Tack vare att David skrev så många personligt färgade psalmer, har vi en tydligare inblick i hur han kände och tänkte än i kanske någon annan av Bibelns gestalter. Inte minst får vi mycket information om hur han trodde, hur hans gudsrelation såg ut, och vad han hade för gudsbild!
En del av psalmerna ger klart besked om den situation de skrevs i, andra inte.
Man får alltså lov att använda uteslutningsmetoden, när man ska försöka få dem, som inte är daterade på det sättet, i något slags kronologisk ordning, och också då blir det naturligtvis fråga om mer eller mindre kvalificerade gissningar.
Här är i varje fall de psalmer, som jag föreställer mig kan ha varit skrivna i hans ungdom, innan han föll i onåd vid Sauls hov, och Saul öppet började förfölja honom i avsikt att döda honom.
Det här då psalmer, som inte har någon hänvisning till specifika händelser i Davids liv, inte innehåller någon hänvisning till att han var förföljd eller hotad av fiender när de skrevs, och som inte har någon antydan om att han var kung, när de blev nedtecknade, och därmed kan tänkas tillhöra hans tidiga författarskap.
Vi börjar med psalm 23. Den är uppenbarligen skriven av en ung David, som levde i närkontakt med de får, som han hade ansvar för. Här visar han hur han genom sitt arbete har lärt sig att se på Herren som sin herde, som den som tar hand om honom på samma sätt, som han själv tar hand om sin hjord. Han hade upplevt livsfara många gånger om, och visste att det skulle ha gått åt skogen, om inte Gud hade varit med honom i ”dödsskuggans dal”. Jfr 1 Sam 17:34-37!
I Davids tidiga liv ser man gång på gång vilken väl utvecklad känsla för rätt och fel han hade. Vilket då torde betyda, att han från början i sitt hem hade bibringats en god uppfattning om vad som var rätt inför Gud, och att Gud inte såg med blida ögon på högmod, ondska och förtryck.
(Med tanke på att David var just Isais son, hörde till den släkten, är detta förståeligt. Där hade man en tradition av att hålla sig till Herren. Davids farfarsfar var betlehemiten Boas, han som gifte sig med moabitiskan Rut, och han var en gudfruktig man!)
Detta kommer till synes t ex i psalmerna 12, 14, 15, 53 och och 58.
Psalmerna 14 och 53 är för övrigt mycket lika varandra, och börjar båda med att David uttrycker sin förundran över att människor kan vara dåraktiga nog att påstå att det inte finns någon Gud!
Under domartiden, som ju tog slut när Saul blev kung, hade det varit så, att var och en gjorde som han ville, och utan en central regering, utan polis, och utan ett fungerande rättsväsende, hade situationen varit tämligen nära rena anarkin, med allt vad detta innebar.
Den starkes rätt hade förmodligen varit den vanligaste formen av ”rätt” över stora områden av det dåtida Israel. Samuels verksamhet kunde väl närmast betraktas som punktinsatser, och Saul förefaller inte ha gjort mycket för att förbättra situationen, han var mest av allt en krigarkung.
Det land, som David växte upp i, var alltså inte precis något ordnat och laglydigt rike!
Den unge Davids upprördhet över den ondska, som florerade i hans omgivning, var alltså inte utan orsak. Han hade inte själv makt att åtgärda problemen, när han skrev de här psalmerna, men han var smärtsamt medveten om dem!
Davids tankar upptogs tydligen också ofta av Guds storhet och majestät – en människa, som lever en stor del av sitt liv utomhus, har ju goda möjligheter att se Gud i skapelsen, om man bara har ögon att se med! Tydligen hade David sådana ögon!
Detta framgår av bl a psalmerna 139 och 145, där skapelsens under kopplas samman med Guds omsorg om människobarnen, och hans eviga rikes ära och makt.
De här två psalmerna kan tyckas vara litet väl mogna att vara skrivna av en yngling, men vi ska minnas, att detta inte var någon nutida tonåring.
Pojkarna blev män tidigt på den där tiden…. utan någon mellanliggande ”slyngelålder”.
Dessutom har vi här att göra med en exceptionell begåvning, både andligt och intellektuellt.
Den David, som kallas till Sauls hov i 1 Sam 16, och går ut för att strida mot Goliat i 1 Sam 17, var alltså en ung man med tidigare stridserfarenhet, med en klar uppfattning om rätt och fel, och med en grundmurad tro på en helig och rättfärdig Gud, som han uppfattade som sin Gud, och som han visste stod på rättfärdighetens sida.
Det är vad vi kan lära oss om honom från de nämnda psaltarpsalmerna.
Han hade alltså inte bara en slunga och en sten, när han gick mot jätten, han hade också trons sköld och Andens svärd! Så som av hans klara bekännelse framgår…. 1 Sam 17:45-47
1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i hans ungdom?
Davids Gud är stor, och han är nära. Han ser på sina barn, sitt folk, som en herde ser på sina får, och vårdar dem på samma sätt. David hade lärt känna Gud som helig och rättfärdig, och som en Gud som vill att hans barn ska stå för samma saker, som Han själv står för, alltså rätt och rättfärdighet.
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Vem som helst får väl lust att lägga benen på ryggen, när lejon och björn kommer emot en. David hade valt att stanna och försvara sina får.
Sedan har vi då Sauls rustning, och den falska trygghet den erbjöd… den ska vi återkomma till.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Hans diktarskap och hans sånger innehöll både vittnesbörd och undervisning. När han gick mot Goliat tog han på sig rollen som Israels herde, som försvarar sin hjord mot björnen, samtidigt som han genom sin bekännelse tog på sig rollen som Guds förkämpe mot avgudarnas champion.
4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?
Hans handlingar i tro ledde till att Saul blev avundsjuk på hans framgångar.
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?
Hur viktigt det är att lära känna Gud sådan som Han är, inte sådan som jag eller andra tror att han är.
Hur viktigt det är att hålla fokus på Herren i alla livets omständigheter, också de skrämmande!
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Guds ära är viktigare för honom än hans egen. Att försvara andra är viktigare för honom än hans egen trygghet. Han varken försvarar, tolererar, eller blundar för ondskan omkring honom.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Allt som splittrar mitt fokus. Vi nutidsmänniskor lockas att dela vår uppmärksamhet åt så många håll, och på så många ting, att vi till slut blir bara yta och inget djup, om vi inte aktar oss.
Går det så, då kan jag inte tro som David, som hade Gud i centrum för allt han gjorde och tänkte.
Då kan jag inte leva mitt liv helhjärtat inför den Gud, som ser mig och utforskar mig….
Några ord om de här sju frågorna och svaren, som jag brukar avsluta inläggen om trons människor med: Det här är bara vad jag kommer att tänka på, när jag läser bibeltexterna, vad som ligger nära till för mig att se och tänka utifrån min person och mina erfarenheter. Du kanske ser andra, lika viktiga vinklar, så kommentera och komplettera gärna!