När jag får för mig att göra något, satsa på något, då är det den saken som gäller, och annat får komma i andra hand tills projektet är klart. Det kan då handla om allt mellan att skriva en bok och att hugga ett lass sågstockar, huvudsaken är att det handlar om något avgränsat, något man kan se slutet på när man börjar.

Sen, när ett projekt är klart, kan det komma en downperiod, då jag egentligen bara sköter det löpande, och inte kommer mig för att intressera mig speciellt för något alls. En sån period har jag haft nu, och det märks, bland annat, i att jag inte har publicerat något här på sidan på veckotal. Det har helt enkelt inte smakat att skriva!

Inte heller har det riktigt smakat att studera kristen litteratur. Jag har visserligen fortsatt med min andra genomläsning av den finska motsvarigheten till Svenska Folkbibeln, ”Raamattu kansalle”, som jag påbörjade på sensommaren med tanken att speciellt se vad som sägs om Guds egenskaper och handlingssätt, samt om gudsfruktan, men det har också gått trögt, jag har inte kommit längre än till första Samuelsboken än.

I fredags blev jag så kontaktad av en broder, som ville att jag skulle skriva en artikel för en kristen tidning, och när jag tog itu med det, då märkte jag att det faktiskt smakade att skriva igen! Associationskedjorna höll, bibelställena jag behövde dök upp i minnet, och det var rent roligt att se hur texten växte fram på skärmen!

Igår, när jag sökte i bokhyllorna efter något att läsa, föll blicken på en bok, som jag köpte för två år sedan, men ännu inte kommit mig för att läsa, Timo Eskolas ”Uuden Testamentin narratiivinen teologia”. Helt plötsligt insåg jag, att nu har jag lust att ta itu med den! Visst, den kommer att vara tungläst, teologiskt fackspråk är vad det är, och finskt teologiskt fackspråk är vad det svenska är, fast i kvadrat, men nu har jag lust att läsa den ändå! Ska bli spännande att ta del av hans helhetssyn på nytestamentlig teologi!

C S Lewis beskriver i en av sina böcker något han  kallar ”lagen om vågrörelsen”.

Eftersom vi människor lever vårt jordeliv i tiden, inte i evigheten, är vi ständigt stadda i förändring, och det är inte en förändring, som går linjärt från sämre till bättre, eller från lägre till högre. I stället tenderar vi att ta två steg fram och ett tillbaka – eller ett steg fram och ett tillbaka, och ibland, när det blir riktigt bakhalt, kan det bli ett steg fram och två tillbaka!

Så länge jordevandringen varar, är det alltså realistiskt att räkna med att perioder av full vitalitet, när man är på G, orkar med allt och är intresserad av det man gör, kommer att omväxla med tider, när man är trött och slutkörd, och behöver ladda om batterierna. Det är inget att jaga upp sig över, eller känna sig skyldig för! Gör man det, då kommer downperioden bara att bli längre, för då tvingar man sig själv vidare, fast signalerna från kropp och själ säger att det vore dags att stanna upp.!

Sen blir man ju äldre också, det är en del av förändringen, och där är det inte så mycket av steg fram och tillbaka, det är mer som ett steg neråt i taget med tanke på den fysiska existensen, och man får vara glad om det inte är alltför nära mellan stegen!

(På samma gång är det ju också ett steg uppåt i taget, mot att alltid få vara hos Herren, och den sidan ska vi inte glömma bort!)

Här är det orimligt att vänta av sig själv att man ska ha samma energi, samma kapacitet som förr, när man var yngre. Försöker man det, då riskerar man bränna den energi man har kvar på ett sådant sätt, att downperioderna blir längre och djupare än de annars hade behövt vara.

Här blir det viktigt både vad jag har för självbild, och vad jag har för gudsbild.

Om min självbild baserar sig på vad jag kan, gör, och orkar, då kommer den att förändras till det sämre, när jag inte längre orkar som förr. Mindervärde och självförakt är inte från Gud, han ger oss inte någon försagdhetens ande!

Om jag tror att Gud är den kosmiske arbetsgivaren, som värderar mig utifrån hur väl jag förmår tjäna Honom, då kommer jag att ha svårt att vila i Gud, när jag inte längre orkar ”ge järnet för Herren” som förr, om det nu sedan beror på att jag befinner mig i en vågdal nånstans mitt i livet, eller om det beror på att jag har passerat livets middagshöjd.

Jag är älskad, inte behövd. Du är älskad, inte behövd. Den insikten ger vila, och den ger tillåtelse att vila.

Därför kommer vi att vara älskade också då, när vi inte längre tycker oss vara till någon nytta här i världen, för det var inte därför att vi gjorde sån nytta, som Kristus dog för oss. Det var för att han älskade oss!

”Men vore det inte bäst om vi såg sanningen i vitögat, och erkände först som sist att här i församlingen är det nog försagdhetens ande som styr oss, inte den helige Ande!” Så sade han, min bekanting.

Efter vad han berättade hade bibelstudiehållaren, kyrkoherde i församlingen i fråga,  blivit så arg att han var eldröd ända uppe på den kala hjässan…

Söndagens tema är alltså ”Väntan på den helige Ande”.

(Jo, jag vet, bara alltför väl, att det står att de väntar på något annat i kyrkohandboken, men somliga saker bara vägrar jag att citera rakt av. Till dem hör benämningen på det nytillskott i familjen andfåglar, som den höga överheten av mindre höga anledningar har valt att försöka införliva i treenigheten.)

”Jag bidar efter Herren” kunde man ibland få höra människor säga förr. Nuförtiden är ”bidar efter” utbytt mot ”väntar på”, och inget fel i det, orden betyder ju samma sak: ”jag väntar på att Gud ska gripa in, att det ska hända något, att han ska göra något!”

Ibland kan man höra en underton i stil med ”Jag har väntat i tretti år nu, och Han har inte hört av sig än”.

Det här med att folk går i en till synes ändlös väntan på att Herren ska behaga tala till dem på det sätt, som de själva har bestämt är det rätta, det är något, som är anpassningsbart också på Anden.

Många grupper och enskilda har bett länge och ihärdigt om att Anden ska falla, att det ska komma en andlig vårtid, en förnyelse. När inget tycks hända blir man besviken, och ger så småningom upp.

Ibland lägger man skulden för det skenbara misslyckandet på Gud, ibland på sig själv, ibland på pastorn, ibland på domkapitlet och kyrkostyrelsen, för någons fel måste det ju vara, när det inte blir som det var tänkt och önskat! Så tycker vi i alla fall, sökandet efter syndabock tycks vi ha medfött.

Nå, till att börja med får vi väl konstatera, att Jesus har sagt att Fadern ger helig Ande åt var och en som ber honom om det.

Var och en som tror på Jesus har blivit född av Anden. Det vet vi också.

En troende, som har bett om den helige Ande, är alltså både född av Anden, och har fått helig Ande.

Detta bevisas av att det finns troende kristna människor i den här världen!

Ingen av oss skulle nämligen hållas kvar i tron på Jesus en enda dag, om det inte vore så, att  Han, som större än den som bor i världen, bor i oss!

Den vi har mot oss är en fallen ärkeängel, en ”vittskuggande kerub”, en av de mäktigaste, starkaste, mest utrustade och intelligenta varelser, som Gud någonsin har skapat.

Plus hela hans härskara av större och mindre andefurstar och demoner, som alla, från chefen själv till den minste av dem, hatar alla kristna mer än något annat.

Om någon tror att han, eller överhuvudtaget någon kristen, skulle kunna stå en enda dag mot en sådan motståndare, om det inte var för att den helige Ande bor i oss, då lever den personen i en falsk tro!

Men nu bor Gud i oss, och ingen ska som bekant rycka oss ur hans hand!  Så vad återstår då för den onde att göra, om han inte kan vinna med våld?

Jo, kan man inte vinna med våld, då får man ta till list! Alltså skickar han  den andefurste på oss, som kallas fruktans ande, eller slaveriets ande, eller försagdhetens ande – han har många namn, fast han inte är något kärt barn.

Denna andemakt får oss att glömma vilka vi är i Kristus, får oss att glömma vad Gud har gjort för oss, får oss att bli besvikna, rädda, uppleva fördömelse, får oss att tro att Gud inget gör i nutid, och att vi själva inte heller duger till så mycket, så hur skulle det då kunna bli till något?

Sen får han oss att börja försöka få det vi redan har, och bli det vi redan är, och hurdant kristenlivet blir, och hur den församling dysfungerar, där denna andemakt fått in en fot, det är inte svårt att föreställa sig.

I Kiplings ”Djungelboken” låter författaren en av Mowglis vilda vänner, den svarta pantern, som vuxit upp i en bur, uttrycka sig så här: ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”

Inser vi vilka vi är, har medvetenheten om vår nya identitet i Kristus landat i oss?

Bejakar vi Honom, som redan bor i oss, och väntar på mer erkännande, mer utrymme från vår sida?

Eller fortsätter vi bara att vänta på Honom, att han någon dag ska komma som en sagans riddare och rädda oss ur alla svårigheter och all strid, alltmedan försagdhetens andes ömkliga lås får fortsätta att hålla oss instängda?

”Vi har inte fått en slaveriets ande, för att vi åter ska känna fruktan, nej, vi har fått barnaskapets Ande, i vilken vi ropar ”Abba”, ”Fader”!

”Gud har inte gett oss någon försagdhetens ande, Han har gett oss kärlekens och kraftens och självbehärskningens Ande!”

Tempus är fullbordad handling i nutid….

Han säger så här om Israels folk:

”Gud förde honom ut ur Egypten. Hans styrka är som vildoxens. Han ska uppsluka hednafolken, hans fiender. Han ska krossa deras ben, med sina pilar genomborra dem.

Han har lagt sig ner, han vilar som ett lejon, som en lejoninna, vem vågar oroa honom?” (4 Mos 24:8-9)

 När jag läste det här kom jag åter en gång att tänka på hur  Gud sjuhundra år senare genom profeten Hosea beskriver samma folk som en ”inkörd kviga, som gärna vill tröska”.

Det finns väl inget oförargligare och mindre skrämmande än en tamkalv!

Det var vad det hade blivit av vildoxen som alla darrade för.

Lejonet, som ingen vågade störa, hade förvandlats till en ofarlig kattunge.

Historien upprepar sig, idag går den kristna kyrkan i Finland snällt och tröskar på världens loge som en annan tamkalv, och den som inte vill gå i det ledbandet betraktas med mindre blida ögon.

Det är som någon, jag tror det var Dorothy Sayers, en gång uttryckte det:  ”Vi har klippt klorna på lejonet av Juda och förvandlat honom till en tam kissekatt, ett passande kramdjur för äldre damer och bleka pastorsadjunkter”.

Man får en känsla av att det är så det ska vara nu, att detta är vad som förväntas av de kristna, att vi ska be om ursäkt för att Jesus säger det han säger och är den han är! Men jag vägrar! Det är inget fel i att vara vild och fri!

Vi är kallade till frihet, inte till att vara kattungar och tamkalvar!

Och det är inget fel i att ha vassa klor när det behövs! (Sanningar som till hälften förnekas, till hälften lindas in så att ingen begriper vad som menas, det är detsamma som klippta klor)

Det är inget fel i att vägra att vara en del av den kvävande snälllhet som just nu håller på att strypa kristenheten i vårt land!

Däremot är det ett stort fel att följa efter hopen i vad ont är!

Har du annars läst Djungelboken? Där berättas vad som hände när den svarta pantern, instängd i sin bur, slutligen insåg vem han egentligen var:  ”Så en dag insåg jag att jag var Bagheera, pantern, och då krossade jag det ömkliga låset med ett slag av min tass och gick min väg!”

Jämför det med det som står i Jesaja 51:7 – 52:2! Dags att vakna och inse vilka vi är, vad den kristna församlingen är, vem vår Herre är!

Nils Bolander såg för övrigt den här pågående kristendomstämjningen redan för sextio år sedan, och formulerade sina tankar om den så här:

”Kristendomen var ett örnevangelium,

sprunget ur den högsta klippspetsens näste

på blanka störtflyktsvingar.

Men vi tuktade dess djärva fjädrar,

rätade fackmässigt ut dess rovdjursnäbb,

och se – det blev en svart fågel,

en pratsam och tam korp.

Kristendomen var ett lejonbudskap,

ständigt på jakt efter varmt och levande byte,

ett ungt lejon av Juda.

Men vi klippte dess skarpa krökta klor,

stillade dess törst efter hjärteblod

och gjorde det till en spinnande huskatt.

Kristendomen var en ökenpredikan,

snål och vass som den pinande africus,

brännande som ökensanden.

Men vi gjorde den till en trädgårdsidyll,

aster, reseda och fromma rosor,

ett stämningstycke i örtagård.

Herre, tag hand om vår fromma ynkedom!

Giv den snabba örnvingar och vassa lejonklor!

Giv den doft av vildhonung och samum

och säg sedan med döpare-röst:

Detta är den seger som övervinner världen.

Detta är kristendom!”

]]> https://ironn.org/?feed=rss2&p=1594 0 https://ironn.org/?p=2430 https://ironn.org/?p=2430#comments Wed, 18 Sep 2013 07:18:50 +0000 Ingmar Rönn http://www.ironn.org/?p=2430 …

Jag var litet förundrad när jag kom ut på gatan igen. Det mesta hade nämligen känts så bekant!

Ja, inte Marialitanian före mässans början, men mycket av det som hände i själva mässan var tämligen hemvant.

Varje lutheran, som är någotsånär van med sin kyrkas gudstjänstliturgi, skulle ha känt igen sig!

Jag frestades tänka att Finlands evluth. tydligen har kopierat sin gudstjänstordning från Rom, och bara ändrat litet i melodier och ordningsföljder för att inte krocka med copyrighten…

Många av traditionerna – de nedärvda sederna, lärorna, ceremonierna – är alltså de samma i både rom.kat och ev.luth.

Det hade jag i och för sig nog varit medveten om redan tidigare, men det blev så verkligt när jag satt där i mässan.

Då får man ju undra hur vi ska ställa oss till traditionerna och traditionsbundenheten?

Märk väl, jag frågar inte bara hur vi ska förhålla oss till traditionen, utan också, och framför allt, hur vi ska förhålla oss till bundenheten!

Traditionen är nämligen inte i sig någon dålig sak, tvärtom!

Den ger rötter, den ger kontinuitet, den ger ett gemensamt arv åt oss kristna som lever idag.

Vi gör ett misstag om vi kastar allt som varit före oss överbord, och sätter ett likhetstecken mellan traditioner och döda ben!

Bundenheten är något helt annat.

Om vi med hänvisning till ”så här har vi alltid gjort” vägrar att se nya vidder av Livets ord, då blir resultatet att vi gör på stället marsch, när Herren kallar oss att följa Honom in på mark vi ännu inte intagit.

Traditionen är nämligen inte fullkomlig. Den talar om för oss, förmedlar till oss det goda fäderna kommit fram till, men den förmedlar också de misstag och feltolkningar de gjort sig skyldiga till!

Guds Ord är sanning. Allt annat ska prövas mot Ordet, också traditioner med tusenåriga anor.

Det finns liv och innehåll i mångt och mycket av det som gått i arv i Kristi kyrka genom seklerna. Det ska vi ta vara på, och tacka Gud för!

När Gud gör nytt ibland oss idag, och visar oss nya saker är det inte hans mening att vi ska förakta det Han gjorde och lärde för femhundra eller tusen år sedan! I själva verket är det ofta så, att det han gör nu har han också gjort förr, kanske i en annan form och med andra uttryck, men ändå.

Bundenheten kommer dels när vi menar att allt också till det yttre ska fortsätta att vara som det alltid har varit, dels, och i sin värsta form, när traditionen inte alls bygger på något Guds Ord eller verk, utan rätt och slätt består av ”fäderneärvda människomeningar”, saker som i stället för att vara till nytta i Guds verk hindrar det! Som i stället för att ge uttryck för Guds vilja och Ord gör Guds Ord om intet.

Traditionen ska vi värdesätta. Det goda den förmedlar ska vi ta vara på. Ingen annan än den onde har någon glädje av den historielöshet, som tyvärr är alltför vanlig bland de troende!

Traditionalist vill jag dock inte varken bli eller vara. Blir vi det, då är inte traditionen längre vår tjänare, utan vår herre, och den är en herre med både bättre och sämre sidor, för varken Kristi kyrka här på jorden eller dess traditioner är ofelbara.

Det märker man minsann på alla de bibelstridiga seder och bruk man hittar i de gamla kyrkosamfundens traditioner!

Verkligheten själv, fullkomligheten, den finns i Kristus.

Den söker vi och finner hos Honom.

Visst kan vi ha mycket hjälp av de vägvisare, som de som gått före oss har satt upp, men Ordet och Anden vill leda oss förbi vägvisarna och fram till Honom som de pekar på!

Nu har jag fått förfrågningar om det vore möjligt att få litet mera detaljerade uppgifter om exakt hur de frågor, som jag där hänvisar till, är formulerade, och nu ska jag göra ett försök att presentera en lista, som kunde vara användbar för i princip vem som helst.

Tanken bakom detta med att ha en aktiv biktfader var alltså den, att man, för att kunna kväva olämpliga tankar och frestelser i sin linda, regelbundet skulle sätta sig ner med en pålitlig medkristen, och gå genom sitt liv med hjälp av ett antal på förhand överenskomna frågor, som den andre då ställer till en.

”Biktfadern” är alltså här inte bara en passiv lyssnare, han är aktiv frågeställare!

Nyttan med hela grejen beror förstås av att man verkligen är ärlig, när man svarar på frågorna, även om man tycker det är jobbigt och pinsamt mellan varven.

Och nyttan, den består i att man inte längre är ensam i sin kamp med frestelser, skam, skuld fördömelse, självförakt, mindervärde, och allt annat elände en människa kan drabbas av under den andliga kamp, som vi alla är inblandade i, om vi sedan vill det eller inte.

Man får vara med om att det som känns så stort och svart krymper betydligt, när det kommer ut i ljuset, man får höra en annan säga till en att man är förlåten – och ens köttsliga högmod får sig hälsosamma törnar!

Frågorna som ställs behöver naturligtvis täcka in alla livets områden, inte bara sådant, som man själv för tillfället upplever sig ha det speciellt jobbigt med, utan hela livet!

Där ska relationen till hustru/man och barn finnas med, om man har familj, alltså.

Frestelsen till dubbellliv, alltså att ha en fin fasad utåt, medan ens beteende i hemmet lämnar mycket i övrigt att önska, är en av de lömskare, och faller man för den blir man en farisé.

Så, älskar du din hustru och tar vård om henne, så som Kristus älskar församlingen?

Eller är du krävande, surar du om du inte får som du vill, misshandlar du henne med knytnävar eller med elaka ord, osv?

Får dina barn något av din tid och din uppmärksamhet, eller blir de avsnästa eller ”bara” ignorerade?

Och, håller du vad du lovar åt dem?

Att hedra sin far och sin mor är fortfarande ett av de tio buden, så visst kan vi också behöva tänka efter hur vi beter oss mot de egna föräldrarna!

Sen ska där finnas frågor om relationerna till Gud, en själv,  och till medmänniskor.

En av de viktigare är ”Lever du i syndernas förlåtelse?”

Den som gör det har också kontakt med både sin Herre och sig själv….god kontakt, för det här med att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv, det bygger på förlåtelsen!

”Har du någon avgud?”

En avgud, det är något som har fått förkörsrätt i ditt liv, något som allt annat får komma i andra hand för.

Det kan vara spriten, det kan vara fotbollen, det kan vara DVD-filmerna, det kan vara karriären, det kan vara församlingsverksamheten.

Det kan vara i princip vad som helst. Har det den förkörsrätt, den förstaplats som tillkommer Gud ensam, då har du en avgud, och såna ska avslöjas, så att man kan göra sig av med dem!

Frågan om vad du gör av vilodagen är också viktig.

Sabbaten blev gjord för människans skull, för att vi behöver vila och avkoppling! Att låta sig dras med i samhällets jobba och konsumera sju dar i veckan-rytm är inget för den kristne!

Vad man tycker om sig själv, hur man ser på sig själv, är också viktigt att ha koll på.

Så någon fråga behöver rikta in sig på det. Vi knyter så ofta vår identitet till det vi presterar, att en lämplig fråga kunde vara något i stil med ”känner du dig dålig och värdelös för att du tycker, att du inte har fått något av värde uträttat?”

På samma gång kan man behöva fundera på och svara på frågan om det hänt något, som fått dig att känna dig påtrampad och föraktad, eller något som fått dig att skämmas och vilja gömma dig?

Sen kommer frågor som rör ens relation till medkristna och till medmänniskor i allmänhet, frågor som t ex ”finns det människor som du är i konflikt med, som du inte har bett för, välsignat och förlåtit” eller, som en fråga speciellt för förkunnare och pastorer, ”finns det andra förkunnare som du jämför dig med och är avundsjuk på”, eller ”har du börjat tycka att du egentligen är bättre än de andra?”

Här är det också viktigt att ställas inför frågan om man hjälper fram andra, eller om man bara försöker komma fram själv…

Så kallade ”dödsönskningar” är det närmaste vi i allmänhet kommer till att bryta mot det femte budet, men det är illa nog om man går och i hemlighet önskar livet ur någon. Sånt behöver bekännas och överges, så en fråga gällande detta behöver absolut finnas med!

Där ska också finns frågor som rör din ekonomi, och huruvida du handskas med pengar på ett hederligt sätt, så att både kejsaren, medmänniskorna och Gud får vad de ska ha.

”Betalar du dina räkningar?”

(Om man helt enkelt inte har pengar, då får man kontakta sin fordringsägare och komma överens om något slags plan. Om man har pengar, men hellre vill använda dem till något roligare än att betala gamla räkningar, då får man tänka om, om man vill sköta sin ekonomi på ett kristligt sätt!)

”Har du smitit undan skatt?”

”Delar du med dig åt dem som har det sämre ställt än du?” Här kommer då förstås frågan om tionde in.

”Är du avundsjuk på andras pengar och prylar?”

”Har du stulit, snattat, lurat någon i affärer, eller på annat sätt lagt beslag på något som inte är ditt?”

Där ska finnas frågor som rör otillåten sex, begärelse till otillåten sex, och alla slag av pornografi, samt användning av alkohol och droger.

Sådana saker är en frestelse för kristna lika väl som för andra, och tro inte att du är osårbar! Alla har en akilleshäl någonstans…

Sedan behöver vi också ställas inför frågan om vi har deltagit i skvaller och ryktesspridning.

Sådant är nämligen andlig miljöförstöring av värsta sort, och ska man följa Herren har man inte råd att hålla på med sådant!

Här finns nu en möjlighet att bekänna sin synd och omvända sig från ett destruktivt beteende!

Med på listan finns också frågan om jag har skämts för min tro inför andra, och undvikit att bekänna Kristus.

Detta är också en sak man behöver få avlösning från för att kunna lämna den bakom sig och ta nya tag!

Som du antagligen redan har märkt, så följer upplägget på de här frågorna ganska långt Guds tio bud. De är nämligen fortfarande den bästa kortversionen av bruksanvisningen för mänskligt liv…

Det jag började fundera på var att det tydligen uppfattades som något ovanligt att en predikant bara var sig själv när han talade. Man kan ju fråga sig varför det har blivit så??

Sen kom jag hem, tittade på min hemsida, och såg den färska bloggrubriken om Kung Ahas och hans tama präst. Och det väckte in sin tur en ny tanke – visst är det bra med associationskedjor?

Det var när jag just hade börjat jobba för Luthersk Inremission, jag hade väl hållit på ett år, så det kan ha varit för typ tjugo år sedan. Jag hade ju inte desto mera kläm på hur en predikant skulle ha sig och bete sig, jag var ju mer van med overall och svetspistol än med slips och blanka skor, och det märktes antagligen bara alltför väl. Så jag fick ju en del goda råd och förmaningar härifrån och därifrån!

”Du borde verkligen klä dig litet mer korrekt”, ”Du borde läsa innantill ur Bibeln, det är mer värdigt än att citera utantill”, ”Du borde vinnlägga dig om att alltid tala högsvenska, och att tala långsamt ocvh tydligt”, ”Du skulle inte ha så mycket betoningar när du talar”, ”Du borde inte röra dig så mycket fram och tillbaka, stå stilla på ett ställe i stället”….till och med fick jag höra att jag borde läsa teologi och bli präst, ”för då skulle människor börja höra på vad du har att säga…

Ja, det var ingen ände på allt som borde ha varit mer passande, och definitivt inte det som var jag, när jag ställde mig upp för att tala! Jag fick till och med en kostym i present vid ett tillfälle, och tydligare antydning är det svårt att tänka sig!

Och jag försökte ställa mig och anpassa mig, och komma ihåg och ta i akt alla de mer eller mindre goda råden! Fast jag märkte ju att jag tappade flytet i det jag gjorde, om jag försökte gå in i ”predikantrollen”.

Sen en dag fann Herren för gott att ingripa i hela domesticeringsprocessen.

När jag var i bön kom följande tanke till mig, kort och gott: ”Aslan är ett vilt lejon, och du ska inte bli Inremissionens tama kalv!”

Jag höll då på att läsa Narniaböckerna för mina barn, och där poängteras minsann att Aslan, böckernas Lejonet av Juda, inte är något tamt lejon! Så den delen av budskapet var klar!

Tamkalven, då?

Jo, när Bileam profeterar om Israel i fjärde Mosebok säger han att Israel är som en vildoxe. Och en vild tjur, det är en bild så god som någon på frihet och styrka! Men sexhundra år senare, när Hosea talar om samma folk, då har det förvandlats till en tamkalv! Och något mer oförargligt än en liten tamkalv är det svårt att föeställa sig…. och det är just tiill sådana som den här världen och dess furste vill göra alla som tjänar Herren!

Jag har levt med det här ordet från Herren sedan dess, påmint mig det och blivit påmind om det.

Vilda och fria och otämjda av den här världens påtryckningar och krav, det är vad ”lejonungarna” är kallade att vara! Med andra ord: sig själva!

Man kan undra om vi kristna så ensidigt har koncentrerat oss på bilden av den milde herden som bär på de små lammen, att vi har tappat bort den här sidan av saken på kuppen…

”Till frihet har Kristus frigjort er! Stå därför fasta, och låt ingen lägga på er slavoket igen!”

Det fanns litet för många exempel på ”ensamvargar” som det hade gått illa för, för att jag skulle våga vara utan den hjälpen.

Att ha det här stödet visade sig vara både bra och nyttigt, men jag insåg efter en tid att det var otillräckligt – det berörde ju bara den lilla del av mitt liv, som syntes offentligt!

Vad det gällde mitt privatliv visste jag med mig att jag, i likhet med många andra, inte hade några problem med att upptäcka flisorna i andras ögon, men de betydligt grövre virkesdimensionerna i mitt eget öga var det svårare med!

Efter att ha funderat och bett över saken ett tag, stötte jag på en idé, som föreföll mig värd att pröva.

Om den fungerade, skulle den kunna hjälpa mig att vandra i ljuset, den skulle lära mig att tala sanning, den skulle ge mig hjälp att undvika fällorna, som själafienden så flitigt sätter ut för oss, och dessutom skulle jag få en återkommande möjlighet att få mig tillsagd syndernas förlåtelse av en annan människa, något som emellanåt kan ha stor själavårdande betydelse!

Så efter moget övervägande kontaktade jag en god och pålitlig broder i Herren, och frågade om han var villig att ställa upp och hjälpa mig enligt ett koncept som såg ut så här:

Han skulle kontakta mig regelbundet och ställa ett antal stående frågor till mig, frågor som jag på förhand inför Herren lovat att svara sanningsenligt på, hur det än sved i stoltheten.

Frågorna vi kom överens om täckte in alla livets områden, inte bara sådant som jag upplevt mig vara speciellt frestad i fråga om, utan hela livet!

Där finns relationer till hustru och barn med, där finns frågor om relation till Gud och till medmänniskor, frågor som t ex ”finns det människor som du är i konflikt med, som du inte har bett för, välsignat och förlåtit” eller ”finns det andra förkunnare som du jämför dig med och är avundsjuk på”, eller ”har du börjat tycka att du egentligen är bättre än de andra?”

Där finns frågor som rör min ekonomi, och huruvida jag handskas med pengar på ett hederligt sätt, så att både kejsaren och Gud får vad de ska ha.

Där finns frågor som rör sex och pornografi, alkohol och droger.

Där finns frågan om jag har deltagit i ryktesspridning, eller om det hänt något som fått mig att känna mig påtrampad och föraktad, eller något som fått mig att skämmas och vilja gömma mig.

Och där finns frågan om jag har skämts för min tro, och undvikit att bekänna Kristus.

Och många andra…

Det här har varit en andlig livlina för mig under alla dessa år.

Det har hjälpt mig att kväva oönskade saker i sin linda, innan de har hunnit växa sig stora och ställa till elände, och det har hjälpt mig att behålla kontakten till mig själv och min egen mänsklighet! Jag har helt enkelt fått tvätta min själ med jämna mellanrum!

Och detta har visat mig något av hur mycket läkedom det finns i att få bekänna sina synder för varandra och be för varandra, som ju sista kapitlet i Jakobs brev också uppmanar oss att göra!

Skriften säger att vi ska bära varandras bördor, så uppfyller vi Kristi lag.

För att detta ska fungera bör man inte bara vara beredd att bära andras bördor, man behöver också svälja stoltheten och bli en börda själv ibland!

På det här sättet har jag fått hjälp med en del av mina bördor, en många gånger  helt ovärderlig hjälp!  Detta har varit en slags själens friskvård för mig, som jag inte vet hur jag skulle ha kunnat få på något annat sätt!

Nu menar jag inte ställa upp något slags handlingsmodell, och säga att så här borde alla göra.

Mig har det i varje fall hjälpt, och kanske det kan vara till hjälp för andra också!

Skulle du få lust att pröva, var då noga med att välja en ”biktfader” eller-moder, som du är säker på att kan bevara dina förtroenden!

Annars vågar man inte gå tillräckligt djupt, vara tillräckligt naket ärlig för att det ska ge effekt. De svåra sakerna, de man mest av allt behöver hjälp med, ligger ju inte precis på ytan…

Lärjungen kallas till vila, lärjungen kallas till gemenskap. Den tredje grundläggande kallelsen är kallelsen till frihet, som uttalas i Galaterbrevets femte kapitel.

”Till frihet har Kristus frigjort er, stå fasta, och låt ingen lägga slavoket på er igen!” skriver aposteln också i samma kapitel.

Kallelsen till frihet hänger förstås nära ihop med de två andra kallelserna. Vilan innebär befrielse från hårt arbete och tunga bördor för att vara Gud till lags – det som just Galaterbrevet har så mycket att säga om – gemenskapen ger befrielse från ensamhet och övergivenhet!

”Frihet” är ett litet knepigt ord, eftersom människan lätt lägger en egen innebörd i det. Vi tänker i termer av självständighet, oberoende, att inte vara underställd någon, när vi talar om frihet.

Den frihet Jesus kallar till är inte riktigt sådan. Där befrias vi från ett liv och en herre som inneburit ett slags slaveri, till ett liv där vi får ta på oss ett milt ok och en lätt börda i stället. Den gemenskap vi inbjuds till innebär naturligtvis inte en existens i ett slags oberoendets vakuum, den innebär samhörighet och beroende av Gud och av varandra!

Bob Dylan hade sett verkligheten, när han sjöng ”You`ve got to serve somebody”. Människan är skapad till att tjäna Gud, inte till att vara sin egen herre. Vi befrias inte bara från något, utan också till något! Den kristna friheten är frihet att bli det vi är tänkta att vara!

Det är på det här sättet som Jesus gör oss till människofiskare: Genom att kalla oss in i ett liv, där det goda vi gör inte längre sker av tvång, utan av fri vilja, som det står i brevet till Filemon!

Det här är ett liv där vi har frid med Gud och med oss själva – vilket är förutsättningen för att kunna älska Gud över allt och sin nästa som sig själv!

Alla de här tre kallelserna har det gemensamt, att de är korsmärkta. Det finns något inom oss, som spjärnar emot, något som Skriften något drastiskt säger att måste korsfästas, för att vi ska kunna förbli i den frihet, som Jesus har friköpt oss till.

”Sanningen ska göra er fria”, säger Jesus. ”Om ni förblir i mitt Ord är ni i sanning mina lärjungar, ni ska då förstå sanningen, och sanningen ska göra er fria!”

Och att ta till sig sanningen, att avstå från de tankar och föreställningar och handlingsmönster, som bygger på något annat än Guds sanning, det är ingen smärtfri process – inte för mig, i alla fall.

Det tycks vara så, att allt, som kommer oss till del genom Kristi kors, på det här sättet är märkt av korset. Det som är ljus och liv och glädje för den nya skapelsen i Kristus, det är inte fullt lika tilltalande för gamle Adam!

Därför säger också Jesus rent ut, att den som ska följa Honom – in i friheten, gemenskapen och vilan – får vara beredd att ta sitt kors på sig.

Men det är det värt! Här är skatten i åkern, den dyrbara pärlan, det som är värt offret av allt, som vi förr har tyckt vara en vinning, något vi tyckte vara värt att hålla fast vid och kämpa för!

Den här sortens frihet är verkligen det bästa ting, som sökas kan all världen kring!

”Frälsning” betyder för övrigt att bli räddad, men det betyder också att bli gjord fri!

Själva ordet ”frälsning” kommer från gammalsvenskans ”frihalsa”, som betydde att en frigiven träl blev av med sitt halsjärn… det var det ord, som de dåtida kristna missionärerna fann passa bäst till att beskriva det, som Jesus vill göra med oss människor!

Frihalsningen var inte någon odelat angenäm process – det kunde bli både brännsår och klämskador när järnet skulle bort! Men när det väl var borta, då var trälen fri!

”Hur hänger det riktigt ihop det här med att vi är både rättfärdiga och syndare? Det känns ju rent schizofrent! Vilkendera är jag idag? Är jag mer rättfärdig när det går bra, och mer syndare de dagar, när det går dåligt? Eller väger det jämt hela tiden?”

Då och då har det hänt att fler än du har undrat över uttryck, som används i förkunnelsen, uttryck som inte är så alldeles enkla att begripa sig på.

Ett sådant är just den här berömda definitionen av en kristen som lyder: ”På en gång rättfärdig och syndare”.

Jag kan minnas mer än en gång då människor kommenterat det här uttrycket just så här, med att säga något i stil med att ”Det här är ju rena schizofrenin! Jag måste väl vara antingen/ eller, jag kan väl inte vara både-och??”

Det vanliga är att de, eftersom de vetat med sig att de syndar, har kommit fram till att de naturligtvis är syndare, inte rättfärdiga. Vilket ju inte precis gör rättvisa åt evangeliets budskap om frälsning och befrielse…

Efter att i början av min predikantverksamhet ha stött på den här frågan några gånger, och besvarat den med litet standardmummel om paradoxerna i kristen tro, och att det är Kristus som är rättfärdig, medan vi är syndare, och så vidare, började jag gradvis inse att den här formuleringen inte riktigt tillfredsställde mig själv heller!

Så då började jag fundera på om det inte fanns fler sätt att uttrycka det här på?

Jag läste vad som står om saken i  Ef 2. ”Sådana var vi förut allesammans…”

Och Ef 5. ”Förut var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren…”

Rom 5. ”…Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Samt andra, liknande ställen, som alla pekade åt samma håll: Bibeln tycks verkligen inte entydigt definiera den, som har kommit till tro på Jesus, som en syndare! Tvärtom, den talar om ett förr och ett nu, och om en skillnad mellan dessa två!

Å andra sidan fanns ställen som 1 Joh 1, där det tydligt sägs, att om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva! Men hur ska man definiera den här dubbelheten på ett sätt, som inte tar bort något av det Jesus har gjort, för oss och med oss?

När jag bad över de här texterna, och sökte en bild, som alla utsagor skulle passa in i, kom bilden av en cancersjuk människa för mig.

En sådan har något främmande i sin kropp, något som fördärvar och förstör, och försöker sprida sig och ta över allt mer, och som slutligen leder till döden, om det får härja fritt. Men inte går ju den människan omkring och säger: ”Nu är jag både cancer och människa”!

Nej, hon säger: ”Nu har jag något främmande ont i min kropp, och det tänker jag bekämpa med alla medel och av hela mitt hjärta!” Hon identifierar sig inte med cancern! Hon har den, ja, men hon är den definitivt inte!

Med den bilden fick det Paulus säger i Rom 7 en helt ny innebörd för mig.: ”Om jag nu gör det jag inte vill, då är det inte jag som gör det, utan synden som bor i mig!”

Aposteln identifierar sig inte med synden, han identifierar sig med rättfärdigheten, med den nya skapelse han är i Kristus!

Synden bor i honom, javisst, den lägger krokben för honom då och då, javisst, men han är inte synd! Han säger inte att han är både rättfärdig och syndare, han säger att han är rättfärdig, trots att han har synd!

Här försvann dubbelheten, den förvirring som så många hade uttryckt över att inte riktigt veta om de nu var syndare eller rättfärdiga. Identiteten blev klar!

I 2 Kor 5 står de underbara orden om försoningen: ”Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle bli rättfärdighet från Gud”.

Ef 4 talar om för oss att den nya människan är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet!

Synden bor i oss. Det får vi kämpa med och släpa på så länge vi lever här på jorden. Men Gud har gjort det undret med oss som tror, att vi har blivit födda på nytt till att vara Hans barn, blivit en del av den nya skapelsen, får stå rättfärdiga i Kristus sju dagar i veckan, och identifiera oss med det nya som har kommit, inte med det gamla som har gått!

Tänk att det finns något så fantastiskt som Guds nåds evangelium i denna fallna värld! Halleluja!