Det har varit, och är, många läror och sätt att handla i omlopp vad det gäller detta, men jag tror att vi gör klokt i att hålla oss till att se hur Jesus och apostlarna tillämpade den så kallade nyckelmakten, och hålla oss till det, annars kan man lätt hamna ut i något, som påminner mer om magi och ockultism än om kristendom!

Så, låt oss se på de aktuella bibelställena, och på hur apostlarna tillämpade dem!

Matt 16:19 ”Jag ska ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Här handlar det om att helvetets portar inte har makt över Kristi församling.

Jesus, Messias, har löst oss från syndens och dödens och djävulens våld, och gjort dödens makt om intet, när han bröt dödens udd, synden. Alltså kan dödsrikets portar inte stänga den kristne inne.

Här riktas de här orden specifikt till Petrus, eftersom han var den, som vid det här tillfället kom med bekännelsen till Jesus som Kristus, men i Matt 18 ger Jesus samma nycklar också till de andra lärjungarna.

Genom evangeliet om syndernas förlåtelse och evigt liv genom tro på Jesus kan vi alltså så att säga låsa upp himlen för människor, vilket Petrus sedan också gör för både judar och hedningar, först för judarna på pingstdagen, Apg 2,och sedan för hedningarna i Kornelius hus, Apg 10, och detta har lärjungar i alla tider sedan har fortsatt att göra.

Den här nyckeln ser vi alltså, att apostlarna använde, och den använder vi också, när vi vittnar om Jesus, fast vi inte kanske alltid tänker på att det är just det vi gör!

Sedan har vi då Matt 18:19 ”Allt vad ni binder på jorden ska vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden ska vara löst i himlen.”

Joh 20:23 talar om samma sak: ”Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.”

Här i Matt 18 handlar sammanhanget om hur man ska förfara med en broder, som syndar, och vägrar att omvända sig trots upprepade uppmaningar.

Tonvikten i Matt 18- texten är alltså lagd vid nyckeln att binda, i det här fallet att binda en människa vid hennes synd.

”Om han inte lyssnar till församlingen ska han för dig vara som en hedning och publikan.”

Detta torde innebära, att han inte längre skulle räknas som en förlåten och rättfärdiggjord medlem av den kristna församlingen, utan helt enkelt som en ofrälst människa. Är man bunden i sin synd är man ju kvar i den, och frälst blir man genom att få sina synder förlåtna. Då är det ju helt följdriktigt, att den, som har blivit bunden i sin synd, inte samtidigt också kan stå kvar i frälsningen!

Nu ska här påpekas, att den här texten inte handlar om människor, som bekänner sin synd, och gärna ville vara av med den, men av olika orsaker ändå faller tillbaka i den gång efter gång. En sådan människa lever kvar i förlåtelse och frälsning!

Det handlar om dem, som trotsigt vägrar att erkänna att han gör något fel, utan i stället i öppet uppror mot vad Gud har förordnat fortsätter med det!

I 1 Kor 5:1-5 tillämpar aposteln nyckeln att binda på en församlingsmedlem, som öppet lever i grov otukt.

Hur överlämnar man en människa åt Satan till köttets fördärv?

Jo, helt enkelt genom att binda honom i den synd, som han inte vill överge frivilligt. Detta ger fördärvsmakterna fria händer att förslava och fördärva – den som gör synd blir ju som bekant syndens slav, och i det här fallet blir slaveriet väldigt påtagligt!

Syndens slaveri tar sig utryck i att de obehag och nackdelar, som synden för med sig, gradvis blir större, medan njutningen och tillfredsställelsen blir mindre. Detta tvingar då syndaren att ständigt ta till större och större doser, värre och värre excesser, för att uppnå samma resultat, som de små doserna synd gav i början. Med åtföljande destruktiva biverkningar….

Att Herren ger en sådna här nyckel till församlingen handlar, vad jag kan förstå, helt enkelt om att syndens obehag ska maximeras, och njutningen minimeras så snart som möjligt. På så sätt kan människan i bästa fall till slut bli villig att släppa taget om en skötesynd, som nu inte för med sig annat än lidande och elände, komma till omvändelse, och ta steget tillbaka in i nåden.

Gud vill att alla ska bli frälsta, och ibland kan han välja att ta till ganska hårda tag för att få en vilsegången människa tillbaka till fadershuset, om inget annat hjälper!

Också nyckeln att binda blev alltså använd av apostlarna, åtminstone på det här sättet!

Men medför då inte detta en risk för grovt missbruk? Kan inte detta bli ett religiöst maktmedel, som används för att manipulera och tvinga människor?

Jodå, naturligtvis! Ingen vill ju bli bunden till sin synd och förpassad in under den ondes herravälde, så blotta hottet om något sådant är ju väl ägnat att skrämma folk till underkastelse!

Frågan är då: har faktiskt Herren lagt en sådan makt i våra händer, att vi godtyckligt kan överlämna varandra i den ondes våld??

Svaret är nej. Det har han inte.

I Joh 20:22 säger ha nämligen något avgörande viktigt: ”Tag emot helig Ande!” Och det säger han strax innan han talar om förlåtelsen och bindandet! Nyckeln att binda fungerar alltså bara om den används i Andens ledning, enligt Guds vilja!

Detta visste Paulus. Låt oss se på 1 Kor 5 igen, vers 4. Där sägs det klart att det är genom Herrens tillskyndelse och med hans makt, alltså enligt Guds vilja, som detta har skett, inte bara som någon mänskligt beslutad form av församlingstukt.

Sen kan vi bannlysa varandra eller exkommunicera varandra hur mycket vi vill – det är ju på det sättet bindenyckeln har tillämpats under kyrkohistorien. Sker det inte efter Guds vilja, då har det ingen effekt i himlen, även om det  kan ge upphov till nog så mycket fruktan och ångest här på jorden.

Det är Jesus som har nycklarna till döden och dödsriket. Uppb 1. Att han från gång till annan låter oss använda dem betyder inte att han har överlåtit kontrollen över dem till oss!

Nästa fråga: kan vi hitta texter, som beskriver att apostlarna använde nycklarna att lösa och binda på fler sätt än dessa?

Här kommer då texten från Matt 12:29. ”Hur kan någon gå in i den starkes hus och plundra honom på vad han äger utan att först ha bundit den starke? Sedan kan han plundra hans hus.”

Jag har stött på den tanken, att för att församlingen ska ha framgång på en ort gäller det att först binda andefursten över den orten, ”den starke”, och sedan kan man plundra honom. Så det har utövats så kallad auktoritetsbön och ropats och betts och talats krigstungor väldeliga, och det låter ju väldigt andligt!

Det har också undervisats om hur man måste se till att binda onda andar innan man driver ut dem ur människor, annars kan allt möjligt hemskt hända.

Problemet är bara, att det inte finns ett enda exempel i hela nya Testamentet på att varken Jesus eller apostlarna skulle ha gjort på det sättet. De drev ut onda andar ur människor, och det ska vi också göra vid behov, men det finns inga texter som talar om att de skulle ha bundit dem på något speciellt sätt först. De bara kastade ut dem i Jesu namn. Inte heller varken band eller fördrev de andefurstar från geografiska områden!

Då ska inte heller vi göra det.

De gick in på deras områden och predikade evangelium i Andens kraft, och övervann dem genom Jesu blod och vittnesbördet om Honom, och det räckte, och det räcker fortfarande!

Risken med att börja utveckla (inveckla) Skriftens enkla anvisningar på de sätt, som ibland har skett, är att man lätt går över gränsen till rent magiskt tänkande: man börjar utveckla ritualer och handlingsmönster, som är framtagna för att kunna behärska och styra andemakter och andliga skeenden. Vi har nu en gång för alla ett kontrollbehov, vi människor, och vi får se upp så att inte vårt kontrollbehov börjar kontrollera oss själva och hur vi agerar, både ifråga om himmelrikets nyckar och andra saker! Det är skillnad på magi och kristendom, skillnad som på mörker och ljus!

Den onde och hans anhang är redan besegrade.

Det gjorde Jesus. Kol 2:13-15

De är redan bundna, deras makt är begränsad. Luk 10:17-20

Det gjorde Jesus.

Vi har bara att gå i hans segertåg och vara med i arbetet att predika budskapet om hans seger, med de resurser och gåvor var och en har, om det sedan är genom bön, genom ekonomiskt stöd, genom barmhärtighetsgärningar, eller genom proklamation. På det sättet övervinner vi den onde! I det arbetet är den helige Ande med, för det sker i enlighet med Guds vilja. 2 Kor 2:12-17

”Hur ska man förhålla sig till sånt här? Jag kan inte se att någon egentligen blir hjälpt av det här, snarare tvärtom! För mig ser det mest ut som om det är några personer i församlingen, som vill framstå som väldigt andliga, genom att de håller på med det här! Visst, jag vet att Jesus och apostlarna drev ut demoner, men då blev ju människor faktiskt hjälpta av det! Varför är det annorlunda nu?”

Ja, jag har genom årens lopp naturligtvis varit i kontakt med den här sidan av kristet arbete då och då, jag har både sett andeutdrivning praktiseras, och också själv fått tillgripa detta som sista utväg vid ett fåtal tillfällen.

En del av exorcisterna är helt sakliga, och ser detta med andeutdrivning som just absolut sista utväg,  när varken undervisning, förbön, själavård, eller självdisciplin har hjälpt.
Andra kör en slags vilda västern-stil, där man så att säga skjuter vilt på allt som rör sig, och utgår från att alla sjukdomar och problem beror på onda andar, och att allt löser sig bara dessa blir utkastade. Det är folk med den inställningen, som har bragt hela befrielsetjänsten i vanrykte.

Ser man bibliskt på det hela, då hamnar de flesta nutida andeutdrivare i skamvrån.
I NT är det nämligen så, att Jesus och apostlarna i allmänhet driver ut sådana onda andar, som själva manifesterar sig!
Det är uppenbarligen så, att om graden av gudsnärvaro och överlåtelse till Herren är tillräcklig i en Herrens tjänare, då kommer hans blotta närvaro att provocera fram demonerna!
Jesus gick aldrig och letade efter demoner att driva ut. Det behövde han inte! De reagerade både syn- och hörbart på hans blotta närvaro!
Inte har vi heller några bibliska belägg för att apostlarna skulle ha gjort på det viset.
Jag vill alltså mena, att en enskild förebedjare/själavårdare gör klokt i att vänta, tills en eventuell demon på något sätt ger sig till känna, innan man börjar tillgripa exorcism som behandlingsmetod.

Jag kan ge ett exempel från min egen tjänst: en medmänniska, som jag försökte hjälpa genom samtal och bön, blev plötsligt selektivt döv. Vissa saker jag sade var han totalt oförmögen att uppfatta och ta till sig. Efter att jag befallt den onde att i Jesu namn släppa taget om honom, hade han plötsligt inga problem med att höra och förstå vad jag sade!

Här var det då just denna oförklarliga dövhet, som signalerade andlig påverkan. Andra gånger kan man få se hur en människa plötsligt somnar mitt i samtalet, vaknar igen, och somnar om så snart man närmar sig sådana saker, som kunde så att säga riva demonens hus i den människan.

Inga stora, spektakulära manifestationer, således, men tillräckligt för att man ska märka, att här finns något som inte stämmer!
Andra tecken kan vara att människan tvångsmässigt undviker vissa ämnen, helt enkelt inte kan förmå sig att tala om dem.
Tvångsbeteenden i allmänhet är sånt man ska se noga på, om man inte kan bryta dem med vanliga metoder, kan där finnas en andlig påverkan bakom. Framför allt om det är fråga om att tvångsmässigt göra synd. Allt detta är då sådant, som kommer fram först när man sätter sig ner och verkligen samtalar med en medmänniska – något som vilda västernexorcisterna sällan och aldrig ger sig tid med.

Sen får vi ju minnas, att Jesus sände ut lärjungarna två och två. Det är ingen absolut regel, Filippus gav ju sig ut på evangelisation ensam, men en god tumregel ändå! Två lägger märke till mer än en, och den som sitter bredvid lägger märke till nyanser, som den som är inne i samtalet kanske missar.

Man behöver inte granska vad som händer i kristenheten särskilt länge för att se, att det inte är någon brist på ond andlig påverkan bland dagens kristna….

Frågeställaren nämner en numera avliden pastor, som ”tog auktoritet” i bön, och då ”hände det saker i andevärlden”.

Frågan lyder alltså i princip:”Hur gör man för att utöva andlig auktoritet?”

Ja, jag var bekant med den nämnde gudsmannen, och känner till det här draget i hans verksamhet. Jag har också rört mig i andra sammanhang, där andra har sysslat med så kallad auktoritetsbön, och också själv i tiderna många gånger deltagit i bönesessioner med den här inriktningen.

Så, när frågan plingade in i telefonen beslöt jag mig för att  skriva ett inlägg här, och redogöra för hur jag tänker om den här saken.

Utgångspunkten för bedömning av allt vi undervisar och utövar i den kristna församlingen är alltid frågan: ”Är detta något som Jesus och hans apostlar lär och praktiserar?”

Andlig auktoritet finns tveklöst med i Nya Testamentet.

Det mest iögonenfallande exemplet är, naturligtvis, att onda andar drivs ut ur människor.

Då uttalar man en befallning i Jesu namn, och vänder sig direkt till den onda närvaron.

Däremot finns det inte ett enda exempel i Skriften på att man skulle ha försökt sig på att direkt befalla andemakter att lämna ett visst geografiskt område – något man däremot nog sysslade med under åttiotalets auktoritetsbönesessioner!

Här drar jag då öronen åt mig idag, även om jag inte gjorde det då.

Om inte Jesus och hans lärjungar utövade andlig auktoritet på det sättet, då ser jag inte att kristna idag heller skulle ha något mandat att göra det.

Och jo, visst har jag varit med på samlingar, där vi alla var övertygade om att ”nu hände det något i andevärlden!” Problemet var bara, att det vi trodde hade hänt i andevärlden aldrig manifesterade sig i sinnevärlden!

Om vi nu hade t ex frejdigt befallt andefursten över den stad, där vi befann oss, att försvinna och ge plats för evangeliet, och sedan absolut inget hände i väckelse- eller förnyelseväg i den staden, vad fanns det då för grund att påstå att något hänt i andevärlden?

Daniels bön fick något att hända i andevärlden, men, märk väl, han vände sig till Gud med sin bön, han riktade sig inte till några onda andemakter. Sedan skickade Gud mäktiga änglar att börja rensa upp och bereda väg för bönesvaret, alltså att Israels folk skulle få återvända från fångenskapen.

Sedan hände det något också i det synliga! Vi ska se i det följande vad Daniels auktoritet, detta att hans bön om befrielse blev hörd och besvarad, kunde tänkas grunda sig på.

De första kristna fortsatte i de fotspåren, de vände sig också till Gud med sina böner, när ondskan trängde på! Vi har ett gott exempel på det i Apg 4:23-31.

Jag är alltså böjd att se praktiserandet av av så kallad auktoritetsbön, alltså att försöka direkt befalla andemakter, som ett välment försök att ta en genväg i kampen mot det onda.

Det finns nämligen en äkta, biblisk väg att utöva auktoritet, och det är den vi ska satsa på, även om den inte är fullt lika bekväm som att bara få kommendera och befalla.

Låt oss först se på vad som är grunden för att utöva auktoritet.

Det ser vi i Lukasevangeliets sjunde kapitlet, berättelsen om den romerske centurionen.

Jesus säger om den mannen, att han inte funnit så stor tro ens i Israel, som han visar!

Vari bestod då denna tro?

Han säger, att Jesus bara behöver säga ett ord – uttala en befallning – så kommer hans tjänare att bli frisk. Orsaken till att han så självklart kan tro detta framgår också. Han har insett, att grunden för Jesu auktoritet är hans fullkomliga lydnad inför Fadern!

”Jag är själv en man som står under lydnad, och alltså lyder mina soldater mig, och du fungerar på samma sätt, Jesus!”

Paulus uttrycker samma sanning i 2 Kor 10:4-6. ”Så snart ni har blivit fullkomligt lydiga är vi redo att straffa all olydnad.”

Ett liv präglat av ”ske Din vilja”, ett liv i trons lydnad, är alltså grunden för den andliga auktoriteten.

Exempel på sådant, som antingen bygger upp eller raserar den grunden:

Jesus säger i Matt 5, att om man är på väg att tjäna Herren, och på vägen blir påmind om att man har något otalt med en medmänniska, då ska man först reda upp den saken, sen kan man komma med sin offergåva – komma för att tjäna Gud på olika sätt, också i bön och förbön.

Kan man vänta sig någon andlig auktoritet, om man inte vill lyda, inte vill reda upp med sin nästa?

Den som ödmjukar sig ska bli upphöjd, och att erkänna att man gjort fel, och be om förlåtelse, det är att ödmjuka sig.

Det står skrivet i Rom 12 att vi inte ska hämnas oss själva, utan överlämna hämnden åt Herren. Detta gör vi genom att förlåta och välsigna våra motståndare. På det sättet, sägs det, blir vi inte övervunna av det onda, utan övervinner det onda med det goda.

Det är alltså en kampsituation, som beskrivs!

Vi utövar alltså andlig auktoritet genom att förlåta och välsigna våra fiender, och vi förlorar striden om vi börjar ”kämpa mot kött och blod”. något vi får tydlig befallning att inte göra i Ef 6.

I Uppb 12:11, mitt i det kapitel, som beskriver den väldiga strid i himlen som slutar med att Djävulen och hans änglar blir utkastade, sägs det vad det var som vann den striden.

”De övervann honom i kraft av Lammets blod och sitt vittnesbörds ord, och de älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden”.

Där beskrivs ingen genväg, precis, men där beskrivs en väldig auktoritet!

Den auktoriteten kommer ur lydnad: de vandrar i ljuset, lever i syndernas förlåtelse och blodets rening, och de bekänner sig öppet till Kristus, också när det leder till obehag och fara att göra det.

Den som pantar på sina synder, och ligger lågt med vittnesbördet om Kristus, ska följaktligen inte vänta sig att vara ”känd i andevärlden”. Se Apg 19:13-18! Av den texten framgår tydligt, att det var både Jesu namn, och vem som uttalade det, som sammantaget gav auktoriteten.

Sen har vi det faktum, att Jesus har befallt oss kristna att älska varandra.

Han har bara en församling, det är vi människor som har ställt till med alla de olika partier, som nu försöker bryta sönder Kristi kropp.

I 1 Kor 11:17-19 säger aposteln att stridigheterna i församlingen gör att deras sammankomster är till mer skada än nytta, och sedan kommer han med ett anmärkningsvärt uttalande: ”Partier måste ju finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är som håller provet!”

Jaha, vilka är det då?

De,som inte partiansluter sig, förstås!

De som bekänner sig som kristna, inte som påsk- pingst- eller midsommarvänner!

De som älskar sina syskon i Herren utan att titta snett på skylten de har över bönehusdörren!

Den sortens kristna har auktoritet, de kan göra sin röst hörd i himlen!

Den som hellre håller sig till sitt parti, och tar avstånd från sina syskon om de inte hör till det partiet, de bryter mot Herrens befallning.

Det är inte lydnad.

Det ger ingen auktoritet i andevärlden.

Sammanfattningsvis skulle jag också vilja säga, att uttrycket ”ta auktoritet” leder oss in på helt fel tankespår.

Auktoritet är inte något man ”tar sig” då och då.

Det finns inga genvägar till den.

Auktoritet är något man antingen har i följd av sin gudsrelation och sin vandring i ljuset, eller så har man den inte i följd av sin olydnad.

Har man den, då följer den en i allt man säger och gör, har man den inte, då kan man inte heller ta sig den.

Har man den, då ska man vara medveten om att det kan komma tillfällen då man får lov att medvetet utöva den. som t ex när en medmänniska plågas av det onda.

Detta är då i korthet vad jag ser Guds Ord säga om detta med andlig auktoritet, och då kan jag naturligtvis inte gå och påstå något annat!

Ännu om den avlidne pastorn, som nämndes i frågan: han var tveklöst en man, som hade andlig auktoritet. En ödmjuk man, en som älskade allt Guds folk, och var medveten om sina svagheter!

”Men vore det inte bäst om vi såg sanningen i vitögat, och erkände först som sist att här i församlingen är det nog försagdhetens ande som styr oss, inte den helige Ande!” Så sade han, min bekanting.

Efter vad han berättade hade bibelstudiehållaren, kyrkoherde i församlingen i fråga,  blivit så arg att han var eldröd ända uppe på den kala hjässan…

Söndagens tema är alltså ”Väntan på den helige Ande”.

(Jo, jag vet, bara alltför väl, att det står att de väntar på något annat i kyrkohandboken, men somliga saker bara vägrar jag att citera rakt av. Till dem hör benämningen på det nytillskott i familjen andfåglar, som den höga överheten av mindre höga anledningar har valt att försöka införliva i treenigheten.)

”Jag bidar efter Herren” kunde man ibland få höra människor säga förr. Nuförtiden är ”bidar efter” utbytt mot ”väntar på”, och inget fel i det, orden betyder ju samma sak: ”jag väntar på att Gud ska gripa in, att det ska hända något, att han ska göra något!”

Ibland kan man höra en underton i stil med ”Jag har väntat i tretti år nu, och Han har inte hört av sig än”.

Det här med att folk går i en till synes ändlös väntan på att Herren ska behaga tala till dem på det sätt, som de själva har bestämt är det rätta, det är något, som är anpassningsbart också på Anden.

Många grupper och enskilda har bett länge och ihärdigt om att Anden ska falla, att det ska komma en andlig vårtid, en förnyelse. När inget tycks hända blir man besviken, och ger så småningom upp.

Ibland lägger man skulden för det skenbara misslyckandet på Gud, ibland på sig själv, ibland på pastorn, ibland på domkapitlet och kyrkostyrelsen, för någons fel måste det ju vara, när det inte blir som det var tänkt och önskat! Så tycker vi i alla fall, sökandet efter syndabock tycks vi ha medfött.

Nå, till att börja med får vi väl konstatera, att Jesus har sagt att Fadern ger helig Ande åt var och en som ber honom om det.

Var och en som tror på Jesus har blivit född av Anden. Det vet vi också.

En troende, som har bett om den helige Ande, är alltså både född av Anden, och har fått helig Ande.

Detta bevisas av att det finns troende kristna människor i den här världen!

Ingen av oss skulle nämligen hållas kvar i tron på Jesus en enda dag, om det inte vore så, att  Han, som större än den som bor i världen, bor i oss!

Den vi har mot oss är en fallen ärkeängel, en ”vittskuggande kerub”, en av de mäktigaste, starkaste, mest utrustade och intelligenta varelser, som Gud någonsin har skapat.

Plus hela hans härskara av större och mindre andefurstar och demoner, som alla, från chefen själv till den minste av dem, hatar alla kristna mer än något annat.

Om någon tror att han, eller överhuvudtaget någon kristen, skulle kunna stå en enda dag mot en sådan motståndare, om det inte var för att den helige Ande bor i oss, då lever den personen i en falsk tro!

Men nu bor Gud i oss, och ingen ska som bekant rycka oss ur hans hand!  Så vad återstår då för den onde att göra, om han inte kan vinna med våld?

Jo, kan man inte vinna med våld, då får man ta till list! Alltså skickar han  den andefurste på oss, som kallas fruktans ande, eller slaveriets ande, eller försagdhetens ande – han har många namn, fast han inte är något kärt barn.

Denna andemakt får oss att glömma vilka vi är i Kristus, får oss att glömma vad Gud har gjort för oss, får oss att bli besvikna, rädda, uppleva fördömelse, får oss att tro att Gud inget gör i nutid, och att vi själva inte heller duger till så mycket, så hur skulle det då kunna bli till något?

Sen får han oss att börja försöka få det vi redan har, och bli det vi redan är, och hurdant kristenlivet blir, och hur den församling dysfungerar, där denna andemakt fått in en fot, det är inte svårt att föreställa sig.

I Kiplings ”Djungelboken” låter författaren en av Mowglis vilda vänner, den svarta pantern, som vuxit upp i en bur, uttrycka sig så här: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”

Inser vi vilka vi är, har medvetenheten om vår nya identitet i Kristus landat i oss?

Bejakar vi Honom, som redan bor i oss, och väntar på mer erkännande, mer utrymme från vår sida?

Eller fortsätter vi bara att vänta på Honom, att han någon dag ska komma som en sagans riddare och rädda oss ur alla svårigheter och all strid, alltmedan försagdhetens andes ömkliga lås får fortsätta att hålla oss instängda?

”Vi har inte fått en slaveriets ande, för att vi åter ska känna fruktan, nej, vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar ”Abba”, ”Fader”!

”Gud har inte gett oss någon försagdhetens ande, Han har gett oss kärlekens och kraftens och självbehärskningens Ande!”

Tempus är fullbordad handling i nutid….

Först kom nyheten om Pirkko Jalovaaras märkliga teologi angående sjukdom och sjukdomars orsak.  Nå,det är ju inte första gången, och inte sista heller, får man anta, som någon faller för frestelsen att förenkla ett snårigt och bitvis för människan obegripligt problemkomplex. Litet förvånad blev jag ändå, att en som är så pass gammal i gamet som hon har börjat gå på den här linjen.

Att säga att sjukdom beror på onda andar, alltså driver vi ut alla onda andar, och sen blir alla friska, är onekligen att att framställa saken så enkelt att den förefaller möjlig att greppa. Om man bara dessutom kunde få verkligheten att stämma med en förenklade kartan, men det låter sig inte göras lika enkelt….

Alla kommentatorer jag har hört eller sett yttra sig har också varit överens om att det här är för ensidigt, det här är för uppskruvat, det här är inte längre sunt.

Men sen har vi den andra sidan av saken, den som har förvånat mig lika mycket, nämligen att allt blir så nedskruvat bland dem som tar avstånd från Pirkkos demonologi!

Jag menar, den kristna kyrkan har ju alla tider vetat och lärt att det finns en osynlig, andlig verklighet vid sidan av den vi ser med våra ögon!

Kristenheten har alltid vetat och lärt att det finns såväl en god som en ond andevärld, att där finns en himmel, och också ett helvete!

Alla kristna kyrkor har alltid vetat, att det finns onda andar, demoner, fallna änglar, vad man nu vill kalla dem, och att dessa andevarelser på olika sätt försöker fördärva och göra ont bland oss människor!

Men nu, när det uppenbarligen gäller att ta så långt avstånd från Jalovaaras ”medeltida tankar” som möjligt, då är det som om präster och biskopar och prelater inte alls skulle vilja kännas vid det som deras kyrkor dock har med i sin lära!

Detta har förvånat mig minst lika mycket. Är det verkligen så viktigt att framstå som modern och vetenskaplig och allmänt sofistikerad att man är villig att på detta skruva ner, tona ner, närapå rakt ut förneka det som all religion bygger på, nämligen att det finns en andlig dimension i tillvaron?

Man kan ta avstånd från extremläror utan att kasta sig själv i motsatta diket!

Man kan välja att ta exempel från Jesus och hans apostlar, se efter hur de handskades med sjukdom, helande, och befrielse, och säga att vi gör som de, utan att vare sig skruva upp eller skruva ner något!

Vilket torde vara enda sättet att hållas på vägen ifråga om både detta och allt annat i kristenlivet…

Nu, ett par veckor efter jag skrev det här, har jag fått veta att två präster nere i Sydösterbotten, Johan Eklöf och Tom Ingvesgård, har uttalat sig just på det klarläggande sätt jag förgäves tittat efter på andra håll.

Heder åt dem!

Och, javisst kan jag berätta vad jag tänker om saken!
Jag var till Toronto en vecka då när det begav sig på 90-talet – min dåvarande arbetsgivare sände dit mig med betald resa för att jag skulle kolla läget på ort och ställe, och om möjligt ta med mig litet friska vindar hem.
Det jag där på stället och sedan också efteråt var med om var en tämligen märklig historia, som småningom föranledde mig att fundera och forska litet mer i det hela.

Det började nämligen mycket riktigt hända en hel del övernaturliga och märkliga saker i mina möten när jag kom hem från Toronto, men jag fick en stigande känsla av att något inte stämde, trots alla hallelujan och alla manifestationer.
Det hände inget verkligt, inget riktigt, inget som jag skulle ha kunnat konstatera förde människor närmare Jesus eller till en större andlig mognad. Det var mest bara en massa saker som visserligen var tämligen iögonenfallande, men inget mer.
Så till slut gick jag på knä och avsade mig i Jesu namn allt övernaturligt som inte var av Gud. Efter det försvann typ 90% av övernaturligheterna ur mina möten. Så tydligen var det mesta inte av Guds Ande.

OK, om det inte var av Gud, vad var det då? Det var nästa fråga.
På den vägen kom jag på två spår, dels fick jag tag på en bok av Watchman Nee, som hette ”Sielun piilevä voima”, dels kom jag underfund med att att människor som hängav sig åt hinduismens ormkraft, det vi känner under namnet kundalini, ofta manifesterar på samma sätt som folket gjorde under påverkan av toronto-anden. Ryckningar, spasmer, djurläten, osv.

Jaha, här hade jag då en andemakt som öppet gick under namnet den vita ormen, eller den vita draken, som enligt uppgift var smittsam på så sätt att den som hade den kraften aktiv inom sig också kunde aktivera den i andra – eller om man uttryckte det på annat sätt, kunde överföra den ande de själva hade till andra.

Såg man det från Watchman Nees synvinkel kunde det också handla om att frigöra människans egna slumrande resurser, själskrafter som vi inte har någon självklar tillgång till efter syndafallet, men som vi ändå under vissa omständigheter kan utnyttja till någon del.

Det ena uteslöt i och för sig inte det andra – djävulen och köttet har alltid haft gott samarbete!
Nu drog jag öronen åt mig rätt ordentligt. Det här var alldeles för likt det jag sett i Toronto för att jag skulle ha någon frid alls med det.
Men det galna med det hela var att det låg så nära det äkta!
Jag hade ju varit med i karismatiska sammanhang i femton år och mer innan jag kom i kontakt med Toronto!
Jag hade sett människor ”falla i fröjd” och skratta tills de grät i välsignade möten långt innan jag eller någon annan ens hört talas om nån Torontovälsignelse!
Och eftersom det, som jag redan förut var bekant med, också fanns i Toronto, insåg jag inte först att detta, som jag nu såg, gick längre än något jag förr varit med om, längre på så sätt att det gick bort från biblisk grund!

I efterhand har jag kommit fram till att där var både den helige Ande och andra andar i verksamhet.
Så är det ju i alla möten – Satan var närvarande när Jesus o lärjungarna firade den första nattvarden, och så har det fortsatt. Därför uppmanas vi också att pröva allt och sålla bort smörjan.

I karismatiska sammanhang har vi varit enormt dåliga på att pröva saker – har det varit övernaturligt har alla varit nöjda, källan har varit mindre viktig. Resultatet blir det Bibeln säger: litet surdeg syrar hela degen.
Mycket riktigt, när torontovälsignelsen spreds över världen blev vattnet grumligare ju längre från källan det kom. De osunda tendenserna tog över mer och mer.
Det som kallades toronto här i Finland hade inte stora likheter med det jag såg i Toronto.
Här var det bara twist and shout för hela slanten.
I Toronto sade de åtminstone i varje möte till folket ”focus on Jesus, not on the manifestations”.
Här var det totalfokus på manifestationerna.

Så, ja, jag är övertygad om att främmande andar har kommit in via det här.
Och ja, jag tror att kundalinimakten är en av dem.
Och jag tror att människor i sin önskan att det ska ”hända något” i kyrkan har kastat befallningen att pröva allt överbord, och att därigenom dörrens ställts vidöppen för att galenskapen bara ska växa.

Och jag såg min tanke bevisas i Lakelandväckelsen och Todd Bentleys person för något år sedan.
Utan den grund som lades via Toronto har jag svårt att tro att gamla kristna skulle ha vallfärdat till det dårhuset och svalt spiksoppan som där serverades med hull och hår så som de faktiskt gjorde.
Vad jag ser framöver är att det kommer att gå längre och längre – och att de som inser att det här går åt skogen kommer att betraktas som allmänt andligen bakom flötet.
Jag väntar mig en tilltagande laglöshet bland de karismatiskt inriktade troende, där helgelse och gudsfruktan sätts på undantag till förmån för diverse andliga upplevelser – eller åtminstone jakten på sådana.
Det är nu i varje fall vad Bibeln säger kommer att ske i de yttersta tiderna.
Har du – eller någon annan – följdfrågor, så svarar jag så gott jag kan.

”Dom sade att jag hade en ond ande, och att de skulle driva ut den, och sen skulle mina problem försvinna, och sen skrek de och bad, men inget hände, så nu undrar jag om den fortfarande är kvar?”

”Hon som skulle driva ut demonen ur mig skrek och hoppade som en häxa, så till slut bara bad jag att hon skulle sluta, det kändes som att det var hon som var besatt och inte jag. Och det dröjde många år innan jag kom över den här upplevelsen, så att jag inte fick ångest av att vara på möten med högt tryck och högljudd förbön – och innan jag insåg att jag aldrig haft nån ond ande, att det bara var den här människan som ville göra sig märkvärdig och verka andligare än hon var!”

Tre såna berättelser har jag alltså hört nu på en vecka, och det är tre för mycket, så nu börjar det vara dags att säga något om saken! (Som kronan på verket kom sedan Kaj Korkea-Ahos sorgliga exorcistberättelse i senaste lördags Vbl, det var nummer fyra. Fast med tanke på den animositet han på senare tid har visat mot sin ungdomsmiljö i de österbottniska kristenheten får man antagligen räkna med möjligheten att berättelsen var en aning färgad…)

Den dyker upp nu igen efter några års paus, den här osunda fixeringen vid onda andar.

Samma frukt bär den som den alltid har gjort: människor blir rädda, människor får ångest-  eller får den ångest de redan hade förvärrad, människor blir mer upptagna med den onde och hur han ska bekämpas på alla de sätt än med Jesus. Ett träd som bär sådan frukt är inte mycket att hurra för, därför säger jag att detta är osunt.

Det tycks finnas folk som på fullt allvar tror, att alla sjukdomar, fysiska och psykiska, och alla problem överhuvudtaget beror på onda andar, och bara man lyckas jaga bort dem så löser sig allt. Och det tycks finnas andra, alltför många andra, som är beredda att ta dem på allvar!

Märkligt att vi aldrig tycks komma så långt att vi tar Guds ord på allvar! ”

Inte utöver vad skrivet är”, står det!

Detta innebär, att om vi börja göra och lära sånt som varken Jesus eller apostlarna gjorde eller lärde, då är vi ute på verkligt tunn is! Och varken Jesus eller lärjungarna var några demonjägare. De gick inte runt och klistrade etiketten ”besatt” på människor! Om en demon manifesterade sig i en människa kastade de ut den, och därmed jämt. Sen stod det ”befriad” på etiketten!

Där har vi modellen. Om vi har Guds Ande och Ord med oss, då kommer detta att provocera fram eventuella andemakter, och då så sker får man ta itu med dem, och förvänta sig framgång i hanteringen!

Har vi inte Guds Ande och Ord med oss, då får vi däremot lov att börja leta efter demoner om vi nödvändigt ska ha sådana att bryta arm med – och då kommer eventuella onda andar högst antagligt att rycka på axlarna åt våra utdrivningsförsök och säga som kollegan i Apg 19:16: ”Jesus känner jag till, och vem Paulus är vet jag, men vilka är ni?”

Fram till den punkten, där en demon faktiskt blir framprovocerad av kraften i evangeliet om Kristus som korsfäst, ska vi alltså arbeta med att berätta om Jesus, undervisa i Guds Ord, samtala med människor, så att de får utlopp för svåra minnen och erfarenheter, be för dem – kort sagt, uppföra oss som herdar, och inte som revolvermän från vilda västern, som bara har en lösning på alla problem, nämligen att skjuta skarpt utan att desto mer bekymra sig om vem eller vad som träffas!

Tänk dig att hundra människor kommer till dig i tur och ordning med sina olika problem, sjukdomar och bekymmer. Du har den inställningen att allt löser sig om man jagar bort demonerna.

Sen ställer du diagnos utifrån det, och klistrar på etiketter ur det synnerligen rikhaltiga sortiment av onda andar som finns på din lista. Och bedriver andeutdrivning så det står härliga till.

I verkligheten har en av de här människorna faktiskt problem med andemakter, de andra nittionio inte. En får alltså hjälp av exorcismen, och det tar du som bevis för att din teori är riktig, och fortsätter att gå på i ullstrumporna.

Men vad händer med de nittionio? Jo, de går hem och har ingen hjälp fått, tvärtom, nu mår de sämre än förr, för nu tror de, felaktigt, att de har en ond ande, och att den dessutom inte går att driva ut, eftersom problemet kvarstår!

För deras del blev det alltså mer ångest, mer rädsla, mer oro, inte mindre.

Summan blir då att du har ställt till med nittionio gånger mer elände än du har förmedlat något bra!

Om man bär sig åt på det sättet är det är som om en läkare urskillningslöst skulle skriva ut antibiotika åt alla sina patienter utan att undersöka dem desto mer, därför att han har märkt att ibland hjälper det ju med litet penicillin. En sån läkare är ingen läkare, han är bara en kvacksalvare!

I värsta fall kan det gå så med dem, som faller offer för den sortens religiösa kvacksalveri, att de får en totalt fel bild av vad kristendom är för något, att de börjar – likt Korkea-aho – se hela den kristna tron som ett ångestframkallande maskineri som bygger på rädsla.

Om vi ska undvika att ställa till med sådant måste vi lära oss att begripa, att det är Jesus, som ska vara centralgestalten i en kristen församling och i kristen undervisning, inte den onde!

Vi måste lära oss, att djävulen inte är intressant, inte värd att slösa ett uns mer uppmärksamhet på än absolut nödvändigt! Det är just uppmärksamhet han vill ha, så varför ge honom det?

Vi måste lära oss, att sådant som drar människor närmare Jesus, sådant som förmedlar hans herdehjärta och Guds fadershjärta, och ger verklig befrielse och frälsning, det är god frukt, medan det slags religionsutövning som i värsta fall slutar med att människor först själva får och sedan också till andra förmedlar en total vrångbild av kristendomen som en rädslans och ångestens religion, det är dålig frukt.

I mitt eget arbete utgår jag konsekvent från att det här med att jaga bort skadefåglar, det är ett ibland nödvändigt komplement till det jordbruk, som ska leda fram till att en människa bär frukt för Guds Rike, men det är ingen ersättning för det, om jag får använda den bilden. Försöker vi använda exorcism som en genväg till snabba och enkla resultat blir resultatet tyvärr alltför ofta att vi istället driver människor längre in i deras återvändsgränd…

Det är väl bara ett annat sätt att säga det som också Bibeln säger, nämligen att Gud har lagt evigheten i våra hjärtan.

Det här medför då att vi människor i alla tider har grubblat över frågor kring ont och gott, synligt och osynligt.

Ibland – ganska ofta – har man landat på föreställningen att det finns två osynliga makter i tillvaron, en ond och en god, och att dessa två är jämnstarka och invecklade i en kosmisk kraftmätning utan slut.

Då och då anar jag – och mer än anar – mig till att det synsätt, som brukar kallas dualism, lever och mår alltför bra också  bland oss kristna!

Grundtanken i dualismen (som religiöst begrepp) är enkelt uttryckt just att det finns en ond och en god makt, och att  dessa är så jämnstarka, att de i princip kan tänkas fortsätta att mäta sina krafter mot varandra i evighet.

Den här tanken fanns i gammal persisk religion, den fanns med  i manikeismen, när den uppträdde för två årtusenden sedan, man anar den i den villfarande kristne prästen Arius´läror på 200-talet, och den har seglivat levt vidare.

Till och med i de kristna sång- och psalmböckerna smyger den sig in!

Nr 536 i Svenska Kyrkans psalmbok börjar med orden: ”Två väldiga strider om människans själ”.

Vad då ”två väldiga?” Värst vad den onde blev stor, helt plötsligt!

Riktigt så han ser ut att vara jämställd med Gud…

I verkligheten är en onde bara en fallen, skapad andevarelse. En ängel. När det var dags att lyfta ut honom ur himlen behövde inte Gud ens själv sträcka ut handen, det var en annan ängel, Mikael, som verkställde vräkningen. Större och mäktigare än så är inte den onde.

Den dag det så behagar Herren kommer denne fallne,  från himlen redan utsparkade ängel att sopas bort också från den här världen, och sättas på slutförvaring på ett ställe, där han inte längre kan göra någon skada.

Det är inte fråga om väldighet mot väldighet, inte om makt mot makt, när den onde försöker sätta sig upp mot Gud.

Jesus har all makt, och så är det med maktfrågan!

Därför finner jag det viktigt att hålla dualismen borta från kristen tro, sång och förkunnelse. Det är att skrämma människor i onödan, det är att förminska Gud och förstora den andre, om vi förmedlar ett intryck av att de egentligen är ganska jämbördiga!

Det, som striden mellan Gud och den onde gäller, det  är inte makt, det kampen gäller är vem vi människor ska följa och tjäna!

Där använder sig inte Han, som har all makt, av makt och tvång.

Hans målsättning är kärlek, att vi ska bli varelser som lever i kärlek, en kärlek som kommer av ett rent hjärta, ett gott samvete och en uppriktig tro.  Och kärlek kan inte tvingas fram! Inte heller kan kärlek köpas. Alltså fostrar Gud oss genom sin nåd i stället för att krossa oss med sin makt.

Den onde vill bara ha underkastelse och slavar, och underkastelse, den kan tvingas fram! Slavar kan köpas! Så han använder sig gladeligen av tvång, av lögn, av falska löften, av manipulation.

Så, fortsättningen på första versen i psalmen jag nämnde är i och för sig mycket bra och beskrivande, bara man glömmer det här med ”två väldiga”i början!

”Två väldiga strida om människans själ

att helt i sin lydnad den taga

Den ene han vill hennes eviga väl

och kommer med tuktan och aga

Den andre vill se henne fången och snärjd

och villar med smicker och fångar med flärd

och tänker blott på att bedraga”

”Två väldiga strida om människans själ

att helt i sin lydnad den taga

Den ene han vill hennes eviga väl

och kommer med tuktan och aga

Den andre vill se henne fången och snärd

och villar med smicker och fångar med flärd

och tänker blott på att bedraga”

I rose early this morning, even thought it´s Sunday. Rising early can be a good thing when you have spent a sleepless night…

Once again I have been fighting my demons.

The apostle Paul mentions something he calls a thorn in the flesh, and he later on identifies this thorn as a demon, allowed to humiliate him in order to keep him humble. He never however describes this demon any closer, so we do not know what kind of actual damage it was causing him.

Maybe it was a physical weakness of some kind. Some have suggested the man was nearly blind, which would explain why he is using a scribe, and why he writes with XL letters when he signs his epistles.

And yes, physical weaknesses are no doubt a thorn in the flesh. I myself have some kind of allergic reaction, cause unknown, which from time to time causes different parts of my body to itch and swell in a most uncomfortable way – as was the cause three in the morning this night, when my lips and cheek doubled their size. But can such a thing be called a demon? I don´t know – hardly, I would say.

Or maybe the apostle was fighting his own doubts. I can image him thinking: ”Will this new teaching survive? There are so many false teachers around, and the congregations that I myself have founded are turning their back on me while I´m still alive – what will not happen when I´m gone?”

So am I fighting my doubts, too, from time to time, doubts that go like this:

”Am I spending my life on some kind of spiritual wildgoose chase?

Is all this preaching of mine doing any good?

Maybe I just should have stayed in the factory and kept on making some useful stuff?

Face the fact, this so called ministry of mine keeps on producing little but nothing”…

And thoughts and feelings like that comes a little closer to my picture of what a demon is.

He is a hard one to fight, this one, at least to me he is!

I try to remember that a limb of a fruit tree bears no fruit by examining itself, only by abiding in the Tree…

Maybe Paul was fighting fears and anguish, too. At least he once describes himself as frightened and trembling.

Sometimes I wake up in the night and feel like I am choking, like something is strangling me. Sometimes I lay awake and feel a iron belt around my chest, a belt that someone – something – is tightening hole by hole. Nothing but the name of Jesus can break it and make it go away.

This is clearly a demon – or several.

My worst demon, however, all along has been this question: Whose cart am I pulling? Am I really serving the Lord Jesus in what I`m doing and saying? Or am I straying? Have I in some way been fooled by the so called angel of light?

I have tried to hold on to the Word of God.

But so did the Pharisees.

To the best of my understanding I have obeyed the Lord, but so did Paul when he still was Saul and persecuted the Christians.

This is not a demon of the dark hours of night, this is the one who pops out of nowhere to haunt me in the broad daylight. And I have found no other way to fight it than to say the Lord is my shepherd, may He bring me back on the track if I truly am straying.

So, brothers and sisters in Christ, I`m still thankful for your prayers…