”Du och din familj”

”Tro på Herren Jesus, så blir du frälst, du och din familj”. Så säger Paulus till fångvaktaren i Filippi,  Apostlagärningarnas sextonde kapitel.

Det här är ett bibelställe som jag fått många frågor kring under årens lopp, den jag nu ska ta upp låter så här:

”Hej! Jag undrar om du skulle kunna förklara vad som egentligen menar med det som står i Apostlagärningarna om att när man tror på Jesus kommer också hela ens familj att bli frälst? Det är så, att jag är troende sedan många år, men inte min man. Jag har tagit det som ett Guds löfte att han småningom också ska komma till tro, eftersom jag tror på Jesus och det står i Bibeln att om man tror då ska ens familj också bli frälst. Nu har han hittat en annan kvinna och tänker lämna mig, och det känns som att både han och Gud har svikit mig – och det svider, för jag litade ju på dem båda till hundra procent. Jag har mest bara lust att skrika och svära och sparka sönder saker så troende jag är, när jag tänker på hela soppan! Svara gärna på din hemsida om du alls svarar, för jag tror vi är många som undrar över det här!”

 

OK, jag ska göra ett försök! Det här blir då förstås vad jag ser, hur jag förstår Bibeln, andra ser det annorlunda, kan jag förmoda…

Låt oss först se på vad Herren har gett oss för besked om vad vi har att vänta oss som hans lärjungar här i den här världen, som är i den ondes våld, vad det gäller just familj och familjerelationer.  Det här stället i Apostlagärningarna är ju inte precis det enda, som behandlar den frågan, och det är summan av Guds ord som är sanning, inte lösryckta verser.

I Matt 10:34-36 ger Jesus besked om att den, som kommer till tro på honom, får räkna med att detta kan splittra ens familj, och göra så att man får sina egna familjemedlemmar till fiender.

Det låter ju inte som något löfte om att allt ska bli frid och fröjd, precis.

i 1 Kor 7:12-16 talas det om just den situation du beskriver, där en troende är gift med en icketroende. Där sägs, att om den icketroende vill sticka sin väg för att han inte vill leva med den troende, så låt honom göra det – för det finns inga garantier för att han nånsin kommer att komma till tro!

Här sägs alltså i klartext, att detta att en i familjen kommer till tro inte är någon garanti för att de andra ska följa efter! Då vet vi därmed också, att texten i Apg 16 inte är tänkt att förstås på det sättet.

Hur ska vi då förstå den? Jag tror att det som menas är, att om både jag själv och min familj kommer till tro på Jesus, då blir vi alla frälsta.

Fångvaktaren behövde det beskedet, han behövde få veta att frälsningserbjudandet inte bara gällde honom, det gällde också hans familj!

 

Rent övergripande säger Herren, att hans lärjungar kommer att ha det svårt och motigt i den här världen, Joh 16:33, och att inga andra prövningar, än de som vanligen drabbar människor kommer att drabba de troende, 1 Kor 10:13,  – underförstått: allt som drabbar andra människor kan också drabba oss.

Där finns ett löfte också , nämligen att Gud ska hjälpa oss att härda ut i prövningen – men för att vi ska kunna ta emot den hjälpen, måste vi ju lita på Honom!

Djävulen spelar ofta ett spel med oss, som går ut på att han ger oss en smäll, och sen går han och gömmer sig. Hans idé är att då kommer vi på ett eller annat sätt att göra Gud ansvarig för det svåra som har hänt oss, och därigenom tappa förtroendet för Honom.

Eftersom det är just förtroendet för Gud, tilliten till Honom, som gör att vi kan ta emot tröst och kraft från Honom i den jobbiga situationen, blir vi avskurna från Guds resurser, just när vi skulle behöva dem som bäst, om vi inte längre litar  på Honom.

Den onde har alltså en mycket bra grundidé här, bara han får den att fungera!

Hur får han den då att fungera?

Jo, vad som behövs för att göra ett Guds barn besviket och misstänksamt mot sin himmelske Far, det är helt enkelt att inbilla barnet ifråga, att Gud har lovat något, som Han i verkligheten inte har lovat.

På det sättet byggs en orealistisk förväntan upp, och när det sen inte går som man väntat, då blir man besviken, och känner sig sviken, och tappar förtroendet för den, som man tycker har svikit en.

Att så många har kommit att uppfatta  löftet i Apg 16 som någon slags universalgaranti för att hela ens familj ska bli frälst per automatik är et paradexempel på hur det här fungerar.

Orsaken till det, som var sått på den steniga marken i liknelsen om såningsmannen i Matt 13, vissnade bort när det hettade till, var att det inte hade tillräckligt med rot.

Att försöka grunda sin tro på falska förväntningar om att Gud ska ge mig en lätt resa genom jordelivet, om det sedan gäller familjeliv eller andra saker, det är som att försöka rota sig i ett stenröse. Där börjar man känna sig vissen när det blir torrtider.

När jag har förklarat det här för människor, har det hänt att de har frågat mig vad det då är för nytta med att komma till tro, om man inte har några fördelar att vänta av det?

Vad är det för vinst med att vara kristen, om Gud inte svarar på ens böner, och gör som man vill?

Låt oss, för att hitta svar på den frågan, se på vad Gud verkligen har lovat!

Han har lovat syndernas förlåtelse, plats i himlen, och evigt liv åt alla som tror på Jesus och tar emot honom!

Det du och jag egentligen förtjänar, det är att kokas i den understa grytan i helvetet i evighet, att förvisas till en plats, där det aldrig kommer att finnas annat än smärta, ensamhet, ångest och hopplöshet, och tusen gånger mer och värre av allt detta, än något vi kan uppleva i det här livet.

Allt vad vi får, som är bättre än det, det är nåd!

 

Och nu har Gud gett oss något bättre än det, något så fantastiskt mycket bättre, att det inte ens finns ord på jordiska språk att beskriva det, och han gav oss detta genom att ge det bästa och dyrbaraste han ägde, för att köpa oss fria från den belägenhet vi själva försatt oss i med våra synder och vårt uppror mot Gud.

Allt vad vi sedan kan komma på tanken att be om och önska oss här i livet, är i verkligheten bara småsaker jämfört med det som Gud redan har gett!

Det är utifrån den insikten, som Paulus skriver, att denna tidens lidanden inte betyder något i jämförelse med den härlighet, som kommer att bli vår! Rom 8:18.

Och den mannen fick verkligen vara  i hetluften för Jesu skull!

 

Men varför ser  då systemet ut så här?

Varför ska Guds barn behöva lida?

Jo, vi är i krig, på Guds sida.

Varje gång en kristen väljer att hålla fast vid Gud när det kärvar till sig, väljer att säga, att ”jag vet att du älskar mig, för du lät dig spikas upp på en stolpe för min skull, och du hängde där en hel dag, medan livet rann ur dig droppe för droppe, och du kunde när som helst ha kallat på sextiotusen änglar, stigit ner från korset, krossat allt motstånd, och återvänt till himlen, men du valde att hänga kvar på korset i dina plågor, för du ville att jag skulle få tillbringa evigheten med dig, och inte på det andra stället, och därför tänker jag aldrig tvivla på din kärlek, vad den onde än kastar på mig” – varje gång en kristen säger så, vinns en seger i andevärlden, och Gud blir förhärligad!

Det är vad som menas, när det sägs att Jesus som korsfäst är det viktigaste vi kan påminna varandra om!

 

Å andra sidan, varje gång en kristen låter lura sig att anklaga Gud, skälla på Gud, tvivla på Gud, förloras en rond i den ständigt pågående matchen.

Man är fortfarande ett Guds barn, fortfarande frälst, men djävulen har fått en liten, tillfällig triumf.

Om de triumferna får börja rada upp sig, om den kristne blir bara mer besviken på Gud, mer arg på Gud, börjar lita allt mindre på honom, tycka alltmer synd om sig själv, då finns alltid den risken, att man torkar bort helt till slut.

Det är djävulens slutmål.

Kan han inte uppnå det, är han ändå ganska nöjd med att slå in en kil av misstro och tvivel mellan Jesus och hans lärjungar.

Kan han inte hindra oss från att komma hem till Herren, när vi dör, då är det ju ur hans synvinkel ändå alltid något, om han kan förstöra för oss här på jorden….

 

Du skriver att du litade hundra procent på både Gud och din man, men nu litar du inte längre på någon av dem, tydligen.

Ja, att lita 100% på en människa är alltid ett misstag.

”Förlita er inte på människor” står det skrivet, och det får vi ta på allvar, för ingen människa är syndfri, perfekt och alltigenom pålitlig. Vi kan alla falla, vi kan alla klåpa till det, vi kan alla svika, vi kan alla göra felval.

Nu upplever du att inte bara din man, utan också Gud har svikit dig.

Det är också ett misstag, som jag redan har försökt förklara.

Din man visade sig vara vad Gud hela tiden har sagt att han – och alla människor – är, alltså inte totalt pålitlig.

Gud har inte gjort något alls, som skulle motivera din misstro mot honom.

Han har aldrig lovat att han ska tvinga din man att bli frälst, oberoende av om han vill eller inte, att du trodde att han lovat det var en missuppfattning från din sida.

Gud  tvingar ingen in i himlen.

 

Sådärja. Nu har jag gjort mitt försök.

Nu kanske du svär över mig också, och inte bara över Gud och din man.

Det tål jag, det är inte första gången någon svär över mig, i så fall!

 

Publicerad i Okategoriserade, Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>