För att spåra tjuven, som Jesus talar om i Joh 10, ska vi läsa i Jobs bok, för det är där vi har informationen om hans tillvägagångssätt kanske allra bäst samlad. Det kanske kan nämnas att Jobs bok är en av de äldsta i Bibeln. Det ser vi dels av att Job blev så gammal, det blev människorna bara under den allra äldsta tiden, och dels av att boken lär vara skriven på en mycket ålderdomlig och svåröversatt hebreiska.
När berättelsen börjar har han tio vuxna barn, och är en ansedd, rik och mäktig man. För att ha kunnat hinna med allt det här torde han då ha varit minst sextio år gammal, förmodligen mer.
Efter det skeende boken beskriver får han på nytt tio barn, hans egendom återställs, och hans nya döttrar har hunnit växa upp till sköna kvinnor innan berättelsen slutar, vilket allt torde ha tagit minst fyrtio år i anspråk, så då är han alltså hundra, och det sägs till slut att han efter allt detta levde i ytterligare 140 år, och fick se sina barnbarns barnbarn innan han dog. Alltså blev han minst 240 år.
Noa blev 950, Sem, hans son, blev 600, sonsonen 438, sonsonsonen blev bara 239, och går man åtta släktled framåt från Noa kommer man till Abraham, som blev 175. Vid tiden för uttåget ur Egypten, ytterligare 400 år framåt, var livslängden nere i 70-80 år enligt nittionde psalmen i Psaltaren. Vi ser alltså att livslängden av någon anledning började sjunka väldigt snabbt efter syndafloden, kanske för att det genetiska materialet var så smalt, kanske för att de yttre betingelserna förändrats drastiskt på något sätt. Inavel brukar i varje fall ha dålig inverkan på arvsmassan.
Job levde alltså som senast ungefär samtidigt som Abraham, sannolikt något tidigare. Vad som är intressant i den här tidsbestämningen är att här ser vi att Gud alltifrån början har gjort vad Han kunnat för att vi människor ska ha information om den onde och vad han håller på med!
Gud har alltid velat frihet för sina barn. Det bevisas av att de lärdomar, som Jobs bok ger, har funnits tillgängliga i minst fyratusen år!
Vi kan också kasta en blick i Luk 4:18. Det här är Jesu programförklaring i början av hans verksamhet, och den talar om frihet för de fångna och förtryckta, och om jag får göra en fri omskrivning, också om syn för de för-blinda-de, och om att de handlingsför-lama-de ska kunna gå igen!
Jesus talar här till människor, som fallit offer för tjuven, och förmodligen aldrig ens observerat att Gud redan för länge sedan hade varnat dem för hans verksamhet, detta trots att Israels folk då redan hade haft tillgång till Jobs bok i många sekler!
Lägg märke till att Jesus ändå inte sade att de fick skylla sig själva! Han var helt inställd på att hjälpa dem att bli fria, precis som han fortfarande är villig och redo att hjälpa också oss, som så att säga ligger vid vägkanten idag, efter att ha varit i ärkerövarens händer!
Emellanåt har den onde försökt göra denna Guds varning om intet genom att låta människor, som han för tillfället använt som redskap, påstå att Job egentligen aldrig levat, och att hela Jobsboken bara är en from saga. I angreppen på Jobs bok är, liksom i angreppen på Bibeln i sin helhet, tjuvens fingeravtryck tydligt synliga. Det här är nämligen samma taktik som han körde med redan i början! ”Skulle då Gud ha sagt”, sade ormen till Eva!
Hes 14:14,20 visar att Jobs bok berättar om något som faktiskt har hänt. Gud själv hänvisar här till Job som historisk person, och Han borde ju veta!
Nu tittar vi i Jobs bok, första kapitlet:
De inblandade personerna, huvudaktörerna, är alltså Gud, Åklagaren och Job.
Publiken på första parkett är vi, och vi sitter där för att bli litet bättre förberedda tills vi själva ska in på scenen!
Det här är för övrigt en ganska unik glimt av vad som sker i andevärlden! De två första kapitlen, plus det sista, är nyckeln till hela Jobs bok. Utan dem skulle det inte finnas någon möjlighet att förstå den rätt.
Här möter vi då alltså någon, som kallas Åklagaren, och först av allt behöver vi en säker identifiering av honom.
När vi kallar den onde för Djävulen är detta en försvenskning av grekiskans diábolos vi använder. Och diábolos betyder just åklagare! Han är den samme som Jesus talar om i Joh 10:10, den som är ute för att stjäla, slakta och mörda. Att det är just djävulen som åsyftas där framgår med all tydlighet av Joh 8:44, där Jesus säger om den onde att han har varit en mördare ända från början. Som det framgår av hans namn är det anklagelserna som är hans huvudvapen.
Han har just varit nere på jorden och gått sju varv runt Jobs hus, men han har haft svårt att komma åt honom, så nu söker han som bäst nya angreppsmöjligheter. Han är sådan, han gr inte upp i första taget Misslyckas han vid ett tillfälle, ställer han sig bakom hörnet och inväntar ett nytt, och många gånger skapar han nya chanser åt sig.
Här möter vi också Job, en man som är så rättfärdig och gudfruktig att Gud t o m skryter litet med honom! Allt har hittills gått honom väl i händer, och han kopplar automatiskt ihop sin gudsfruktan med sin yttre välgång, helt i enlighet med den teologi som då var rådande. Följaktligen har han väldigt små chanser att komma rätt i sin förståelse av vad det egentligen är som nu börjar hända honom. Det blir så, om man har sådana luckor i sin kunskap om Guds vägar.
Gud finns också med, som den tredje aktören i dramat. Han använder sig av situationen för att uppnå flera av sina syften, men förefaller länge fullständigt obegriplig för Job, eftersom tjuven både lyckas hålla sig själv dold och kasta skulden för olyckorna på Gud!
Tre goda vänner till Job dyker också så småningom upp i handlingen, och trots sina goda avsikter blir de sig själva ovetande Åklagarens små hjälpredor. De håller sig nämligen med samma felaktiga teologi som Job själv har här i början av berättelsen.
Om vi tjuvtittar i sista kapitlet får vi se hur Job får besked att han talat vad rätt är om Gud, medan vännerna däremot får höra att de bara pratat smörja om Gud hela tiden, och att deras enda chans att komma ostraffade ur det hela är att Job ber för dem…
Det här är viktigt att komma ihåg när man läser vännernas fromma formuleringar! Annars kan man lätt tro att det här ska tas som Guds ords anvisningar om hur en lidande medmänniska ska behandlas! Eftersom vi får veta, att Gud inte gillar deras utläggningar, kan vi dra den slutsatsen att det nu gäller att söka ondskans fingeravtryck i det vännerna säger. Kort sagt: var är felet insmugglat?
Så nu ska vi axplocka Jobs bok för att se vad det är den onde är ute efter, och hur han går till väga. Det var ju inte Jobs barn eller hans boskap som var det begärliga! Att ta dem var för den onde detsamma som om en vanlig inbrottstjuv skulle stjäla kofot och dyrkar inför det egentliga inbrottet!
Den tjuv som vi nu talar om behöver också lämpliga verktyg för att ta sig in!
Vad är det då, som han försöker stjäla från Job genom att drabba honom med alla de beskrivna vedervärdigheterna?
Något överraskande är det Gud som först för Job på tal, och det är nästan så man anar en utmaning. ”Har du sett min tjänare Job? Där har du allt gått bet, lille vän…”
Och mycket riktigt, det visar sig att Åklagaren nog har hälsat på hos Job, men inte kunnat komma åt honom. ”Du har ju beskyddat honom på alla sidor, men låt mig bara få komma åt honom, så ska du nog få se hur det är bevänt med hans omtalade rättfärdighet!”, säger Åklagaren. ”Jag har ju inte fått en ärlig chans att testa honom än!”
Lägg nu märke till vad det är som händer här! Eftersom det inte finns något konkret att anklaga Job för, anklagas han istället för något, som han under vissa omständigheter kanske skulle kunna tänkas komma att göra!
Det här inträffar tyvärr också nuförtiden. Det händer egentligen varje gång vi uttrycker negativa förväntningar på varandra!
”Det är inte lönt du försöker, det blir ändå bara pannkaka”.
”Den typen kan vi inte ge några uppgifter åt, jag har hört att han lär ha varit på något slags sektmöten någon gång, han skulle säkert vilseleda församlingen.”
”Visst, han lär ha varit nykter ett halvår, men kärvar det till sig börjar han säkert supa igen.”
Det här är ju kopior av det, som Åklagaren anklagar Job för – något som dessa människor kanske skulle kunna tänkas göra, inte något, som de faktiskt har gjort! Sår vi på det här sättet ut anklagelser i form av bristande förtroende, då skapar vi misstänksamhet och tvivel, och i förlängningen tar vi hoppet ifrån varandra. Om man döms skyldig för något man inte har gjort, utan bara kanske någon gång i framtiden skulle kunna tänkas komma att göra, hur rentvår man sig då? Hur kan man vinna de andras förtroende då?
Här får vi alla se upp, så att vi inte helt plötsligt blir nutida Jobs vänner, som mitt i all vår fromma välmening går Åklagarens ärenden!
Kristen förmaning är att tala med folk om sådant de faktiskt gjort, inte att tala om folk angående sådant de eventuellt skulle kunna tänkas komma att göra. Det finns inte så litet av tjuvens fingeravtryck i det senare!
Åklagaren försöker t o m fresta Gud! ”Slå du Job!” säger han.
Men det gör inte Gud. Han är inte som en gubbe jag hörde om i min barndom, en som gav sina söner smörj med motiveringen att även om de inte gjort något fuffens än, så tänkte de säkert göra något! I den kamp som nu ska utkämpas är Gud helt och hållet på Jobs sida, så som också Job, ur Guds synvinkel, är på Guds.
Det Gud sedan gör, som svar på Åklagarens begäran, är att ta bort litet av sitt beskydd kring Job, så att det kan bli en närkamp mellan honom och Åklagaren. Ef 6 talar om den kamp vi har att utkämpa, och ordet i grundtexten lär faktiskt betyda brottningskamp. Ska det bli någon sådan krävs närkontakt! Allt som har med lidande för Kristi skull att göra, allt som på något sätt faller in under begreppet martyrium, handlar ytterst om den här andliga striden.
Ordet ”martyr” betyder ”vittne”. En martyr är alltså en, som genom sin hållning inför lidande av alla de slag vittnar om sin tro på Herren Jesus!
Job förlorar alla sina barn och hela sin egendom, och står fast i den prövningen. Använd litet känsla och fantasi, och tänk dig in i vad som händer! Hela hans tillvaro slås i spillror på ett ögonblick! I andra anfallsvågen blir han av med sin hälsa, och hans hustru vänder sig mot honom. Fortfarande står han fast. Att hustrun vänder sig mot honom är litet anmärkningsvärt, för hon, om någon, borde ju ha vetat att Job var rättfärdig. Men hennes sorg och förvirring var tydligen så stor, att hon inte längre kunde tänka klart.
Nu är det dock något i det, som Job säger, som visar att han inte riktigt har klart för sig vad som händer!
Job 1:21 ”Herren gav”, säger han, och det är sant. ”Herren tog”, fortsätter han, men det är ju inte sant! Det är ju Åklagaren som rövar och slaktar! ”Lovat vare Herrens namn”, slutar Job med, och det är alltid lika sant och värt att sägas.
Tjuven har dock lyckats gömma sig, och det innebär att Job har fått problem med sin bild av den Gud, som han ändå trots allt prisar.
Det som drabbade Job drabbar alla människor, fast för det mesta inte i den här omfattningen. Få av oss har mist tio barn, en miljonförmögenhet, sin samhällsställning och sin hälsa, allt inom en mycket kort tid. Men tänk på alla mindre prövningar och anfäktelser!
”Var och en har sin börda att bära”, står det i Gal 6:5. När man ligger i influensa, när ens barn börjar missköta skolan eller när sockerkakan förvandlas till kol i ugnen, då är det samma valuta som i Jobs bok, om än valörerna är mindre! Bakom kulisserna pågår samma spel. Alltså är lärdomarna från Jobs bok tillämpbara också där prövningarna inte är lika fruktansvärda!
När de tre vännerna till Job, Elifas, Bildad och Sofar, småningom kommer för att se om de kan vara till någon hjälp, har de också med sig en av sina lärjungar, Elihu, som länge väljer att hålla sig tyst, men som till slut också börjar predika för Job.
Först uppträder de som mycket medkännande vänner. De börjar med att sitta tysta i sju dygn med Job i askan. Inte var det som när vi går på sjukbesök nuförtiden precis! Vi har ju så bråttom med att sätta blommor i vaser och att stänga av mobiltelefoner, och att fråga vad doktorn sa på ronden och komma med diverse uppmuntrande tillrop, och att titta på klockan för att se när besökstiden tar slut, och att hala fram den medhavda chokladasken, att den sortens sjukbesök, som här beskrivs, verkar vara från en annan värld.
När tystnaden slutligen bryts och de börjar prata med varandra, Job och vännerna, då blir man som åskådare rent förskräckt. Det börjar som ett samtal, övergår snabbt till teologisk debatt och slutar som ett praktgräl. Hur i all sin dar kan det gå så här?
Samtalet börjar med Jobs första tal, och det innehåller, som man kunde vänta, en hel del ”varför”. Där finns också en märkbar portion självömkan, nog så förståeligt under rådande omständigheter men ändå inte alls hälsosamt, som vi ska se längre fram.
Det är när vännerna sedan ska försöka svara på hans frågor som det blir så totalt fel, fel av den anledningen att de bedömer hela situationen fel.
Det var inte det att de inte skulle ha försökt komma fram till en korrekt bedömning. De hade ju suttit tysta i sju dagar, och på den tiden hinner man tänka en hel del! Men om en människa, även om det är en from människa, sitter och försöker på egen hand bedöma ett skeende, som har rötter i det osynliga, vad blir då resultatet?
Jo, hon sitter där och tänker ut något som kanske ser ut och låter som Guds tankar, men som i själva verket är något helt annat.
Den fromme och av uppriktig god vilja uppfyllde Petrus, han går i samma fälla, som Jobs vänner här har gått i, vid det tillfälle som beskrivs i Matt 16:21-23. Och vad Jesus är skarp ifråga om det här! ”Gå bort, Satan”, säger han åt stackars Petrus. ”Dina tankar är inte Guds tankar, de är människotankar!”
Hade det varit du eller jag som fått det beskedet hade vi väl gått hem och dragit något gammalt över oss för resten av livet!
Jesu utgångspunkt är att Guds tankar och mänskotankar kommer ur olika källor, och därmed alltid är i strid med varandra, detta därför att vårt förstånd förmörkades i syndafallet, och nu behöver helgas och upplysas av Gud, innan det på nytt kan fungera rätt i fråga om andliga ting.
Missförstå mig inte nu. Jag menar inte att samarbete med Gud förutsätter bortkopplande av tankeapparaten!
Det är inget fel på hårdvaran, om uttrycket ursäktas. Det är när vi vårt tänkande utgår från halvfärdiga och felaktiga förutsättningar, som det blir fel. Vad det gäller andliga ting finns det inga rätta utgångspunkter någon annanstans än hos Gud, för Han är den ende som har överblick över det som sker i det osynliga.
Våra tre vise män runt askhögen satt alltså och tänkte människotankar i sju dagar, och där fanns Åklagaren osynlig med och bidrog med onda idéer!
Med den diagnosen på tänkesättet i bakfickan ska vi nu börja skärskåda vad de egentligen hade för svar att ge den arme Job på hans förtvivlade frågor.
Först kan vi läsa Job 4:6-8. Här är det Elifas, som ger prov på sin tankeförmåga. ”Du har syndat, det är därför allt det här har drabbat dig! Och hur är det med din tro, tror du inte litet dåligt? Skulle inte din gudsfruktan vara din trygghet?? Vad har du riktigt för skelett i garderoben? Visst har du sett slät ut i synen, och visst har vi trott att du varit en rättskaffens karl, men…”
Ett axplock till kan vi ta ur hans tal, 5:17-18. ”Det är Gud som slår dig, och bara du omvänder dig och bekänner dina synder kommer Han nog att hela dig också.”
Samma uttalande finns f ö också hos profeten Hosea, sjätte kapitlet, och där är det Gud som talar. Hur kan det då vara smörja när Elifas säger det?
Jo, det är helt enkelt olika adressater! I Hos 6 talar Gud till ett folk av avfälliga avgudadyrkare. Där är det här ordet sant, för det är verkligen Gud som tuktar dem. Här, när det här ordet ges åt en rättfärdig man som ansätts av Åklagaren, blir det däremot totalt fel!
Efesierbrevets sjätte kapitel beskriver Guds Ord som Andens svärd. Det innebär att det är bara han, som kan handskas med det! Därför måste han alltid tillfrågas. Börjar vi slänga ut bibelord som vi själva tycker det passar bäst, då kommer vi med all sannolikhet att gå den ondes ärenden lika prydligt som någonsin Elifas gjorde.
Ofta behandlar vi också oss själva på det viset, och antagligen är den onde lika belåten om ett lidande Guds barn sysslar med bibelbaserade självanklagelser, som när vi anklagar varandra…
Det tycks vara så att vi alltid har något slags handledare när vi börjar strö bibelord omkring oss. Antingen har vi Den som Jesus har sänt, eller också, om inte Han duger, får vi samme vilseledare som här sätter bibelcitat i munnen på Jobs vänner.
Paulus uttrycker saken så här i 2 Kor 3:4-6: ”Vi är inte dugliga att själva tänka ut det, det kommer inte från oss själva. Den förmåga vi har, den kommer från Gud. Det är Han som gjort oss dugliga att vara tjänare åt ett nytt förbund, ett som grundar sig på Anden, inte på bokstaven. För bokstaven dödar, men Anden ger liv!”
Jobs vänner, och det de säger till honom, är ett skolexempel på hur man gör sitt bästa för att slå ihjäl en lidande medmänniska med bokstavens hjälp.
Vi kan inte varken förstå, ta till oss, eller utlägga Guds ord på rätt sätt, i rätt tid, och på rätt plats utan Andens hjälp. Inte heller räcker det alltid med att bara ge en allmän bibelkunskap åt människor, den enskilda vägledningen är i många fall avgörande för om människan verkligen ska bli frigjord eller ej.
Eftersom ingen av oss kan veta vad som finns i en annan människa, är vi verkligen i behov av en kompetent handledare! Och en sådan har vi fått, det vill bara till att vi inte blir så övermodiga, att vi tror att vi klarar oss utan Honom.
Tillbaka till Job. Här är nu Elifas i full färd med att förklara för Job, att allt som drabbat honom bara är ett uttryck för Guds välmening! Han säger att Gud minsann sett alla Jobs hemliga synder, och att detta som händer honom är en tuktan till omvändelse! Job har, av begripliga orsaker, ganska svårt att förstå den välmeningen!
Det här är ett mycket försåtligt och farligt angrepp. En av tjuvens mer sofistikerade metoder är att ta Bibeln till hjälp för att bryta sig in. Han kan Bibeln bättre än någon av oss, och han vet att det i allmänhet biter bra på de troende om man tar till ett bibelcitat!
Får han oss att tro att ”nu är det Gud som talar!”, när han kommer med sina giftigheter, då har han oss på eldgaffeln!
Vi ska bläddra fram till Job 22:4-10. Här, i sitt tredje tal till Job, lägger nu äntligen Elifas fram i klartext vad han suttit och tänkt sig fram till under de sju tysta dagarna. Och visst syns det vem som inspirerat honom? Fingeravtrycken är tydliga i dessa fruktansvärda, grundlösa anklagelser.
Det Elifas sysslar med är att försöka få Job att börja bekänna synd – i detta fall synder han inte begått. Och, om inte det lyckas, att åtminstone få hans rättfärdighetsmedvetande att vackla. Metoden för att uppnå detta är att bombardera honom med anklagelser.
Men den arme Job har ju fler vänner! Och det är som någon lär ha sagt: ”Gud, bevara mig för mina vänner, mina ovänner klarar jag av själv!”
Med sådana här ”vänner” behöver man inga ovänner.
Vi går tillbaka till Job 8:4-6. Nu är det Bildad som är i farten. ”Gud har slagit ihjäl dina barn, för de var en bunt överträdare, och du ska vara glad att han inte buntade ihop och slog ihjäl dig också på samma gång! Nu är det bara att vända om och göra bättring, så kanske Gud skonar dig!”
Det här är ungefär samma besked som Elifas har gett. Samma iver att rentvå Gud, och givetvis också samma iver att svärta ner Job. Så länge tjuven lyckas hålla sig dold finns det ju ingen annan slutsats att dra, än att detta som drabbat Job är Guds rättvisa dom, och om den domen ska kunna sägas vara rättvis, då måste ju Job ha begått förskräckliga synder!
Inte heller Bildad tycks ha den ringaste aning om att det finns någon annan än Gud och Job med i skeendet.
Vi ska väl låta den tredje vännen komma med sitt bidrag också. I Job 11:5-8 yttrar Sofar sig, och hans bidrag är tänkt att vara sista spiken i kistan. ”Gud är så upphöjd och obegriplig, så du kan inget begripa, det begriper du väl?”
Vilken gud är det egentligen Sofar beskriver här? Jo, detta är närmast en muslimsk gudsbild. Det är Allah snarare än Jesu Kristi Gud och Fader som beskrivs i det, som han säger. Islam betyder underkastelse. Där är det bara att underkasta sig, blint och utan att förstå, och det är just vad Job här uppmanas att göra.
När vi läser t ex 1 Kor 2:9-12 ser vi, att så är det inte i kristendomen! Gud vill att vi ska veta – inte allt, men nog allt vi behöver veta, och däri ingår att vi ska veta vilka gåvor Gud har gett! Och nu är det inte vilken andlig nådegåva du har som är det intressanta, nu ska vi fråga vilka gåvor Gud har gett åt alla sina barn?
Jo, alla har vi fått barnaskapets gåva, vi har fått förlåtelsens gåva, vi har fått Anden som hjälpare, vi har fått rättfärdighetens gåva, och vi har fått en plats i himlen reserverad åt oss!. Så visst finns det byte för tjuven hos var och en kristen människa!
Kan han då ta något av detta ifrån oss med våld? Nej, det kan han inte. Vad han kan ta, och också ofta lyckas stjäla, det är vår medvetenhet om de här sakerna!
Att bevara och återerövra den medvetenheten, det är en av själva grundstenarna i arbetet på frälsningen!