Det här började för ett antal år sedan, när jag hade hållit ett bibelstudium på en större konferens. Temat var ”ärlig mänsklighet och kristen tro”.

Efteråt kom en dam fram till mig, och tackade mig med glimten i ögat för ”en bra performance”.

Den kommentaren gav mig anledning till några dagars självprövning, och det var inte sista gången!

Det finns nämligen ett bibelställe i Hesekiel, 33:31-32, som jag omedelbart kom ihåg då, och det har följt mig sedan

”De kommer till dig som de brukade göra, och sätter sig hos dig som mitt folk. De hör dina ord, men de gör inte efter dem. De talar ljuvliga ord med munnen, men deras hjärtan strävar efter orätt vinning. Och se, du är för dem lik den, som sjunger kärleksvisor med vacker röst och spelar väl. De hör dina ord, men de gör inte efter dem.”

Här beskrivs en situation, där folket hade börjat betrakta förkunnelsen som underhållning, och förkunnaren som ett slags entertainer.

Herren är inte alls nöjd med detta, det framgår tydligt av texten! Han låter inte sitt Ord och sin vilja bli predikade för att roa oss människor, han ger oss sitt Ord för att det ska förändra vårt sätt att tänka och handla!

Jag läste en gång om en kristen, som hade tagit med sig en av sina vänner för att lyssna till en uppburen och känd predikant.

”Nå, vad tyckte du?” frågade han på hemvägen.

”Ja, sinnet roades och känslan tjusades, men själen frös och anden svälte”, blev svaret.

En utmärkt beskrivning av hur det blir, när förkunnelsen urartar i den sortens växelverkan mellan uppträdande artist och publik, som vi kallar underhållning!

Jag vet  minsann med mig, att risken finns där, risken att också jag ska förfalla till att syssla med underhållning, även om jag inte är varken känd eller uppburen, för predikanten är inte mer än människa, och det känns bra för oss människor, när de andra är med på noterna, när samspelet fungerar!

Därför talar texten från Hesekiel så starkt till mig. Den är en varning!

Den religiösa underhållningen använder sig av och marknadsför entertainers. Sådana lyser visserligen och glittrar, men det är neonskyltsljus.

Där finns ingen sådan eld, som verkligen värmer frusna människobarns innersta.

Har annars någon annan än jag reagerat på att allt så ofta görs så tilltalande som möjligt i kristna sammanhang, tilltalande på ett rent mänskligt plan, då alltså? (Läs: tilltalande för gamle Adam – och gamla Eva, med, för den delen)

Det är fina fönstermålningar och mosaiker, fyrstämmiga koraler av Bach och Händel – eller kilowattförstärkt lovsång, kristna rockkonserter, och dragspelsfestivaler, för dem som har den smaken.

Förkunnelsen är fin och kultiverad, och full av mänskligt tänkande – eller så slår den över till ståuppkomik, om det passar bättre in i sammanhanget.

Grundtonen är dock tyvärr ibland ,kanske rentav ofta, densamma: man försöker dra publik med att erbjuda underhållning. Sånt som är ägnat att tilltala ögon och sinne. Förströelse tillhandahålls..

Dessa sammanhang känns igen på att där finns människor, som uppträder för andra människor.

Där försöker man samla folk genom att ge dem vad de vill ha, där predikas ett  marknadsanpassat evangelium – ingen ska ju behöva känna sig störd, eller ”bli kränkt”, som det heter nuförtiden.

Neonljuset lyser, men där finns ingen Guds eld.

Nu är jag inte i första hand  ute efter varken musik på kyrkorgel, lovsångsteam, eller dragspelsfestivaler!

Inte heller har jag något emot humoristiska förkunnare eller vackra kyrkorum.

Allt detta kan utmärkt väl fungera som redskap i Guds Rikes arbete!

Jag vill bara aktualisera frågan om varför vi gör allt detta, varför vi besöker och arrangerar allt detta?

Vill vi göra Jesus synlig, vill vi göra Herren stor, vill vi att Gud ska bli ärad, vill vi att allt annat ska förminskas, medan Han växer till inför oss alla?

Eller är det vi, som skulle vara ”brudgummens vänner”, som stjäl showen och uppmärksamheten?

Vill vi som besökare hellre titta på och lyssna till budbärarna, än möta Honom, som – i bästa fall – har sänt dem?

Vi skulle ju söka gudsmötet i bönen, vara öppna för  Ordet som träffar, utmanar, dömer, förlåter, och förvandlar, ödmjuka oss inför Gud och upphöja Kung Jesus i tillbedjan!

Inte bara komma för att själva bli sedda och få våra behov tillgodosedda, inte bara för litet trevlig samvaro, litet underhållning, litet av sådant som roar sinnet och tjusar känslan, inte bara infinna oss för att ”visa oss för prästen”!

Jag vill inte bli betraktad som en underhållare, jag blir förskräckt, om jag får beröm för en ”bra performance”.

Går det så, då har antingen jag själv spårat ur på något sätt, eller så har det, som jag skulle förmedla, tagits emot på fel sätt.

Första gången jag på riktigt insåg, att också ett i och för sig rätt och gudagivet budskap kan bli uppfattat och mottaget som underhållning, var anno 1982, när jag hade besökt en karismakonferens i Sverige tillsammans med några andra finländare.

En av konferenstalarna hade hållit en av de djupare predikningar jag hört om nåden, och vad det betyder för arbetet i Guds rike, om arbetarna verkligen lever i och av nåd. Han var en humoristisk och glad kille, som på ett helt naturligt och otvunget sätt fick sin framställning att bli både medryckande och smilbandspåverkande!

Jag köpte C-kassetten från det här mötet, tog hem den, och skrev av den ord för ord, för jag ville verkligen ta till mig det här budskapet!

Ett par månader senare träffade jag ett par andra, som också varit med på resan, och försökte då börja samtala med dem om just den här kvällspredikan.
Då visade det sig, att de inte mindes något annat än ett par av de anekdoter, som berättats i belysande syfte, några lustiga ordvändningar, och så förstås hur rolig de hade tyckt att talaren var.

Själva innehållet hade gått spårlöst förbi.

Jag minns än hur överraskad och besviken jag blev.

Herren hade velat ge oss alla ett verkligt evangelium, en vägvisare till att få leva det liv, där vår mat skulle vara att få göra Dens vilja, som sänt oss, och det hade blivit mottaget som underhållning – vilket är detsamma som att det inte hade blivit mottaget alls!

”Ge akt på hur ni lyssnar”, säger Jesus. ”Den som har öron må höra!”

Visst hade jag predikat en del före det också, men inte mer än kanske en fyra-fem gånger per månad, så livet var ändå rätt normalt. Förändringen var total, när jag blev heltidsförkunnare. Nu jobbade jag plötsligt kvällar och helger, och skulle föreställa att vara ledig på dagarna, fast det var jag ju egentligen inte, för då skulle allt annat, som hörde till jobbet skötas.

Så, nu firar jag alltså min första lediga påskhelg på tjugosex år. Inga mötespredikningar, ingen själavård, inga resor hit eller dit. Jag är ledig! Vilket innebär att jag har tid att tänka.

Så nu ska jag drabba er med de tankar, som en gammal resepredikant tänker, när han är ledig på långfredagen!

En sak som hände, när jag blev ”professionell religionsutövare” (vilket fruktansvärt uttryck) var att det sociala livet kraschade, förstås. Jobbar man när andra är lediga, vem umgås man då med? När jag tittar i backspegeln nu, snart tretti år senare, inser jag att de nya omständigheterna mycket prydligt stängde in mig  i en bubbla, där jag i en alltför liten utsträckning kom i kontakt med andra än de kristna mötesbesökarna!

När jag jobbade i verkstadsindustrin, hade jag möjlighet att ventilera andliga frågor med icketroende arbetskamrater var och varannan dag. Nu befann jag mig plötsligt i en situation, där jag helt enkelt inte hade just några resurser alls att ägna mig åt något direkt utåtriktat längre, skulle jag ha gjort det, då hade det inte funnits nån tid alls över för familjen längre. Dessutom var jag helt enkelt för trött för att orka med något annat, sen jag skött det som hörde till arbetsbeskrivningen.

Nu undrar jag alltsomoftast, om det verkligen var detta, som Jesus dog för? Att vi skulle ägna så mycket tid åt att pyssla om varandra i slutna sällskap, vi kristna?

Jag läste en gång en stiliserad beskrivning av hur en genomsnittlig församling fungerar, som gjorde stort intryck på mig. Den bestod av tre koncentriska cirklar.

I den innersta cirkeln fanns de aktiva, engagerade, brinnande.

De ägnade typ 90% av sin tid och sina krafter på att betjäna dem, som fanns i nästa cirkel, den som omsluter den innersta kretsen. I denna nästa cirkel fanns då alla de, som visserligen uppfattar och bekänner sig som kristna, men som i Jesu liknelse om de fyra olika jordmånerna skulle få hänföras till stengrund och törnen. Dessa fungerar som ett i princip bottenlöst hål, dit man kan ösa hur mycket undervisning, själavård, och övrigt omhändertagande som helst, utan att det egentligen får någon märkbar effekt.

Ytterst fanns sedan den tredje cirkeln, den som bestod av alla de människor, som ännu inte har kommit till tro på Jesus, alla de, som församlingen är sänd till. Dem blev det då ynka tio procent av församlingens  insats kvar åt, och en stor del av de tio procenten neutraliserades av det negativa vittnesbörd, som alla de ljumma, halvhjärtade så kallade lärjungarna i andra cirkeln förmedlade utåt – för vittnesbördet blir negativt, om man visserligen nog vill ha Jesus som frälsare, men absolut inte vill ha honom som Herre.

Och jag frågar mig: var det detta som Jesus gick till korset för? Att vi skulle bygga upp ett sånt här självneutraliserande system, och sen vara nöjda med det? Att den kristna församlingen skulle bestå av en en mindre grupp producenter av religiösa tjänster, som sedan konsumeras av den större gruppen?

I Uppenbarelseboken berättas, att i himlen prisar man Jesus för att han har köpt människor åt Gud, människor av alla folk och stammar och språkgrupper. Köpt!

Den kristen är alltså köpt. Då är man inte längre sin egen. Då har man inte längre någon rätt att söka sitt eget, eller göra vad man själv vill. Då är det ens Herres vilja, som gäller.

Det var det, som Jesus gjorde på Golgata.

Han dog inte bara för våra synder, så att vi skulle få en biljett till himlen, och sen kunna fortsätta att göra vad vi själva vill här på jorden.

Han köpte oss med sitt blod, för att vi skulle vara hans!

Om vi skulle inse och underordna oss detta, då tror jag faktiskt att den innersta cirkeln skulle bli större, den här dämpande, kvävande kokongen, som utgör den andra cirkeln skulle bli bra mycket tunnare, och procenten insats som når ut dit, där den verkligen behövs, skulle öka avsevärt!

Välsignad fortsättning på påskfirandet, men fira med eftertanke!

En dam kommer till undsättning, försöker hjälpa en av gamlingarna ut ur bilen, ropar till andra i närheten att de ska komma och hjälpa henne.

Och vad gör åskådarna? Jo, de plockar fram sina avgudar, och börjar filma och fotografera! Ingen har tid att hjälpa de nödställda, för alla har så bråttom att filma och fota det som händer med sina telefoner! ”Tänk så häftigt, om jag kan få in en video med en gubbe, som håller på att brinna upp, på min facebooksida!”

Det här läste jag om i dagens tidning.

Jesus förutsäger en tid, när laglösheten ska förökas, och kärleken kallna hos de flesta. Vi tycks vara där nu. Om självupptagenheten är så monumental, att det är viktigare att filma en olycka, än att hjälpa de drabbade, då kan man redan tala om istid i empatins värld.

Man undrar, vad de ivriga amatörfotograferna skulle tycka, om de låg i sjön och höll på att drunkna, och folk på stranden skulle stå och filma dem, istället för att slänga ut en livboj? Skulle det inte vara bättre ändå, om den gyllene regeln fick gälla?

Tiderna förändras. För femton år sen, när jag var på väg norrut på riksväg 8, somnade föraren i bilen före mig, körde av vägen, voltade, och bilen började brinna. Jag och en annan man, som kom strax efter mig, lyckade vända bilen på rätt köl och få ut passagerarna i tid. Andra, som stannade, var också  inställda på att hjälpa till.

Det fanns inga smartfånar på den tiden… skulle det ha funnits, hade folk antagligen missbrukat dem då också!

Och det är där problemet ligger, hos användarna. Apparaterna i sig är varken onda eller goda.

Men om de används på det sätt, som inledningsvis beskrevs, då säger det något om oss människor, vad som har hänt med oss, hurudana vi är. Det vi har hyllat som frihet, alltså frihet från Gud och hans bud, frihet från tanken att vi är syndare, som behöver räddas, frihet från tanken på ansvar för vårt handlande och en kommande dom, det har i själva verket varit en tilltagande laglöshet.

Nu skördar vi frukten av den. Kärleken har kallnat hos de flesta.

Med tanke på den här söndagens text, den om att hålla oss vakna, och inte tillåta tjuven att bryta sig in i Guds hus, kanske det är på sin plats att tänka efter. Varför bryter han sig in? Vad är det han vill stjäla? Bibeltroheten? Renlärigheten?

Jesus sade en gång till sin tids bibeltroende och renläriga, att det vore skäl för dem att gå och lära sig att Gud har behag till barmhärtighet, inte till offer. Det var i och för sig inget fel i att de ville hålla sig till Skriften, problemet var att kärleken hade kallnat.

Samma fara lurar på oss. Världen runt oss sipprar in i församlingen, vi börjar en bit i taget handla på samma sätt som alla andra, om vi inte håller oss vakna inför det faktum, att vi, även om vi är i den här världen, absolut inte ska vara av den, och att den grundläggande förutsättningen för att leva det livet är att inte ha några andra gudar vid sidan om Gud!

Vi har ju i de protestantiska kyrkorna ingen brist på  undervisning om hur Jesus har gjort allt för oss, vilket ju är en i och för sig alldeles sann undervisning. Tyvärr drar vi sedan av detta  lätt den felaktiga slutsatsen att ”alltså behöver vi inte göra någonting”, och när det då plötsligt börjar läsas texter om vad Gud förväntar sig av oss, kan det kännas litet förvirrat!

Och detta, vad Gud förväntar sig av människan, är just vad den här dagens texter handlar om, alla tre!

Texten från Mika 6 ger klart besked om vad Herren begär: ”Vad begär väl Herren annat av dig än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet med din Gud?”?

I brevtexten från 1 Joh 4 sägs det att eftersom Gud har älskat oss så högt är också vi skyldiga att älska varandra, och som huvudtext har vi berättelsen om den barmhärtige samariten i Luk 10.

Fokus ligger alltså på barmhärtighet.

Ordet barmhärtighet är sammansatt av det gamla ordet för bröst, alltså ”barm”, och ”hjärta”.

Att vara barmhärtig är alltså att ha hjärta i bröstet – i motsats till att vara hjärtlös, inte ha hjärta i bröstet.

Det är här värt att notera att det finns två slags obarmhärtighet, och att den mest utbredda av dem är den, som man inte alltid ens förstår att identifiera som obarmhärtighet!

Vi har inga problem med att identifiera den aktiva obarmhärtigheten, den där man aktivt gör en annan människa illa, med hugg och slag, hårda ord eller olika slags mobbning. Landsvägsrövarna i Lukasberättelsen är exempel på aktivt obarmhärtiga människor.

Men sedan finns där också den passiva obarmhärtigheten,den som vi vanligtvis inte kallar obarmhärtighet, utan istället har gett namnet likgiltighet. Den är precis lika mycket obarmhärtighet som den aktiva!

Prästen och leviten står som exempel på den sortens obarmhärtighet.

Den utövar man, när man tittar åt andra hållet, låtsas om inget, och går förbi.

De båda företrädarna för religionen var ju inte aktivt obarmhärtiga, de hade inte slagit någon eller rånat någon! Och eftersom de visste  med sig att de inte hade aktivt skadat någon annan, uppfattade de sig antagligen inte alls som några obarmhärtiga människor – liksom inte vi heller gör det, om vi bara har lagt oss vinn om att inte vara aktivt obarmhärtiga!

Istället för att  exempel från samariten, tror man att det räcker om man utövar samma riter varje vecka….

Jesus sticker hål på den såpbubblan med att ställa fram en aktivt barmhärtig människa som exempel för oss alla. Barmhärtigheten är nämligen aktiv!

Det finns inget sådant som ”passiv barmhärtighet”.

Att betrakta sig själv som en i grunden hygglig och barmhärtig människa, utan att göra barmhärtighetens gärningar, det är att bedra sig själv.

Vi uppmanas ju i Skriften att ”älska inte med ord och med tungan, utan i gärning och sanning”!

Jakob säger i sitt brev, att om man ser nödlidande människor ska man hjälpa dem, inte bara uttala allmänna välgångsönskningar!

Det här är en jobbig spegel att se sig i.

Jag vill ju tro om mig själv, att jag inte är någon obarmhärtig människa, och ja, ser man på den aktiva obarmhärtigheten, då kanske jag klarar mig rätt bra de flesta dagar, men den här andra sidan, den är sen något annat. Det är ju så bekvämt att undvika att engagera sig!

Det är som Ingemar Olsson sjöng i sin visa om han som gick på restaurang och beställde en entrecote, och åt mer än han orkade:

”Och när man fått så man nästan spyr är det bara en sak som stör:

att det är så många som svälter ihjäl och dör….

tänker man efter sätter man maten i halsen,

och efter den betan äter man helst inget alls sen,

kan man bara låta bli att reflektera,

blir det mycket lättare att existera….”

Det här med passiv obarmhärtighet har bäring på det Jesus säger om den breda och den smala vägen.

Det finns inga löften om att det alltid ska vara lätt och bekvämt, det här att gå Guds väg….

………………………………..

Texterna i kyrkohandboken är tyvärr hämtade från Bibel 2000. Den som hör kyrkohandbokstexten från Mika 6 läsas i kyrkan i morgon kommer således inte att få höra något om att älska barmhärtighet.

I den översättningen sägs det nämligen bara att Herren vill att vi ska ”leva i kärlek”.

En vacker parafrasering, visst, men det texten säger är att vi ska ”älska barmhärtighet”, Folkbibeln,  ”love mercy”, New International och King James, ”rakastaa laupeutta”, Pyhä Raamattu 1938.

I det nutida samhället kan en allmän uppmaning om att ”leva i kärlek” tolkas till vad som helst!

Vilken ombonad privatlycka som helst, där man stänger ute allt och alla som kan störa harmonin och inkräkta på bekvämligheten, kan ju kallas att ”leva i kärlek”!

Varför ska det vara så svårt att bara översätta som det står, Bibelkommissionen?

Det räcker dock inte bara med kunskapen, han behöver också gåvan att undervisa i Ordet så, att det blir till liv för dem som lyssnar. När Jesus undervisade de två lärjungarna på Emmausvägen, blev deras hjärtan brinnande i dem! De hade inte bara fått ett stycke intellektuell kunskap att stuva in i lämpliga fack i hjärnkontoret, de hade fått mat för sin invärtes människa!

En lärare hjälper Guds folk att se både vad de är, och vad de är tänkta att vara, och ger dem evangelium för varje ny undervisning, så att de bevaras i tron på att det här är Jesu verk, vi får bara hålla oss till honom så gör han resten. Det finns som bekant egentligen bara ett villkor för att grenen ska bära sin frukt, och det är att den hålls fast på trädet! Som jag förstår det är detta något av det mest centrala i lärarens uppgift, att hjälpa sitt folk att hålla fokus på Jesus.

”Jag ska bygga min församling”, säger Jesus! ”Jag ska göra er till människofiskare!”

Om folket får en undervisning, som gör att de själva börjar i egen kraft försöka åstadkomma det Herren säger att han ska göra, då har läraren skäl att tänka över vad han vill vara, vad han är kallad att vara – lärare i evangelium eller lärare i lagen?

Alla kristna, ledare som andra, har en uppgift som är viktigare än allt annat:

Det är att vittna om Guds nåds evangelium, det som handlar om Jesus, vem han är, vad han har gjort för oss, vad han har gjort med oss, och vad han har gjort oss till! Kristen undervisning ska befria oss från lagens krav, och leda oss ut i den frihet där det är Kristi kärlek som tvingar oss, inte vare sig Mose lag, importerade församlingsbyggarmodeller, eller någon annan lag!

Det här med bibelundervisning ska inte förväxlas med ren underhållning, vilket det handlar om när någon med mänsklig vältalighet och skämtsamhet håller en församling på gott humör, utan att något evangelium egentligen blir förmedlat. Läraren behöver mer än bara mänsklig begåvning!

Det är verkligt illa, om det blir som jag en gång hörde beskrivas att det hade gått, när en man ivrigt hade uppmanat sin vän att komma och lyssna till en populär förkunnare. Efter mötet frågade han ivrigt sin vän: ”Nå, vad tyckte du om honom?”

”Ja”, svarade den andre, ”sinnet tjusades och känslorna njöt, men hjärtat frös, och anden svälte.”

Läraren behöver alltså vishet och kunskap i den helige Ande, samt en gedigen bibelkunskap, och han behöver vara en människa som själv lever av nåd, själv lever i syndernas förlåtelse och evangeliets frihet. Annars är risken stor att andra saker blir viktigare i förkunnelsen…

Sen får vi ju tänka efter hur vi tar emot lärarna! Risken finns alltid att vi säger ”halleluja, det här är ju underbart”, och behandlar också god undervisning som underhållning!

Det gör vi om vi lyssnar och applåderar, men inte tar vara på evangeliets nåd och vägledning..

Jag besökte en gång för länge sedan en kristen konferens, där en av huvudtalarna hade ett rent fantastiskt budskap om Guds godhet och nåd i Kristus. Han var också en glad humorist, som drog ner både applåder och skrattsalvor.

Ett par veckor senare kom jag att träffa några andra, som också hade varit på samma möten, och började då tala om förkunnarens budskap, och hur viktigt det vore för oss att verkligen ta vara på det han predikat, och leva i det. Då visade det sig att de andra inte kom ihåg så mycket annat än hur rolig talaren hade varit, och hur mycket de hade skrattat.

Inte tror jag det är något fel, om en förkunnare är glad och avspänd, tvärtom, och inte tror jag det är något fel fast vi skrattar i kyrkan nån gång, det är inte det jag är ute efter!

Men Gud tycker inte om när hans Ord blir behandlat som underhållning och inget annat, som vi ser i Hes. 33:30-33

Läraren är naturligtvis också begränsad i sin tjänst. Det är i allmänhet ingen bra idé att sätta en utpräglad lärare att tala i väckelsemöten, hans gåva är mer inriktad på att betjäna de redan troende, och på att försvara tron mot angrepp utifrån, alltså det vi kallar apologetik.

Det var det här med att komma ihåg, att Anden hjälper oss att göra det som är Guds vilja i våra liv, inte att göra allt vad vi själva eller vår omgivning hittar på…

Då och då kommer frågan varför vi inte har någon väckelse nuförtiden upp, när kristna sitter och samtalar och funderar.

Frank har synpunkter på saken:

”Varför har vi inte ständig väckelse i våra församlingar? Det är flera orsaker. En av dem är att vi har överlåtit väckelsegärningen åt ett fåtal specialister, i stället för att vi var och en skulle ha gått in det gudomliga uppdraget som själavinnare.

Vi kallar en evangelist att hålla möten. Vi ber för honom ifall han råkar falla oss i smaken, annars blir han föremål för bitande kritik. Vi låter honom och några till knoga på en helg, en vecka, eller en månad om de orkar, sen tackar vi för hjälpen och betalar för besväret, och så är den episoden förbi.

Det är oerhört lättvindigt och oerhört tragiskt. För så länge vi håller på med det systemet behöver vi aldrig befara ständig väckelse i våra församlingar!”

Det är alltså ingen risk för väckelse i nuläget! Den hör till de saker som inte kan köpas för pengar, inte ens fast pengarna betalas ut som lön åt en tillresande evangelist.

Jag undrade över hur det egentligen går till när ljuset hamnar i skuggan, göms bort?

Som svar fick jag två bilder, eller filmsnuttar, snarare.  Själv vill jag ju tro att de kom från Herren, men den saken överlämnar jag åt läsarens bedömning!

Den första bilden visade en samling människor, som tillsammans med glädje tjänade Herren på olika sätt, höll samman, stöttade varandra, och var fullt synliga för omgivningen.

Den andra bilden visade hur en kyrkbyggnad placerades över dem.

Sen var de där, inne i huset, fortsatte att vara kristna, att ta hand om varandra, att prisa Gud, och så vidare. Men på utsidan syntes bara byggnaden.

Ljuset hade snyggt och prydligt hamnat under skäppan.

Det här fenomenet har jag känt av i mitt eget skinn och mitt eget hjärta, smärtsamt och tydligt, sen jag blev heltidspredikant för tjugofyra år sedan. Före det hade jag nämligen ett vanligt jobb, jag arbetade som svetsare och grovplåtslagare, montör och prototypbyggare i sjutton år. Mycket få av mina arbetskamrater var troende, så jag umgicks med ickekristna människor fem dar i veckan! Där hade jag otaliga samtal, diskussioner, ibland nästan rena dispyter om tro och kristendom med dessa härliga, raka, redbara jobbarkompisar. Tonen var vad man brukar kalla rå, men hjärtlig, och jag trivdes mycket bra i gänget!

Sen fick jag, efter att under några år ha predikat lite grann då och då på fritiden,  erbjudande om att börja resa och predika på heltid. Jag var som åsnan mellan två hötappar. Jag gillade ju mitt arbete och mina arbetskamrater, men å andra sidan insåg jag ju, att om en sån som jag får en sån här chans, då måste det ju nästan vara Gud, som ligger bakom! Så jag sadlade om mitt i livet och blev predikant.

Tyvärr är det svårt att gå in i något utan att samtidigt gå ut från något annat, och när jag gick ut från fabriken sista gången, då visste jag nog inte riktigt hur stor förändringen skulle bli.

Där i verkstan, där fanns det liksom ingen skäppa att sätta ljuset under – annat än om man hade försökt låtsas om ingenting, och hålla sin tro på Jesus hemlig, förstås. Jag fanns där, utan kyrkväggar att gömma mig bakom, fullt synlig och hörbar i allt jag sade och gjorde. Och det fanns inga väggar från andra hållet heller, jag levde i ständig kontakt med en massa människor, som i princip var att betrakta som ett missionsfält, alltså just sådana som Jesus sade att vi skulle låta vårt ljus lysa inför.

När jag blev ”professionell religionsutövare”, då hamnade jag in, innanför väggarna. Och jag tappade det mesta av kontakten till världen utanför på kuppen. Förberedelserna, studierna, skrivandet, resandet, predikandet och undervisandet, själavården och omsorgen om de redan frälsta visade sig vara något som krävde sin man så totalt, att inga resurser blev kvar för något annat. När jag var ledig ville jag bara gå och gömma mig, utom synhåll för allt och alla, så att jag skulle få en chans att ladda om batterierna innan det var dags att dyka in under skäppan igen.

Missförstå mig inte. Jag är tacksam att jag fick chansen att jobba som förkunnare, Jag känner mig aldrig så levande, som när jag får predika och undervisa. Men just den här biten av att ha mycket tid tillsammans med icketroende, vara ute i det vanliga arbetslivet, den saknar jag, ibland så mycket att jag har varit frestad att ta timeout från predikandet och ha ett vanligt jobb igen ett tag.

Nu börjar den tiden vara förbi för mig, jag är helt enkelt för gammal vid det här laget  för att ha nån chans på arbetsmarknaden, men så har det känts.

Det är inte kyrkorna och bönhusen jag är ute efter med det här skriveriet. Guds folk behöver samlas, för att prisa Gud, få undervisning, fira nattvard, och så vidare.

Jag gick ju på gudstjänster och möten då, när jag jobbade i industrin, och det var inget problem, inget som på något sätt tvingade mig in i skuggan!

Det är när kristendomen blir något vi utövar i kyrkan, men inte desto mer någon annanstans, när de troende delas upp i producenter och konsumenter av religiös verksamhet, och både producerandet och konsumerandet försiggår under kyrkoskäppan, osynligt för alla utom de som är på plats där, det är då ljuset blir bortgömt.

Och det som är bortgömt, det löper också stor risk att bli bortglömt!

Nu har jag i alla fall rätt många dagar ledigt från offentligt predikande, nästa möte jag ska medverka i inträffar först på måndag, och sen har jag flera dagar tomma i almanackan igen, så nu har jag chans att krypa fram under skäppan ett tag!:)

”Laodicea” är sammansatt av de grekiska orden för ”folk” och ”styra”.

Det tyder på en församling där majoriteten bestämmer – och där det är folkets vilja, inte Guds, som har det sista ordet.

I en sådan församling uppstår ofrånkomligen alla de symptom som Herren beskriver och påtalar i brevet, och mer därtill.

Jag har gjort en liten checklista för vanliga kännetecken på att det drar åt Laodicea-hållet:

Jesus får i den här församlingen, åtminstone till att börja med, fortfarande stå till tjänst med frälsning och förlåtelse, men Herre är han inte längre. Det märks på att man säger ”Herre, Herre”, men inte gör det han säger.

När utvecklingen sedan går vidare avskaffas synden och helvetet i undervisningen, och sen behövs Jesus inte heller som Frälsare längre.

Vid det laget har församlingen upphört att vara kristen, och ”spys ut ur Herrens mun”.

Bibeln omtolkas till de delar det är möjligt, så att den stämmer med denna världens tankar och normer, i övrigt tigs den ihjäl eller förnekas. Detta blir möjligt genom att man först av allt undergräver bibelns auktoritet genom bibelkritik och förnekande av att den skulle vara Guds Ord.

I följd av detta tror man inte längre på Gud Fadern som alltings Skapare längre, istället vänder man sig till och omfattar de teorier, som försöker förklara universums och livets uppkomst utan någon Gud.

Den helige Ande behövs inte heller, annat än möjligen som övernaturlig krydda i sammankomsterna. Man satsar på mänsklig vishet, mänsklig begåvning, mänskliga metoder och mänsklig organisationsförmåga istället. I följd av detta börjar församlingen mer och mer påminna om ett världsligt företag.

I följd av detta blir i en del Laodiceaförsamlingar jakten på nya strategier och metoder allt ivrigare, och strategibyten allt vanligare. I andra biter man sig fast i en och samma modell och stelnar i den.

Ibland tar man till psykologiska knep, för att skapa en illusion av att Anden är med i det som händer.

Resultatet av detta blir i sin tur att medlemmarna indelas i dels nyttiga och dugliga, och dels mindre användbara. De som har rätt sorts utbildning, i församlingsverksamheten användbar begåvning, eller som rätt och slätt har pengar, och är villiga att satsa av dem i församlingen, upplevs vara en tillgång, övriga ses antingen som kollektgivande bänkfyllnad, eller på sina håll som ren belastning – de sistnämnda då sådana som t ex är kroniskt sjuka, eller har svårt att få ordning på sina liv.

Svaghet betraktas som handikapp och hinder, styrka som något eftersträvansvärt.

Bön och bönearbete upplevs som mindre viktigt – det talas nog på många håll i teorin om bön, men praktiken uteblir eller är svag. Man är rik och mätt på egna tillgångar och resurser, och tror sig kunna reda upp det hela utan Guds hjälp. Vore det inte så, då skulle man be!

Man kopierar i en del laodiceasammanhang de yttre uttrycken för tillbedjan och lovsång, och integrerar detta i möten och gudstjänster, vilket kan vara nog så förvillande. När växelverkan mellan lovsångsledare och församling blir av det slaget, att man hellre borde tala om artist och publik, är dock gränsen överskriden, även om orden och melodierna är hur rätt som helst.

Eftersom församlingen/samfundet oftast någon gång bakåt i tiden har uppstått i en väckelsesituation brukar laodiceanerna i något skede också börja ”söka sina rötter” för att ”stärka sin identitet”, som det brukar heta. Det som då sker är att man distanserar sig från andra kristna, och i praktiken bygger vidare på sitt eget hus, istället för att söka delaktighet och sammanbyggnad med Guds hus, Kristi församling.

Det finns ofta rätt många eldsjälar i en sådan här församling, människor som är engagerade och jobbar på i verksamheten. Den kristne är dock kallad att vara brinnande i Anden, och det är något annat än att vara en eldsjäl.

Eldsjälen känns igen på att han/hon har en ambition, vilket medför att man vill stå i centrum av eller i spetsen för det arbete man engagerar sig i, man vill inte stiga åt sidan, och man blir ifrån sig om någon börjar tala om att lägga ner det man satsat på.

Man kan säga att eldsjälen har mycket av sin identitet i det han gör.

Den som är brinnande i Anden har en vision av vad Gud vill göra, men han sätter inte sig själv i centrum, han söker inte position för egen del, han kan ge över åt andra, och han kan avsluta det som haft sin tid. Han har nämligen sin identitet i det han är i Kristus, inte i det han gör!

Evangelisationen och missionen blir alltid präglad av den församling som bedriver den.

Laodicea omvänder människor till den egna församlingen, binder dem till sig själva. Man vet inte ens vad det innebär att trolova människor med Kristus, eftersom man inte har någon egen erfarenhet av det. Evangelisation blir lika med att skaffa fler medlemmar.

Något verkligt evangelium har man inte att gå ut med, eftersom man själv har kastat det överbord.

Kvantitet blir viktigare än kvalitet, Laodicea välkomnar medlemmar utan att desto mer bry sig om någon personlig tro eller omvändelse. Det viktiga är att de ekonomiska förutsättningarna för verksamhetens fortsatta bedrivande upprätthålls.

Herren säger om Laodicea att de är ljumma. Andlig ljumhet kan definieras genom jämförelse med det största budet, alltså att vi ska älska Gud över allt, och vår nästa som oss själva.

I Laodicea finns det andra saker som blivit viktigare än Gud, och i Laodicea är ser man sig själv som viktigare än sin nästa.

Därmed har människorna där blivit halvvägs i relationen både till Gud och nästan.

Utvecklingen mot Laodiceas tillstånd börjar när sättet hur vi ser på Fadern, Sonen, Anden, och Ordet börjar förändras.

Det är på de sakerna, Guds person och Guds ord, som fienden skjuter in sig, för kan han få en glidning till stånd där, då har vi snart inget evangelium kvar, varken att leva i eller att gå ut med, istället har vi blivit något som Herren knackar på dörren till och försöker nå fram till en sista gång, innan sista gränsen är passerad och inget/ ingen längre finns kvar att rädda.

Jag försökte hålla det här inlägget så kort som möjligt. I ”molnet” uppe till höger finns några  relaterade artiklar under ”Ljumhet”, sådana där jag har behandlat laodiceaproblematiken från fler synvinklar, om någon är intresserad!

Till den listan vill jag också lägga till den inledning jag skrev, när jag i tiden började granska Bibel 2000, ”Förord och innehåll”

Att en bibelöversättning, som är tillkommen på de grunder och med de intentioner som Bibel 2000 är gjord, har kunnat vinna allmänt accepterande i den den svenskspråkiga kristenheten, och rentav upphöjas till enda godkända officiella svenska översättning i Finlands evangelisk-lutherska kyrka, det är ett tecken så tydligt som något på hur totalt  laodicea-anden redan har tagit över!

”Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm!

Så säger Jesus i Uppenbarelsebokens tredje kapitel.

”Jag skulle önska att du vore ljum, och blir du det ska jag göra allt för att du ska fortsätta att vara det!”

Så kan man alltså förmoda att själafienden säger – fast han säger det ju inte så att vi hör det!

Den här situationen beskrivs också av C S Lewis i ”Från helvetets brevskola”. Där, i kapitel sju, undervisar den gamle överdjävulen sin unge demonkollega om hur han på bästa sätt ska dra nytta av den andliga ljumheten, när en kristen väl har drabbats av den. Så här förklarar han saken:

 ”Det nästan gläder mig att höra att din patient alltjämt går till kyrkan och nattvarden!

Jag vet att detta innebär en risk, men ingenting skulle nu vara så farligt som om han kom till insikt om skillnaden mellan den han är nu och den han var de första veckorna efter sin omvändelse!

Som det nu är behöver vi inte kämpa mot den direkta ångern över en bestämd, till fullo erkänd synd. Han går bara med den obestämda känslan av att allt inte är som det borde vara!

Denna känsla kan vara oss till god nytta, för den inger nämligen patienten motvilja mot att tänka på Fienden! När detta att tänka på Honom innebär att han småningom  påminns om en hel svärm halvmedvetna synder, då tiodubblas denna  motvilja!

Vi måste bara sköta denna känsla omsorgsfullt. Blir den för stark kan den väcka honom till insikt om sin situation och så driva honom tillbaka till Fienden, undertrycker vi den går vi miste om nyttan av den!

 Du invänder förmodligen att hans synder ju egentligen är ganska obetydliga, för liksom alla unga frestare är du angelägen om att ha något uppseendeväckande felsteg att rapportera. Men var snäll och kom ihåg, att det enda som spelar någon roll är hur pass fullständigt du kan föra mannen bort från Fienden! Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de sammantagna resulterar i att han förs bort från Ljuset och ut i Tomheten!

Mord är inte alls bättre än kortspel, ifall vi kan ordna saken med kortspel! Den väg som säkrast leder ner till helvetet är i själva verket den som gör det sakta – den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, inga milstolpar och inga vägvisarmärken!”

 Jag tycker det här är en av de bästa beskrivningarna av vad andlig ljumhet är, hur den åstadkoms och bevaras, och vad den gör med en människa, som jag nånsin har läst!

På samma gång talar han ut sig, åtminstone ut ur mitt förtroende. (Det lilla som nu fanns kvar efter tidigare uttalanden i andra frågor)

Karln säger nämligen rent ut att det inte är lämpligt att använda andliga nådegåvor i en skriftskola!

Man får tala om såna saker som helande eller tungotal, men man får inte praktisera det!

Prata får man alltså, men inte göra något av det som man pratar om.

Om en konfirmand har huvudvärk får man inte be att Jesus tar bort den, inte i Borgå stifts skriftskolor, i alla fall.

Om Anden manar till profetiskt tal, eller till tungotal och uttydning, för att Han vill ge ett direktbudskap i ett sammanhang där man talar om Jesus och frälsningen, då måste alltså skribaprästen säga åt den helige Ande att tyvärr, du är inte önskvärd här, inte om du vill yttra dig, i alla fall, för så har Borgå bestämt!

Alltså, vart vill man komma från det höga ämbetshållet?

Vill man faktiskt ha en ”pratkyrka” och inget annat?

Och har man överhuvudtaget ägnat en tanke åt vad Herren har för åsikt om saken?

Är det verkligen så långt gånget, att ungdomarna, som bevistar kyrkans skriftskolor, med alla medel ska skyddas från insikten att det faktiskt finns en Gud, och att Han är närvarande och verksam i sin skapelse och sin församling?

Men, det står fortfarande fast att en Jesu lärjunge ska lyda Gud mer än människor.

Till och med när det är fråga om människor som utrustats med biskopskors och dito stav.