Om demonutdrivning och andligt immunförsvar

Då och då får jag frågor kring det här med demoner, om de finns, om de kan påverka pånyttfödda kristna, och hur man blir av med sådana, om de har trängt sig på. Den senaste frågan i den raden kom rätt nyligen, och gällde då en situation, där man sysslade med exorcism tämligen friskt i ett församlingssammanhang – i de flesta fall med stort buller och bång, och med få synbara positiva resultat.

”Hur ska man förhålla sig till sånt här? Jag kan inte se att någon egentligen blir hjälpt av det här, snarare tvärtom! För mig ser det mest ut som om det är några personer i församlingen, som vill framstå som väldigt andliga, genom att de håller på med det här! Visst, jag vet att Jesus och apostlarna drev ut demoner, men då blev ju människor faktiskt hjälpta av det! Varför är det annorlunda nu?”

 

Ja, jag har genom årens lopp naturligtvis varit i kontakt med den här sidan av kristet arbete då och då, jag har både sett andeutdrivning praktiseras, och också själv fått tillgripa detta som sista utväg vid ett fåtal tillfällen.

En del av exorcisterna är helt sakliga, och ser detta med andeutdrivning som just absolut sista utväg,  när varken undervisning, förbön, själavård, eller självdisciplin har hjälpt.
Andra kör en slags vilda västern-stil, där man så att säga skjuter vilt på allt som rör sig, och utgår från att alla sjukdomar och problem beror på onda andar, och att allt löser sig bara dessa blir utkastade. Det är folk med den inställningen, som har bragt hela befrielsetjänsten i vanrykte.

Ser man bibliskt på det hela, då hamnar de flesta nutida andeutdrivare i skamvrån.
I NT är det nämligen så, att Jesus och apostlarna i allmänhet driver ut sådana onda andar, som själva manifesterar sig!
Det är uppenbarligen så, att om graden av gudsnärvaro och överlåtelse till Herren är tillräcklig i en Herrens tjänare, då kommer hans blotta närvaro att provocera fram demonerna!
Jesus gick aldrig och letade efter demoner att driva ut. Det behövde han inte! De reagerade både syn- och hörbart på hans blotta närvaro!
Inte har vi heller några bibliska belägg för att apostlarna skulle ha gjort på det viset.
Jag vill alltså mena, att en enskild förebedjare/själavårdare gör klokt i att vänta, tills en eventuell demon på något sätt ger sig till känna, innan man börjar tillgripa exorcism som behandlingsmetod.

Jag kan ge ett exempel från min egen tjänst: en medmänniska, som jag försökte hjälpa genom samtal och bön, blev plötsligt selektivt döv. Vissa saker jag sade var han totalt oförmögen att uppfatta och ta till sig. Efter att jag befallt den onde att i Jesu namn släppa taget om honom, hade han plötsligt inga problem med att höra och förstå vad jag sade!

Här var det då just denna oförklarliga dövhet, som signalerade andlig påverkan. Andra gånger kan man få se hur en människa plötsligt somnar mitt i samtalet, vaknar igen, och somnar om så snart man närmar sig sådana saker, som kunde så att säga riva demonens hus i den människan.

Inga stora, spektakulära manifestationer, således, men tillräckligt för att man ska märka, att här finns något som inte stämmer!
Andra tecken kan vara att människan tvångsmässigt undviker vissa ämnen, helt enkelt inte kan förmå sig att tala om dem.
Tvångsbeteenden i allmänhet är sånt man ska se noga på, om man inte kan bryta dem med vanliga metoder, kan där finnas en andlig påverkan bakom. Framför allt om det är fråga om att tvångsmässigt göra synd. Allt detta är då sådant, som kommer fram först när man sätter sig ner och verkligen samtalar med en medmänniska – något som vilda västernexorcisterna sällan och aldrig ger sig tid med.

Sen får vi ju minnas, att Jesus sände ut lärjungarna två och två. Det är ingen absolut regel, Filippus gav ju sig ut på evangelisation ensam, men en god tumregel ändå! Två lägger märke till mer än en, och den som sitter bredvid lägger märke till nyanser, som den som är inne i samtalet kanske missar.

Vi ska också skilja på att vara totalt besatt, och att ”bara” ha en demon.
Den besatte har helt tappat självkontrollen.Demonen/demonerna har tagit över hans personlighet.
Et bibliskt exempel på detta är den den besatte, som hade legionen i sig. Mark 5:1-20
Den, som bara har en demon, fungerar  helt normalt i de flesta avseenden, som t ex mannen i synagogan i Kapernaum, som tydligen levt helt normalt och gått i synagogan varenda lördag. Han hade med säkerhet något område i sitt liv, där han tappat självkontrollen genom oren demonpåverkan , men kunde ändå hålla detta hemligt för omgivningen. När Jesus kom, då provocerades den onda anden fram, och den stillsamme gudstjänstbesökaren blev plötsligt allt annat än stillsam! Luk 4:33-36
Sen har vi då frågan om en kristen kan ha en demon?
Såvitt jag förstår är svaret på den frågan, naturligtvis, detsamma som svaret på frågan om en kristen kan synda.
Vi syndar, även om vi är kristna, det vet vi,  och det gör vi för att vi fortfarande har en köttslig natur, ”den gamla människan” att dras med. Synden bor i oss, så länge vi lever kvar i detta jordelivet.
Vi är dubbelvarelser i det här livet – dels är vi födda på nytt, och är nya skapelser i Kristus, dels har vi ännu inte blivit förvandlade till Kristi likhet.
Jesus har inte ännu kommit tillbaka, vi har ännu inte förvandlats till hans likhet – eller som aposteln uttrycker det: uppståndelsen har ännu inte skett!
I den här gamla onda andliga cancersvulsten, som vi ännu har med oss, den, som både kan och vill synda, i den kan en ond ande mycket väl bosätta sig och trivas bra!
Andligt sett är avståndet mellan den nya och den gamla skapelsen oändligt, även om det för oss ser ut som om de är väldigt nära varandra, när de finns i samma fysiska människa.
Det är bl a på grund av detta, som det vore så viktigt att den sinnets förnyelse, som Rom 12 talar om,  verkligen skulle ske hos oss troende.
Sinnets förnyelse begränsar nämligen den gamla naturens möjligheter att uttrycka sig, stänger den inne, och avslöjar dess verksamhet. Det finns föga trevnad för en demon i en människa, som vandrar i ljuset!
Galaterbrevet uttrycker saken så här: de som tillhör Kristus har korsfäst sitt kött med dess lustar och begär:
Förnyelsen av våra tankar har i princip bara ett stort mål: att föra människan in i trons lydnad, och som jag förstår saken ska den kristna själavården och undervisningen också ska ha detta som sitt stora  mål.
Om vi sysslar med att hjälpa människor att fortsätta att gå sin egen väg, då har det vi gör inget värde i Guds Rike!
Spetsar man till det kan man uttrycka saken så här: Om en människa envisas med att gå sin egen väg, och strunta i Guds vilja, då håller hon dörren öppen för ond andlig påverkan i sitt liv. Detta är att försvaga och förstöra sitt andliga immunförsvar.
Om en människa däremot söker Guds väg, och vill underordna sig Gud också då, när man får lov att säga ett ”ske inte min vilja, utan din”, då bygger hon upp sitt andliga immunförsvar, och jag kan inte nog understryka, att det är här, som  den verkligt avgörande punkten finns, när vi talar om demoner och demonisk påverkan!
Om friskvården fungerar i det här avseendet, då kommer behovet av sjukvård i form av både själavård och andeutdrivning att minska drastiskt!
När den kristna undervisningen verkligen tar sikte på att bryta ner alla lögnens tankebyggnader, då kommer för övrigt garanterat en massa andemakter att på olika sätt försöka neutralisera det som sägs!
Här är det vanligaste då, att man på kristet håll börjar i mer eller mindre klara ordalag föra fram åsikter, som förespråkar att det egentligen inte finns något sådant som synd, och att vi inte ska tala om synd, och att det här med Jesu blod, som renar från all synd, är något så primitivt och barbariskt, att det har vi moderna människor vuxit ifrån….och så tar man ifrån människorna just det, som skulle vara själva ryggraden i deras andliga immunförsvar!

Man behöver inte granska vad som händer i kristenheten särskilt länge för att se, att det inte är någon brist på ond andlig påverkan bland dagens kristna….

Taggar:
Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>