Jag möter den frågan då och då, bekymrade medkristna frågar både sig och mig hur vi egentligen har kunnat hamna i den situation vi befinner oss i inom den nordiska – för att inte säga västerländska – kristenheten.

Hur har respekten för Gud, insikten att han är helig, en förtärande eld mot all orättfärdighet, hur har respekten och lydnaden för Guds ord kunnat hamna så på undantag, hur kan det komma sig att ett tydligt, enkelt frälsningsbudskap inte längre predikas i någon större utsträckning, hur kan det ha blivit så här?? De frågorna möter jag, och där finns ofta en tydlig ton av uppgivenhet med, en känsla av att man egentligen inte ens väntar sig att det ska finnas något svar att få.

Nu tror jag ändå inte att det är så illa, att Gud skulle ha lämnat oss i mörker vad det gäller detta.

Svaren finns, frågan är om vi vill ha dem!

I 2 Kor 10 talas det om ”tankebyggnader, som reser sig upp mot kunskapen om Gud”.

Sådana måste brytas ner, säger aposteln, innan lydnaden för Gud kan komma till välde bland de troende!

Och eftersom det är just lydnaden för Gud, lydnaden för Hans ord, som har tynat bort ibland oss, kan vi frimodigt dra den slutsatsen, att här finns ett tydligt spår att följa!

Vägen tillbaka ur denna den kristna församlingens återvändsgränd börjar alltså med identifiera dessa tankebyggnader, för annars kan vi ju inte frigöra oss från deras inflytande!

Vi tar alltså och skärskådar en av nutidens mest inflytelserika filosofiska riktningar litet grann – den, som för kristen tro kanske är den mest destruktiva av dem alla.

Jag avser humanismen, den filosofi, som placerar människan på den plats, som enligt Bibeln tillkommer Gud.

Ordet humanism kommer från latinets ”homo”, som betyder människa – samma ord alltså, som i människans latinska artbeteckning, ”homo sapiens”, vilket betyder ”den förnuftiga människan”.

Namnet ”humanism”är förvisso lämpligt så det förslår, eftersom humanismen sätter en så väldigt stor tilltro till människans förnuft!

Humanismen är alltså läran om människan, en det mänskliga förnuftets uppfattning om vad och hurudan människan är, och i förlängningen kommer naturligtvis då också tankar  om hur samhället borde utformas för att vara i enlighet med de grundläggande humanistiska uppfattningarna om människan, att flätas in i tankenätet.

I Matt 7:11 talar Jesus om vad människan är – alltså vad människan blev efter syndafallet. Här får vi alltså ta del av Guds tanke om oss människor!

”Ni är onda”, säger han, ”men ni kan göra en del bra saker ändå.”

”Ni är onda, men ni ger ändå era barn goda gåvor!”

Detta är då alltså vad Bibeln har att säga om den fallna människan.

Humanismen har den rakt motsatta åsikten.

”Människan är i grunden god” säger humanisten, ”men tyvärr gör vi ändå en del dåliga saker”.

Bibelns lösning på ondskans problem blir då naturligtvis också helt annorlunda än den humanistiska.

Bibeln säger att vi behöver syndernas förlåtelse, och att frälsning bara är möjlig genom att någon annan, Jesus, tar på sig vår synd, och dessutom sägs det att vi behöver bli födda på nytt – den gamla, onda, människan är nämligen så hopplöst fördärvad, att hon inte överhuvudtaget är renoveringsduglig längre.

 Humanismen igen säger att det enda som behövs är en process av förädling och förbättring, som kan ta fram det goda i människan, och ta bort de dåliga impulserna. Bättre undervisning, bättre uppfostran, bättre miljö, det är allt vad som behövs för att få de förment goda människorna att också faktiskt göra det goda, och jorden till ett paradis…

Humanismens rötter kan via 1700.talets ”upplysningsfilosofer”, sådana som Voltaire och Rousseau, spåras tillbaka till antik grekisk filosofi, kanske framför allt då Platon.

Platons verk ”Staten” kan närmast betecknas som en demoninspirerad profetia om en tid, när idén om att via statligt styrd indoktrinering försöka ta fram det goda, som förmodas finnas i människan, och få var och en på den plats, som begåvning och personliga förutsättningar bestämmer, samt ha en utvald elit av ”rättänkande” filosofer som styr samhällsutvecklingen, har satts i system…

Nå, hur har det då gått, när man har försökt omsätta tanken på att människan är förnuftig och god, och kapabel att utan någon gudomlig ledning skapa ett gott samhälle, i praktiken?

Det första försöket att tillämpa ett politiskt system, där det mänskliga förnuftet hade upphöjts till gud, resulterade i den katastrof, som i historien kallas den franska revolutionens skräckvälde.

Där krönte man ”förnuftets gudinna” till den enda gud man menade sig behöva, och sedan fick världen beskåda hur det hyllade mänskliga förnuftet utmynnade i rena vanvettet.

Det andra, marxismen, resulterade i ett mångdubbelt värre skräckvälde, både i tid och i antal offer.

Det hjälpte inte att man i marxismen utnämnde kapitalet och borgarna till ondskans källa, istället för att skylla allt på kung och adel, som man hade gjort i Frankrike. Försöket att flytta den grundläggande ondskan utanför sig själv misslyckades likafullt.

Det tredje, det kapitalstyrda (läs: Mammonsregerade) industrisamhället, med dess vettlösa dogmer om ständig tillväxt och ständigt ökande levnadsstandard, har visat sig vara ännu värre än de andra. Det håller på att förstöra själva livsbetingelserna på hela planeten.

(Och jodå, jag är medveten om att den marxistiska statskapitalismen var lika illa i det avseendet.)

Den globala ekonomiska sekterism, som regeras av tillväxtekonomins piska, har fått mänskligheten att blint såga av den enda kvist vi har att sitta på.

Det hyllade förnuftet gör fiasko igen.

Man kommer att tämligen osökt att tänka på filmen ”Bruce Almighty”, berättelsen om en man, som får pröva på att överta Guds jobb ett tag, och slutligen erkänner sitt totala misslyckande. Mänskligheten har dock bara kommit så långt än, att vi har försökt oss på att överta Guds jobb, vi har ännu inte kommit så långt, att vi skulle ha insett att vi inte dög för den uppgiften…

Vi har uppenbarligen inte ens så mycket förstånd, att vi ser vad som händer i historien, gång på gång, rakt framför näsan på oss, när vi låter det mänskliga förnuftet regera!

Det vore kanske dags att byta namn på homo sapiens…

Samtidigt som detta har pågått, har också arbetet på att sätta mänskligt förnuft i högsätet pågått på en fjärde front.

Humanismen går nämligen in för att utrusta människorna med något som ser ut som kärlek, fast det i själva verket är något helt annat, nämligen det. som kallas tolerans.

Detta är den spjutspets som humanismen riktar mot den kristna församlingen, och här har vi huvudorsaken till att vi har hamnat där vi nu befinner oss!

Tolerans i betydelsen att man begär att de kristna ska acceptera sådant, som Herren har sagt att han förkastar,  den förutsätter nämligen att man först tar bort sanningen, Guds ords sanning, ur systemet. Annars kan man ju inte kräva att synd och lögn ska tolereras!

När Guds sanning sätts på undantag hamnar vi i den situation, som beskrivs i 2 Tess 2,  där det talas om kristna människor som inte längre ger kärleken till sanningen rum. Detta är då vad som definieras som det stora avfallet.

För att få kristna människor därhän att de blir villiga att förkasta sanningen, måste man först få dem att se ”kärleken” som det viktigaste av allt, och sedan få dem att börja uppfatta sanningen som något, som står i opposition till kärleken!

Detta är helt möjligt, om man bara kan få dem att börja se toleransen som kärlekens främsta uttryck!

I församlingar och samfund, som infiltrerats av humanismens toleransbudskap, ser man alltid ett växande förkastande av sanningen, Guds Ords sanning. Specifikt vill man då bli av med den sanning, som inte går ihop med humanismens budskap om tolerans, alltså sanningen om att det finns en absolut norm för vad som  är rätt, och vad som är fel, att Gud faktiskt har synpunkter på hur vi lever och handlar, och att det finns saker om vilka han säger, att detta är inte bra, detta vill jag inte att ni gör!

Resultatet av detta utrensning av obekväma sanningar blir en vitmålad laglöshet, som av sina utövare och förespråkare uppfattas som den riktiga, kärleksfulla, sanna kristendomen, men som i verkligheten ger den frukt som Jesus beskriver i Matt 24:12 ”Genom att laglösheten förökas kommer kärleken att kallna hos de flesta”

Först kommer alltså toleranstänkandet in, sedan förkastandet av sanningen att somliga saker är synd, vilket resulterar i laglöshet, vilket i sin tur leder till att den verkliga kärleken kallnar, den där man älskar Gud över allt, av hela sitt hjärta, hela sin själ, av all sin kraft och av allt sitt förstånd, och först därefter går vidare till att älska sin nästa som sig själv.

Det är inte svårt att se hur det här skeendet pågår för fullt i dagens kristenhet, tvärtom, man ska blunda med båda ögonen och hålla hårt för öronen, om man ska kunna undgå att se och höra det!

Alternativt, man ska vara så igengrodd av människotankarnas ogräs, att inget ljus längre tränger igenom….

Det här är då den ondes metod att kunna framstå som en ljusets ängel. Någon verklig kärlek har han inte, så den kunde han inte ha använt som fårskinnspäls, men tolerans är inget problem!

Toleranstänkandet ger nämligen utrymme för att vara ond, samtidigt som man framställer sig som god!

De så kallat toleranta har ju inga problem med att vägra att tolerera dem, som de uppfattar som intoleranta, så detta  att först ett samhälle med antikristliga tendenser, och sedan till slut också Antikrist själv så småningom börjar förfölja sådana kristna, som hellre följer Jesus än tidsandan, kommer inte att vara något problem för en avfallen kyrka! Tvärtom, den kommer att hjälpa till!

Detta är något som de facto redan syns i behandlingen av sådana präster och kyrkligt anställda, som inte rättar sig i ledet…

Toleransen godtar i princip allt, också på det religiösa området, utom praktiserat kristet lärjungaskap.

Det är OK att syssla med allt slags healing, men ber du för sjuka i Jesu namn, då är du suspekt.

Det är OK med TM, där man sitter o mumlar namnet på en hinduisk avgud i en halvtimme om dan, men säg att du ber till Herren en halvtimme om dan, så blir du betraktad som en religiös fanatiker.

Folk  finner inget märkligt i att tro på horoskop, men säg att du söker Guds ledning, så tror folk att du har fel i nerverna.

Sådan är den humanistiska toleransen…

Vägen upp ur soptunnan börjar alltså med att jag, du, vi reservationslöst godtar Jesu omdöme oss människor!

Vi är onda i oss själva. Våra tankar är inte Guds tankar, de är människotankar, och sådana är influerade av den onde.

Vi behöver frälsning. Vi kan inte rädda oss själva. Det finns bara en väg, och bara en sanning, som leder till livet!

Det finns bara en sak, som kan ta upp kampen med gamle Adams inneboende ondska, ”synden som bor i oss”, och det är att bli född på nytt till att vara ett Guds barn, och sedan vandra i ljuset inför Gud!

På skylten vid åkerkanten stod det ”havre”, men i verkligheten växte där väldiga ogräsbestånd….

Eftersom jag håller mig med ett trädgårdsland har jag rikhaltig erfarenhet av hur otroligt gärna allt möjligt annat växer där än just det, som man ville och önskade på våren, när det såddes och planterades…. och av hur svårt det är att bli av med det, när det en gång har fått fäste!

Bibeln talar om ”tankebyggnader”, som vi bär inom oss, och som hindrar det Ord, som Gud sår ut i våra liv, från att växa och bära frukt.

Det här är något, som jag skulle hänföra till kategorin åker med tistlar och törne, den tredje av jordmånerna, som Jesus talar om i Matt 13.

Någonstans ifrån har dessa tankebyggnader vuxit upp, och något är det som göder dem, och följaktligen behöver vi  alltså gräva litet grann i de processer, som får dem att växa och trivas, annars kommer vi inte att ha någon större utsikt att röja i tankedjungeln -  eller i tanketörnåkern, om vi håller oss till Jesu bildspråk.

En tankebyggnad består i princip av en mängd tankar och idéer, som stöttar upp varandra och bekräftar varandra, och tillsammans bildar vad man kanske med ett modernt ord kunde kalla ett paradigm, alltså en övergripande syn på hur allt är och fungerar.

När en människa har lagt sig till med något sådant, då kommer hon sedan i fortsättningen att betrakta allt hon ser, läser, eller hör genom de glasögon, som hennes tankebyggnad förser henne med, och blir på det sättet blockerad från att ta in någon information, som skulle rubba det befintliga tankepalatset.

Det här är ett mycket vanligt fenomen, och det uppträder på alla livets områden.

Humanism, darwinism, marxism, kapitalism, och det mesta andra som slutar på -ism är alla exempel på detta slag av tankesystem.

Det finns naturligtvis också en teologisk-religiös versionen av det här eländet, och det har i alla tider ställt till problem för oss kristna, när vi ska försöka förstå och ta till oss vad Herren säger.

Vi kan, som ett exempel på detta, se på  Luk 18:31-34. Jesus och lärjungarna ska ge sig på väg upp till Jerusalem, och Jesus informerar dem i klara ordalag om vad de har att vänta sig.

”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen ska gå i uppfyllelse. Ty han kommer att överlämnas åt hedningarna, och de ska håna honom, skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen ska han uppstå”.

 Tydligare än så kan det inte sägas, och ändå fattar lärjungarna noll.

”Men lärjungarna förstod inget av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade.”

 Och det var ju inte enda gången de uppvisar den här sortens tankeblockering! Jesus förklarar vad som ska komma att hända honom vid flera tillfällen under de tre år, som lärjungarna vandrade tillsammans med honom, men resultatet är alltid detsamma. Ja, en gång tycks ju Petrus fatta vad han säger, i Matt 16, men han vägrar ta in det, utan börjar istället försöka övertala Jesus att ge upp hela denna i Petri tycke vanvettiga tanke.

”Bevare dig Gud, Herre, det här ska aldrig hända dig!”

 Men var ligger problemet? De visste var Jerusalem fanns, de hade varit där många gånger. De kände till profeternas skrifter, dessa förelästes alla sabbater i synagogorna, och Jesus själv hade undervisat dem dag efter dag. De visste vem Människosonen var, Jesus hade talat om sig själv som Människosonen vid många tillfällen. De visste vilka de hedningarna var, som hade makten i Israel vid den här tiden, alltså romarna. De visste vad det var att bli skymfad och hånad. De visste vad en romersk piskning var, och de visste vad en avrättning var. Allt var klart så långt! De hade ju alla fakta på bordet! De hade till och med sett döda uppstå på Jesu befallning, så inte ens det var längre et främmande koncept för dem!

Ändå sägs det att det var fördolt för dem.

Så, vari bestod sikthindret? Varför kunde de inte förstå klarspråk? Kunde detta drabba dem, då kan det också drabba oss, så vi behöver tänka över detta!

Det finns ett talesätt som är både allmänt godtaget och helt felaktigt, nämligen ”fakta talar för sig själv”.

Fakta talar inte för sig själv!

Det är först när man sammanställer och tolkar fakta, som de har något att säga!

Och när vi ska till att tolka tillgängliga fakta, vad använder vi då för verktyg?

Jo, just det tankemönster, de tankebyggnader, det paradigm, som vi råkar ha lagt oss till med!

Och lyckas vi aldrig bryta oss ut ur detta på någon punkt, då går vi runt i cirkel i våra resonemang.

De fakta vi lyckas pressa in i vår färdiga tolkningsmodell tar vi in, resten förkastar vi, och det går så automatiskt, att vi ofta inte ens märker vad som händer.

Jag hörde en gång en man ge ett lysande exempel på detta:

”Säg att du har den uppfattningen, att det är storken, som kommer med barnen.

Så får du höra att antalet storkar har minskat i Skåne de senaste femtio åren. Det är fakta.

Du får också höra att under samma tid har nativiteten sjunkit i Skåne. Det är fakta.

Så sammanställer och tolkar du dessa fakta med din åsikt om att storkarna kommer med barnen som tolkningsverktyg, och voila!

Tillgängliga fakta visar ju då klart, att det var storkarna som kom med barnen!”

Nå, det här är ju en karikatyr, förstås, men det speciella med en karikatyr är ju att den inte direkt förvränger, istället tar den fram och förstärker något karaktäristiskt.

En nutida variant, som jag stöter på av och till, är den, där människor förkastar hela tanken på  Guds existens, därför att hela deras tankevärld är begränsad och blockerad av den sortens vetenskapliga tänkande, som utan vidare reflektion förkastar allt, som inte kan mätas och vägas med vår apparatur.

Naturligtvis kan riktigheten i en sådan syn inte bevisas, och jag har frågat både mig själv och dem vad det är för vetenskaplighet i att låta hela sitt tänkande styras av en uppfattning, som varken har bevisats eller kan bevisas , men då visar det sig hur stark blockeringen är.

Inte ens ett så enkelt och klart argument går fram – för det passar inte in i deras tankebyggnad! Vilket naturligtvis medför att den kväver alla frön, som skulle kunna växa upp och bära frukt för Guds Rike i deras liv.

Jag har skrivit mer om detta i andra inlägg här i kategorin god säd och ogräs, här ska vi se litet till på den teologiska versionen av skadliga tankebefästningar.

I Apostlagärningarna 17 berättas om hur Paulus kommer till Tessalonika och predikar Kristus.

Som resultat av detta  blir han utjagad ur stan av de där bosatta judarna.

Eller, det ser vid första anblicken ut som om det vore på grund av det han predikade, som har blir bortjagad.

I själva verket var orsaken den, att dessa judars tankevärld var så fullbyggd av deras färdiga teologiska  uppfattningar, att det fick dem att automatiskt förkasta det Paulus sade, eftersom det inte passade in!

Sen gick han vidare till nästa stad, Berea, och predikade samma budskap där, som han hade lagt fram i Tessalonika, men nu blir han inte bortkörd, tvärtom! Judarna i Berea reagerar helt annorlunda!

Det står att de tog emot budskapet, och studerade Skrifterna dagligen för att se om det, som Paulus sade kunde stämma!

De var med andra ord öppna för möjligheten att de kanske inte visste och kunde och förstod allt, att det kunde komma något nytt, som både stämde med Skrifterna, och öppnade nya perspektiv!

Om man inte vill att hela ens sätt att förhålla sig till omvärlden ska styras av förutfattade meningar, då är detta en inställning att rekommendera!

Lärjungarna, som inte kunde ta till sig informationen om att Jesus måste lida och dö, och judarna, som Paulus mötte i Tessalonika, hade i grund och botten samma problem.

De trodde att visste, de visste inte att de bara antog. De hade fått lära sig att tolka den information de hade från Gamla Testamentet så, att sen, när Messias kommer, då ska han rida in i Jerusalem och sätta sig på Davids tron, då ska han regera över folken med järnspira, och då ska Israels forna makt och härlighet återupprättas!

Det, som Jesus säger ska hända med honom, det passar inte in, inte någonstans, i den tankebyggnaden. Det är den, som skymmer bort den klara och tydliga information, som Jesus ger dem så till den grad, att de till slut inte begriper någonting.

Det har sina risker att tro att man vet, framför allt i sådana sammanhang där vår kunskap är ett styckverk – alltså de andliga!

Teologiska tankebyggnader som tillåts höja sig upp i jämbredd med Bibeln, eller rentav börjar stå över den, så att det till slut är de, som bestämmer både hur den ska tolkas, och till slut i praktiken till och med vad som ”får” stå i Bibeln, det är ett verkligt otyg i Guds Rike.

Det blockerar oss, hindrar oss från att ta till oss vad Herren skulle vilja visa av nya vidder i sitt Ord.

När Herren vill tala till oss, ge oss en ny förståelse av olika saker i kristenlivet, befria oss från människotankar som smugit sig in i våra religiösa paradigm, då sätter vi oss alltför ofta på bakhasorna.

Då begriper vi inte,  då vill vi inte begripa, lika litet som Jesu första lärjungar begrep.

Hur är det, om du idag hittar något som visserligen står klart och tydligt i Guds Ord, men som inte finns med i din religiösa tankebyggnad? Är du beredd att riva taket på den, och ge rum för en våning till? Är du beredd att ogräsförklara allt, som inte stämmer med vad Herren säger?

Eller gör du som judarna i Tessalonika, jagar ut de obekväma nya tankarna ur din närhet utan någon närmare eftertanke?

Vad är det då, som den här sortens ogräs ger oss, när vi har så svårt att göra oss av med det?

Jag tror att det till en stor del handlar om trygghet. Den uppfattning, det paradigm man har lagt sig till med, det ger en känsla av ordning, av stabilitet, av att veta vad som är ner och vad som är upp, att ha fast mark under fötterna. Och det ger en känsla av att ha rätt!

När man går och petar på det, som människor har sin trygghet i,  eller sin känsla av att vara litet bättre än andra, då blir det reaktioner! Närmare bestämt försvarsreaktioner.

Vill man rensa i törnena i sin tankeapparat och sitt känsloliv, då behöver man alltså först av allt flytta över sin trygghet inte bara från pengar, egendom, och gott anseende här i världen, utan också från sina mindre väl genomtänkta meningar och åsikter, flytta över sin trygghet till Herren!

(Nu kanske någon invänder att många av denna världens ismer nog minsann är väl genomtänkta, och visst, ur ett mänskligt-filosofiskt perspektiv  de kanske är det, men det jag åsyftar med mitt ”mindre väl genomtänkta” är, att om en kristen håller fast vid tankemönster, som uppenbart står i strid med Guds Ord, då är detta mindre väl genomtänkt!)

Herren har kommit för att vara min trygghet både i livet och inför evigheten, frukta inte!

Det är vad syndernas förlåtelse ger, det är vad beskedet om att ens namn har blivit inskrivet i livets bok ger.

Det är vad Jesu ord om att ingen ska rycka oss ur Faderns hand ger, det är vad löftet om att det finns plats beredd för mig i himlen ger.

Trygghet, äkta, sann trygghet, en trygghet som vilar på Guds vilja och beslut, på Guds ordning och plan, och inte på några mänskliga försök att skapa ordning genom att sammanställa några lämpliga bitar av hela det virrvarr av meningar, som människan har plockat från kunskapens träd…

Vad kan då den onde tänkas sjunga för en vaggvisa för Jesu lärjungar angående de här sakerna, då? Kanske nåt i den här stilen:

”Du har ju allt placerat i prydliga fack,

till alla nya tankar ska du säga nej, tack!

säg: här finns inget mer att beakta

jag har din åsikt klar, stör mig ej med fakta!

Dra ut en pinne, så rasar allt, bäst att du aktar dig nu!

lyssna bara på sådana, som tänker som du!

Och umgås ej med folk av tvivelaktigt slag,

glöm aldrig att spana efter misstänkta drag

Myggorna, dem ska du alltid noga välja bort,

kameler kan du svälja, om de är av den sort

som ingen kom ihåg i din åsiktskatalog….”

Vi befinner oss i trädgårdssäsongen, och jag gillar att plantera och så, och se hur det växer, och så småningom ger ätbara resultat.

Tyvärr brukar det alltid också växa en hel del, som jag inte har satt och sått, och om jag ska få någon skörd, då ska ogräset rensas bort med jämna mellanrum, Det är ju så med ogräset, att man behöver inte göra något alls för att det ska växa, tvärtom, det är om man inte gör något, som det växer som allra bäst!

Från detta enkla faktum kan man hämta nyttiga lärdomar för det andliga livet, vilket ju också Jesus gör i sina liknelser.

Vad än Jesu lärjungar må ha haft för problem, sömnlöshet tycks inte ha hört till dem!

De sov på förklaringsberget, och de sov i Getsemane, och att döma av hur svårt de hade att ta till sig det Jesus undervisade, kan de inte ha varit alltför vakna däremellan heller.

De var med andra ord rätt lika oss nutida lärjungar, och annat är väl knappast att vänta, vi är ju människor, vi också, precis som de.

Och sover man andligen, då får ogräset växa fritt! Den som sover rensar inte!

I förra inlägget skrev jag om de fyra olika åkrarna, som Jesus använder som liknelse i Matt 13.

Hur ska vi föreställa oss att de här olika kategorierna människor ligger till vad det gäller den andliga vakenheten – eller sömnen?

Den, som sover, han lever ju, i alla fall. Vi kan alltså tänka, att både stengrundens och törnåkerns människor har ett andligt liv, även om prognosen för fruktbärande och överlevnad inte är så lysande. De hade ju i alla fall tagit emot evangeliet, när de fick höra det, och därmed fått liv!

Den grupp, som beskrivs som vägkantens människor, de sover inte bara, de är fortfarande andligen döda – de har inte alls tagit emot något av evangeliet.

Då kan vi alltså tänka, att om det är problem med andlig tillväxt och fruktbärande hos oss kristna, då är det primärt stengrunden och törnåkern, som vi får gå till för att hitta ledtrådar!

I fallet stengrund är det själva jordmånen, som det är fel på. För litet mylla och för nära till stenbädden där under….

I törnåkern är det i och för sig inget fel på jordmånen, men där växer det såna massor med ogräs, att säden får svårt att klara konkurrensen.

Det finns många förslag om vad stengrunden står för, och det finns väl sanning i dem alla. Själv skulle jag föreslå, att det mest av allt  handlar om självupptagenhet.

Den självupptagne uppfattar sig själv som världens centrum, om jag får karikera litet. Man går självklart omkring med den inställning, som någon en gång självironiskt beskrev genom att be att få presentera sina tre bästa vänner: Mig, Själv och Jag. Den, som håller sig med den sortens närmaste  vänkrets, har en hel del stengrund i sig.

Den egna lyckan, den egna framgången, de egna prylarna, den egna njutningen, det egna utseendet  och anseendet är det som står i centrum för en stengrundsmänniska, och sådant som på något sätt inkräktar på detta ska man akta sig för, eller åtminstone hålla på säkert avstånd!

När människan har det så ställt med sig själv, då behöver hon en saltad dos självkännedom. Jesus säger ju att sanningen ska göra oss fria, och detta är ett heltäckande uttalande. Antingen är Jesus mitt centrum, eller så är jag själv mitt centrum. Det kan inte vara både-och!

Var en människas centrum är, det visar sig i vems vilja man söker och vill förverkliga.

Om en stengrundens människa kommer till tro, då fortsätter hon i princip att säga ”Ske min vilja”, och betraktar Gud som en springpojke, som ska ställa upp med hjälp och lösningar och bönesvar och kraft, så att man kan fortsätta att vandra sin egen väg.

Sanningens ögonblick kommer, när det beteendet avslöjas för vad det är, och människan får välja om hon ska hålla fast vid sin inre stenbädd, eller om hon ska gå in i den inte helt smärtfria processen att bli förvandlad till god jord.

Nå, om detta är vad Herren vill göra, vad kan då hans motståndare i andevärlden tänkas kontra med?

Man får förmoda, att från det hållet erbjuds allt, som kan tänkas cementera en människa i sin självupptagenhet.

Odysseus lär ha låtit sin besättning stoppa vax i öronen för att de inte skulle lockas av sirenernas sång. Själv ville han dock höra sången, men han trodde sig inte om att kunna motstå dess lockelse, han heller, så han lät binda sig vid masten, och klarade sig från faran på det sättet.

För att kunna vidta de rätta åtgärderna behövde han ju först av allt vara medveten om att det här var en visa, som det kunde vara farligt att lyssna till! På samma sätt behöver vi som kristna vara medvetna om att det inte är tillrådligt att lyssna till alla visor, som sjungs för oss – för somliga fungerar som andliga vaggvisor!

Så här kan det låta, t ex, när ondskans andemakter söver Guds folk genom den närmast sjukliga utseendefixering, som man skulle frestas beskriva som en av de nya religionerna:

”Ut i spåret, ut och spring!

Spring i cirkel runtomkring!

Bygg upp din kropp, bli vacker och stark,

käka steroider och annat knark!

Och det är katastrof, om hullet blir löst!

Svält dig, och sätt silikoner i bröst!

Och glöm att du ändå blir gammal och grå 

(fast hur du kan det, kan jag inte förstå)

men fortsätt att tro att du gör det du vill!

Fortsätt att sova, sov litet till!”

Inte är det något fel på att hålla sin kropp i skick, tvärtom, den är en del av den utrustning vi har fått att tjäna Herren med här i tiden, men om motivet för tränandet är fixerat på utseende och prestation, istället för att bara handla om att sköta om den kropp, som Gud har gett en att förvalta,  då är det inte längre Jesus, som är mitt centrum, då har tränandet och dieterna blivit ett sätt att umgås med de tre ovannämnda vännerna! Utseendefixering är självupptagenhet är stengrund.

Självupptagenhet  kan leda till många slags dåliga vägval, att bygga upp sin identitet kring sitt utseende är bara ett axplock ur högen.

Ögonens begärelse och köttets begärelse, och kortsiktig njutning utan tanke på följderna, det är något som alltid har varit lätt att pracka på oss människor, om vi inte har koll på hur lätt det är för oss att glida in i den här halvt omedvetna ”jag är världens centrum”-attityden.

Gud har skapat oss människor till sexuella varelser, och vi kan därmed konstatera att sexualiteten är något gott.

Tyvärr gick det i syndafallet med den, som med allt annat vi människor är:  den kom under den fallna naturens inflytande, och började användas på sätt, som Gud aldrig hade tänkt, destruktiva sätt, som slår sönder relationer, och skadar både stora och små människor.

Om det inte vore för självupptagenheten, som gör människan stenig och hård, då skulle varje kristen känna igen den här onda vaggvisan för vad den är:

”Och du, har du sett på grannens fru?

Hon är visst ensam hemma nu!

Mannen är borta, reser och far,

och stackars hon ingen tröstare har…

Ta nu din chans, var inte ett nöt!

Förbjuden frukt är ju alltid söt!

(Ja, i främmande säng, där sover du sött,

och sen, när du vaknar, är mycket förött!”)

Det är inte tillfället, som gör äktenskapsbrottet, det är inte sexdriften, som gör äktenskapsbrottet, det är inte ”min fru förstår mig inte”, som gör äktenskapsbrottet. Det är självupptagenheten, det är ”ske min vilja”-inställningen, det är tanken på mig själv som världens viktigaste varelse, som naturligtvis måste få tillfredsställa alla mina önskningar och begär, oavsett vad sedan kostar andra, det är den tanken och attityden, som leder till brott mot sjätte budet!

Krav på omedelbar behovstillfredsställelse är självupptagenhet är stengrund.

I dagens digisamhälle  har det kommit nya strängar på frestarelyran , och nya verser i visan!

Säga vad man vill om den onde, men han kan konsten att följa med sin tid!l

”Online och uppkopplad måste du vara –

en I-phone kan bli den prydliga snara

där livet med Honom kvävs och dör bort –

på Facebook går ju tiden så fort!

Kvar blir till slut knappt ett sömnigt minne

i hjärtat, av vem som förr bodde därinne

husgudar kommer, och husgudar går,

men husgudars sövande verkan består!”

En smartphone är varken ond eller god i sig, den är bara en klump otroligt avancerad elektronik.

Men sätt den i handen på en självupptagen människa, då tar den fram vad i människan är med en rent skrämmande effektivitet. Också en självupptagen människa är nämligen en religiös människa, stengrunden vill också ha gudar!

Men det ska vara sådana gudar, som tillhandahåller det, som man själv vill ha, som man har känslan av att kontrollera och behärska!

Alltså sådana gudar, som låter en fortsätta att vara sitt eget centrum – eller åtminstone leva i illusionen av att vara det.

Man kan dock undra – om man har en pryl i sin ägo, som tar timmar och åter timmar av ens tid och uppmärksamhet varje dag, som man måste ha på nattduksbordet när man sover, som ska vaktas hela tiden i rädsla för att annars missa något ”viktigt”, är det då jag, som äger prylen, eller är det prylen, som äger mig? Och om det är prylen, som äger mig, är då inte detta definitionen på en avgud?

Avgudadyrkan, av alla slag, är självupptagenhet, är stengrund.

Det här är förstås bara ett par axplock, några få exempel på hur det går till, när ondskans andemakter går in för att förstärka och cementera självupptagenhetens stengrund i en människa….

Jag inbjuder härmed eventuella läsare att själva spåna vidare på de här tankarna!

”Jesus, kom var mitt centrum! Kom, tänd din eld inom mig, sträck mina segel i din vind, du som är grunden för mitt liv, Jesus, Jesus.”

Det är Jesus som frågar, och det är de två lärjungar, som går och utbyter desillusionerade tankar och känslor på vägen till Emmaus i Lukasevangeliets sista kapitel, som får frågan.

Det här är ju inte första gången, som Herren ställer den här frågan.

I Mark 9:33, när lärjungarna hade gått och grälat om vem av dem som var den störste, frågar Jesus samma sak. ”Vad var det ni gick och talade om på vägen?”

I båda fallen var deras samtal vad man med en rejäl underdrift skulle kunna kalla ”mindre konstruktivt.”

De sådde i princip ut rena ogräset i varandra, så till den grad att Jesus såg sig föranlåten att ingripa direkt!

Vårt val av samtalsämnen är viktigare än vi tror!

Vad talar vi egentligen med varandra om på väg genom livet?

Det är ju ofta just då, när vi väljer samtalsämnen, som vi väljer vad vi sår ut i varandras tankar och känslor!

Är vi inblandade i dispyter och gräl om vem som är störst, vem som har mest rätt, vem som ska bestämma? Eller går vi  jämt och ständigt och klagar över hur eländigt allt är, och hur synd det är om oss, och hur avfallen kristenheten är? Ogräs, ogräs…

Jag kom att tänka på det här, när jag bevistade ett husmöte för någon tid sedan. Jag satt rätt tyst från början av samlingen, efter att predikanten börjat lägga ut texten är det nämligen sällan någon annan yttrar sig, så jag lät samtalet flyta på ett tag.

Men samtalet på den vägsträckan blev mindre och mindre uppbyggligt. Den ene efter den andre lade ut texten om hur ondskan och avfallet och understödet av all slags ogudaktighet breder ut sig i den finländska kristenheten, och jag riktigt kände hur försagdhetens ande kom invällande, och lade sig som ett grått moln över de församlade…

”Vad är det ni samtalar om?”

En del samtalsämnen tycks ha den effekten på oss, att de gör oss ”oförståndiga och tröga till att tro”, som Herren uttrycker det i Luk 24:13-35. Ogräset vi sår ut i varandra växer sig så högt, blir et sånt blickfång, att det blir rena sikthindren!

Det är Jesus vi ska tala om och tänka på, han ska vara med också när vi talar om svåra och jobbiga saker, han ska vara med också när vi hamnar i konflikt med varandra! Annars blir vi snart, precis som Emmausvandrarna, blinda för Honom, som går med oss på vägen!

När det blev min tur att tala i det ovannämnda mötet, valde jag att vittna i stället för att undervisa, att rätt och slätt berätta om Herrens välgärningar i mitt eget liv, och då specifikt om Herrens godhet mot mig långt innan jag kom till tro!

Jag berättade om när jag gick på andra klass i folkskolan, och ”tant Agneta”, sextiotalets skolevangelist här i trakterna, kom till skolan och berättade om Jesus. Jag var något av hackkyckling då, blev ganska ordentligt retad mellan varven, och berättelsen om Jesus fick mig att på något vis känna igen en olycksbroder, en som också hade råkat illa ut bland de andra, en som också hamnat på sidan om. Inte blev jag frälst, men jag fick en positiv grundinställning till Jesus, i alla fall!

Jag berättade om när jag gick på femman, och läraren på religionstimmen frågade vad vi trodde Jesus menade, när han sade att han var världens ljus. En lustigkurre i klassen förmodade att han ville sälja Philips glödlampor, och jag minns ännu min egen reaktion.

Jag blev arg, och tyckte att det var fel att göra narr av saken på det sättet! På något sätt talade Guds Ande till min pojksjäl, fast jag inte ens visste att han fanns…

Jag berättade om när jag gick i skriftskolan, och en av flickorna frågade prästen om det skulle hända något speciellt vid nattvardsbordet när vi blev konfirmerade, om vi skulle komma att uppleva något konstigt eller övernaturligt. Min reaktion var misstrogen förvåning. Vad skulle där kunna hända, det var ju bara en ceremoni, där vi skulle vara utstyrda i vita kåpor?

Men detta, att någon hade några förväntningar åt det hållet, gjorde ändå uppenbarligen ett avtryck i mig, eftersom det fastnade så tydligt i minnet. Igen var Herren där och gav mig en liten puff åt rätt håll!

Och jag berättade om när jag var sjutton, och satt i en gammal amerikanare och drack öl och skrålade fyllevisor tillsammans med en hop likasinnade på väg till en dansplats i Närpes. Ett par av gänget hade besökt pingstvännernas tältmöte i akt och mening att ställa till med oreda kvällen före, och ett sångblad hade på något vis följt med och hamnat i bilen.

Detta fick vi tag på, och där fanns texten till ”Pärleporten”. Så den tog vi till och började sjunga med friskt mod. Mitt i andra versen fick jag en märklig förnimmelse av att någon till hade kommit in i bilen, och att vi kanske inte borde sjunga den sången som dryckesvisa. En förnimmelse som jag minns än idag, mer än fyrtio år senare!

Sådana här händelser fanns utspridda i min hedniska och gudsfrånvända uppväxttid, så tydligt var det, att Guds kärlek och nåd hade funnits där och sökt mig på vägen, fast jag inte hade sett det och känt igen honom.

Och när jag vittnade om det och berättade om det, då vände stämningen i hela mötet!

”Jag riktigt kände hur en glädje började växa här inne medan du berättade” sade en av de närvarande och klappade sig på bröstet.

”Blev inte våra hjärtan brinnande i oss, när han öppnade Skrifterna för oss”, sade Emmausvandrarna.

Vi behöver berätta för varandra om Jesus, påminna varandra om Jesus. Både i Skrifterna och i det vanliga livet finns han med på vägen, det gäller bara att få syn på honom!

Och där kan vi hjälpa varandra en hel del – eller också stjälpa varandra totalt.

Det är en fråga om vad vi väljer att så ut, vem som får använda våra munnar… till slut finns det bara två såningsmän, vi andra är bara medhjälpare åt den ene eller den andre!

Hon ger en ironisk beskrivning av hur den dagens händelser tedde sig ur åsnans synvinkel, hur upphetsad och lycklig den blev, när folkskaran hurrade och bredde ut sin kläder framför åsnehovarna.

”Äntligen har de fattat vilken speciell och enastående åsna jag är!”

Så tänkte den, och lyfte sina åsneöron, och vandrade med stolta steg vägen fram.

Jag har emellanåt haft anledning att tänka på den här lilla dikten, hur träffsäkert den beskriver hur åsneaktiga vi Herrens åsnor kan vara ibland – och kanske rentav alltför ofta!

Herren är ju god och nådig, och väljer fortfarande att rida på sina åsnor ibland -   låter alltså emellanåt människor bli välsignade genom de mänskliga redskapens förmedlan, och sen är åsnorna genast färdiga att inbilla sig, att detta på något sätt skulle bero på att de är så speciella!

Vi har nu en gång för alla så svårt att acceptera, att något sådant som ”Herrens store tjänare” egentligen inte finns. Jesus säger att vi ska betrakta oss som odugliga tjänare, att vi ska inse och ta till oss, att den skicklighet, som vi eventuellt har, inte kommer från oss själva, utan från Gud, att skatten vi har fått är en skatt, som är lagd i spruckna lerbyttor!

Om någon växer sig stor i sina egna ögon, och låter sig hyllas av andra, som delar hans missuppfattning, då är han inte längre en tjänare. En sann Herrens tjänare vill inte bli stor, han vill bli mindre, så att Jesus får bli större!

Det var just en oansenlig åsna, som var det utvalda redskapet att bära Herren in i Jerusalem, inte en ståtlig vit hingst.

Det innebär, att om du eller jag hellre skulle vara den ståtliga hästen än en åsna, då är det dags att göra omvändelse och bättring! Det är ryttaren, som ska synas, inte den han rider på!

När vi missar detta, inte vill förstå det, då kan det utveckla sig till rena elefantsjukan! Där kommer Jesus ridande på sin elefant, och alla ser bara den stora elefanten….

Herren Jesus vill fortfarande rida på åsnor. Inte frågar han efter om vi besitter en massa mänskligt kunnande, eller om vi har mycket pengar, eller om vi är rysligt begåvade – inte ens det, om vi har andliga nådegåvor, eller om vi har fått den mångomtalade ”smörjelsen” är i sista hand avgörande!

Allt detta kan nämligen lika gärna tjäna till att ge växtkraft åt den där lilla elefantungen inom oss, som så gärna vill växa och bli en stor och ståtlig elefant, som det kan tjäna till att bygga upp Kristi kropp!

Frågan är alltså om jag är nöjd med att vara en åsna?

Är jag nöjd, är det nog för mig att veta, att ska jag tjäna Herren, då kommer jag aldrig att bli något annat än en åsna?

I annat fall kommer jag att vara en åker, där den onde kan så in mer högmodsfrön ju mer Herren välsignar mitt liv och mitt arbete!

Eftersom munnen talar vad hjärtat är fullt av, så kommer mitt liv mer och mer att präglas av det högmodet, och jag blir småningom en, som sår ut frön ut den ondes säck! Det är nämligen vad man gör, när man har sig själv i centrum, när ens egen framgång och anseende blir för viktigt för en….

På den här vägen blir man en,  som samlar åt sig själv mer än man församlar med Herren.

Och en sådan typ kallas förskingrare, rätt och slätt!

Det här var alltså en fristående del i min serie om de två såningsmännen…

Ja, och så var det ju dikten!  Ylva säger inte vem åsnan är, så där får väl var och en se sig i spegeln, pröva sitt sätt att tänka och känna, och fundera på om man borde sätta in sitt eget namn i texten eller inte.

”Det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som stod och smått funderade vid dörren till sitt hem:

då kom det två figurer och ledde henne bort

den ene ganska lång och smal, den andre tjock och kort

för någon ville rida på åsnans smala rygg

han satte sig på henne och hon var glad och trygg

men när de kom till staden det blev ett fasligt liv

för folk sprang ut på vägarna  med stora långa kliv

och ropade och hurrade och sjöng och hade sej

och åsnan börja kråma sig och tänkte ”se på mej”,

dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot

och  bugar sig och ber att jag ska äran ta emot

det var väl det jag trodde  och det jag väntat på

att någon skulle upptäcka min glans till slut ändå

jag antar det är borgmästarn som ordnat allt det här

jag får väl låtsas häpen över allt deras besvär

så omtänksamt av honom som satte sig därbak

att vilja ställa upp och göra PR för min sak

…

det var en gång en åsna, jag säger inte vem

som trött och lycklig återvände sedan till sitt hem

hon hörde några rop och skrik men sedan blev det tyst

den var om nån förbrytare som Judas hade kysst

men åsnan  ställde sig och sov med huvudet på sne –

för hon var trött. Det blir man när man nyss har gjort succé…”

Ett litet tips till sist, en tanke jag har tänkt, är annars, att man nog blir minst lika trött av att vilja göra succé, som av att faktiskt göra det….

Vilket ju är detsamma som Jesus säger i liknelsen om såningsmannen: stenåkersfolket är sådana, som först tar emot evangeliet med glädje, men om det blir motvind och jobbigt, då vill de inte vara med längre! Alltså, om Herren vill leda dem på obekväma vägar, då går de inte längre med!

En gång hörde jag en förkunnare förklara Guds kärlek så här: ”Om Gud skulle kalla mig att bli missionär i Mongoliet, och jag skulle säga något i stil med att nej, Gud, det vill jag faktiskt inte bli, då skulle Gud älska mig lika mycket ändå!”

Och sen tillade han: ”Och varje gång jag säger det här, då blir min fru arg, och säger att man inte får säga så!”

Men, visst har han rätt, om man inte tänker på några andra aspekter på hur vi och Gud förhåller oss till varandra!

Guds kärlek är en konstant, Jesus förliknar Guds godhet med solskenet, som skiner lika generöst över onda som över goda.

Det är sant, och det är en stor tröst också för mig att det är på det sättet, inte bara för den yrkesbroder som sade det här!

Men sedan finns det också en andra sida av saken, nämligen den att Guds vilja inte sker i de motsträviga lärjungarnas liv, även om Han förvisso älskar också de motspänstiga! Och om inte Guds vilja sker, då blir det inte heller någon frukt för Guds Rike av deras liv.

Det är inte svårt att följa Herren när Hans och min vilja sammanfaller. Ni vet, det går ju så lätt att tänka ”om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill”.

Det är då, när jag kallas att gå dit jag inte vill, som det blir svårt! Då reagerar gamle Adam med att tänka ”Om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill!”

Trons fader Abraham, han hade inte haft några problem med att gilla och följa med i det Gud ville då, när han fick löfte om en son, tvärtom, han hade glatt sig storligen över Guds goda vilja när pojken föddes!

Litet svårare blev det, när det blev klart att den son han skaffat sig med Saras tjänstekvinna inte skulle få ärva tillsammans med Isak, men det går väl ändå an att avstå från det nästbästa, om man får behålla det bästa!

Men så kommer dråpslaget. Gud befaller honom att gå till Moria och offra Isak som brännoffer!

Dit jag inte vill…

Det är inget småbarn det är fråga om längre. Det är inga små mängder ved som går åt om man ska offra x kilo kött som brännoffer, och eftersom Abraham låter Isak bära vedbördan, och själv tar elden och kniven, måste ju Isak ha varit åtminstone tonåring för att klara av den vikten!

Isak var inte informerad om vad som ska hända, men han börjar få vissa farhågor under vägen, och Abrahams något kryptiska svar gör knappast saken bättre.

”Gud utser nog offret åt sig, min son…”

Man undrar ju, om tanken på att helt enkelt slänga veden och springa sin väg flög genom Isaks huvud i något skede? Det var nog inte bara Abraham, som fann sig på väg till något, som han inte var säker på att han ville gå till, den här dagen!

Dit jag inte vill…

Det blev en i sista ögonblicket-räddning den gången. Abraham får kontraorder, och far och son får klart för sig att det hela hade varit ett prov, Gud som testade var Abrahams djupaste lojalitet egentligen låg.

Men det går ju inte alltid så, när vi blir prövade!

Ibland får vi lov att löpa linan ut, att faktiskt gå den här vägen vi inte vill, göra det vi egentligen inte alls ville göra! Och det innebär alltid något slags obehag, rentav lidande för oss.

Inte är alltid fråga om fysiskt lidande, men jobbigt är det alltid på något sätt, när vi blir förda dit vi inte vill!

Finns det gemensamma nämnare i det här med att gå dit man inte vill för att kunna följa Herren?

En finns det åtminstone, nämligen att det oftast tycks handla om att avstå något!

Det kan vara att avstå från sin bekvämlighet. Ibland vill människan inte gå dit Herren kallar helt enkelt för att det är bekvämare och lättare att låta bli.

Eller det kan vara att avstå från sitt anseende i andras ögon. Andra kommer inte alltid att vare sig förstå eller godkänna den väg Gud kallar mig att gå på. Ibland vill vi inte gå av den anledningen. Det är så skönt och lockande att få fortsätta vara innesluten i sin grupp av likatänkare, att få klappa varandra på axeln, och övertyga varandra om att du är OK, jag är OK, vi är OK….

Ibland är det min trygghet, som hotas. ”Om jag gör det här, då kommer min ekonomiska, eller rentav min fysiska trygghet att utsättas för risk!” Det är en skrämmande tanke! Dit vill jag inte gå…

Njutningslystnaden kan vara svår att tampas med! När jag manas att gå åt ett håll, där jag får lov att avstå njutningar jag vant mig vid, och inte tycker mig kunna vara utan, då möter jag ett nytt ”dit jag inte vill”. Ta nu bara en sån enkel sak, som att Jesus självklart förutsätter att hans lärjungar ska fasta och be då och då….

Sedan har vi den egna rättfärdigheten. Den är kanske lömskast av allt i det här sammanhanget, för den är ju så bra i våra egna ögon, att vi inte alls vill göra oss av med den!

Vad är då egen rättfärdighet för något, egentligen?

Man skulle enkelt kunna beskriva den som summan av våra religiöst identitetsskapande prestationer, allt sånt vi gör för att ha en fin fasad och få stjärnor i kronan, och slippa erkänna att vi inte är bättre än vi är – syndare, som måste bli frälsta av nåd, om vi alls ska kunna bli räddade.

Det kan av den anledningen vara smärtsamt och jobbigt att t ex lägga ner eller ge vidare något projekt eller någon verksamhet man satsat mycket av tid och krafter på, om det skulle gå så, att Herren säger att det har haft sin tid.

Än värre blir det, om det är andra, som föreslår att man ska göra det! Då är det verkligen någon annan som ”kommer för att omgjorda en, och föra en dit man inte vill”! Det är svårt att börja göra något nytt i en församling, om alla är uppbundna i det gamla, och inget kan avslutas, för att det alltid är nån som blir lessen och sårad och arg….

Det kan också vara svårt att avstå från att kräva svar på alla sina frågor, sluta kräva av Gud att få förstå vad som händer och varför det händer, innan man är villig att lita på Honom och säga ett ”ske Din vilja”.

Att lugna och stilla sin själ i sig, så att den blir som ett avvant barn i sin moders famn, det innebär att ta steg på en väg, där vi intellektuellt inriktade människor, vi som tror att det alltid ska finnas ett för oss begripligt svar på allt, och som kräver att få se innan vi är villiga att tro, sällan är så där omedelbart villiga att gå!

Ännu kan vi nämna makt. Att ha varit van att ha något att säga till om, att kunna styra och ställa och få andra att göra som man vill, och sedan plötsligt tvingas avstå från den positionen – det kan vara som att offra älsklingssonen!

Men varför blir vi då ledda dit vi inte vill?

Ibland kan det handla om att vi har gjort vårt, någon annan ska träda till.

Jag tror ändå att det oftast handlar om befrielse, för allt det ovan nämnda är saker, som bildar stengrunden i våra liv, det som gör att vi aldrig blir riktigt rotade och grundade i Guds kärlek.

Allt det ovan nämnda är alltså också sådant, som den onde ivrigt sår ut i ”vårt kötts åker”! Släng tillräckligt många stenar på ett åkerstycke, så blir det dåligt med växtligheten!

Kanske det kan hjälpa, om vi ser alla de här sakerna, som är så viktiga för oss, och som vi inte skulle vilja avstå, som en gyllene bur – gyllene, visst, men dock en bur! Vi är kallade till frihet – vilket givetvis innebär att Herren kallar oss ut ur alla våra burar!

Vägen som går via det vi inte vill, det är också vägen som slutligen tar oss just dit vi vill mest av allt!

Nu finna vi i läran först och främst detta fel, att även om några predikar om tron, genom vilken vi blir rättfärdiga och saliga, ger man dock inte tillräckligt tydligt tillkänna hur man ska komma till tron.

Nästan alla försummar ett stycke av den kristna läran, och utan det kan ingen förstå vad det är att tro!

Kristus säger i Luk 24:47 att vi ska predika bättring och syndernas förlåtelse. Men nu talar många endast om syndernas förlåtelse, och säger litet eller inget alls om omvändelsen. Detta trots att utan omvändelse ingen förlåtelse ges, och förlåtelsen inte heller kan förstås utan omvändelse!

Därav kommer folk i den inbillningen att de utan att ha omvänt sig redan skulle ha fått syndernas förlåtelse, och blir därigenom säkra och ofruktsamma.

Detta är då en större villfarelse och synd än alla de gamla tidernas villfarelser, så att man sannerligen har skäl att frukta det som Kristus säger i Matt 12:45, att det sista blir värre än det första.”

Ja, det har ju inte precis blivit bättre med åren med den saken, men vad vill den onde egentligen uppnå med att få oss att tona ner det här med omvändelse?

Dagens text, Luk 11:14-26, är en av de texter där det är både nyttigt och nödvändigt att också läsa vad de andra evangelierna har att säga om samma sak. Annars missar man en mycket viktig detalj, och varningen Jesus förmedlar blir inte alls lika klar och begriplig!

I Lukastexten, den som kyrkohandbokens redaktörer valt att använda, är Jesu ord återgivna så här: (Folkbibeln)

”När en oren ande har farit ut ur en människa, vandrar han genom ökentrakter för att finna en viloplats. Men om han inte finner någon, tänker han: Jag vill vända tillbaka till mitt hus, som jag lämnade!

När han så kommer tillbaka och finner det städat och pyntat, ger han sig av och tar med sig sju andar som är värre än han själv, och de går in och bor där. För den människan blir det sista värre än det första.”

Här blir det inte så där omedelbart klart vad människan ifråga skulle kunna göra för att undvika denna katastrofala utveckling. Det låter nästan litet oundvikligt – om inte den fördrivna demonen hittar något nytt ställe att bo på,  kommer han att komma tillbaka, punkt och slut, och dessutom kommer han inte ensam!

Därför behöver vi komplettera med Matteusevangeliets version! Där står det nämligen så här, Matt 12:43-45. Det är bara ett ord som skiljer, men det ordet gör också hela skillnaden!

”När han då kommer tillbaka och finner det tomt och städat och pyntat…”

Märkte du skillnaden? Problemet var inte att huset var städat och pyntat! Problemet var att det var tomt! Ingen hade flyttat in istället för den förra hyresgästen!

Den här söndagens tema är ”Jesus segrar över ondskans makter”, och huvudtexten handlar just om hur Jesus driver ut onda andar – och blir anklagad för att göra det med hjälp av de onda andarnas furste.

Det är inget problem för Herren att befria människor från demoner! Han har till och med gett den auktoriteten vidare till sin församling, så de som tror på Jesus kan också med hjälp av kraften i Jesu namn kasta ut onda andar!

En sådan befrielse sker för övrigt redan när en människa kommer till tro och får sina synder förlåtna och blir född på nytt till att vara ett Guds barn – när detta har skett har hon blivit en Jesu egen, hon är inte längre den ondes livegne!

Problemet med det tomma huset uppkommer när befrielsen väl är ett faktum, det uppkommer ifall det tömda, städade och smyckade huset får fortsätta att stå tomt, ifall den nye ägaren inte får fylla det!

Det gäller alltså att inte ha något ledigt utrymme i sig!

Det gäller att kunna säga till alla hugade hyresgäster: Tyvärr, allt är upptaget, här finns inga lediga rum!

Och det är här vi börjar ana, varför den onde gärna vill att vi ska predika mycket nåd och litet omvändelse. Det handlar helt enkelt om att han vill skapa utrymme för sig själv, för sitt eget utsäde!

I Lukas 11:23, versen innan Jesus börjar tala om den onde andens återkomst, säger han så här:

”Den som inte är med mig är mot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Om man förstår hans tal som en helhet, då är det som han säger i fortsättningen en varning för vad som kan hända, om en människa nog tar emot frälsning och befrielse, men sedan inte på något sätt ger sig med i arbetet på att vara med Jesus och samla med honom. Gör man så, då finns det ju ledigt utrymme i en – eller obesådd mark, om vi håller fast vid den bilden.

Sen kommer den onde, prydlig i kostym och blanka skor, och välknuten slips och bländvit skjorta, och vill hyra in sig – han sår alltså för det första in den sorts ogräsfrön, som består av förslag på vad man ska använda sin lediga tid och frigjorda talanger till, och det är ofta så där mänskligt sett helt bra, eller åtminstone tämligen oskyldiga saker, sånt man kan ägna sig åt medan man fortfarande kan se sig som en god kristen!

Eller så kan det gå som det gick för kung David, när han valde att skolka från sina förpliktelser, och istället för att sköta sitt jobb som överbefälhavare stannade hemma, låg och drog sig hela dan, sen på kvällskanten gick upp på palatstaket, och ställde sig att tjuvtitta på en kvinna, som badade i trädgården bredvid, satte munkavle på sitt samvete och gav sig hän åt ögonens begärelse och köttets begärelse – och till slut var både äktenskapsbrytare och mördare.

Inget av allt det här skulle ha hänt om han följt med hären ut i fält, vilket ju var hans uppgift! Då hade inte huset stått tomt och inflyttningsklart när frestelsen kom!

Det här med att hoppa över biten med vad efterföljelsen faktiskt förpliktigar till, ofta med hänvisning till nåden, är alltså en inställning, som vuxit upp ur ett mycket speciellt slags ogräs, nämligen att de troende blir lurade att tro att evangeliet är laglöst.

En gammal gudsman skriver så här om det fenomenet:

Man talar visserligen om lagen som en uppfostrare, men den blir en falsk mästare som leder vid sidan om Kristus och bort från Kristus, ifall den inte får, såsom hos Paulus, leda fram till Andens lag i Kristus, vilken gör fri från syndens och dödens lag så att lagens krav kan fullbordas i oss!

Därför ska du alltid finna att dessa så kallade förkunnare av ”fri nåd” ligga i en ständig fejd med lagen.

Han är deras förskräcklige buse, som de aldrig går säkra för, och mot vilken de jämt skria, skrika, hojta och slå med händer och fötter. De går med en djup och hemlig fruktan för honom, ty de är inte lagligen lösta från honom genom Andens lag!

Man vill alltså ha en budlös nåd. Men nåden är inte budlös!

Så här beskriver Paulus nåden: ”Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor. Den fostrar oss till att avsäga oss ogudaktighet och världsliga begärelser och till att leva tuktigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är.”

Ändå är det budlösa skökoevangeliet mycket allmänt ibland oss. Gott vore om vi misstog oss, men vi misstar oss knappast när vi säger att minst två tredjedelar av alla präster i vår kyrka beträffande lag och evangelium är folkfördärvande irrlärare och villoandar.

N P Wetterlund,  ”Andens lag” del I

Jag tror att det är bland annat sådant här, som Jesus avser, när han i Matt 13 berättar liknelsen om det som blev sått i törnåkern.

Allt det här andra som kommer in, som tillåts flytta in i de rum, som inte har fått komma under Kristi herravälde, det växer till sig tills det tränger ut allt annat.

”Fåfäng gå lär mycket ont” sade de gamla.

Det finns mycket vishet i de gamla ordspråken.

Det beskydd, den kraft att segra över ondskan, som finns i detta enkla råd, att satsa sin tid och sin kraft på att vara med och församla med Jesus på vad sätt och med vad tillgångar man har fått, det är något man ibland frestas att både underskatta och glömma…

Jag minns inte om det var Hasse eller Tage, som myntade den formuleringen, och det spelar väl inte så stor roll. Sann är den i vilket fall, åtminstone vad det gäller den sorts gudar vi själva skapar. Varje gång människan ska till att göra sig en gud, eller gudar, utgår hon från sig själv!

Detta innebär då i sin tur, att hon går bort från den Gud, som verkligen finns till!

Ett av de eländen, som följer i spåren på det myckna kristna bokskrivandet, är att de verkligt värdefulla alstren tenderar att drunkna i floden av trycksaker, och således glömmas bort alldeles för snabbt. En sådan är Francis Schaeffers ”The God who is there”, på svenska ”Den Gud, som finns till”.

Den kom ut redan 1968, men har inte förlorat ett uns av sin aktualitet, snarare tvärtom!

Den analys, som författaren gör av den situation, som den västerländska kristenheten befinner sig i, är rent briljant, och vad mer, den är också profetisk i sin skärpa. Om någon vill sätta sig in i vad det är för en sådd, som har gett den skörd vi ser idag, då är den här boken väl värd mödan att läsa!

I det här inlägget vill jag bara ta upp en enda sak av de många han nämner, nämligen det han kallar ”manipulerad semantisk mystik”.

Vad är då detta?

Jo, det är den metod, som används för att mata både samhället i stort, och i synnerhet oss aningslösa kristna, med ständigt nya varianter av godtyckliga normer, som dels motiveras med ett religiöst språkbruk, dels står helt i strid med de normer, som  Gud verkligen har gett oss människor!

Man kan motivera nästan vad som helst med användande av religiösa ord och symboler, bara man först ser till så att människor inte längre kopplar ihop dem med den Gud som finns till, och med det han har sagt, och sedan lägger in ett annat innehåll i dem, än de hade från början.

Det är alltså okunnighet som är den öppna dörren för den onde här. När de kristna inte längre har koll på sanningen, vare sig historiskt eller teologiskt, då är de kristna uttrycken och orden tömda på sitt ursprungliga innehåll, och färdiga att fyllas med vad som än för tillfället  är aktuellt och på modet i samhället!

Okunnighet är vad vi drabbas av, när informationen, undervisningen,  fragmentiseras, ”snuttifieras”, som det heter nuförtiden.

Det är desto lömskare, eftersom den, som har snappat upp några fragment, kan tro sig ha en insikt, som man i verkligheten saknar – det är först när man börjar se helheter, och orsak/verkan-sammanhang, som man har något verkligt försvar mot den religiösa språkmanipulationen.

Schaeffer skriver så här: ”Orden Jesus Kristus har blivit ett innehållslöst banér, som kan föras i vilken riktning som helst i sociologiska syften. Med andra ord: eftersom frasen ”Jesus Kristus” har skilts från sitt sanna historiska och bibliska innehåll, kan den nu användas till att sätta igång och legitimera religiöst motiverade sociala aktioner, som står i direkt motsats till Kristi undervisning. Detta märks redan i den så kallade ”nya moralen”, som idag förfäktas av en del inom Church of England.”

Märk väl, det här skrevs för nästan femtio år sedan! Vi har gått en lång väg i nedförsbacken sedan dess!

Det som då just hade börjat förfäktas av en del extrema liberalteologer i England, är idag mainstream inom kristenheten i Norden, och det är bara en ständigt krympande minoritet, som ännu bekänner sig till den Gud, som finns till – jag säger ”ännu bekänner”, för man kan nämligen inte skilja Gud från Hans Ord!

Och det är just vad den draksådd, som det orwellianskt inspirerade religiösa nyspråket utgör,  vill åstadkomma: få de kristna att skilja Gud från Ordet, och på den vägen göra just det Gud så kategoriskt har förbjudit, nämligen göra sig en egenhändigt tillyxad gud, och sätta upp den bilden istället för den Gud, som verkligen finns till!

När människan skapar sig en gud, som är vad hon vill ha, och som gör som människan vill, då har hon gjort sig en avgud. Det hjälper inte fast man fortfarande använder samma religiösa ord och uttryck som förr, för när innehållet i dem ändrar, då ändrar också betydelsen.

Dit ville ovännen med ogräsfröna ha oss, och han är bara alltför nära att lyckas.

Detta är förvisso ett hårt tal, men nu är det inte något läge för överslätningar!

Dags att vakna!

Jesus kommer och sår ut tro, och han lär oss be.

Sen kommer den andre, ovännen, och han sår ut tankar, som leder till att vi lever i otro och börjar ställa krav.

Detta gör han effektivast och mest svårupptäckbart genom att lära människorna att kräva sin rätt!

Ibland är det inte så lätt för oss människor att förstå skillnaden mellan bön och krav – eller ens att förstå att där är en skillnad!

Detta beror i stor utsträckning på att vi är så effektivt programmerade att tänka i termer av rättigheter.

Inte är det heller så lätt att se skillnaden mellan den tro som är tillit till Gud och förtroendefullt säger ”ske din vilja”, och den slags otro som, hellre än att säga ett ”ske din vilja”, försöker att med hänvisande till Guds Ord och löften ställa krav, och tvinga Gud att göra som man själv vill.

Ibland har det till och med skapats hela lärosystem, där kärnan har varit den totalt okristna tanken, att vi människor skulle kunna åberopa oss på något slags rättigheter inför Gud.

Nu är det dock så, att tro och krav går inte ihop!

Den som tror behöver inte kräva något , behöver inte försöka framhålla några inbillade rättigheter.

Litar man på att Gud vill en väl, då är man också klar över att Hans vilja är det bästa som kan hända en!

Då räcker det med att be, att lägga fram sina önskningar och problem inför Gud, och lämna allt i hans hand! Då behöver man inte föreskriva Gud hur han ska handla, eller försöka med hjälp av lämpliga bibelord förklara för Honom varför han ”måste” göra som bedjaren vill.

Den hedniska kvinnan kvinnan i Matt 15:21-28 är klar över att hon inte kan komma med några krav på Jesus, som hon ser som en Israels profet. Hon är ju en hedning, en kvinna av blandad syrisk och fenicisk härkomst.

Hon ödmjukar sig till den grad att hon jämför sig med en hund, och ber om smulorna från Israels bord!

Men samtidigt visar hon den tilliten till Jesus, att hon fortsätter att be, fortsätter att lita på att han nog kommer att hjälpa henne, även om det till att börja med inte ser så lovande ut!

Alltså framhåller Jesus henne som modell för hur man ber en trons bön!

Motpolen ser vi när Jesus kommer till sin hemstad, Nasaret.

Där möter han otro och, naturligtvis, krav.

Folket i Nasaret anser nämligen, att de har rätt att förvänta sig att bygdens son ska göra allt för dem, som han har gjort för andra, och helst litet till! Och de anser sig dessutom ha rätt att kräva, att han bevisar sina anspråk genom att ställa upp med tecken och under!

”Jaha, här kommer han, snickarsonen som har börjat tro att han är något. Nå, upp till bevis då! Likadana stora och märkliga saker som du lär ha gjort på andra ställen får du allt lov att göra här också, om du vill att vi ska tro på något av det vi har hört om dig…”

Och inget händer. De får inget alls av det de anser sig ha rätt till.

Det står till och med att Jesus inte kunde göra någon kraftgärning där!

Det säger något om vilken förmåga kraven har att blockera allt vad nåd heter!

Jag drar mig till minnes ett telefonsamtal för ett tag sedan, där mannen i andra änden av den nuförtiden obefintliga tråden ville veta varför Gud inte vakar över sitt ord, och ser till så att det går i fullbordan?

Han ansåg sig uppenbarligen ha rätt att kräva att Gud skulle fungera i enlighet med hans tolkning av Skriften, och när så inte skedde, då var han beredd att ställa Gud till svars!

Det är inte lätt att få en sådan människa att begripa att själva grundproblemet ligger i hans egen attityd! Jag kom i varje fall inte någon vart – inte den gången heller.

Vi tycks ha svårt att svälja det enkla faktum, att ingen av oss nånsin kan kräva något av Gud, att alla vårt mellanhavande med Herren måste basera sig på nåd!

För skulle Gud ge oss det vi förtjänar, det vi har rätt till, då skulle ingen av oss vilja ha det som vi då skulle få!

Om jag idag skulle få vad jag har rätt till, efter att ha varit kristen i fyrtiosex år, varav jag predikat evangelium på heltid i tretti, då skulle jag få en enkelbiljett till understa grytan i helvetet. Det är vad jag har förtjänat ihop till, om Gud skulle döma mig som hans rättvisa kräver och mina synder har förtjänat.

Allt jag kan få, som är bättre än det, det får jag av nåd!

Bönen blir alltså till krav i det ögonblick jag börjar anse mig ha rätt att få det som jag ber om.

Tron blir till otro i det ögonblick då jag inte längre vill säga ”SKE DIN VILJA”, utan istället börjar söka knep och metoder för att få Gud att göra som jag vill.

Ogräset, som ger den här skörden, det är själva tanken på att jag skulle ha en massa olika rättigheter, och i kraft av dem kunna ställa krav.

Det är inte svårt att se, hur det här ogräset förgiftar också mellanmänskliga relationer.

Om alla vill ha, och ställer krav på varandra, då leder detta till missnöje, besvikelse, tvång, förtryck – och i sista änden till att ingen egentligen får det, som de skulle behöva, för det är den sortens fria nåd, som kallas kärlek, vi behöver, och den kommer aldrig som svar på krav!

Om alla däremot inser det som Bibelns goda utsäde lär oss, nämligen att vi människor, långt ifrån att ha rätt att ställa en massa krav på varandra, i stället har skyldigheter gentemot varandra, att vi är pliktiga att älska vår nästa som oss själva, med allt detta innebär av praktiska konsekvenser i form av givande och delande, då blir resultatet att alla får vad de behöver!

Jag vill inte ens tänka på hur många gånger det här ogräset, som jag här har försökt beskriva, har förgiftat mitt eget tros- och böneliv, för att inte tala om mina relationer till andra  – otron och rättighetstänkandet ligger närmare till för oss än vi kanske vill inse!

Draksådden pågår också ständigt, ”kräv din rätt” tutas ju ut i alla sammanhang i dagens samhälle!

Kanske vi något år, kanske till och med det här året,  kunde ta fastetiden som en tid när vi lärde oss att fasta från kraven och otron?

Det skulle i och för sig vara bra mycket svårare än att avstå från TV, Facebook, godis, eller kanske rentav från kött, som de gjorde i gamla tider, men också bra mycket nyttigare, och mera givande

För det är givande att vara givande – det är saligare att ge än att ta….!