De gamla romarna myntade uttrycket ”divide et impera”, ”söndra och härska”.

Med det menades, att om man kunde dela upp fienden i mindre grupper, som såg på varandra med misstänksamhet och fientlighet, då var det mycket lättare att sedan besegra en grupp i taget, än att försöka besegra dem alla på en gång.

Det här är en taktik, som använts mot Guds folk genom hela historien, och fortfarande fungerar lika bra som någonsin. Det enda som behövs för att inbördeskriget ska fortsätta, är att vi kristna fortsätter att ta fasta på sådant som skiljer, istället för att ta fasta på det som förenar. Sen ger resten sig självt. Nog är det ju rätt uppenbart, vem som tillhandahåller de glasögon, som Guds folk ser, och har sett på varandra genom…

I Ef 6 får vi klara besked om att vi inte ska kämpa mot kött och blod, alltså mot människor, vår strid är mot ondskans andemakter.

I 2 Kor 2:10-11 får vi veta vad vi ska göra istället för att slåss med varandra, och vi får också orsaken angiven: ”För att vi inte ska bli överlistade av Satan. Hans avsikter känner vi till!”

Vi får alltså lov att konstatera, att varje gång Guds barn kommer i strid med varandra, tar avstånd från varandra, talar illa om varandra, och så vidare, har vi blivit överlistade av Satan.

Istället för att göra det Herren säger att vi, den kristna församlingen, ska göra, har vi alltför många gånger valt att göra det han säger att vi absolut inte ska göra.

Detta är varken mer eller mindre än ett förbundsbrott.

Jesus säger ju i Joh 15, att vi är hans vänner, om vi gör det han befaller oss att göra!

1 Kor 10:1-13 är också tydligt så det räcker i sin uppmaning till de kristna att lära av det gamla Israels historia!

Ibland undrar jag om vi faktiskt tappade bort det, som Herren ville säga oss genom Jesusrörelsen och den karismatiska förnyelsen på 60 och 70-talen?

Det var inte andedopet och nådegåvorna och de härliga lovsångsmötena, som var kärnan i det Gud då ville göra och förmedla till oss.

Det var den inbördes kärleken, och upprättandet av enheten mellan uppriktiga kristna från olika grupperingar, som var det centrala.

Vi har under den här historieresans gång, det här är redan det artonde avsnittet, gång efter annan kunnat konstatera, att Guds folk har kränkt förbundet med sin Herre i många olika avseenden.

Det gamla gudsfolket, Israel, upphörde inte att vara Guds folk trots sina upprepade förbundsbrott, men de blev försvagade och ur stånd att stå emot sina fiender.

Samma sak gäller det nya förbundets folk. Inte upphör vi att vara ett Guds folk, inte upphör vi att vara Guds barn, även om vi gör bort oss på alla de sätt genom alla tider, men vi försvagas, vi infiltreras av fienden, och vi blir ur stånd att göra det jobb Herren har kallat oss till.

Varenda gång vi blir irriterade, arga eller besvikna på varandra har vi två möjligheter: antingen kan vi övervinna det onda med det goda, eller så kan vi låta oss besegras av det onda. Rom 12:16-21

I det förra fallet har vi avvärjt den ondes listiga angrepp, i det senare har vi förlorat en rond i matchen.

Finns det något vi borde lära oss av historien, är det att enhetens bevarande genom förlåtelse, välsignelse, kärlek och barmhärtighet är vad den onde är mest ute efter av allt, och således också det viktigaste för oss att bevara.

De bevarade goda relationerna mellan alla dem, som, även om det kan finnas ett och annat som skiljer sig i teologin, ändå av rent hjärta åkallar Herren, är det fält, som vi i Ef 6 uppmanas behålla, när striden är utkämpad och vi har fullgjort allt som på oss ankommer. Så länge vi är överens om Jesus, vem han är, och vad han har gjort, så länge vi är överens om att Kristus är enda grunden för vår frälsning, står vi ju på samma grund!

”Fly bort från ungdomens onda begär, och sträva efter rättfärdighet, tro, kärlek och frid tillsammans med dem, som av rent hjärta åkallar Herren!” 2 Tim 2:22

Grovt skisserat såg händelseförloppet ut så här:

Under de första hundra åren efter församlingens födelse hade de kringresande ledarna, lärare, profeter och apostlar, en stark och erkänd ställning i de församlingar de besökte. Småningom började dock de lokala ledarna göra anspråk på att vara herrar på täppan i sina församlingar, och redan i tredje Johannesbrevet, skrivet nångång på 80-talet e kr, framgår att en lokal småpåve vägrade att släppa in aposteln i ”sin” församling.

Omkring 150 e Kr hade den här utvecklingen redan gått så långt, att man tagit stora steg mot enmansvälde i församlingarna, dessa biskopar, som de då kallades, samlades till synoder, där de stärkte sin ställning ytterligare, gjorde anspråk på att ensamma kunna berstämma i lärofrågor, utestänga misshagliga individer från nattvarden, osv.

Under samma tid hade också Roms biskop börjat kräva särställning i församlingspampskollegiet.

När vi närmar oss år 200 hade redan det vi kallar den gammalkatolska kyrkan tagit tydlig form.

Denna var fortfarande en frikyrka utan någon gemensam agenda med staten, men det viktigaste steget på väg mot statskyrkan var redan taget: man hade byggt upp en institution, en maktstruktur, och där en sådan finns är det kort steg till att koppla ihop den med andra maktstrukturer. Sådana är nämligen kompatibla med varandra, för att använda ett modernt uttryck…

Det var i huvudsak tre saker som bidrog till den här utvecklingen:

- församlingsledarnas prestigeladdade krav på bestämmanderätt

- anpassning till den romerska rättsuppfattningen

- återinförande av gammaltestamentliga präst- och offerbegrepp, det sistnämnda var då startskott för det vi idag kallar sakramentalism, en övertro på dopets och nattvardens verkan, som närmar sig ren magi, och är nära släkt med det som praktiserades i de samtida hedniska mysteriereligionerna – där man också hade sakrament.

(Ordet sakrament kommer från latinets ”sacramentum”, som betyder helig, helgad. Det ordet kom in i kristen teologi genom att man av någon anledning valde att översätta grekiskans ”mysterion”, som betyder ”hemlighet”, till latin på det sättet i den gammalkatolska kyrkan. Detta är anmärkningsvärt så tillvida, att där NT talar om ”hemlighet” är det i allmänhet Kristi hemlighet, alltså evangeliet, som åsyftas, inte enskilda kulthandlingar… tydligen ville man ha ett latinskt begrepp som skulle vara lättillgängligt för allmänheten, och brydde sig inte stort om hur detta påverkade innebörden.)

På vägen tappade man dessutom bort själva kärnan i evangeliet, nämligen att människan blir rättfärdig genom att tro på det Jesus gjorde för oss. Paulus var tämligen undanskymd hundra år efter sin död. Istället hade man infört ett rättfärdighetsbegrepp, som såg betänkligt lagiskt ut.

Detta grundade man på tanken att apostlarnas brev inte kunde anses ensamma vara bindande för all framtid – ”nya tider kräver nya grepp” skulle man väl säga idag – och säger det också.

Ingenting nytt under solen…

Även om kyrkan i sitt förhållande till staten fortfarande var fri, så var den ändå inte längre fri.

Vilket många av dess medlemmar naturligtvis inte kunde undgå att märka.

I del 14 skrev jag att den första stora splittringen i kyrkan kom 1054.

Detta var dock inte den första splittringen överhuvudtaget.

Det hade funnits många sådana långt tidigare, men 1054 var första gången själva den gammalkatolska kyrkan sprack, därför kallade jag det den första stora splittringen.

I de tidigare söndringarna hade den gammalkatolska kyrkan stått intakt, då var det större eller mindre grupper som gick ut från den – och bildade vad vi idag skulle identifiera som frikyrkor.

Först ut var Marcion, som omkring år 140 gick ut från församlingen i Rom, och bildade en egen församling. Han höll stenhårt på Paulus, och förkastade det gammaltestamentliga tänkande som anammats inom den framväxande gammalkatolska kyrkan, och, som redan nämnts, lett till en rättfärdiggörelselära, som var mer judisk än kristen.

Dessutom strävade han och hans efterföljare efter en livstil, som liknade den ursprungliga kristna, med återhållsamhet i fråga om allt utom kärlek till nästan.

Marcionismen spred sig snabbt över hela romarriket, och bekämpades bittert av den etablerade kyrkan, bla a med anklagelser om villoläror och ren gnosticism.

Nutida forskning har dock kunnat påvisa att dessa anklagelser var falska, det rörde sig om ren skrämselpropaganda.

Från ca år 400 framåt avtog marcionismen i styrka, detta beroende på att efter att den gammalkatolska kyrkan blivit statskyrka satsade kejsarna naturligtvis på den, och hjälpte till att förfölja och utrota alla avvikare.

När det sägs att förföljelsen av kristna upphörde, när kristendomen blev statsreligion i Rom, är detta en sanning med modifikation. Det var förföljelsen av den etablerade gammalkatolska kyrkan som upphörde. Men ve dem som inte rättade sig i ledet där!

Några decennier efter Marcion började den montanistiska väckelsen i Mindre Asien.

Den initierades av Montanus, som haft en upplevelse som enligt beskrivning sannolikt var ett andedop, och efter det fungerade i andliga nådegåvor.

Han startade en karismatisk, profetisk rörelse, som kom i omedelbar konflikt med ämbetsbiskoparna i församlingarna där – det där med andedop och nådegåvor hade deklinerat väldigt snabbt redan vid den här tiden – vilket ledde till brytning och bildandet av en ny frikyrklig rörelse.

En av de stora stridsfrågorna var att Montanus och hans folk hävdade att Anden och gåvorna gavs direkt av Gud, medan etablissemanget hävdade att de gavs genom de kyrkliga ämbetsinnehavarna.

Kontroll är en förutsättning för bevarande av maktposition…

Montanus predikade också personlig omvändelse och bättring, och kallelse till att leva ett helgat liv, där var han och Marcion på samma linje.

I början spred sig montanismen över hela östra medelhavsområdet, till och med Tertullianus, biskop i Karthago och sedermera en av kyrkofäderna, kom att omfatta montanismen.

Sedan gick den samma öde till mötes som marcioniterna, kejserlig förföljelse, och utrotning.

Ändå levde båda dessa rörelser vidare i nya grupper som uppstod, och deras huvuddrag lever fortfarande vidare i dagens frikyrkor.

När man ser på dessa båda rörelser kan man konstatera, att här läggs mönstret fast för all framtid.

Återgången till och fasthållandet av evangeliets huvudinnehåll, Guds Lamm som bär vår synd för att vi ska få del i hans rättfärdighet, och återupptäckandet och mottagandet av den helige Ande och hans nådegåvor, ställs mot maktstrukturer som styr och definierar ett religiöst etablissemang, och bekämpar all konkurrens med alla till buds stående medel.

Där har vi frikyrklighetens historia i ett nötskal.

Vi ska naturligtvis inte inbilla oss att de gamla kyrkorna är svarta och frikyrkorna vita. Precis samma saker, som tog sig in i den första fria församlingen, och en bit i taget förvandlade den till den gammalkatolska kyrkan, har angripit alla frikyrkliga rörelser sedan dess, ofta med stor framgång….

Det här inlägget är i huvudsak grundat på uppgifter från Gunnar Westins ”Den kristna friförsamlingen genom tiderna”

Vad menar vi med ordet ”frikyrka”?

Vi har ju många olika frikyrkosamfund idag, och vi definierar dem ofta genom att ställa dem i motsats till statskyrkor eller folkkyrkor.

I ett bibliskt perspektiv finner man dock, att de renodlade frikyrkorna är få i dagens läge.

De flesta frikyrkor har både organisationsmässiga och andra drag som är lånade från de stora gamla kyrkosamfunden, vilka i sin tur har lånat dem från världen.

Vilket nu i sig inte har hindrat Gud från att verka i och genom dem, men som ändå har sin betydelse att att läga märke till, när vi börjar se på frikyrkans plats i den kristna kyrkans historia!

”I begynnelsen var frikyrkan”

De första kristna församlingarna var friförsamlingar i ordets ursprungliga bemärkelse.

De bestod av människor som frivilligt hade tagit emot och trott på evangeliet om Jesus, tagit emot den helige Ande, och lika frivilligt låtit döpa sig. Apg 2, Apg 10, Rom 10:17

Där det inte fanns människor, som tagit emot evangeliet i personlig tro och omvändelse, där fanns det heller inget som kallades kristen församling.

Det var alltså Guds nåd som möjliggjorde församlingen, och människors medvetna mottagande av den, som gav materialet för den.

Något sådant, som att kalla människor, som inte var personligt troende, för ”kristna” fanns inte.

Det var bara Jesu lärjungar, som bar det hedersnamnet. Apg 11:26

Vägen att bli medlem i församlingen gick via evangeliets predikan, omvändelse, tro och dop.

Alla källor vi har från den första kristna tiden är överens om detta.

Något annat sätt att bli en kristen fanns inte.

Medlemmarna i en urkristen församling blev undervisade och vägledda att gå in i ett nytt sätt att leva, som kännetecknades av att de vände sig bort från sina gamla hedniska sedvänjor, och tjänade den levande Guden på ett sätt som innebar att de ”bar frukt”, på det sätt som beskrivs t ex i Joh 15.

De blev kvar i församlingsgemenskapen, och växte till i sin tro genom det, som beskrivs i Apg 2:42, alltså apostlarnas undervisning, bön, nattvard, och gemenskap.

Bocken är en dålig trädgårdsmästare

Urförsamlingarna var inte bundna till statsmakten på något sätt. De lydde landets lagar, men de lydde Gud mer. De fick naturligtvis inga förmåner eller understöd från staten.

De första kristna höll en klar skiljelinje mellan församlingen och världen, så att någon sammanblandning mellan Guds Rike och världen, eller något beroendeförhållande till staten inte var tänkbart.

Apostlarna var väl medvetna, om hur det gått för det gamla Israel, när den världsliga makten fått kontroll över gudsdyrkan! Ett exempel på detta finns i 2 Kung 16, där prästen Uria låter bocken bli trädgårdsmästare genom att överlåta beslutanderätten i templet åt en avfällig kung.

Det har senare visat sig, hur förödande det har varit också för den kristna kyrkan, när man har gått ifrån denna princip. Det finns ingen stats- eller folkkyrka, som inte i någon mån har infiltrerats av värdens tankar och seder, och som skulle ha undgått att anpassa sig efter denna tidsålders väsende.

Det blir så, om man ger kejsaren det som Gud ska ha.

Ut, utanför lägret

En av orsakerna till att det alltid har funnits frikyrkliga rörelser – alltså grupper, som velat står fria från världens försök att komma in och styra och bestämma i den kristna församlingen – har varit just att man sett följderna av detta i den kyrka, som gått in i ett tätt förhållande till den världsliga makten, och velat komma bort från detta onaturliga förhållande.

Man har sett att Jesus funnits utanför det läger, som uppkommit genom denna oheliga symbios, och själva också velat gå ut dit där Herren är.

Av samma anledning har vi också i dag i Finland flera olika inomkyrkliga väckelserörelser inom den lutherska folkkyrkan, rörelser som har egen ekonomi, egna anställda, och självständig verksanhet, men dock fortfarande är medlemmar i kyrkan.

Här försöker man då följa principen ”i kyrkan, med kyrkan, men aldrig under kyrkan”, vilket dock i praktiken har visat sig svårt att förverkliga, åtminstone vad det gäller det sistnämnda… det är, inte helt oväntat, svårt att vara både i och inte i.

Självständiga församlingar

De urkristna församlingarna var också fria i den bemärkelsen, att varje lokalförsamling var självständig i förhållande till andra församlingar. Någon kyrklig överhet fanns inte, den kom först när det vi nu känner som biskopsvälde och påvedöme växte fram.

Istället hade man en stark andlig gemenskap.

Även om de kristna utgjorde små minoriteter på sin sin egen ort, visste de sig ändå ingå i ett större nätverk av kristna församlingar, som de betraktade som Kristi kropp, en helhet där de alla var delaktiga.

Kringresande profeter och lärare, och inte minst apostlarna, uppehöll kontakterna mellan församlingarna genom besök och brev, och därigenom hölls undervisningen enhetlig ifråga om grundsanningarna. Församlingarna underordnade sig det ledarskap Gud gav, och om de inte ville det, då var det ingen som tvingade dem med maktmedel. Underordnandet var frivilligt, och därigenom fanns den lokala självständigheten kvar.

Inget prästerskap, inga kyrkobyggnader

I lokalförsamlingen fanns inga präster.

Där fanns äldste, diakoner och församlingsföreståndare, som tjänade i olika uppgifter, och utövade ett ledarskap, men de hade ingen religiös särställning, lik den GT:s kultpräster hade haft, de stod på inget vis som något slags medlare mellan Herren och ”vanliga” kristna.

Alla troende var präster åt Gud och Kristus!1 Petr 2:4-10, Uppb 1:4-6

Kyrkobyggnader och altaren började finnas först ca 200 år efter församlingens födelse.

Så sent som i början av 200-talet besvarar en kristen ledare en hednisk fråga om varför de kristna inte har tempel eller altaren så här: ”Även om vi inte har tempel eller altaren, döljer vi dock inte vem vi tillber! Är det inte bättre att bygga ett tempel åt Honom i vår själ, och helga en plats åt Honom i våra hjärtan?”

Kyrkohistorien börjar alltså med fria församlingar

Här, i det första århundradet av församlingens historia, har vi alltså beskrivningen av vad som är en fri kyrka i ordets rätta bemärkelse.

Om vi följer frikyrkligheten genom historien, då följer vi hur kristna människor genom tiderna har sett den här urkristna mönsterbilden, och på olika sätt, och med olika betoningar, försökt gå tillbaka till den, och ofta fått betala ett högt pris för detta.

När allt detta är sagt, bör också påpekas, att Gud i sin stora generositet ändå har verkat, och fortsätter att verka i och genom hela den brokiga karta av olika kyrkor och samfund vi har idag i världen, i den utsträckning det alls är möjligt. Även om ett samfund seglar iväg på egen kurs och struntar i att navigera efter  kurs Herren har anvisat, så gäller ändå fortfarande Guds löfte till enskilda kristna: ”Om någon hör min röst och öppnar för mig, då ska jag gå in till honom och hålla måltid med honom.”

En annan orsak till att Guds folk till stora delar gått på tomgång genom historien vad det gäller missionsuppdraget, finns i inställningen till Hjälparen, den helige Ande.

Den kristna kyrkan har gjort Esaus misstag igen, trots varningen i Hebr 12

Den unika, bärande, övervinnande kraften i urkristendomen kom genom den helige Ande.

Glädjen, kärleken, tålamodet, uthålligheten – allt var Andens frukt.

Tecknen och undren, som bekräftade evangeliet kom genom Andens kraft.

Överbevisningen i människors hjärtan, som gjorde att de trodde och tog emot, den var Andens verk, inte mänsklig övertalningsförmåga.

Detta var förutsagt redan i Sak 4 ”Inte genom någon människas styrka eller kraft ska det ske, utan genom min Ande”.

Anden är omistlig för kristet liv och arbete

När Jesus uppenbarar sig för lärjungarna i Luk 24 ger han dem temporärt marschförbud. ” Gå ingenstans, gör ingenting utan den helige Ande”

I Apg 1 understryker han Andens betydelse för det arbete lärjungarna har framför sig. ”Anden ska ge er kraft att vara vittnen”.

1 Kor 4:19-20 konstaterar aposteln att Guds Rike ”inte består i ord, utan i kraft”.

Ord har vi människor ingen brist på, men utan kraft från Gud blir det ingen gudsrikesnärvaro av allt vårt fromma prat.

I Ef 1 beskrivs Anden som det sigill, den pant, som Guds folk har fått som bevis på att vi ska förlossas från den här världen, att Jesus ska komma för att hämta sin brud. Ur den synvinkeln är Anden att betrakta som den förlovningsring Herren har gett oss, och vill vi vara trogna vår himmelske brudgum, då vill det till att vi håller vara på trolovningsgåvan!

Tyvärr får man konstatera, att det ibland har varit si och så med den förbundstroheten.

I Ef 4 uppmanas vi att inte ”bedröva  Anden”, genom att strida och skälla på varandra, och

i 1 Tess 5 uppmanas vi att inte utsläcka Anden genom att förakta de andliga nådegåvorna.

Det mest utbredda sättet att förakta de andliga gåvorna är att helt enkelt signalera, att man inte anser sig behöva dem.

Den signalen har Guds folk gett varje gång och i alla sammanhang, där man varken bett om gåvorna eller använt dem. Detta är att betrakta som rent nådesförakt, och sådant har i sin tur sin rot i rent högmod.

När Anden betraktas som ett hot, inte en hjälp

Både den kristna församlingen och de enskilda kristna är tänkta att vara bärare av Guds egen kraft och härlighet här i världen. Jesus säger att det ska ske större under genom dem som tror på honom än vad han själv gjorde här på jorden, och han knyter detta till Hjälparen, som ska komma. Joh 14

Ändå kan man alltså konstatera, att den helige Ande inte alltid har fått utrymme att utföra sitt verk.

Under långa perioder i kyrkohistorien har Anden i princip förvisats till trosbekännelsen, eller till rörelser ute i marginalen.

När Gud ändå har gett andliga väckelser, gett andeutgjutelser, har de ofta betraktats med misstänksamhet från den etablerade kyrkan, och rentav bekämpats.

De har nämligen inte kunnat kontrolleras av de religiösa makthavarna.

Den som är ledd av Anden är inte förutsägbar, och han lyder Gud mer än människor.

Om då människorna inte vill acceptera detta, utan vill att Anden ska blåsa dit de vill, hjälpa dem att få fart på sina egna väderkvarnar, då blir det problem!

De andliga förnyelserna har betraktats som ett hot mot det religiösa ledarskapet kanske framför allt de gånger, när ett nytt ledarskap har vuxit fram inom dem, som grundats på kallelse och nådegåva, inte på utbildning och vigning, och som fått sin auktoritet från Gud, inte från systemet. Dessa ledare har utmanat obibliska strukturer och läror, för där Andens gåvor vaknar finns det också profeter.

Priset för att undvika konfrontationer

Många av de tidiga väckelserörelserna hamnade dock inte i någon allvarligare konflikt med ”storkyrkan”.

Först bland dem kom ökenfäderna, redan under de första århundradena fanns det människor som drog sig undan från samhället för att satsa helt på att söka Gud, och också ofta samlade en liten skara lärjungar. Huvudfåran i kristenheten var tämligen ointresserad, men de fick nu hållas.

Sedan kom klostren, med samma linje av att dra sig undan från världen. Här hade huvudfåran kontrollen, eftersom klosterordnarnas grundare ställde sig under påven. Även om det fanns äkta andlighet inom klosterordnarna, körde man ändå så att säga med handbromsen på.

Påvekyrkans okristliga tillägg till den kristna tron gjorde att, trots de många exempel på en enorm personlig hängivenhet som finns hos enskilda klosterpersonligheter, Anden aldrig blev någon verklig kraftresurs i medeltidskyrkans arbete.

På 1100-talet kan vi nämna Franciscus av Assisi, som startade en slags Jesusrörelse, med både stark andlighet och starkt socialt engagemang. Även om hans livs föredöme kunde ses som ett ställningstagande mot etablissemanget, stod han ändå hela sitt liv under påvens överhöghet, och upplevdes därmed inte som något hot. Huvudfåran hade kontrollen över ledarna, och sedan också över den munkorden som bildades, även om den inte hade kontroll över det tidiga skeendet, och var den gången nöjd med det.

Inte heller franciskanerna blev mer än ännu en klosterorden efter de första femtio åren, det förefaller som om alla, som låter sig integreras i det religiösa systemet så, att man för att få sitta med vid bordet stillatigande accepterar sådant, som borde rensas ut ur Guds tempel, ganska snart förlorar sin första kärlek.

Vi ska återkomma till dem, som först tog konfrontationen med inflödet av främmande saker bland Guds folk, i ett kommande inlägg.

I förra inlägget lyfte jag fram de kristnas okristliga attityd till judarna, och hur detta ledde till att roten och grenarna skildes åt.

 Nästa orsak kan vi rätt och slätt kalla för splittring. Där det först var splittring mellan rot och grenar kom det snart också splittring mellan grenar och grenar.

I vilken mån det ena gav det andra är väl inte så lätt att säga, men nog förefaller det troligt att där fanns ett samband!

Samma makter, som ville ha till stånd en brytning mellan rot och grenar, var naturligtvis också intresserade av att få till stånd ett inbördeskrig i kristenheten. Att ett rike, som kommer i strid med sig själv, inte kan bestå, det hade ju Jesus själv sagt, och den insikten var den onde mer än beredd att tillämpa till egen fördel.

Nu var det så, att Herren förvisso hade gett sitt folk vad vi behövde för att hålla samman.

I uppräkningen av ”fridens band” i Ef 4, de som ska hålla Guds folk samman, finns bland annat ”en tro”.

Det är avgörande viktigt att veta på vem man tror. (2 Tim 1:12)

Man kan i huvudsak definiera sin tro på två sätt: dels genom att säga klart vem man tror på, vad man tror, och dels genom att säga vad man inte tror på.

Båda dessa sidor behövs!

Har man inte klart för sig vem man tror på, vad man egentligen tror, då har man ingen stadig grund för sitt kristna liv, och kan man inte klart definiera vad man definitivt inte tror, då kan allt möjligt extra bråte smyga sig in vartefter!

Inte heller blir det så lätt att bevara förbundstroheten, om man inte har en grundläggande kännedom om förbundspartnern – vem han är, och vad han har gjort och gör.

Redan i ett mycket tidigt skede, samtidigt med att NT:s skrifter växte fram och långt innan de ännu var samlade till vårt Nya Testamente, hade man i urkyrkan en kort och klar bekännelse av vad vi som kristna tror.

Det var alltså inte så, som vi ibland tror, att först kom NT, sen formulerades trosbekännelsen utifrån det! Snarare då tvärtom – NT är ur en synvinkel att betrakta som en expanderad version av den ursprungliga trosbekännelsen, för NT:s skrifter fördjupar och förklarar den, och tar dessutom också upp många saker, som den inte säger något om, utan att någonsin motsäga den.

Det fanns bekännelse, tro, lära, och undervisning innan ett enda av apostlarnas brev hade skrivits.

När man läser om det uppenbart rika församlingslivet i Antiokia i Apg 13, där man hade många profeter och lärare, må man betänka, att den församlingen under den period, då man sände ut apostlarna på de första missionsresorna, bara hade tillgång till sju verser av vårt NT, alltså apostlamötets beslut om hur hedningarna skulle förhålla sig till Mose lag, det som vi har i Apg 15:23-29.

I övrigt var det GT, och den kristna bekännelsen till Fader, Son, och helig Ande, som man utgick från i undervisningen.

Det vi idag kallar ”den apostoliska trosbekännelsen” härstammar enligt en samstämmig urkristen tradition direkt från apostlarna själva, och får därmed samma auktoritet som deras brev i NT.

I både Ireneus´och Hippolytus´skrifter hänvisas till trosbekännelsen på detta sätt – den är enligt dessa bröder, som levde och verkade bara 100 år efter att den siste av de tolv apostlarna dog, något som funnits med ända från den kristna församlingens början!

Trosbekännelsen användes också som dopbekännelse i urkyrkan.

Den som inte hade fått undervisning om Fadern, Sonen och Anden i enlighet med det apostlarna lärde, och sedan bekände sig tro på den Gud som trosbekännelsen beskriver, kunde inte döpas och bli fullvärdiga medlemmar i församlingen.

Trosbekännelsen var också det som skilde vän från fiende.

Den, som bekände en annan tro än den apostoliska, betraktades helt enkelt inte som kristen!

I en situation, där man inte hade tillgång till NT, fungerade trosbekännelsen som grund för hela undervisningen i församlingen, man kunde med hjälp av den enkelt pröva, om det som sades var rätt.

Stämde förkunnelsen inte med trosbekännelsen, då var det bara att förkasta den.

Det var alltså inte möjligt att kasta fram privata bibeltolkningar, som inte stämde med bekännelsen, och få godkänt för det. Gudsbilden och frälsningsverket kunde inte förminskas och förvrängas hur som helst.

Den var kort, enkel, klar, och därmed möjlig för alla att memorera och sedan alltid ha med sig, precis som judarnas bekännelse var.

Där det gamla gudsfolket hade haft sin bekännelse, 5 Mos 6:4-5, den som Jesus citerar i Matt 22:37-38, den som enligt Jesus hela lagen och profeterna hängde på, där såg Gud till så att också Jesu lärjungar fick en klar och tydlig utgångspunkt!

”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Och du ska älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ, och av all din kraft!”

Det gamla Israels förbundstrohet hängde på den bekännelsen, att de bekände detta, och höll fast vid det.

På samma sätt hänger Kristi församlings förbundstrohet på att vi håller fast vid vår bekännelse!

”Jag tror på Gud Fader, den Allsmäktige, himlens och jordens Skapare.

Och på Jesus Kristus, Guds ende Son, vår Herre,

som blev avlad av den helige Ande,

föddes av jungfrun Maria,

led under Pontius Pilatus, korsfästes, dog och blev begraven,

steg ner till dödsriket, uppstod på tredje dagen från de döda,

steg upp till himlarna, sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida,

och skall komma därifrån för att döma levande och döda.

Och på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap, syndernas förlåtelse, kroppens uppståndelse, och det eviga livet.”

Lägg ihop dessa båda bekännelser, så har vi både definition av vem vi tror på, och definiton av vad vår tro på honom innebär i form av relation och överlåtelse!

Nu är det så, att om Gud vill att vi ska ha något bra och nyttigt, då blir detta därmed något som den onde definitivt inte vill att vi ska ha – eller åtminstone vill han att vi inte ska förstå att sätta värde på det och använda det.

Den första stora splittringen i kristenheten, när kyrkan delades i en västromersk och en östromersk del år 1054 hade förvisso fler än en orsak, men en av de största var att man från västlig sida gick och gjorde ett tillägg till trosbekännelsen – inte den apostoliska, utan den nicénska, som kom till på 300-talet, och i sak säger detsamma som den apostoliska, men med fler detaljer.

Hellre än att godta det tillägget valde den östliga kyrkan att gå sin egen väg.

Märk väl, den ursprungliga, apostoliska bekännelsen var man fortfarande överens om, det var den senare tillkomna versionen, med dess formulering att den helige Ande utgår från både Fadern och Sonen, som man kom i strid om!

Det som Gud hade gett för att hålla oss samman kunde alltså bli en orsak till splittring, om man gick och började tumma på det.

Den andra stora splittringen, den som kom i reformationstiden på 1500-talet, orsakades till stor del av att man i långa tider inte tillämpat trosbekännelsen så som den tillämpades i urkyrkan.

Trosbekännelsen skulle ju nämligen inte bara användas för att definiera vad man trodde, utan också för att utesluta allt som stred mot den!

Den katolska kyrkan hade under århundradenas lopp byggt upp en tradition, som kommit att jämställas med både bibel och och trosbekännelse, och därmed öppnat dörren för allt möjligt religiöst bråte, som till många delar inte stämde med varken bibel eller trosbekännelse, samtidigt som man fortfarande nog bekände sig till trons ursprungliga grund.

Det räckte alltså inte med att bara bekänna vad man trodde på, man skulle också ha behövt avvisa allt det andra!

De medeltida reformatorernas målsättning var inte att splittra kyrkan, utan att röja ut all denna bråte och behålla det som verkligen var kristendom, men när detta visade sig vara omöjligt att få gehör för från Roms sida, blev splittringen åter en gång ett faktum.

I den vevan lade sig den protestantiska sidan till med en egen enormt expanderad trosregel, som går under namnet ”Bekännelseskrifterna”, sammansatt av en mängd strids- och försvarsskrifter från reformationstidens brytningar.

Denna tegelsten till bok, plus alla tolkningar av den som sedan kommit, har sedan har lett till ständiga teologiska strider, och bildandet av nya grupperingar, vilka alla nog gemensamt bekänner sin tro i enlighet med den ursprungliga apostoliska bekännelsen, men sedan inte kan komma överens om alla detaljer i de nyare tilläggen.

Ju mer man lägger till och plussar på, desto värre blir alltså splittringen. Vilket på intet sätt är oväntat, om det gick så från början, varför skulle det inte fortsätta på samma sätt?

För en kristen ska det i princip räcka med att ha trosbekännelsen, den enkla ursprungliga apostoliska versionen, och när man behöver mer detaljerad information är det sedan Bibeln som gäller.

Vi behöver inte vara överens om alla andra detaljer, tolka allt på samma sätt, för att kunna vara ett i Kristus, men när det är fråga om Gud, vem han är, och det han har gjort och kommer att göra till frälsning eller dom för oss människor, då måste vi vara överens. Annars är det inte kristendom längre.

Inom en del nyare väckelserörelser, och också till och med i enskilda församlingar, har man antingen formulerat egna bekännelser, då för att framhäva sina egna käpphästar, eller så har man fromt förklarat att ”vi behöver ingen annan trosbekännelse än Bibeln”. Vilket tyvärr i praktiken har resulterat i ett tämligen fritt fält för mer eller mindre exotiska läror och tolkningar.

Verkligheten borde vid det här laget ha korrigerat sådana funderingar, tycker man.

Om alla större splittringar i kristenhetens historia i grund och botten beror på att man inte har velat ödmjuka sig till att gemensamt hålla fast vid den enkla bekännelse apostlarna gav oss i arv, utan tillägg och ”förbättringar”, då borde vi kunna dra våra slutsatser vid det här laget!

Kan man tycka…

Vad var det som fick de första århundradenas välsignelse att sina, missionen att stanna av?

Här tror jag att det första och allvarligaste svaret är den kristna kyrkans attityd till det judiska folket.

I romarriket var judendomen en av de godkända religionerna fram till 135 e Kr, när romarna, efter att ha slagit ner Bar Kochba-upproret i Judéen, slutligen fick nog av judarnas ständiga uppror, och förbjöd den.

Efter detta började ett av den kristna kyrkans största missgrepp genom tiderna.

Som det framgår av Apostlagärningarna, var de judiska religiösa ledarna ända från början motståndare till evangeliet. De ställde till med förföljelser och upplopp på plats efter plats, när apostlarna kom för att predika evangeliet..

När nu judarna förlorade sin priviligierade ställning, kom de och de kristna på samma nivå i förhållande till romarmakten, och då hände ännu inte så mycket, annat än att judarnas möjlighet att använda sig av de romerska myndigheterna mot de kristna försvann.

Men när sedan kristendomen först blev godkänd i romarriket i början av 300-talet, och sedan också blev statsreligion i slutet av samma århundrade, då blev rollerna ombytta!

Nu var det de kristna, som plötsligt hade en maktposition i samhället, och den använde de på olika sätt till att börja göra livet surt för judarna.

Istället för att förlåta och välsigna valde man alltså att börja hämnas alla gamla oförrätter.

Någon brist på varningar för ett sådant handlingssätt hade det inte varit.

Redan i 1 Mos 12 kommer beskedet att den som förbannar Abraham själv ska bli förbannad.

I Obadja varnas vi för att känna skadeglädje när det går illa för judarna.

Vilket innebär, att när kristenheten såg judarna fördrivna från sitt land och spridda över världen, då hade det varit dess uppgift att hjälpa flyktingarna, inte att göra ont värre!

I Rom 11 ges klara besked om att vi kristna ska respektera judarna.

Det gamla Israel är roten, kristenheten är en inympad gren.

En gren som blir fientlig mot roten, som bär den, och tar avstånd från den, vad har den att vänta sig?

I Rom 12 beordras vi att alltid lämna hämnden åt Herren genom att välsigna våra fiender och be för dem som förföljer oss.

 Allt detta var som bortblåst, när de kristna kom till världslig makt genom att gå i förbund med den romerska staten.

Här kommer för övrigt det första allvarliga förbundsbrottet.

Att gå i förbund med den världsliga makten på det sätt en statskyrka gör, är att dela sin lojalitet åt två håll. Från denna punkt var kyrkan maktkorrumperad.

Fiendskapen mot judarna var det andra.

Jesus är judarnas konung.

Fiendskap mot folket innebär fiendskap mot kungen.

De två sakerna kan inte skiljas åt.

Här upprepade sig historien från GT. Mika 2:7-9

Hur har då den kristna fiendskapen mot judarna tagit sig uttryck genom tiderna?

I huvudsak har den följt tre steg

Det första är att man har försökt tvinga judar att omvända sig till kristendomen med våld.

Här gav kristenheten den signalen, att ni har ingen rätt att existera som judar, ni måste bli kristna!

Det andra är att man, om de har vägrat att låta döpa sig och förkasta judendomen, har jagat bort dem och konfiskerat deras egendom.

Detta var då den världsliga maktens budskap till det judiska folket: ni har ingen rätt att leva här bland oss andra!

Det tredje är att man har rätt och slätt slagit ihjäl dem, ofta under ytterst råa omständigheter.

Det här drev sedan nazismen till sin spets: ni judar har ingen rätt att leva överhuvudtaget!

Men det var den kristna kyrkan, som initierade det första steget, och som inledde hatkampanjen, och därmed också öppnade för de två följande faserna. Hur skulle Gud kunna fortsätta att välsigna en kyrka, som spred ett sådant budskap, och gjorde sådana gärningar?

Under alla tre faserna har man spritt antijudisk hatpropaganda för at få övergreppen att se ut att vara nödvändiga, riktiga, och rentav av Gud sanktionerade.

Paradanklagelsen var att judarna är Kristusmördare, och ska straffas för det.

Sedan har de också grundlöst anklagats för att konspirera för världsherravälde, förgifta brunnar, sprida pest, slakta kristna barn, och vem vet vad allt.

Ett gott exempel på den slags propaganda som bedrevs finns i följande citat från en av de katolska kyrkofäderna, Johannes Chrysostomos, som levde på 300-talet, just under den tid då den kristna kyrkan började gå i förbund den världsliga makten:

”Judarnas synagoga är värre än en bordell, den är ett tillhåll för skurkar och en tillflykt för vilddjur, ett demontempel helgat åt avgudakulter, en tillflykt för stråtrövare och för dem som bedriver orgier och en håla för djävlar, en kriminell församling av judar, en mötesplats för Kristi mördare….”

Såna här läror ledde sedan fram till t ex det som hände i Spanien på 1400-talet.

Där fanns många judar, under den tid som muslimerna höll Spanien hade de haft det relativt bra där. Sedan jagade de kristna arméerna bort araberna, och Spanien blev katolskt.

Judarna ställdes småningom inför valet att antingen bli katoliker eller gå i landsflykt – givetvis utan att få ta något med sig. Vilket i princip var detsamma som en dödsdom.

Det var rätt många som valde att till det yttre bli kristna och stanna. Det fick de ångra.

Inkvisitionen startade nämligen en fruktansvärd förföljelse just mot dessa ”marranos”, omvända judar! De bevakades minutiöst, och vid minsta misstanke om att de inte förkastat varje spår av judiska seder, var det inkvisitonsdomstol och avrättning som väntade.

Omkring 30.000 judar fick sätta livet till i det här sammanhanget.

Det var alltså tvångsomvändelse eller landsflykt – och sedan dödsdom i vilket fall – som gällde.

Liknande saker hände över hela Europa, århundrade efter århundrade. En av de värsta tiderna för judarna kom under korstågstiden – korsfararna roade sig allmänt med att slå ihjäl judar på sin väg mot Jerusalem…

Luther, besviken över att judarna inte omvände sig under reformationen, vilket han i början hoppades på, och därför i det skedet också försökte räcka ut en hand till judarna, drog också till slut sitt strå till denna demoniska hatstack:

”För det första ska dras synagogor sättas i brand.

För det andra ska deras hem på samma sätt rivas ner och förstöras.

För det tredje ska de berövas sina böneböcker och Talmudböcker.

För det fjärde ska dras rabbiner vid dödshot förbjudas att undervisa mer.

För det femte, pass och reseförmåner ska bli absolut förbjudna för judar.

För det sjätte, de bör hindras från att ta ränta på lån.

För det sjunde, vi bör driva ut deras skurkaktigt lata ben ur deras kropp, låt de unga och starka förtjäna sitt bröd i sitt anletes svett (alltså en uppmaning till att göra judarna till slavarbetare)

Att Hitler till slut tog livet av sex miljoner judar var bara den logiska skörden av den kyrkliga draksådden i Europa under 1600 år.

 Vad är det då som ligger bakom allt detta obegripliga vansinne?

Hur kunde den kristna kyrkan glömma bort allt vad kärlek, förlåtelse och barmhärtighet heter, när det blev fråga om judafolket?

Svaret på den frågan är andligt.

Den onde har alltid försökt utplåna judarna.

Han har också alltid gjort vad han kan för att få Guds folk att kränka eller helt bryta förbunden.

Och vad kunde smaka bättre för honom än att få till stånd ett inbördeskrig, där grenarna gör sitt bästa att förinta roten, eller åtminstone få den att förtvina så mycket som möjligt?

Då tar ju grenarna kål på sig själva på samma gång!

Detta var vad som hände i det som hände.

Liksom det gamla Israel lät sig luras att bryta förbundet, bryta mot Guds ord och lag, och därmed drog förbannelse över sig, så lät kristenheten sig luras.

Historien upprepade sig, med likartat resultat.

Fortfarande finns det en judehatets ande utsänd i världen, som har som uppgift att alltid och överallt framställa judarna i så dålig dager som möjligt, och sprida lögner och desinformation om dem – och att smyga in känslor av förakt, fientlighet och hat mot judarna i de kristnas tankar.

Det är rätt sällan vi har sett någon äkta andlig väckelse bland judehatande kristna.

Sånt tycks mest bara finnas bland dem, som erkänner Israel som den rot som bär oss…

Samma sak gällde i GT – om Israel skulle leva under välsignelse eller förbannelse var helt beroende av förbundstroheten.

Apostlarnas undervisning kan ur den här synvinkeln beskrivas som dels en beskrivning av hur vi blir kvar i Kristus, vilket är detsamma som att förbli i det nya förbundet, dels som varning för sådant, som försöker manipulera ut oss ur det, och dels som beskrivning av vad som blir resultatet, frukten, av förbundstrohet.

Under de tre första århundradena e Kr fanns det både livs- och spridningskraft i kristendomen, trots att man kämpade mot angrepp både utifrån i form av förföljelse, och inifrån i form av förfalskningar av evangeliet. Uppenbarligen hölls man någorlunda väl kvar i förbundstroheten under den här epoken! Hur kom då detta till synes rent praktiskt i församlingslivet?

Några förslag, synnerligen fritt efter Michael Green:

Man litade på att evangeliet var sant och trovärdigt.

Gud hade blivit människa, Jesus var bevisad vara Guds Son genom uppståndelsen, det fanns förlåtelse för alla synder, och nytt, evigt liv för alla som omvände sig. Det trodde man, och det delade man med sig av. Evigheten sågs som viktigare än tiden, livet efter detta som viktigare än jordelivet. Frälsningsvissheten och hoppet om himlen gav kraft att stå för Jesus vad det än kostade.

Man litade alltså på Gud, och hans trofasthet! 2 Tim 4:6-8,

Man insåg sitt beroende av den helige Ande, för att arbetet skulle bli fruktbärande.

Detta innebar, att bönen var högt prioriterad, och att Andens gåvor var eftersökta och använda.

Så länge församlingen höll fast vid apostlarnas undervisning, brödsbrytelsen, brödragemenskapen och bönerna, levde de kristna av nåd också i sitt kristna arbete. Apg 2:42

Att söka Herren i fasta och bön var också en naturlig del av det kristna livet. Apg 13

Man hade en livsstil och en moral, som skilde sig så markant från omgivningen att ingen kunde blunda för det.

De kristna gick in för att ingen av deras egna skulle lida nöd, och i mån av möjlighet hjälpte de också ickekristna med både mat och vård. Detta i en tid när socialhjälp var ett okänt begrepp.

Denna praktiska kristendom styrkte både gemenskapen, och gav bekräftelse utåt till det man predikade. Trohet mot Jesus förutsätter att ord och handling stämmer överens, och detta sätt att leva bidrog till att man hölls kvar i förbundet.

När hedningarna sade ”Se hur de kristna älskar varandra” var detta ett uttryck just för vad de såg!Moralen utgick från apostlarnas undervisning, och de tio buden utgjorde ryggraden. Rom 6, Titus 2:11-15

Man framhöll omvändelsens nödvändighet.

I hednavärlden var det normala, att om man började tillbe någon ny gudom. då adderade man bara den nya till alla man haft förr. En staty till på avgudahyllan, och så var den saken klar.

De kristnas krav på att alla andra gudar skulle bort, att det bara fanns en Gud, var något radikalt nytt. Man omvände sig inte bara till Jesus, man fick också besked om att omvända sig från alla andra gudar. Den som var en avgudadyrkare ärvde inte Guds och Kristi Rike! Ef 5

Man använde ibland militära termer och militärt språk för att beskriva församlingens kallelse och uppgift.

Man var alltså intensivt medveten om att man befann sig i krig, att det fanns ett rike som absolut inte ville ge ifrån sig sin makt över de människor man ville nå med evangeliet. Ef 6, 1 Petr 5:8-11

I våra dagar beskriver vi hellre församlingen i termer av sjukhus eller skola – och liksom ett rike i krig mobiliserar sin krafter på ett helt annat sätt än ett i fred, så var överlåtenheten till kampen vi har at utkämpa en helt annan, när medvetenheten om den var hög.

Teologin såg det som en av sina huvuduppgifter att betjäna missionen.

De lärda bland de troende använde sin bildning och sitt kunnande till att försöka förstå hedningarnas tänkesätt, och den vägen hitta vägar att nå fram till deras hjärtan med budskapet.

Man visste, att kommunikation inte är upprättad förrän den andre har förstått det jag ville säga så, som jag ville att han skulle förstå det!

Liksom Paulus i sin Areopagpredikan, Apg 17:22-31, valde helt andra utgångspunkter än när han talade i någon synagoga, Apg 17:1-2, så försökte de som kom efter honom hitta broar att gå på till de nya folkens och kulturernas tankevärld och förmåga att förstå.

Allt det här handlade inte om att man satt sig ner och utarbetat någon slags speciell missionsstrategi!

Alltsammans var uttryck för trohet mot den Herre, som av nåd låtit dem få komma in i förbundet.

”Detta är vad Herren och hans apostlar har lärt oss, för det här ändamålet är vi frälsta, för att kunna leva det här livet har vi fått den helige Ande, och Guds kärlek in i våra hjärtan – vi ska vara med och göra alla folk till lärjungar, och det är en livsuppgift för oss alla!”

Uppenbarligen var det här med hemligheter, sånt man inte gick öppet ut med, utan bara lät vissa invigda få del av, ett tillräckligt stort problem redan under första kristna tiden för att aposteln skulle se sig föranlåten att ta upp det!

Det fick vi ju i och för sig en aning om redan i avsnittet där jag tog upp gnosticismen.

Man hittar spår av detta redan i GT.

Hes 8:6-12 Här får profeten inblick i ett sällskap som sysslar med hemliga ritualer. Gud kallar det för onda vidrigheter.

Före detta hände hade man i Israel också sysslat med mindre hemliga, men dock onda överenskommelser, sådana som inte hemliga, men dock skamliga, alltså.

Jes 28:14-18 Här talas om ett förbund med döden, vad är det?

Jes 30, här söker Israel en försvarsallians med Egypten, ett land där dödsguden Osiris kult var mycket stark. Man kan på goda grunder förmoda att detta är det förbund med döden som man hänvisar till i Jes 28.

Samma sak dyker upp också längre bakåt i Israels historia.

1 Kon 5:12, här berättas om Salomos förbund med Hiram, kungen i Tyrus. Det skulle ha räckt med fredliga relationer till grannlandet, så som Salomos far David hade haft, men Salomo tar ett ödesdigert steg längre.

Beskrivningen i Hes 28:12-17 av den andefurste, som härskade över Tyrus, ger tydligt vid handen att detta inte var ett folk, som Guds folk borde ha några nära förbund med!

Det var antagligen det här förbundet som var startskottet till Salomos avfall på hans ålderdom.

2 Krön 16:7-9, här talas det om den gudfruktige Asas förbund med Arams hedniske kung.

2 Krön 19:1-2 berättar om den rättfärdige Josafats förbund med den ogudaktige Ahab

Ahab själv gifte sig med en prinsessa från en av Tyrus´randstater, vilket om något är ett förbund, och hon drog honom fel.

Gemensam nämnare: alla dessa kungar i Israel gick i förbund med ogudaktiga.

Detta är i princip att gå i förbund med döden.

De får alla bister förmaning av Guds profeter, och det gick på tok för alla utom Josafat.

Guds folks historia är, som redan sagts, en historia som grundar sig på förbund. Det är mot den bakgrunden inte överraskande att den onde också kommer dragande med förbund, som han vill lura oss in i!

Hemliga sällskap, där bara de invigda får vara med och se vad som händer, har alltid varit populära, det fyller människans behov av att kännna sig speciell och utvald, och att veta sånt andra inte vet.

Tyvärr finns det alltid ett eller annat sorts förbund inblandat i systemet, på ytan för att få medlemmarna att bevara hemligheten, men på djupet för att binda dem till något ont.

Den kristne löper alltså risk att sig själv ovetande gå i förbund med död och dödsrike, och sedan dras in allt längre, vartefter han så att säga stiger i graderna i sällskapet.

Det här vet förstås ondskans andemakter, och följaktligen har problemet med allsköns ordnar och slutna sällskap av mer eller mindre ockult slag följt oss kristna ända till denna dag, och utövat ett mindre gott inflytande.

Utan att här göra någon ingående lista eller granskning över alla olika hemliga sällskap som gärna vänder sig just till kristna för att rekrytera medlemmar, sådana som funnits eller finns idag, kan vi ändå ta oss tid att peka på några drag, av vilka de flesta förefaller vara gemensamma för dem alla.

Man talar om Gud, och har ett till synes mycket tilltalande program med höga målsättningar. Vilken gud som avses varierar med vilket land man befinner sig i, men i kristna länder är det vår Gud man med läpparna bekänner sig till.

Frimurarna räknar nämligen med att den gud de själva i verkligheten tillber är den verklige högste guden, och att alla andra gudar bara är lägre varianter.

Man är organiserad i många olika grader, och nybörjaren får i de första graderna inte veta så värst mycket om vad som egentligen pågår. Dock finns dödssymbolerna i form av likkistor, dödskallar och dylikt med från början i invigningarna till högre grader, och man avkrävs också absolut tystnadsplikt på ett tidigt stadium. Hemlighetsmakeriet genomsyrar hela organisationen.

Den fornegyptiska Osiriskulten lever vidare inom frimureriet i form av att man vid invigning ska lägga sig i en likkista, som symboliserar död, och sedan kliva ur den igen, vilket symboliserar uppståndelse. När man kommit tillräckligt högt i graderna börjar det klarna, att det man har gjort är att leva sig in i myten om Osisris död och uppståndelse, och därmed vara med och kalla guden tillbaka till livet.

De stora hemliga sällskapen har en vision om att de ska vara ”Arkitektens och mästerbyggarens” – deras benämning på den gud de tjänar – redskap att föra mänskligheten in i en tid av fred och välstånd.

Ett citat från en framstående frimurare, Joseph Fort Newton:

”När frimureriets ande härskar över jorden, som den säkerligen till slut kommer att göra, då kommer frimurarsamfundet att bli en världsvid sammanslutning för vänskap och rättvisa, affärsvärlden en mänsklighetens tjänare, lagarna en välsignelse, hemmet mer heligt, och alla tempel en plats för en enda, enkel tro.

När frimureriet har segrat kommer varje tyrann att vara störtad,och människorna ska vinna frihet…”

Målsättningen är alltså varken mer eller mindre än världsreligion och världsherravälde.

En makt, som man skaffar sig på smygvägar, i skymundan, och genom att binda sina medlemmar i ett förbund med döden och dödsriket kan dock aldrig ge någon god frukt.

Istället har det här systemet sin givna uppgift i arbetet på att bereda väg för Antikrist.

Genom att man talar vackert om Gud, och går ut med att vara en slags välgörenhets- och kamratorganisationer, har man i alla tider lyckats skaffa många lättrogna medlemmar från de kristna församlingarna. Framför allt har präster och biskopar, och också frikyrkliga ledare, varit en begärlig måltavla.

Sen, när man kommit så högt upp i graderna att det blir allt mer tydligt vilket bisarrt gäng man hamnat in i, då är man antingen så avtrubbad att man helhjärtat är med på allt värre saker, eller så börjar man må dåligt, men känner sig bunden av avlagda löften och eder, och sittter fast.

I Hes 28:12-15 identifieras andefursten över Tyrus som sagt med den onde själv.

Hiram, som Salomo slöt förbund med, härskade i Tyrus.

Isebel, kung Ahabs hustru, var en hednisk prinsessa, hemma från Sidon, ett lydrike till Tyrus.

I 1 Kon 21 ser vi hur hon utnyttjar sin hemifrån medförda kännedom om hur man kan fånga många människor i ett nät, där de är beredda att göra något ont, som de på egen hand aldrig hade gjort.

Att vara med i någon form av hemlig sammansvärjning skapar nämligen ett lojalitets- och underkastelseband, som den som inte varit med om saken har svårt att fatta!

Med list och lögn, och genom att sända brev i sin mans namn, stjäl hon sin mans auktoritet, och får de ledande i Israel att göra saker de annars aldrig hade gjort. Sedan satt de fast. De hade låtit lura sig att göra sådant, som de själva förtjänade dödsstraff för, och kunde sedan inte annat än fortsätta att hålla fast vid lögnen för att rädda sitt eget skinn…

När Paulus säger att han själv har avsagt sig allt skamligt hemlighetsväsende syftar han antagligen på att han varit medlem i fariséernas parti.

Detta var nämligen uppbyggt som ett hemligt sällskap med olika grader, och med edsvurna medlemmar.

Av vad som läckt ut kan man sluta sig till att en betydande del av makthavarna i dagens värld är med i det ena eller andra hemliga sällskapet.

Att detta med hemliga sällskap inte skulle ha några kopplingar till kyrkopolitiken, framför allt då maktfaktorn Vatikanen, vore rentav blåögt att tro. I samband med skandalen kring P2-orden i Italien i början av 80-talet framkom att det fanns täta kopplingar mellan tjänstemän i Vatikanen och P2.

Framför allt Vatikanbanken var inblandad i transaktioner, som via P2 hade kopplingar till organiserad brottslighet.

Listan på svenska och finländska pastorer och kyrkomän, som är medlemmar i hemliga sällskap, är fasaväckande lång.

Här har vi högst antagligt en av orsakerna till att den nordiska kristenheten går på tomgång.

När Guds folk går i förbund med ”Egypten”, då väntar Gud. Jes 30:15-18

Väntar på den dag när vi omvänder oss, och han igen kan förbarma sig över oss, välsigna oss, utan att samtidigt välsigna något som han ser som ont och vidrigt…

Det kan vara bra att fråga sig varför det här med avgudar är så rysligt illa?

Ett svar på den frågan får man, när man ser hur Gud ser på relationen mellan sig själv och gudsfolket i GT. Av texter som Jer 2:19-24 och 3:1-10, 20 framgår nämligen klart att förbundet mellan Gud och Israel i Guds ögon är att jämföra med ett äktenskapsförbund!

Samma ton finns också i NT. Johannes Döparen talar om sig sig själv som brudgummens vän, och Jesus som brudgummen, Joh 3:29, och Paulus skriver till korintierna att han har trolovat dem med Kristus, 2 Kor 11:2

Om förbunden till denna del liknar varandra, då kommer avgudadyrkan också för vår del av Herren att betraktas som äktenskapsbrott.

Det finns ingen anledning att tro att det här med förförelse till andligt äktenskapsbrott inte skulle vara något problem för oss kristna, för även om avgudarnas yttre skepnad kommer och går, är det tyvärr så, att andemakterna bakom dem inte försvinner någonstans. De finns kvar till tidens slut, och vi behöver känna igen dem, se var de är verksamma, för att kunna ta oss till vara för dem!

I det gamla Israel tillbads alltså olika avgudar, och bakom avgudar finns onda andemakter. Så säger Guds Ord i 1 Kor 10:14-21

De nämns vid namn och beskrivs på ett otal ställen i GT.

Samma andefurstar som fick tillbedjan i det gamla Israel dyrkas också i dagens Norden, dessutom med stor iver! Värst av allt, de smyger sig fortfarande in i den kristna församlingen, precis som de har gjort genom hela kyrkohistorien.

Baal var en av de avgudar som tillbads under Gamla Testamentets tid. Han tillbads som den förnämste fruktbarhets-och växtlighetsguden, och förväntades förse sina dyrkare med ett överflöd av ägodelar och rikedom.

Vi möter honom i t ex Dom 2:13, Dom 6, 1 Kon 18.

Han kan väl i dagsläget närmast beskrivas som materialismens gud – ”ägandets herre”.

I Nya Testamentet heter han Mammon, Matt 6:24, och han är den enda avgud som Jesus speciellt nämner vid namn och varnar för, så man får väl utgå från att han är från värsta änden av avgudagalleriet!

Han har också varit den avgud som fått mest tillbedjan genom hela kyrkohistorien, alltifrån 300-talet, när den kristna kyrkan först fick möjlighet att börja samla skatter på jorden.

Astarte var en fruktbarhets- och sexgudom, man föreställde sig att hon var Baals maka.. Hon tillbads med sexuella orgier, tempelprostitution och dylikt. Uppenbarligen är detta en andemakt som har specialiserat sig på att pervertera människans sexualitet på olika sätt, och få folk att ägna sig åt otukt i en utsträckning, som gör att ingen längre uppfattar att något är fel.

I hennes tempel fanns både män och kvinnor som yrkesmässigt sysslade med otukt till avgudens ära, något man brukar kalla tempelprostitution.

Hon nämns tillsammans med Baal i Dom 2:13, och sedan också i 1 Kon 11:5 som en av de avgudar Salomo lockades att tillbe.

Vad det gäller den här avguden har kristenheten varit mer på sin vakt, åtminstone större delen av tiden, problemet här har varit att man gått för långt åt andra hållet, och börjat uppfatta sexualiteten som sådan som något ont, vilket i sin tur har lett till ett förkastande av Guds gåva, och tillbedjan av asketismens demoner istället.

Det är svårt att hållas på vägen….

I dagsläget är det dock den lössläppta sexualiteten som har överhanden igen.

Aseran står för lycka – det är vad hebreiskans ”ashere” betyder. Sättet att dyrka Aseran var inte olikt den tillbedjan, som gavs åt Astarte.

Redan i Dom 3:7 möter vi första notisen om att Israel förfallit till att tillbe Aseran, alltså inom några årtionden från intåget! Sen fortsätter det genom hela domar- och kungatiden. 2 Kon 23:6 och flera andra ställen vittnar om att man till och med tog in avgudabilderna i Herrens tempel.

Folk ville alltså, då som nu, ha mycket pengar och ett överdådigt sexliv, för de trodde att de därigenom skulle bli lyckliga, och därför tillbad de dessa avgudar.

Gå ut och fråga människor av idag vad livets mening är, så kommer rätt många att svara att det är att bli så lycklig som möjligt – och att lycklig, det tror man att man blir just om man har gott om pengar, och så mycket sex man bara orkar med! Människans önskningar och begär kvarstår alltså oförändrade än idag.

Materialismen och översexualiseringen ingår således fortfarande förbund, och förväntas ge lycka som avkomma.

Baal och Astarte får fortfarande tillbedjan, för det som de erbjuder förväntas göra deras tillbedjare lyckliga!

Det fanns också en fjärde huvudgudom, som tillbads i det gamla Israel.

Den hette Molok, och krävde barnoffer, helst spädbarn. Detta var den avgud som förväntades ge makt åt sina dyrkare, ”molok” är nära släkt med hebreiskans ”mäläk”, som betyder kung.

De barn, som offrades åt denna vidriga onda ande, brändes helt enkelt till döds på avgudabildens framsträckta, glödheta metallarmar- statyn var gjord av metall och ihålig, och man eldade i den tills den var glödhet före offret. Sen firade man orgie med trummor och högljudd musik, som dränkte skriken från det arma barnet. Värst av allt, det var barnets egna föräldrar som skulle förrätta offret, om det skulle ha avsedd effekt!

Både kung Ahab och kung Manasse offrade ett av sina barn åt Molok. 2 Kon 16:3, 21:6

Detta var strängt förbjudet i Mose lag, 3 Mos 20:1-8, så varningen fanns minsann tillgänglig då också!
På tal om Mose lag kan man nämna den varning som ges till Israels kommande kungar i 5 Mos 17:14-20!

De skulle inte skaffa mycket guld – det skulle vara deras sköld mot Baal

De skulle inte skaffa många hustrur – det var skölden mot Astarte.

De skulle inte bygga upp en stark krigsmakt – det var skölden mot Molok och maktlystnaden.

Och de skulle studera Guds ord varje dag – det var skölden mot Aseran, att hållas påmind om att det är viktigare att bevaras ren och helig, än att bli lycklig enligt denna världens måttstock.
Då ska vi dra några slutsatser för oss nutidskristna av allt detta.

Pengar, sex och makt, och falsk lyckojakt – att allt detta alltid har inneburit en frestelse för oss kristna är inget nytt. Det vi ibland har tappat ur sikte är hur dessa saker är kopplade till de onda andemakter, som alltid har knackat på kyrkporten, och för det mesta också blivit insläppta…

Där människorna börjar satsa på att dyrkan av Baal, alltså materialismens alla prylar, plus att tillbe Astarte, alltså leva som det översexualiserade samhället lär, ska ge dem det Aseran erbjuder, alltså göra dem lyckliga, där kommer alltid Molok att få sitt, alltså barnen att offras, eftersom de upplevs stå i vägen för förverkligandet av karriär, hopsamlandet av materiellt överflöd, fortsatta sexuella eskapader, egen bekvämlighet, och så vidare.

Om den kristna församlingen flyter med i omgivningens livsstil blir vi lätt avgudadyrkare på punkt efter punkt utan att ens märka det.

I det nutida samhället hamnar barn i kläm, hela tiden och på många olika sätt. Ta t ex skilsmässobarnen, sådana som övergivits av endera föräldern för att man sökt lyckan i sexuell utlevelse i främmande säng, eller varför inte också räkna med alla de barn som växer upp i materiellt överflöd, men med frånvarande föräldrar som jobbar och gör karriär för att kunna hålla den materiella mammonslevnadsstandarden på topp.

Tonåringar luras av en sedeslös vuxenvärld in i en livsstil där de en mindre vacker dag finner sig vara gravida med ett barn, som de inte ser någon möjlighet att ta hand om, vuxna lever ut sin sexualitet utan tanke på följderna, och bestämmer sig sedan för att göra abort av något som mest av allt får betecknas som bekvämlighetsskäl.

Avguden gömmer sig, men får ändå fortfarande slicka i sig barnens sorg och smärta, och i en del fall också deras död.

Här får vi kristna var noga på vår vakt, så att inte den omgivande världens tänkesätt och värderingar smyger sig på oss, för då kommer också våra barn att fara illa!  Och sådant ses inte med blida ögon av Herren!

Johannes varnar för avgudarna, Paulus säger att de representerar onda andar, och Jesus själv säger att vi inte kan tjäna både Gud och en avgud.

Det är därför den onde är så angelägen om att få oss in i avguderi – det är i praktiken detsamma som att få oss ut ur tillbedjan av den sanne Guden!

Mot den här bakgrunden kan vi läsa uppmaningen i 1 Joh 2:15-17 en gång till.

Den handlar nämligen också i grund och botten om avgudadyrkan!

Den som älskar världen och det som är i världen, den som låter sig lockas av ögonens begärelse och köttets begärelse, och blir lite grann högfärdig över hur mycket av detta livets goda man har lyckats skrapa ihop, den människan ligger också rejält i farozonen för att bli en avgudadyrkare!

Och då har man brutit förbundet, varit otrogen, och behöver vända om och göra bättring. Ju mer  av avgudar den kristna församlingen har i sin mitt , desto mindre tänker de kristna på andra och mer på sig själv, och alla Guds bud blir småningom mer eller mindre systematiskt åsidosatta.

Don Francisco sjunger så här i en av sina sånger, ”The Duke and the Duchess”

”From Chicago to Miami everyone can eat his fill

from LA up to Boston they´re dressing fit to kill

The walls are made of money now and armies guard the door

We still ignore the warning while we grab for more and more

But all around the castlewalls the starving millions stand

they cry out for a piece of bread and die with empty hands

while the people at the party keep pretending no one´s there

but high above the King of Kings hear every little prayer

His judgment hasn´t fallen yet, there´s not a day to spare

the storm´s already gathering, the tension´s in the air

There is no time for excuses, barely time to turn around

and beg the Lord´s forgiveness with our knees upon the ground”

Apostlarnas brev skrevs ju inte i ett vakuum, de skrevs in i en historisk situation, och vet vi vad den situationen var, då blir det bra mycket lättare att förstå dem!

Senast nämnde jag att ett av de problem som mötte först det gamla Israel, senare också den nyfödda kristna församlingen, var religionsblandning i form av influenser från andra religionssystem.

Dem kraftigaste påverkan i den här vägen utövades av den så kallade gnosticismen.

Namnet kommer från grekiskans ”gnosis”, som betyder ”kunskap”.

Det var alltså kunskapen, närmare bestämt det de menade var ”den frälsande kunskapen”, som var det centrala för en gnostiker. Frälsningen i deras tappning hade inget att göra med Jesu försoningsdöd, den såg de ingen nytta i. Inte heller ville de ha något att göra med någon kroppens uppståndelse.

Frälsning för en gnostiker bestod i att människan, genom att få del av en ”högre”, hemlig kunskap frigörs från materien, och blir ett rent andeväsen.

Materien uppfattades som något ont, och det andliga som det enda goda.

Syndernas förlåtelse var för dem ett irrelevant begrepp, de påstod att Kristi frälsaruppdrag bestod i att han förmedlade den hemliga, frälsande kunskapen till människosläktet.

Inte heller var Kristus för dem den ende, som förmedlade denna kunskap, han var en av många.

Gnosticismen som religionsblandande allmänreligiös strömning fanns nämligen redan före kristendomens framträdande.

Vid tiden för Jesu födelse hade den kommit österifrån till östra medelhavsområdet, och där fått ett starkt fäste i Samarien, där man redan av gammalt hade blandat flera olika religioner med tron på Israels Gud, detta i samband med att den assyriske kungen Salmanassar V omkring 720 f Kr hade deporterat stora delar av den israelitiska befolkningen, och istället tvångsförflyttat folk från nuvarande Irak dit.

Det är faktiskt så, att de äldre kyrkofäderna, män som var verksamma under den allra äldsta kristna tiden, samstämmigt pekar ut Simon trollkarlen, han som höll till i Samaria, Apg 8, som en av de ledande gnostikerna, och en av dem som infiltrerade gnostiska tankar i de tidiga kristna församlingarna!

En annan källa till gnostiskt inflytande fanns inom den grekiska filosofin, där filosofiska spekulationer från män som Platon, Aristoteles, Pythagoras och Zenon lätt lät sig infogas i gnostikernas tänkande.

Det knepiga med gnostikerna var att de inte öppet uppträdde som en fiende till kristendomen, istället förklarade de att de ville fördjupa och komplettera de kristnas religion, och den vägen åstadkomma ett allmängiltigt religionssystem där det goda från alla religioner fanns med.

Gnosticismen är alltså en filosofisk och religiös kameleont, som innehåller inflytanden från vitt skilda håll, och uppträder i många gestalter.

Gemensamma drag är förnekandet av Jesu gudomlighet, förnekandet av betydelsen av Golgata, förnekandet av den högste Guden som skapare, samt tanken att det är den rätta kunskapen, som frälser människan och för henne till sin bestämmelse, att vara en ren andevarelse.

Dessutom förnekade man GT och Guds lag, och menade att både den materiella världen, judarnas religion, och lagen var skapelser av en ond, lägre stående gud, som var fiende till den högste Guden.

Här kan man redan känna igen tongångarna från Eden, vad det gällde kunskapens träd… och man kan också känna igen en hel del av den så kallade nyandligheten i vår egen tid.

Med den här informationen kan man gå till apostlarnas brev, och hitta en myckenhet av polemik mot just gnosticismen!

Framför allt Johannes första brev är i sin helhet att betrakta som en kampskrift mot de gnostiska irrlärorna.

Eftersom de gnostiska tankegångarna seglivat har hängt med ända till vår tid, kan det vara på sin plats att titta efter hur aposteln uttrycker sig!

1:1 Här slår aposteln fast, att Jesus inte var något ogripbart andeväsen, man kunde se och ta på honom. I Johannesevangeliets inledning möter vi samma konstaterande: ”Ordet blev kött”.

1:5 Ett grunddrag i gnosticismen var tanken att det fanns både en god Gud, och en ond gud, alltså det vi kallar dualism. Den tanken dyker ibland upp i dag också bland oss kristna, där man ibland tycks tänka sig Gud och djävulen som två jämnstarka makter, som för evigt är låsta i kamp mot varandra. Nix, säger Johannes, Gud är ljus, och inget mörker finns i honom! Han är inte både ond och god, inte heller finns det flera jämbördiga gudar!

1:8 Gnostikerna var inte intresserade av synd och försoning. Johannes framhåller att det är just här kärnpunkten är! Den som inte vill erkänna att han är en syndare, han bedrar sig själv!

2:3-4 Gnostikerna valde etiska regler som det passade dem, några Guds bud ville de inte ha, de var ju kantänka produkter av den onde skaparguden! Johannes säger att detta är lögnares lära.

2:15-16. Här ställer Johannes fram begreppet ”världen”, och förklarar med det att det ingalunda är Guds skapelse, jorden, som är ond. Problemet är att jorden är invaderad av ondska, av ”världen”, sådant som inte kommer från Fadern, och det ska vi inte älska!

Det grekiska ord som Johannes här använder är ”kosmos”.

När Ef 6 talar om ondskans andemakter som ”världshärskare” är det grekiska ordet ”kosmokrator”…

2:20-21 Ni behöver inga vidare uppenbarelser om några hemliga kunskaper, ni har redan fått höra sanningen, ni som tror på Jesus i enlighet med Andens undervisning genom apostlarna!

2:22 Här tar aposteln itu med läran att Jesus inte alls är Gud, utan bara en människa som för en tid var bärare av gudomlig ande. Den som förnekar att Jesus är Guds Son, som blivit människa, den personen är Antikrist – eller åtminstone ledd av Antikrists ande!

3:8-9. Signalement på Antikrist och hans hantlangare: de gör synd! Alltså, de syndar,och framhärdar i att göra det, och vill inte ens erkänna att det är det de gör.

4:1-3 Var inte godtrogna, för det är ingen brist på sådana som vill lura er!

4:17-18 Gnostikerna lärde att det bara var vissa ”andliga” människor, som kunde ta emot den hemliga kunskapen, resten var förutbestämda att sitta fast i den onda materien och gå under. Det ledde förstås till att många, som lyssnade på dem, blev oroliga och rädda. Nej, nej, säger Johannes. Den som tror på Jesus behöver inte vara rädd! Vi kan vara frimodiga inför domen!

5:13. Samma sak upprepas.

6:21 Avslutande varning: allt de kommer dragande med är i verkligheten förklädd avgudadyrkan! Akta er!

Den varningen ska vi återkomma till!