje av att de kristna sänker garden? Att de invaggas i en falsk säkerhet? Att de står oförberedda, när det börjar kärva till sig? Att de uppfattar lidanden och motgångar som något obegripligt, något som inte borde drabba dem?

Åtminstone kan man med säkerhet säga att varken vi eller Gud har någon glädje av det, och sedan finns det ju inte så värst många kvar att välja på…

 

Till slut: det fanns en tid när jag själv omfattade läran om uppryckande i förtid. Jag hade lyssnat på dem, som sade så, jag hade tyckt att det lät ytterst tilltalande, och jag hade konstaterat att de ju hade bibeltexter de stödde sig på. Så då var det väl sant? Been there, done that….

 

 

 

 

Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>