Då och då får jag frågor kring det här med demoner, om de finns, om de kan påverka pånyttfödda kristna, och hur man blir av med sådana, om de har trängt sig på. Den senaste frågan i den raden kom rätt nyligen, och gällde då en situation, där man sysslade med exorcism tämligen friskt i ett församlingssammanhang – i de flesta fall med stort buller och bång, och med få synbara positiva resultat.
”Hur ska man förhålla sig till sånt här? Jag kan inte se att någon egentligen blir hjälpt av det här, snarare tvärtom! För mig ser det mest ut som om det är några personer i församlingen, som vill framstå som väldigt andliga, genom att de håller på med det här! Visst, jag vet att Jesus och apostlarna drev ut demoner, men då blev ju människor faktiskt hjälpta av det! Varför är det annorlunda nu?”
Ja, jag har genom årens lopp naturligtvis varit i kontakt med den här sidan av kristet arbete då och då, jag har både sett andeutdrivning praktiseras, och också själv fått tillgripa detta som sista utväg vid ett fåtal tillfällen.
En del av exorcisterna är helt sakliga, och ser detta med andeutdrivning som just absolut sista utväg, när varken undervisning, förbön, själavård, eller självdisciplin har hjälpt.
Andra kör en slags vilda västern-stil, där man så att säga skjuter vilt på allt som rör sig, och utgår från att alla sjukdomar och problem beror på onda andar, och att allt löser sig bara dessa blir utkastade. Det är folk med den inställningen, som har bragt hela befrielsetjänsten i vanrykte.
Ser man bibliskt på det hela, då hamnar de flesta nutida andeutdrivare i skamvrån.
I NT är det nämligen så, att Jesus och apostlarna i allmänhet driver ut sådana onda andar, som själva manifesterar sig!
Det är uppenbarligen så, att om graden av gudsnärvaro och överlåtelse till Herren är tillräcklig i en Herrens tjänare, då kommer hans blotta närvaro att provocera fram demonerna!
Jesus gick aldrig och letade efter demoner att driva ut. Det behövde han inte! De reagerade både syn- och hörbart på hans blotta närvaro!
Inte har vi heller några bibliska belägg för att apostlarna skulle ha gjort på det viset.
Jag vill alltså mena, att en enskild förebedjare/själavårdare gör klokt i att vänta, tills en eventuell demon på något sätt ger sig till känna, innan man börjar tillgripa exorcism som behandlingsmetod.
Jag kan ge ett exempel från min egen tjänst: en medmänniska, som jag försökte hjälpa genom samtal och bön, blev plötsligt selektivt döv. Vissa saker jag sade var han totalt oförmögen att uppfatta och ta till sig. Efter att jag befallt den onde att i Jesu namn släppa taget om honom, hade han plötsligt inga problem med att höra och förstå vad jag sade!
Här var det då just denna oförklarliga dövhet, som signalerade andlig påverkan. Andra gånger kan man få se hur en människa plötsligt somnar mitt i samtalet, vaknar igen, och somnar om så snart man närmar sig sådana saker, som kunde så att säga riva demonens hus i den människan.
Inga stora, spektakulära manifestationer, således, men tillräckligt för att man ska märka, att här finns något som inte stämmer!
Andra tecken kan vara att människan tvångsmässigt undviker vissa ämnen, helt enkelt inte kan förmå sig att tala om dem.
Tvångsbeteenden i allmänhet är sånt man ska se noga på, om man inte kan bryta dem med vanliga metoder, kan där finnas en andlig påverkan bakom. Framför allt om det är fråga om att tvångsmässigt göra synd. Allt detta är då sådant, som kommer fram först när man sätter sig ner och verkligen samtalar med en medmänniska – något som vilda västernexorcisterna sällan och aldrig ger sig tid med.
Sen får vi ju minnas, att Jesus sände ut lärjungarna två och två. Det är ingen absolut regel, Filippus gav ju sig ut på evangelisation ensam, men en god tumregel ändå! Två lägger märke till mer än en, och den som sitter bredvid lägger märke till nyanser, som den som är inne i samtalet kanske missar.
Man behöver inte granska vad som händer i kristenheten särskilt länge för att se, att det inte är någon brist på ond andlig påverkan bland dagens kristna….