För ett tag sedan blev jag påmind om det gamla bruket att välsigna bröddegen med att teckna ett kors på den, innan man ställde den att jäsa. När sedan degen jäst så mycket, att korset var borta, då var den färdigjäst!

Nuförtiden använder vi jäst, bakpulver, och andra medel för att få deg att jäsa, men på Jesu tid var det surdeg som gällde.  Den hade samma effekt som de senare varianterna – bakterierna i surdegskulturen bildade koldioxid, som fick degen att svälla och bli porös.

Jesus använder alltså en bild, som var välbekant för åhörarna, men på ett sätt, som var litet överraskande. Surdeg i matlagningsbruk betraktades ju inte som någon dålig sak, tvärtom! Osyrat bröd åt man vid påskhögtiden, visst, men försök nu själv tugga bröd, som inte har haft något slags jäsmedel i degen! Surdegen gjorde brödet betydligt lättare att förtära, och därför ville man använda den.

Nu varnar alltså Jesus för fariséernas, sadduceernas och herodiandernas surdegar, och åsyftar då deras lära, det som de lärde folket, ledde folket att tro och göra.

Orsaken till att de här tre grupperna hade framgång och fick anhängare i det dåtida judiska samhället var, att de gjorde det här med religion, tro, och gudsförhållande mer lättuggat, än det var i originalversionen. På den punkten har inget förändrats, så varningen är fortfarande aktuell!

Trots att de till det yttre förefaller vara rätt olika, har de ändå alla samma grundfunktion:  korset blir otydligare på ”församlingsdegen” ju mer den jäser av de här tillsatserna, och till slut är det i princip borta!

De här olika surdegarna har nämligen det gemensamt, att trots den religiösa vitmålningen finns på ett eller annat sätt alltid en fiendskap mot korset med.

Låt oss se på det, som Jesus kallar ”sadduceernas surdeg”!

Detta religiösa parti i Jesu samtid var lika mycket politiskt som religiöst. De stod på god fot med makthavarna, de satt på de höga posterna i templet – både översteprästen Kaifas och hans svärfar Hannas var sadducèer, om jag minns rätt.

De höll sig också med vad man skulle kunna kalla en liberal tolkning av Skrifterna – de trodde inte på änglar och andar, inte heller på någon uppståndelse från de döda. Men de förstod sig på att samla skatter och ära på jorden, i alla fall!

Det var deras affärer Jesus förstörde, när han piskade ut penningväxlarna och offerdjurskommersen ur templet, och sådant som påminner om att gudsfruktan inte är tänkt att vara något medel till att vinna denna världens gillande, och framgång och erkännande här i tiden, det är en styggelse för varje människa, som är influerad av sadduceismens ande (läs: Laodiceas ande)

I Filipperbrevet står det om människor, som vandrar som fiender till Kristi kors, som har ”buken till sin Gud” – alltså sådana människor som är inställda på att få jordiska njutningar, och att kunna skaffa sig det, som vi brukar kalla detta livets goda.

Observera nu, att man i det lägret inte nödvändigtvis  är fiender till det, som korset ger! Nej då, visst kan man ta emot syndernas förlåtelse och evigt liv, och visst kan man vara nöjd med att få vara ett Guds barn!

Fiendskapen mot korset sticker upp huvudet när det blir fråga om det som korset vill göra med oss, när vi möter korset som det ohyvlade , frånstötande, smärtsamma avrättningsredskap det är för den gamla syndanaturen.

När det blir fråga om att ta upp sitt kors och följa Jesus, när det blir fråga om att ändra sina gärningar och sin livsstil, att gå mot strömmen av tidsanda och allmän opinion, när det är dags att bära Kristi smälek, och kanske hamna utanför lägret på kuppen, se, då vill inte gamle Adam vara med längre!

När man konfronteras med det faktum att världens vänskap är detsamma som Guds ovänskap, och utifrån det måste välja vilken av dessa båda man hellre vill vara vän med, då dyker fiendskapen mot korset upp i oss alla, mer eller mindre, för vi bär alla på en köttslig natur, som absolut inte vill det Gud vill!

Om den här sortens fiendskap får jäsa i Guds folk  ett tag, då börjar korset försvinna!

Då får vi ett alltmer marknadsanpassat evangelium, ett budskap, som vill tala om för oss hur Jesus älskar alla barnen, och hur Gud välsignar allt och alla, och i förlängningen också ibland falskeligen utlovar, att alla nog kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever, men som talar väldigt tyst om Jesu ord att en lärjunge förväntas ta på sig sitt kors och säga nej till sig själv – med andra ord, vi börjar inbilla oss själva och varandra att det nog ska gå att sitta på staketet, och vara vän med både Gud och världen i alla fall.

Här är några symtom på pågående jäsningsprocess:

När vi följer med vår tid, så vi kan styra färden, så som det passar oss, och djävulen och världen, när vi håller fingret vått, och känner var det fläktar, och när vi kursen fått, vi hastigt av oss häktar kappan, som vi än en gång ska vända, för sådan vändbarhet vi blivt kända! När predikan om synden och domen är lagisk, så den tar vi bort, och svartvita evangelister förstår vi att hålla kort, för inte kan den vara hård, kärleken, som är så tålig, vi satsar på den slags vård, som säger: ”du är ej så dålig!” Sen orkar man än några dar, fastän man har skuldbördan kvar. När vi söker kryckor som passar, så att man kan halta och gå, och skulle ändå något trycka, serverar vi billig nåd. När vi glömt vart kärleken till sanningen tog vägen, då börjar det vara färdigjäst i degen!

Jag får köra igång med regelbundna bibelstudier på alla de tre ställen där jag brukar ha sådana, alltså Kuni, Solf och Övermark, och inga begränsningar i deltagarantal hänger över våra huvuden i nuläget!

I Kuni, där jag startar i kväll, kommer vi att ha ”Anden, den kristne, och församlingen” som tema för höst och vinter.

I Solf håller vi på att gå igenom Första Korintierbrevet – ett brev, som är som skrivet direkt till oss nutida kristna med vår märkliga blandning av karismatik och liberalism, litet liknande som den situation som beskrivs i 1 Kor.

Det tycks ju tyvärr som om vi med störande regelbundenhet antingen halkar in i lagiskhet eller laglöshet, vi kristna, och just nu är det väl nog laglösheten som överväger.

I Övermark, där vi startar hösten nästa onsdag, är det bönen, mer specifikt de böner, som bes av Bibelns människor, som utgör den röda tråden.

På alla tre ställena finns det gott om plats för nya intresserade, så, varmt välkommen!

Vi befinner oss i trädgårdssäsongen, och jag gillar att plantera och så, och se hur det växer, och så småningom ger ätbara resultat.

Tyvärr brukar det alltid också växa en hel del, som jag inte har satt och sått, och om jag ska få någon skörd, då ska ogräset rensas bort med jämna mellanrum, Det är ju så med ogräset, att man behöver inte göra något alls för att det ska växa, tvärtom, det är om man inte gör något, som det växer som allra bäst!

Från detta enkla faktum kan man hämta nyttiga lärdomar för det andliga livet, vilket ju också Jesus gör i sina liknelser.

Vad än Jesu lärjungar må ha haft för problem, sömnlöshet tycks inte ha hört till dem!

De sov på förklaringsberget, och de sov i Getsemane, och att döma av hur svårt de hade att ta till sig det Jesus undervisade, kan de inte ha varit alltför vakna däremellan heller.

De var med andra ord rätt lika oss nutida lärjungar, och annat är väl knappast att vänta, vi är ju människor, vi också, precis som de.

Och sover man andligen, då får ogräset växa fritt! Den som sover rensar inte!

I förra inlägget skrev jag om de fyra olika åkrarna, som Jesus använder som liknelse i Matt 13.

Hur ska vi föreställa oss att de här olika kategorierna människor ligger till vad det gäller den andliga vakenheten – eller sömnen?

Den, som sover, han lever ju, i alla fall. Vi kan alltså tänka, att både stengrundens och törnåkerns människor har ett andligt liv, även om prognosen för fruktbärande och överlevnad inte är så lysande. De hade ju i alla fall tagit emot evangeliet, när de fick höra det, och därmed fått liv!

Den grupp, som beskrivs som vägkantens människor, de sover inte bara, de är fortfarande andligen döda – de har inte alls tagit emot något av evangeliet.

Då kan vi alltså tänka, att om det är problem med andlig tillväxt och fruktbärande hos oss kristna, då är det primärt stengrunden och törnåkern, som vi får gå till för att hitta ledtrådar!

I fallet stengrund är det själva jordmånen, som det är fel på. För litet mylla och för nära till stenbädden där under….

I törnåkern är det i och för sig inget fel på jordmånen, men där växer det såna massor med ogräs, att säden får svårt att klara konkurrensen.

Det finns många förslag om vad stengrunden står för, och det finns väl sanning i dem alla. Själv skulle jag föreslå, att det mest av allt  handlar om självupptagenhet.

Den självupptagne uppfattar sig själv som världens centrum, om jag får karikera litet. Man går självklart omkring med den inställning, som någon en gång självironiskt beskrev genom att be att få presentera sina tre bästa vänner: Mig, Själv och Jag. Den, som håller sig med den sortens närmaste  vänkrets, har en hel del stengrund i sig.

Den egna lyckan, den egna framgången, de egna prylarna, den egna njutningen, det egna utseendet  och anseendet är det som står i centrum för en stengrundsmänniska, och sådant som på något sätt inkräktar på detta ska man akta sig för, eller åtminstone hålla på säkert avstånd!

När människan har det så ställt med sig själv, då behöver hon en saltad dos självkännedom. Jesus säger ju att sanningen ska göra oss fria, och detta är ett heltäckande uttalande. Antingen är Jesus mitt centrum, eller så är jag själv mitt centrum. Det kan inte vara både-och!

Var en människas centrum är, det visar sig i vems vilja man söker och vill förverkliga.

Om en stengrundens människa kommer till tro, då fortsätter hon i princip att säga ”Ske min vilja”, och betraktar Gud som en springpojke, som ska ställa upp med hjälp och lösningar och bönesvar och kraft, så att man kan fortsätta att vandra sin egen väg.

Sanningens ögonblick kommer, när det beteendet avslöjas för vad det är, och människan får välja om hon ska hålla fast vid sin inre stenbädd, eller om hon ska gå in i den inte helt smärtfria processen att bli förvandlad till god jord.

Nå, om detta är vad Herren vill göra, vad kan då hans motståndare i andevärlden tänkas kontra med?

Man får förmoda, att från det hållet erbjuds allt, som kan tänkas cementera en människa i sin självupptagenhet.

Odysseus lär ha låtit sin besättning stoppa vax i öronen för att de inte skulle lockas av sirenernas sång. Själv ville han dock höra sången, men han trodde sig inte om att kunna motstå dess lockelse, han heller, så han lät binda sig vid masten, och klarade sig från faran på det sättet.

För att kunna vidta de rätta åtgärderna behövde han ju först av allt vara medveten om att det här var en visa, som det kunde vara farligt att lyssna till! På samma sätt behöver vi som kristna vara medvetna om att det inte är tillrådligt att lyssna till alla visor, som sjungs för oss – för somliga fungerar som andliga vaggvisor!

Så här kan det låta, t ex, när ondskans andemakter söver Guds folk genom den närmast sjukliga utseendefixering, som man skulle frestas beskriva som en av de nya religionerna:

”Ut i spåret, ut och spring!

Spring i cirkel runtomkring!

Bygg upp din kropp, bli vacker och stark,

käka steroider och annat knark!

Och det är katastrof, om hullet blir löst!

Svält dig, och sätt silikoner i bröst!

Och glöm att du ändå blir gammal och grå 

(fast hur du kan det, kan jag inte förstå)

men fortsätt att tro att du gör det du vill!

Fortsätt att sova, sov litet till!”

Inte är det något fel på att hålla sin kropp i skick, tvärtom, den är en del av den utrustning vi har fått att tjäna Herren med här i tiden, men om motivet för tränandet är fixerat på utseende och prestation, istället för att bara handla om att sköta om den kropp, som Gud har gett en att förvalta,  då är det inte längre Jesus, som är mitt centrum, då har tränandet och dieterna blivit ett sätt att umgås med de tre ovannämnda vännerna! Utseendefixering är självupptagenhet är stengrund.

Självupptagenhet  kan leda till många slags dåliga vägval, att bygga upp sin identitet kring sitt utseende är bara ett axplock ur högen.

Ögonens begärelse och köttets begärelse, och kortsiktig njutning utan tanke på följderna, det är något som alltid har varit lätt att pracka på oss människor, om vi inte har koll på hur lätt det är för oss att glida in i den här halvt omedvetna ”jag är världens centrum”-attityden.

Gud har skapat oss människor till sexuella varelser, och vi kan därmed konstatera att sexualiteten är något gott.

Tyvärr gick det i syndafallet med den, som med allt annat vi människor är:  den kom under den fallna naturens inflytande, och började användas på sätt, som Gud aldrig hade tänkt, destruktiva sätt, som slår sönder relationer, och skadar både stora och små människor.

Om det inte vore för självupptagenheten, som gör människan stenig och hård, då skulle varje kristen känna igen den här onda vaggvisan för vad den är:

”Och du, har du sett på grannens fru?

Hon är visst ensam hemma nu!

Mannen är borta, reser och far,

och stackars hon ingen tröstare har…

Ta nu din chans, var inte ett nöt!

Förbjuden frukt är ju alltid söt!

(Ja, i främmande säng, där sover du sött,

och sen, när du vaknar, är mycket förött!”)

Det är inte tillfället, som gör äktenskapsbrottet, det är inte sexdriften, som gör äktenskapsbrottet, det är inte ”min fru förstår mig inte”, som gör äktenskapsbrottet. Det är självupptagenheten, det är ”ske min vilja”-inställningen, det är tanken på mig själv som världens viktigaste varelse, som naturligtvis måste få tillfredsställa alla mina önskningar och begär, oavsett vad sedan kostar andra, det är den tanken och attityden, som leder till brott mot sjätte budet!

Krav på omedelbar behovstillfredsställelse är självupptagenhet är stengrund.

I dagens digisamhälle  har det kommit nya strängar på frestarelyran , och nya verser i visan!

Säga vad man vill om den onde, men han kan konsten att följa med sin tid!l

”Online och uppkopplad måste du vara –

en I-phone kan bli den prydliga snara

där livet med Honom kvävs och dör bort –

på Facebook går ju tiden så fort!

Kvar blir till slut knappt ett sömnigt minne

i hjärtat, av vem som förr bodde därinne

husgudar kommer, och husgudar går,

men husgudars sövande verkan består!”

En smartphone är varken ond eller god i sig, den är bara en klump otroligt avancerad elektronik.

Men sätt den i handen på en självupptagen människa, då tar den fram vad i människan är med en rent skrämmande effektivitet. Också en självupptagen människa är nämligen en religiös människa, stengrunden vill också ha gudar!

Men det ska vara sådana gudar, som tillhandahåller det, som man själv vill ha, som man har känslan av att kontrollera och behärska!

Alltså sådana gudar, som låter en fortsätta att vara sitt eget centrum – eller åtminstone leva i illusionen av att vara det.

Man kan dock undra – om man har en pryl i sin ägo, som tar timmar och åter timmar av ens tid och uppmärksamhet varje dag, som man måste ha på nattduksbordet när man sover, som ska vaktas hela tiden i rädsla för att annars missa något ”viktigt”, är det då jag, som äger prylen, eller är det prylen, som äger mig? Och om det är prylen, som äger mig, är då inte detta definitionen på en avgud?

Avgudadyrkan, av alla slag, är självupptagenhet, är stengrund.

Det här är förstås bara ett par axplock, några få exempel på hur det går till, när ondskans andemakter går in för att förstärka och cementera självupptagenhetens stengrund i en människa….

Jag inbjuder härmed eventuella läsare att själva spåna vidare på de här tankarna!

”Jesus, kom var mitt centrum! Kom, tänd din eld inom mig, sträck mina segel i din vind, du som är grunden för mitt liv, Jesus, Jesus.”

Det här är ett bibelställe som jag fått många frågor kring under årens lopp, den jag nu ska ta upp låter så här:

”Hej! Jag undrar om du skulle kunna förklara vad som egentligen menar med det som står i Apostlagärningarna om att när man tror på Jesus kommer också hela ens familj att bli frälst? Det är så, att jag är troende sedan många år, men inte min man. Jag har tagit det som ett Guds löfte att han småningom också ska komma till tro, eftersom jag tror på Jesus och det står i Bibeln att om man tror då ska ens familj också bli frälst. Nu har han hittat en annan kvinna och tänker lämna mig, och det känns som att både han och Gud har svikit mig – och det svider, för jag litade ju på dem båda till hundra procent. Jag har mest bara lust att skrika och svära och sparka sönder saker så troende jag är, när jag tänker på hela soppan! Svara gärna på din hemsida om du alls svarar, för jag tror vi är många som undrar över det här!”

OK, jag ska göra ett försök! Det här blir då förstås vad jag ser, hur jag förstår Bibeln, andra ser det annorlunda, kan jag förmoda…

Låt oss först se på vad Herren har gett oss för besked om vad vi har att vänta oss som hans lärjungar här i den här världen, som är i den ondes våld, vad det gäller just familj och familjerelationer.  Det här stället i Apostlagärningarna är ju inte precis det enda, som behandlar den frågan, och det är summan av Guds ord som är sanning, inte lösryckta verser.

I Matt 10:34-36 ger Jesus besked om att den, som kommer till tro på honom, får räkna med att detta kan splittra ens familj, och göra så att man får sina egna familjemedlemmar till fiender.

Det låter ju inte som något löfte om att allt ska bli frid och fröjd, precis.

i 1 Kor 7:12-16 talas det om just den situation du beskriver, där en troende är gift med en icketroende. Där sägs, att om den icketroende vill sticka sin väg för att han inte vill leva med den troende, så låt honom göra det – för det finns inga garantier för att han nånsin kommer att komma till tro!

Här sägs alltså i klartext, att detta att en i familjen kommer till tro inte är någon garanti för att de andra ska följa efter! Då vet vi därmed också, att texten i Apg 16 inte är tänkt att förstås på det sättet.

Hur ska vi då förstå den? Jag tror att det som menas är, att om både jag själv och min familj kommer till tro på Jesus, då blir vi alla frälsta.

Fångvaktaren behövde det beskedet, han behövde få veta att frälsningserbjudandet inte bara gällde honom, det gällde också hans familj!

Rent övergripande säger Herren, att hans lärjungar kommer att ha det svårt och motigt i den här världen, Joh 16:33, och att inga andra prövningar, än de som vanligen drabbar människor kommer att drabba de troende, 1 Kor 10:13,  – underförstått: allt som drabbar andra människor kan också drabba oss.

Där finns ett löfte också , nämligen att Gud ska hjälpa oss att härda ut i prövningen – men för att vi ska kunna ta emot den hjälpen, måste vi ju lita på Honom!

Djävulen spelar ofta ett spel med oss, som går ut på att han ger oss en smäll, och sen går han och gömmer sig. Hans idé är att då kommer vi på ett eller annat sätt att göra Gud ansvarig för det svåra som har hänt oss, och därigenom tappa förtroendet för Honom.

Eftersom det är just förtroendet för Gud, tilliten till Honom, som gör att vi kan ta emot tröst och kraft från Honom i den jobbiga situationen, blir vi avskurna från Guds resurser, just när vi skulle behöva dem som bäst, om vi inte längre litar  på Honom.

Den onde har alltså en mycket bra grundidé här, bara han får den att fungera!

Hur får han den då att fungera?

Jo, vad som behövs för att göra ett Guds barn besviket och misstänksamt mot sin himmelske Far, det är helt enkelt att inbilla barnet ifråga, att Gud har lovat något, som Han i verkligheten inte har lovat.

På det sättet byggs en orealistisk förväntan upp, och när det sen inte går som man väntat, då blir man besviken, och känner sig sviken, och tappar förtroendet för den, som man tycker har svikit en.

Att så många har kommit att uppfatta  löftet i Apg 16 som någon slags universalgaranti för att hela ens familj ska bli frälst per automatik är et paradexempel på hur det här fungerar.

Orsaken till det, som var sått på den steniga marken i liknelsen om såningsmannen i Matt 13, vissnade bort när det hettade till, var att det inte hade tillräckligt med rot.

Att försöka grunda sin tro på falska förväntningar om att Gud ska ge mig en lätt resa genom jordelivet, om det sedan gäller familjeliv eller andra saker, det är som att försöka rota sig i ett stenröse. Där börjar man känna sig vissen när det blir torrtider.

När jag har förklarat det här för människor, har det hänt att de har frågat mig vad det då är för nytta med att komma till tro, om man inte har några fördelar att vänta av det?

Vad är det för vinst med att vara kristen, om Gud inte svarar på ens böner, och gör som man vill?

Låt oss, för att hitta svar på den frågan, se på vad Gud verkligen har lovat!

Han har lovat syndernas förlåtelse, plats i himlen, och evigt liv åt alla som tror på Jesus och tar emot honom!

Det du och jag egentligen förtjänar, det är att kokas i den understa grytan i helvetet i evighet, att förvisas till en plats, där det aldrig kommer att finnas annat än smärta, ensamhet, ångest och hopplöshet, och tusen gånger mer och värre av allt detta, än något vi kan uppleva i det här livet.

Allt vad vi får, som är bättre än det, det är nåd!

Och nu har Gud gett oss något bättre än det, något så fantastiskt mycket bättre, att det inte ens finns ord på jordiska språk att beskriva det, och han gav oss detta genom att ge det bästa och dyrbaraste han ägde, för att köpa oss fria från den belägenhet vi själva försatt oss i med våra synder och vårt uppror mot Gud.

Allt vad vi sedan kan komma på tanken att be om och önska oss här i livet, är i verkligheten bara småsaker jämfört med det som Gud redan har gett!

Det är utifrån den insikten, som Paulus skriver, att denna tidens lidanden inte betyder något i jämförelse med den härlighet, som kommer att bli vår! Rom 8:18.

Och den mannen fick verkligen vara  i hetluften för Jesu skull!

Men varför ser  då systemet ut så här?

Varför ska Guds barn behöva lida?

Jo, vi är i krig, på Guds sida.

Varje gång en kristen väljer att hålla fast vid Gud när det kärvar till sig, väljer att säga, att ”jag vet att du älskar mig, för du lät dig spikas upp på en stolpe för min skull, och du hängde där en hel dag, medan livet rann ur dig droppe för droppe, och du kunde när som helst ha kallat på sextiotusen änglar, stigit ner från korset, krossat allt motstånd, och återvänt till himlen, men du valde att hänga kvar på korset i dina plågor, för du ville att jag skulle få tillbringa evigheten med dig, och inte på det andra stället, och därför tänker jag aldrig tvivla på din kärlek, vad den onde än kastar på mig” – varje gång en kristen säger så, vinns en seger i andevärlden, och Gud blir förhärligad!

Det är vad som menas, när det sägs att Jesus som korsfäst är det viktigaste vi kan påminna varandra om!

Å andra sidan, varje gång en kristen låter lura sig att anklaga Gud, skälla på Gud, tvivla på Gud, förloras en rond i den ständigt pågående matchen.

Man är fortfarande ett Guds barn, fortfarande frälst, men djävulen har fått en liten, tillfällig triumf.

Om de triumferna får börja rada upp sig, om den kristne blir bara mer besviken på Gud, mer arg på Gud, börjar lita allt mindre på honom, tycka alltmer synd om sig själv, då finns alltid den risken, att man torkar bort helt till slut.

Det är djävulens slutmål.

Kan han inte uppnå det, är han ändå ganska nöjd med att slå in en kil av misstro och tvivel mellan Jesus och hans lärjungar.

Kan han inte hindra oss från att komma hem till Herren, när vi dör, då är det ju ur hans synvinkel ändå alltid något, om han kan förstöra för oss här på jorden….

Du skriver att du litade hundra procent på både Gud och din man, men nu litar du inte längre på någon av dem, tydligen.

Ja, att lita 100% på en människa är alltid ett misstag.

”Förlita er inte på människor” står det skrivet, och det får vi ta på allvar, för ingen människa är syndfri, perfekt och alltigenom pålitlig. Vi kan alla falla, vi kan alla klåpa till det, vi kan alla svika, vi kan alla göra felval.

Nu upplever du att inte bara din man, utan också Gud har svikit dig.

Det är också ett misstag, som jag redan har försökt förklara.

Din man visade sig vara vad Gud hela tiden har sagt att han – och alla människor – är, alltså inte totalt pålitlig.

Gud har inte gjort något alls, som skulle motivera din misstro mot honom.

Han har aldrig lovat att han ska tvinga din man att bli frälst, oberoende av om han vill eller inte, att du trodde att han lovat det var en missuppfattning från din sida.

Gud  tvingar ingen in i himlen.

Sådärja. Nu har jag gjort mitt försök.

Nu kanske du svär över mig också, och inte bara över Gud och din man.

Det tål jag, det är inte första gången någon svär över mig, i så fall!

Edin Lövås ”Gud har ett ansikte”

John White ”Ett steg närmare”

John White ”Ett steg närmare”

John White ”Ett steg närmare”

Watchman Nee  ”Älska inte världen”