Jag lät inlägget om nätpornografi stå kvar som nyaste skriveri över långfredagen.
Jesus dog för allas våra synder, och det ska varje syndens slav ta till sig!
Det finns nåd, det finns förlåtelse!
Det jag där beskrev, hur vi människor kan hamna in i olika beroenden, är i verkligheten bara en del av en större problematik, nämligen mänsklighetens slaveri under synden. Människan föds in i en situation, som kan förliknas med att bli född i ett fängelse, utan möjlighet att själv befria sig.
Vi ärver en svaghet från våra föräldrar, och de har i sin tur ärvt den från sina förfäder.
Den svagheten innebär, att så snart en människa har mognat till förmågan att gå sin egen väg, göra som man själv vill istället för att fråga efter Guds vilja och väg, så kommer hon också undantagslöst att göra det.
Ibland kan detta då resultera i lätt urskiljbara synder, som t ex porrberoende, i andra fall kan människan på ytan framstå som en rätt hygglig prick, utan några större svagheter, men inför Gud spelar det ingen större roll vilket.
Syndens lön är döden, oavsett vad den är av för en valör, eller har för en kulör i den mänskliga bedömningen – vi människor graderar ju synder i värre och lindrigare, ofta då utifrån hur stor skada de gör mot ens medmänniskor
Inför Gud finns inga småsnälla, skära eller rosa synder.
Där är allt blodrött!
Vi får alltså se upp, så att vi inte ser ner på de medmänniskor, som har råkat in i sådana former av slaveri under synden, som på den mänskliga skalan framstår som eländigare än annat. Resultatet av sådant kan bli, att man plötsligt står och tackar Gud för att man inte är som andra människor, giriga och otuktiga, och vad Jesus hade att säga om den attityden är värt att lägga på minnet!
Högmod är, som sagt, värre än att sitta fast i någon form av otukt, och likaväl som högmod kan hindra en syndens slav från att söka hjälp, kan det också hindra en, som inte upplever sig vara någon större syndare, från att förbehållslöst inse och erkänna, att inför Gud har jag inte mer att berömma mig av än den andre, och har således ingen anledning att se ned på någon annan människa!
Det har för övrigt hänt nån gång då och då, att en eller annan mer eller mindre känd person i något intervjusammanhang har kunnat säga, att han nog ”tror på Gud”, och sen har man på kristet håll uttryckt glädje över detta, ungefär som om den här människan skulle ha bekänt sig vara frälst genom tron på Jesus!
Jag kom en gång att samtala med en gammal missionär om det här fenomenet.
”Här i Finland verkar en del kristna vara beredda att säga ”tack och lov, tänk att han har kommit till tro”, så snart nån kläcker ur sig några flummigheter om att han nog tror på en högre makt”, sade han. ”Men om det räckte, då hade jag inte behövt åka till Afrika, för där tror nog minsann folk på högre makter av alla de slag! Där vet varenda kotte att det nog finns en Gud!”
Sedan tittade han på mig ett slag innan han fortsatte, och då var det med allvar och tyngd han talade. ”Men de vet inte vägen till Gud, fast de nog tror att Han finns! Det är därför det behövs mission, både i Afrika och här hemma, så att människor kan få höra om Jesus och komma till tro på Honom!”
Jag kom då ihåg medmänniskor, och ännu fler kommer jag ihåg i dag, som med litet olika variationer på temat har sagt mig något som gått ut på att ”Visst tror jag på Gud jag också! Fast jag tror ju inte sådär som du tror! Ser du, MIN gud, han är………..”
Sedan fylls det i många olika saker på den streckade linjen, men alla de här olika ”min gud”-varianterna tycks ha det gemensamt, att man inte behöver omvända sig för att tro på dem, inte behöver erkänna att man är en syndare, som behöver Guds förlåtelse, och inte heller menar man sig behöva acceptera Jesus som både Herre och Frälsare.
Man har gjort sig en gud, som passar en.
Man har skapat en gud, som är ens egen avbild, om man spetsar till det litet.
Inte är det lätt att förklara för sådana människor, att Jesus faktiskt är enda vägen till den Gud, som Är, att ingen kommer till Fadern utom genom Honom. Och visst kan folk bli både arga och stötta om man säger till dem att det där, som du kallar ”din gud”, det är i själva verket den tankekonstruktion, som håller dig borta från Gud!
Ändå måste det sägas, för det är bara sanningen, som kan göra oss fria!
Det går så lätt att prata om ”Gud”, eller ”vår Herre”, eller ”ödet”, eller ”högre makter”.
Motståndet kommer när det blir tal om Jesus, den Jesus, som beskrivs i Nya Testamentet!
Mörkret tycker intensivt illa om Ljuset, för det varken förstår sig på Ljuset eller kan besegra det…
Men frälsningen finns där det talas om Jesus, och Honom som korsfäst och dödad för våra synder, och uppväckt från de döda för vår rättfärdiggörelse, inte där det bara talas litet allmänt om försyn och högre makter!
Evangeliet om Jesus är inget att skämmas för, för det är Guds kraft till frälsning!
Det behöver man ta till sig av för egen del, likaväl som förkunna det för andra, vi har ju alla lika stort behov av det!
Det får vi komma ihåg, både de, som har som uppgift att predika det och andra, så att vi inte flummar bort det!
Om än era synder är blodröda, kan de bli snövita, om de än är röda som scharlakan kan de bli som vit ull! Jes 1:18