Efteråt gav man ut en bok, som innehöll det samlade budskapet från konferensen, en bok som fick titeln ”Jesus, where are You taking us?”, och som bl a innehöll några profetiska budskap, som hade framburits under dagarna.

Det kan har varit ungefär tio år senare, i början på 80-talet, som jag fick boken i händerna, och läste den med stort intresse – jag var då också själv sedan något år engagerad i den karismatiska rörelsen.

Där fanns ett profetiskt budskap, som jag fäste mig vid så pass att jag skrev av det, innan jag lämnade tillbaka boken till ägaren.

Jag fäste mig vid det för att det innehöll vad jag uppfattade – och fortfarande uppfattar – som själva kärnan i det Herren ville göra, när den stora andeutgjutelsen kom över alla samfund och kyrkor då för femtio år sedan.

Jag fäste mig vi det också för att det innehöll en angelägen uppmaning till omvändelse, inte ett guld och gröna skogar-budskap av det slag som ofta basuneras ut av diverse lyckoprofeter som förment ”viktiga budskap”.

Tyvärr går det ofta så, att de äkta, angelägna tilltalen från Gud drunknar i allt det bakgrundsbrus, som hela det nutida enorma utbudet på olika slag av mer eller mindre människoproducerad  kristen undervisning och budskap, med eller utan melodiförpackningar, fyller våra öron och tankar med. De drunknar, glöms bort och trängs undan.

Eller så mals de helt enkelt sönder i den pratkvarn, som alltid tycks gnissla igång bland de troende, så snart något händer eller sägs, som rubbar de invanda cirklarna!

Den glömskan bekommer oss inte väl, inte pulvriseringen av Guds tilltal heller, för detta tar ifrån oss den profetiska vägledning, som vi så nödvändigt skulle behöva!

Så här löd budskapet, som jag skrev av då för länge sedan:

”Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten!

Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten!

Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten.

Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten.

Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt!

Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar!

Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft, som ni behöver för att bli ett enda folk!”

När man läser t ex Efesierbrevet ser man en röd tråd, som går igenom hela texten, nämligen budskapet om enhet i Kristus, att Jesus har dödat fiendskapen och rivit ner det som skiljer, att församlingen är hans kropp – och han har faktiskt bara en kropp! – att vi får befallning om att ha fördrag med varandra i kärlek, och att bevara Andens enhet, att hålla oss till Kristus så att Kroppen kan fogas samman och byggas upp, och sist, men inte minst, att stå emot Djävulens listiga angrepp, för han gör minsann allt han kan och litet till för att riva ner allt, som Herren vill bygga upp!

Budskapet, som jag skrev av, är alltså helt i linje med vad Skriften uppmanar oss till!

Det var många, som prövade det, och höll med. ”Detta är viktigt!”

Hur gick det då, ville vi också gå i den riktning, som Herren anvisade?

Här är väl svaret både ja och nej.

Visst har det hänt mycket på de snart femtio år, som gått sedan dess år. Samfundsgränserna är inte lika vattentäta nu som då, vi kan besöka varandras möten, och också anlita varandras talare olika samfund emellan på ett helt annat sätt nu än då.

Men. Vi har fortfarande våra olika samfund, och vi identifierar oss fortfarande som påsk-, pingst- och midsommarvänner.

Vi hälsar på hos varandra, bra så, men sen går vi hem till det vi kallar ”vår församling”.

Vi delar alltså fortfarade upp Jesu kropp i olika bitar – i verkligheten kan vi förstås inte göra det, Kristi kropp är en, oavsett hur vi beter oss, men i vårt handlande och i vår föreställningsvärld är det ändå alltför mycket ”vi och de”, alltför litet Kristi kropp-medvetande.

Vittnesbördet inför både värld och andevärld blir därefter.

Så, jag känner fortfarande hur det här budskapet från femtio år tillbaka träffar oss, träffar mig. Vi kanske har tagit något steg på väg, men fortfarande har vi en lång väg att gå, innan människorna runt oss på nytt kan säga: ”Men, se hur de kristna älskar varandra!”

Det här är ingen lätt eller enkel sak, inte om vi ska vandra i ljuset och ta oss an de svåra frågorna i stället för att sopa dem under mattan.

Men om vi skulle ta det på Jesu sätt, minnas att han lärde oss att Gud är vår Fader, och vi hans barn, att han gav oss sitt blod och sitt liv, och sedan också av sin Ande, för att dra oss närmare sig själv, och därigenom också närmare varandra, då skulle mycket vara vunnet.

Då skulle alla som ärligt vill söka och följa Herren bli mera ett, både inom och mellan samfunden, och då skulle också åtskillnaden mellan dem, som av uppriktigt hjärta vill gå med Herren Jesus, och dem, som visserligen vill ha ett sken av gudsfruktan, men inte veta av dess kraft, bli tydligare och mer synlig.

Det kostar ”bara” att vi underordnar oss det, som  Jesus redan har gjort med oss. I honom är vi ett!

Budskapet var angeläget, som sagt. Det finns en nyansskillnad mellan att se ett budskap som viktigt, och att se det som angeläget. Det förra har en mer allmän prägel, man kan hålla med om att detta är viktigt, se det som viktigt, predika det som viktigt, till och med, utan att det berör ens eget samvete, tränger in som ett stygn i ens eget hjärta, blir en personligt mottagen kallelse till omvändelse.

Det angelägna, det blir angeläget just för att man inser att detta är Guds tilltal till just mig! Det står om Daniel i Daniels bok första kapitel, vers åtta, att han lät det vara angeläget för sig att inte orena sig med den mat, som serverades i Nebukadnessars palats.

Inget ”visst, det är viktigt att hålla Mose lag, men under de här omständigheterna kan det väl inte gälla mig”.

Nej, han lät det, lät det vara angeläget för sig att ta Guds tilltal på allvar!

Här finns en ledtråd till något viktigt. Låter vi, tillåter vi Guds Ord, Guds tilltal, Guds vilja var något angeläget för oss, eller får det bli kvar på nivån ”viktigt”?

Läser jag en sån bok, som ”Angelägna budskap” för att lyssna in vad Gud vill säga mig genom den, på vilka punkter han vill ge mig råd om vilken väg jag ska vandra, och med en inställning av att vara beredd att tänka om, att ändra mig?

Läser jag, läser vi ens alltid Bibeln på det sättet?

Jesus hade upplyst sina lärjungar om att det fanns alldeles för få skördearbetare i förhållande till skördens storlek. Ändå får vi här läsa om ett tillfälle, där de skulle ha varit beredda att lägga krokben för andra skördearbetare! Något mer kontraproduktivt får man väl ändå leta efter!

Det kan alltså löna sig att titta litet närmare på den här händelsen. Vad var det som hände, varför gick det så här snett? Varför drogs det en gräns, som ställde somliga arbetare utanför? Det som hände då kan hända nu, vi människor har inte förändrats, även om vi har lärt os mer under de senaste tvåtusen åren.

Det finns undersökningar som visar att de kristna har få, om ens några, icketroende vänner, alltså såna som man faktiskt umgås med och står så nära att man kan tala om vänskap. De kristna, precis som alla andra människor,  har en tendens att helst umgås med likasinnade, om vi nu någon gång ännu skulle råka umgås med något annat än våra elektroniska manicker.

Detta innebär att församlingens kontaktyta till dem, som skulle behöva få höra om Herren och frälsningen, är alltför liten.

Men. Det finns en grupp kristna människor, som har mer kontakt till ickekristna, och som också ibland gör mer för att dela med sig av sin tro, än många av dem gör, som stängt in sig  i en vattentät kokong av idel troende.

Jag åsyftar dem, som inte har hittat sin plats i någon församling.

Det finns många, som i och för sig nog tror på Jesus, men som inte passar in, som känner sig som en rund tapp i ett fyrkantigt hål, om de försöker vara med i en genomsnittsförsamling.

Det finns människor, som kanske har så smärtsamma erfarenheter från sina försök att umgås med andra kristna, att de helst håller sig borta från allt som kallas kristen gemenskap, men som aldrig har kastat sin tro eller sin Gud överbord.

”Jag har inget emot vår Herre, men jag begriper mig inte på hans markpersonal”, lär någon någon gång ha suckat, och det finns många som instämmer i den hjärtesucken.

Så, här har vi nu en grupp kristna, som ur den etablerade kristenhetens synvinkel  ”inte hör till oss”, ”inte följer med oss”. De har oftast inte så många kristna vänner, men istället har de andra vänner, människor som de många gånger har andliga samtal med, berättar om sin tro för. De har kontaktyta utåt, och många av dem använder den!

Detta medan de församlingar, som kanske en gång drivit bort dem med hårda ord och handlingar, dåligt bemötande – eller kyla, likgiltighet och inget bemötande alls – närmast betraktar dem som halvavfällingar, människor som enligt oss i etablissemanget borde komma till kyrkan  för att vara ”riktiga” kristna!

Här har vi alltså en gräns, som dragits på grund av yttre grupptillhörighet, inte på grund av tro på Jesus! Känns det igen?

Ändå är det ofta just dessa ”outsiders” skördearbetare, de är i kontakt med dem som står utanför församlingarna, och jag har ibland stött på sådana, som gjort ett enormt arbete på Guds åker, utan vare sig stöd, ekonomisk ersättning eller erkännande från de etablerade församlingarna.

Det har till och mer förekommit fall där de har blivit motarbetade av de etablerade andliga ledarna!

”Hör de inte till oss, går de inte med oss, passar de inte in i den gängse mallen, då ska vi hindra dem!” För då är de på fel sida av gränsen, som vi dragit upp…

Vi har svårt för de udda arbetarna, för vi har gjort oss en schablonuppfattning, en standardmodell, för hur vi tycker att det borde vara och gå till för att riktigt vara rumsrent – precis som Jesu första lärjungar också hade gjort.

Men Jesus säger till oss, likaväl som till dem : ”Hindra dem inte, för den som inte är mot mig, han är för mig!”

Där har vi den riktiga gränsen, den som Herren själv drar.

Den viktiga frågan, den enda viktiga, det är alltså om människor blir förda till tro på Herren Jesus, om det är hans namn som som predikas, om det är budskapet om Honom, som förs vidare! Där så sker, där pågår skördearbete, och det ska aldrig hindras!

Temat var ”ett steg närmare varandra” och det kom mest att handla om sånt som lägger krokben för oss, och hindrar vår gemenskap. När jag hade lagt ut texten i tre timmar om hur gamle Adam ställer till det för oss började nog en och annan av deltagarna att se ut som om det började räcka – det är ju också rätt jobbiga saker att ta in.

Jobbiga, men nödvändiga för oss att känna till, för  om vi ska kunna behålla fältet, som det talas om i Efesierbrevet 6, då vill det till att vi både är medvetna om vilket fält det är som ska behållas, och vad det är som försöker ta det ifrån oss!

I det avslutande avsnittet, predikan jag höll i Borgå Missionskyrka på söndagen, kom jag att predika över Ordspr 29:25 ”Människofruktan har med sig snaror, men den som förtröstar på Herren blir beskyddad”.

Vi hade talat om att ta ett steg närmare varandra under fredag och lördag.

En av de vanligare orsakerna att vi håller distans till varandra är att vi helt enkelt är litet rädda för varandra.

Det står om en av Juda kungar, att hans frimodighet växte på Herrens vägar, 2 Krön 17:6, och sen var han inte längre bunden av människofruktan – vilket t ex Saul hade varit.

Vi kan alltså behöva växa i frimodighet, men inte i vilken frimodighet som helst!

Det finns nämligen både en köttets och en Andens variant också av frimodighet!

En människas frimodighet kan växa på Herrens vägar, men den kan också växa på hennes egna vägar.

I det förra fallet grundar sig den växande frimodigheten på den trygghet som kommer från att man börjar förtrösta mer och mer på Gud.

I det senare fallet grundar den sig på något jag skulle vilja kalla ”de tre själven”, som höjs så till skyarna i världen runt om oss att också vi kristna har nappat på kroken.

De är självförtroende, självsäkerhet, och självförverkligande.

Man kommer här osökt att tänka på den engelske förkunnare, som vid ett tillfälle bad att få presentera sina tre bästa vänner: Me, Myself, and I…

De tre själven är alla tre den sorts frukter, som plockas från kunskapens träd.

De är en del av den prestationsbaserade identitet som egentligen är den enda identitet som står människan till buds när hon är skild från Gud.

Den kristna motsvarigheten är att förtrösta på Herren, vara trygg i Gud, och att låta Honom verka vilja och gärning i en, för då förverkligas Guds vilja, och jag får bli den jag är tänkt att vara.

De tre själven bygger på vad jag kan, vet, kan göra och prestera på olika områden, vad position jag lyckas skaffa mig, och så vidare.

Det betyder att den frimodighet man får via dem vilar på den osäkra grund som jag själv utgör, och följaktligen har den aldrig riktigt råd att relatera avspänt och jämbördigt till andra.

Guds alternativ, den frimodighet som är ens beskydd mot människofruktan när man förtröstar på Honom, den kan jag leva i utan att bygga ett dugg på hur bra jag är och hur mycket jag kan!

De tre själven är alltså  inte precis befrämjande för en god och jämbördig gemenskap. Om man ser sin omgivning som medtävlare och potentiella fiender, hela tiden mer eller mindre omedvetet mäter sig och jämför sig med de andra, då håller man också en viss distans!

Det får vi minnas, när det tutas ut åt oss hur viktigt det är med bra självförtroende, effektivt självförverkligande, och en sprickfri självsäkerhet.

Guds väg för oss närmare både Gud och varandra.

Den frimodighet han ger, den ger oss nämligen en sund självaktning, som baserar sig på att vi är älskade av Gud själv, och detta gör att vi kan ha den aktning för varandra, som gör respekt, förståelse och förlåtelse till något naturligt.

Den hjälper mig också att ta ett steg närmare mig själv – vilket är vad nästa weekend på Soltorp sen ska handla om. ”Ett steg närmare mig själv”.

Det jag avser är ett återkommande problem med andliga förnyelser, nämligen att vissa problem också tenderar att förnyas.

Vi har, tyvärr, vissa svårigheter med att lära oss av historien.

På min förra arbetsplats hade man en personaltidning.

Ett år gick en dam runt strax före jul och intervjuade ett tiotal anställda om deras julklappsinköp, närmare bestämt varför de köpte julklappar.

En del svarade att de alltid hade gjort det, andra att de brukade passa på att göra någon större anskaffning till familjen just i samband med julfirandet, någon att klapparna måste köpas, eftersom hustru och barn väntade sig att få något – men inte en enda svarade att de gav julklappar därför att de tyckte om sin familj!

Tydligen föreföll de andra motiven dem på något sätt mer berömvärda och viktigare att hålla fram! Bara kärlek räckte inte…

Då och då har jag hört kristna som fått uppleva någon form av förnyelse säga att de har för avsikt att stanna i sitt gamla sammanhang ”så länge det går”, eftersom de ”tror sig ha en uppgift där”, underförstått då att på något sätt leda de andra in i samma erfarenhet de själva gjort.

Det låter ju lovvärt, men tyvärr brukar det inte dröja så länge innan man ger upp, konstaterar att uppgiften är omöjlig och alltmer börjar hålla sig till likasinnade förnyelsemänniskor. Varför blir det så?

När en kristen bryter upp från en kristen gruppering och går vidare till en annan, kan det vara så att han har blivit avvisad och utmobbad från det sammanhang han betraktat som sitt andliga hem.

Det kan också vara så att någon upplever en genuin kallelse att gå in och tjäna i ett nytt sammanhang!

Det kan till och med vara så illa, att den församling eller samfund du tillhör går så långt i avfall och förnekelse, att du inte längre för ditt samvetes skull kan vara kvar där.

I sådana fall ser jag inget fel i att någon går vidare till ny gemenskap och nya uppgifter!

Men det kan också vara så att ens motiv för att stanna inte var rätt, då när man ännu stannade kvar.

Då blir i allmänhet inte heller ens motiv för att gå sin väg rätt!

Och då är risken stor att förgyllningen börjar flaga rätt fort också av det nya sammanhanget, och man börjar se sig om efter nästa landningsplats.

Det enda i längden hållbara motiv som finns för att söka och bevara gemenskapen med sina medkristna är kärlek. ”Jag är kvar här därför att jag tycker om de här människorna!”

Det knepiga är att det gör vi ju i många fall.

Det är bara det, att vi är så inpiskat prestationsinriktade att det liksom inte räcker med att bara säga att man tycker om de andra, utan det måste vara några sådana här ”jag-har-en-uppgift-här”-tillägg också, innan vi tycker att det duger.

Och då är det förkylt, för då kommer vi att ställa upp villkor för att älska våra bröder!

Om du har med dig tanken ”De borde verkligen lyssna till mig, de borde förstå att jag har något de saknar, att jag har något att bidra med” – in i gemenskapen, och ingen rullar ut röda mattan för dig och din andliga insikt, då blir nästa steg besvikelse och att du drar sig undan.

När du märker att du inte fick vara den utdelare av julklappar du hade tänkt dig, då får du se upp så att du inte plötsligt finner dig stående på lämpligt avstånd från ditt gamla sammanhang för att kunna klippa till det med kritik, hårda omdömen, och en attityd som säger tydligare än ord ”Jag är andligare än ni”!

Jag vill nu inte förneka det faktum att det faktiskt finns mycket att kritisera i alla kristna samfund.

Inte heller vill jag uppmuntra till att sopa saker under mattan och blunda för det som går fel.

Vad jag vill visa på är att ”holier-than-you”-attityden inte har burit en enda god frukt i kyrkohistorien!

Den bär bara fariseismens frukt, för frukten blir som trädet.

När Gud möter och välsignar människor som längtar efter mer av Honom, när vi får en andlig förnyelse, då är tanken att de förnyade ska stöda och uppmuntra varandra, och sedan också inom sina hemförsamlingar, om så möjligt är, fortsätta att verka och växa upp till det Herren tänkt för dem.

Många av oss har dock kanske många år av bön och kamp för att Guds verk ska få gå fram just i mitt sammanhang bakom sig.

Vi har fått uppleva motvind och besvikelser.

När vi då kommer in i ett förnyelseskeende, och får kontakt med andra, från andra församlingar och samfund, som ser och upplever detsamma som vi, då finns också en fara att det ”vi-och-de-tänkande”, som redan finns under ytan, får allt mer vind i seglen.

Till sådant kom inte förnyelsens Ande för att kalla oss!

Det gäller att minnas att det inte finns något ”vi och de” i Kristi församling, den som består av alla dem, som personligt tror på Jesus för sin frälsning. Där finns bara vi, Guds barn, de som är frälsta, inte genom Mose lag, bekännelseskrifternas lag eller förnyelselagen, utan rätt och slätt av nåd!

Ingen äkta andlig förnyelse har någonsin fått pånyttfödda gudsbarn att förkasta andra, som också är födda av Gud!

När det går på det sättet är nog andra krafter i rörelse.

Den som stannar kvar i en gemenskap av kristna syskon, som inte riktigt är med på alla noter i förnyelsepartituret, den som stannar, inte med en ambition att på något sätt vara en förnyelseapostel, utan av kärlek till dessa andra som liksom jag är födda av Gud, han eller hon ska inte behöva undra över ”hur länge jag ska orka”. Inte så länge Gud är kärlek!

Den, som har gått vidare till någon annan del av Kristi kropp, ska inte behöva undra över hur han ska förhålla sig till bröderna och systrarna, som blev kvar på förra stället. Inte så länge Gud är kärlek!

Inte ens om någon skulle bli ”utesluten ur synagogan”, inte ens om din Kristuserfarenhet leder in i en situation, där du förklaras persona non grata i ditt gamla sammanhang, inte ens då kan bitterheten besegra den som gjort kärleken till sitt motiv.

Paulus säger om dem, som slängde ut honom ur synagogan : ”Jag är fylld av sorg, och mitt hjärta plågas ständigt, ja jag skulle önska att jag själv fördömdes och skildes från Kristus om det kunde hjälpa dem…”

Problemet med andlig förnyelse är, som sagt, att det alltid tenderar att finnas problem som också förnyas. Men aldrig att det skulle vara själva förnyelsen som är problemet!

Det är det motstånd mot sann förnyelse som finns i både förnyelseförespråkarna, i dem som är tveksamma, och i de uttalade motståndarna, det motstånd som Skriften kallar den köttsliga naturen, som är problemet, och den problematiken får vi var och en först och främst reda ut med oss själva innan vi börjar med varandra.

Det motståndet finns, för sann förnyelse är alltid en förnyelse under korset, och köttet skulle gärna vilja snickra till förnyelsen så att det skulle gå att njuta av den utan korsbärande…

Vi befinner oss nu i en situation i den finländska kristenheten där vi måste börja inse både att vi hör ihop, och att vi behöver varandra.

Gränserna blir klarare, det blir allt tydligare vad som är ljus och vad som är mörker.

Sanningen förnyas och blir tydligare när lögnen flyttar fram sina positioner, och detta är en andlig förnyelse vi verkligen behöver!

Detta har lett till att de inom den lutherska kyrkan, som vill följa Jesus blir alltmer trängda, men kontakterna över samfundsgränserna är från det hållet tills vidare på de flesta håll mycket sparsamma, trots att det i detta läge borde vara naturligt för dem, som vill följa Herren, att söka sig samman!

Frikyrkorna fortsätter likaså, trots en del lovvärda ansatser till samarbete, i princip att köra var och en sitt race.

Tror vi att detta är den väg som ska göra oss beredda och mogna att ta emot en väckelse?

Nu behövs den ödmjukhet och syskonkärlek som eliminerar problemen ur förnyelsen, så att det goda Herren har gett till olika delar av sin församling får förena i stället för att skilja åt!

Somliga av oss frestas stoltsera med andliga nådegåvor, andra med välformulerade dogmer.

En del av oss håller fram det ena som det viktiga, det som vi mest av allt behöver förnyas i, andra betonar det andra.

Båda sidor kan väl sägas ha rätt, Kristi församling i Finland behöver förnyas i både Ordets sanningar och i Andens övernaturliga verk.

Ändå måste vi minnas att vi ingenting är, inte fast vi skulle ha både det ena och det andra, om vi inte har kärlek!

Om vi ska hitta någon gemensam väg framåt, i och till verklig andlig förnyelse, har vi allesammans skäl att pröva oss inför det Herrens ord som utesluter all andlig självbelåtenhet: ”Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka ger han nåd!”

Den här befallningen, som Jesus ger oss i Joh 15, gäller något av det mest grundläggande av allt.

Hur vi åtlyder, eller inte åtlyder den, är  kanske det som mest av allt avslöjar oss, sätter strålkastaren på hur det verkligen står till med oss.

Den här befallningen kräver ju, att vi ska älska också de Herrens lärjungar, som inte tycker som vi!

Att vi ska älska också dem, som har läror eller beteenden, som vi finner obibliska och oacceptabla!

Jesus befaller oss att älska också dem, som vi upplever vara omogna, jobbiga, störande!

Jesus befaller oss inte att älska det som är fel, inte att älska synd, inte att älska falsk lära, men han befaller oss att älska varandra, det kommer vi inte ifrån!

En av de mest laddade och klargörande inlägg i den här frågan, som jag någonsin sett eller hört, kom under den allkristna karismatiska konferens som hölls i Stockholm 1981, och som gick under namnet Katarinakonferensen.

Lillemor Hallins uppgörelse med Guds folks inbördes splittring, och den bön hon där bad, var något så rent profetiskt att det borde få oss alla at pröva oss själva och göra bättring!

Så här säger han: ”Att inom tron skapa och följa många sekter är detsamma som att dela Gud i många gudar, och ge honom många namn.

En sekt är inget annat än en utbrytning från den sanna, osynliga, universella kyrkan, något som bara är en gärning av en jordisk människa, och förbjudes av Gud!

Jag erkänner inte den lära och det folk, som kallar sig lutherska, och trots detta måste jag uthärda att Guds Ord smädas på ett sådant sätt med mitt namn. Jag ber att mitt namn inte må nämnas, och att människorna ska kalla sig kristna, inte lutheraner!

Varför skulle jag, en rutten säck full med mask, orsaka att Kristi barn bär mitt usla namn? Ingen får säga ”Jag är lutheran”, eller ”Jag är papist”, ty varken Luther eller påven har dött för oss, och ingendera av dem är vår lärare, utan Kristus allena är vår lärare!

Av den orsaken bör vi kalla oss kristna!”

Så långt broder Martin, Varför ska det vara så svårt att lyssna på det han säger just när han säger det här?

Varifrån kommer det här behovet av att profilera sig gentemot andra kristna, inte bara hos dem som kallar sig lutheraner, utan hos alla, som bekänner sin samfundstillhörighet istället för att bekänna sin Kristustillhörighet? Sitter det i anden eller i köttet?

Själv finner jag svaret vara tämligen givet….

En enda gång hade församlingen i fråga vägrat att uppge någon orsak, vid något enstaka tillfälle hade orsaken angetts vara, att den sökande inte höll måttet ifråga om det som förr kallades ”kristligt nit och god vandel”, men i det överväldigande antalet av fall var orsaken rätt och slätt den, att den sökande inte var döpt enligt de kriterier, som församlingen ställt upp.

Detta är något som har börjat väcka allt större frågetecken inom mig.

Visst vet jag att t ex pingstväckelsen av tradition har krävt troendedop som förutsättning för medlemskap, men bara för att man alltid har gjort på ett visst sätt, är det ju inte därmed sagt att detta är det enda sanna och rätta!

Låt mig förklara hur jag tänker!

Jag börjar med att ta mig själv som exempel.

Under åren 1990 – 2006 var jag predikant inom en inomkyrklig väckelserörelse, och barndöpt.

Under hela denna tid fick jag regelbundna inbjudningar till många olika friförsamlingar, också många pingstförsamlingar, jag predikade, undervisade, samtalade med människor och bad med dem i dessa församlingar.

Jag hade alltså förtroende att handha både offentlig undervisning och enskild själavård i dessa församlingar, men om jag hade sökt medlemskap hade det blivit tummen ned!

Här förelåg en uppenbar inkonsekvens, och inkonsekvenser stör mig. Gud är inte oordningens Gud, utan fridens!

Jag har också under hela min tid som kristen hållit fast vid tanken att Jesus bara har en församling, att Kristus bara har en kropp.

Detta är nämligen vad Bibeln lär i frågan!

Vem hör då till denna Kristi församling?

Vi låter Jesus själv besvara den frågan: ”För att var och en som tror på mig ska ha evigt liv”.

Den helige Ande sekunderar genom Paulus: ”Om du tror i ditt hjärta att Gud har uppväckt Jesus från de döda, och med din mun bekänner att Jesus är Herre, då blir du frälst!”

Inför Herren räcker det alltså med hjärtats tro och munnens bekännelse, för att en människa ska bli upptagen till att vara ett Guds barn, och därmed en medlem i Kristi församling.

Har vi då en praxis som ställer ytterligare formella krav på en människa för att hon ska duga som medlem i en jordisk församling, då har vi hamnat i den situationen, att en människa som duger åt Herren, duger som medlem i Kristi församling, inte duger som medlem i pingst- eller baptistförsamlingen! Och detta får väl ändå sägas vara ytterligt märkligt!

Här kanske nu någon vän av ordning vill inflika, att Jesus ju i Mark 16 säger att den som tror och blir döpt ska bli frälst.

Ja, det säger han, men det är bara halva versen.

I andra halvan säger han att den som inte tror ska bli fördömd – och i den halvan sägs inget om dopet!

Det är tron på Jesus som frälser, räddar från fördömelsen!

En kristen ska vara döpt, om det bara är möjligt, om den saken är det ingen diskussion, men dopet är inte en förutsättning för att undgå fördömelsen!

Ännu har jag för övrigt inte stött på något fall där det skulle ha handlat om att någon medlemskaps-sökande skulle ha vägrat att bli döpt.

Det saken gäller är att många goda kristna, som har blivit döpta som barn, ser sig som redan döpta, och inte ser någon mening med att göra om det!

Ifråga om den saken kan vi läsa Bibeln tillsammans och samtala och söka mer klarhet, och som av mina övriga skriverier här på hemsidan framgår har jag min åsikt klar i den frågan, men det jag här ifrågasätter är den praxis, där olika dopsyn görs till en stötesten i medlemsfrågan!

I många fall går det ju så, att de sökande låter döpa sig i alla fall, detta för att de vill bli fullvärdiga medlemmar i den församling de har kommit att betrakta som sitt andliga hem.

Men, handen på hjärtat, är det så vi vill ha det?

Att människor på detta sätt i praktiken kommer att betrakta troendedopet som en medlemsintagningsceremoni?

Då befinner vi oss i frikyrkan i precis samma situation som vi har häcklat kyrkan för, då har också vi börjat skaffa oss medlemmar genom att döpa folk!

Hur har vi då hamnat i denna soppa?

Jag tror att det handlar om den urgamla motsättningen mellan lagen och evangeliet.

Jesus ber för alla dem, som genom apostlarnas ord ska komma att komma till tro på Honom, ber att de alla ska vara ett.

Evangeliet är alltså tänkt att förena alla som tror på Jesus, förena dem just genom detta, att de tror på samme Frälsare!

Vad är det då som skiljer människor, som tror på Jesus, från varandra?

Svar: lagen åstadkommer detta.

Vi har alltså den situationen, att både lag och evangelium har en åtskiljande verkan, men på olika sätt.

Evangeliet skiljer dem, som tror på Jesus, från dem som inte tror, det skiljer Guds Rike från världen.

Lagen igen åstadkommer splittring mellan dem som tror, söndring inom Kristi kropp!

Lagen börjar sitt splittringsverk i samma ögonblick, som vi inom Kristi församling börjar ställa krav på varandra, tala om för varandra vad den andre måste leva upp till eller göra, utöver att ha hjärtats tro och munnens bekännelse till Bibelns Kristus, innan vi är beredda att godkänna varandra.

Detta är vad Galaterbrevet handlar om, det brev i Nya Testamentet som totalt förkastar varje form av ”omskärelse”, varje handling som somliga kristna kan komma på idén att kräva av andra, innan de  riktigt på riktigt godkänner dem.

Någon gång behöver vi inse och underordna oss det faktum, att kristen enhet aldrig kan byggas på ”rätt lära”.

Om Jesus hade sagt, att han ber att alla de som kommer till tro på apostlarnas ord ska vara ett, då hade lärans väg varit framkomlig.

Men nu sade han inte så. Han sade ”alla de, som genom deras ord kommer till tro på mig”.

Enheten i Kristi församling bygger alltså på Jesus själv, Jesus allena.

Föreställningen om den slags enhet, som bygger på att alla omfattar exakt samma doktriner in i minsta detalj, har fört oss fram genom kyrkohistoriens alla krig, strider, kättarförföljelser,  och splittringar fram till dagslägets lapptäcke av olika samfund och grupperingar.

Spåren förskräcker.

Jag vill alltså mena, att om en människa tror på den Jesus, som Bibeln berättar om, den tro som är så mästerligt sammanfattad i den apostoliska trosbekännelsen, och bekänner den tron inför andra genom att öppet vilja vara med i en kristen församlingsgemenskap, då finns det ingen anledning att neka henne medlemskap i den gemenskapen!

Tvärtom, om man utestänger sådana människor, då är man därmed med och bidrar till den splittring i Kristi enda församling, som Jesus bad att inte skulle finnas!

Vid olika tillfällen har vänner av den nuvarande ordningen menat att vi, om vi på detta sätt sänker tröskeln till våra församlingar, börjar ägna oss åt rent proselytmakeri, och överger det vi har haft, bara för att söka få mer medlemmar.

Man menar då att det är bättre att de människor, som vill vara med i gemenskapen får vara det, men att nuvarande kriterier för fullt församlingsmedlemskap får stå kvar.

Då bortser man ifrån vad en proselyt egentligen är.

Ordet kommer från judendomen på Jesu tid.

Man hade då infört en ordning, där hedningar, som fruktade Israels Gud, men inte var beredda att låta omskära sig och bli fullvärdiga judar, ”helproselyter”, visserligen gärna togs emot av judarna, men inte fick tillträde till templets inre förgård, utan fick stanna ute på hedningarnas förgård. Dessa kallades ”halvproselyter”.

Vi sysslar alltså i allra högsta grad med proselytmakeri, om vi, likt judarna, gärna tar emot dem, som visserligen tror på Jesus, men har en annan förståelse av dopet, i vår gemenskap, men samtidigt signalerar att de ändå inte riktigt duger, inte är fullvärdiga!

Den som duger åt Jesus ska också duga åt de andra, som tror på Jesus.

Den som Gud har upptagit ska inte förkastas av andra Guds tjänare.

Om vi predikar och lever evangelium, då förenar detta alla dem som tror på Jesus.

Om de troende skiljs åt och graderas, då har lagen smugit sig in, och då är vi inte längre evangeliets tjänare fullt ut.

Så tror åtminstone jag.

Vad tror ni?

Som ett postscriptum ska väl också konstateras, at den typ av församlingar och samfund, som vi har idag, med matriklar och föreningsstadgar och samfundsditon, i verkligheten är något, som inte är grundat i Guds Ord.

Det är en ordning, som har vuxit fram vartefter, för att underlätta administration och allmän ordning i fårahusen, för att kunna veta vem som ska få vara med i församlingsmötena, och vilka som ska få rösta i kyrkliga val – och vara valbara i dylika – men det här handlar alltså om en tämligen världslig ordning, som på intet sätt definierar vem, som är med-lem i Kristi kropp!

Jag satt och tänkte på det här både på väg till bibelskolan i Alahärmä, och på hemvägen därifrån.

Jag ägnade nämligen kvällen där åt att förklara varför vi behöver en trosbekännelse, och hur den ska användas!

Inom pingstväckelsen har man av hävd undvikit att ha någon trosbekännelse,

”Bibeln är vår trosbekännelse”, har det hetat.

Och visst, tanken är god, det är bara det att i praktiken fungerar den inte!

För att vi ska kunna säga ”Jag vet på vem jag tror”, och dessutom vara överens om vem vi tror på, behöver vi en trosregel som är så kort och klar, att den enkelt kan läras utantill och bli något man ständigt bär med sig!

Den behöver på ett bibliskt sätt definiera vem Gud är, vad Han har gjort och gör, och den behöver definiera frälsningsverket och församlingen.

Annars kommer vi att få svårt att skilja på vad som är mer och mindre centralt, och gå vilse i en massa ovidkommande detaljer, som får oss att fokusera andra saker än Jesus och frälsningen!

När vi gick igenom den apostoliska trosbekännelsen i går kväll slogs jag ännu en gång av häpnad över vilket vittnesbörd om Guds storhet, nåd och barmhärtighet den är!

Varje rad är är laddad med budskapet om Gud, Fader, Son och Ande, varje ord en påminnelse om hur Gud älskar den här världen som Han har skapat. Den är ett sånt fantastiskt redskap till att hålla samman våra tankar och föreställningar om Gud, hålla dem bibliska och sunda!

Att lämna ett sådant hjälpmedel oanvänt är verkligen att lägga krokben för sig själv!

Nå, varför gick det då så inom pingstväckelsen?

Uppenbarligen skedde det därför att trosbekännelsen var något, som användes i de gamla kyrkorna, och varje väckelse och förnyelse har, åtminstone i början, haft en benägenhet att kasta loss från allt, som ens litet påminner om traditioner.

Det här är inget annat än andligt högmod.

Vi ska pröva allt och behålla det goda, inte per automatik förkasta allt som är äldre än tio år, och inte har uppkommit just i vårt eget lilla sammanhang!

Det som Gud gör idag, det gör Han som en del av hela sin plan och sitt verk genom hela historien, det bygger på vad som tidigare har hänt!

I Guds förråd finns både gammalt och nytt, och en god husbonde bär fram båda sorterna ur sitt förråd!

Historielöshet innebär rotlöshet och leder till förvirring.

”Bibeln som trosbekännelse” är alltför ohanterligt för de allra flesta. Boken är helt enkelt för tjock!

Redan Paulus lägger för övrigt fram en slags prototrosbekännelse i 1 Kor 15, det han betecknar som kärnan i kristen tro!

Trosbekännelsen är ett hjälpmedel att se på Jesus, ett försvar mot villfarelse och vindkast i läran, den ger grund att stå emot frestelse, eftersom den lär oss att lita på att Gud är god. Och den är tillgänglig för alla, oavsett studieintresse, textminne och sådana saker!

Och dessutom är den gemensam för alla kristna, halleluja!

Sist och slutligen tror vi alla på samme Jesus, och när vi kan bekänna den tron med en gemensam formulering, då för detta oss närmare varandra!

Det kan vara bra att minnas, för annars kan vi komma på idén att börja försöka göra oss själva och varandra till människofiskare, och det duger vi inte till!

I förra inlägget om kallelse föreslog jag, att begreppet kallelse kanske innefattar mer än vad vi i allmänhet tänker oss – vi kommer ju närmast tvångsmässigt bara att tänka på sådant vi ska göra, när det blir fråga om kallelse!

Men Jesus kallar oss först av allt till sådant, som förändrar oss, och det gör Han både innan och jämsides med att Han kallar oss in i de gärningar han har berett för oss.

Han kallar oss till vila, det var den första kallelsen.

Han kallar oss också till gemenskap! ”Gud är trofast, som har kallat oss till gemenskap med sin Son Jesus Kristus, vår Herre” , står det i 1 Kor 1!

Församlingen, Kristi kropp, är tänkt att vara den innerligaste gemenskap som finns på denna jord.

I samma mån som de kristna har gemenskap med varandra, kommer den gemenskapen också att vara ett människofiskeredskap utan like! Kärlek som tar sig uttryck i förståelse, förlåtelse, fördragsamhet och förnöjsamhet är tilldragande!

Men, den som ska inbjuda till gemenskap, måste först själv ha fått uppleva gemenskap. Den som ska älska behöver först få bli älskad! Alltså har vår himmelske Fader själv gett oss kallelsen till gemenskap, gemenskap med Herren Jesus själv!

I Johannesevangeliets sjuttonde kapitel talar Jesus om det här med sådana ord, att min tanke bara svindlar inför det.

”Jag ber att de alla ska vara ett, och att så som du, Fader, är i mig och jag i dig, också de ska vara i oss, för att världen ska tro att du har sänt mig”.

Guds väsen är gemenskap. Gud är tre, och Han är En, för de tre är till i en sådan total harmoni, enhet, kärlek, gemenskap, att de är ett.

När det sägs att Gud är En, är detta inte en matematisk storhet, det är ett uttryck för enheten i Gud. Gud är en evig gemenskap!

När vi kallas till gemenskap med Jesus, då kallas vi in i den gemenskapen!

När Jesus ber att Hans lärjungar ska vara ett, menar Han ju inte att Han bara vill ha en lärjunge, Han vill naturligtvis ha många, men så enade, att de är ett, liksom Han och Fadern är ett!

När Jesus  ber att vi ska vara i Honom, då kallas vi in i Guds egen gemenskap!

Gemenskapen mellan Fadern, Sonen och Anden öppnas för den som är i Kristus…

Och den är lika evig, lika förblivande som Gud själv!

Förbli i Mig, så förblir också jag i er…

Han är liksom så okomplicerad…

Vid ett tillfälle, efter att han omvänt sig till kristendomen, yttrar han följande: ”Alla är vi syndare, till och med jag!”

Nå, den bekännelsen kommer vi väl alla med någon gång.

Men sedan fortsätter han också med att förklara exakt varför han vet sig vara en syndare! Och det är viktigt att konkretisera, annars kan ens syndabekännelse snart börja reduceras till något som kommer mer från läpparna än från hjärtat!

Alla är vi syndare, och ibland är vi till och med beredda att vidgå det.

Ibland skramlar det rentav till i samvetet, så att man också konkret vet vad det är man har ställt till med, som s.a.s berättigar en till titeln!

Men, sedan kan det också gå så, att man bekänner en synd utan att ens inse vad det är man gör!

För typ fyrtio sedan hörde jag en predikan  , som gjorde stort och bestående intryck på mig.

”Varje gång vi bekänner samfundstillhörighet bekänner vi egentligen en synd!”, sade predikanten.

Hans tanke var följande: Kristi kropp är en, Jesus har bara en församling.

Den kristne bör alltså i första hand bekänna sig som kristen, som en som tror på Jesus, sedan först i andra hand berätta om var han har sitt andliga hem. Det är i och för sig helt önskvärt och nödvändigt att ha en hemförsamling, att ha en kristen gemenskap, men det är inte den som ska vara vår identitet!

Att bekänna samfundstillhörighet kan, om denna får försteget framom tillhörigheten till Herren Jesus och Hans folk, bli detsamma som att bekänna en synd, nämligen partisynden.

Jesus bad att alla, som genom apostlarnas ord kommer till tro på Honom, ska vara ett.

Sedan gjorde han det som måste göras för att enheten skulle kunna födas – dog för våra synder, och uppstod för att församla och förena oss!

Därför tror jag faktiskt att kristen enhet inte är något vi ska försöka åstadkomma.

Det handlar mer om att se och underordna sig det Jesus redan har gjort med oss!

Varje gång vi bekänner partisynd genom att sätta ett jordiskt samfund framom de heligas samfund, vägrar vi i praktiken det underordnandet.

Ibland är vi till och med stolta över våra partier! Då har vi vår ära i det, som i verkligheten är vår skam…

”Partier måste ju finnas bland er, för att det ska bli uppenbart vilka som består provet” sägs det i Skriften.

Vem kan då förmodas bestå det provet? Bäst chans har väl den, som inte sätter partitillhörighet jämsides med eller framom Kristustillhörighet…

Vi skulle behöva något av Röde Orms enkla och okomplicerade livshållning – utan att nu kopiera de yttre uttrycken i alla detaljer, förstås!

Den hela, enkla lojaliteten och tillhörigheten är just enkel. Den är okomplicerad.

Det är när man börjar dela sin lojalitet, som det krånglar till sig!

I King James, står det så här i 2 Kor 11:3 :

”But I fear, lest somehow, as the serpent deceived Eve by his craftiness, so your minds may be corrupted from the simplicity that is in Christ.”

”The simplicity that is in Christ.”

Den enkelhet som är i Kristus. En Herre, ett folk. En herde, en hjord. Ett huvud, en kropp.

Den enkelheten vill den onde alltid förleda oss bort ifrån…