Det här är ett av de bibelställen som bekymrade medmänniskor då och då ställer frågor kring.

”Jag har svårt för att berätta om min tro för andra, ”vittna”, som det kallas. Betyder det att Jesus kommer att förneka mig, när han kommer tillbaka?” ”Är jag ens en riktig kristen, jag som har så svårt för att vittna?”

Sådana frågor, och andra, besläktade, har jag fått försöka svara på många gånger, så jag fick en ingivelse att skriva om det en gång till nu, när jag läste Matt 10

Det finns tre olika missuppfattningar vad det gäller det som Jesus säger, och de ställer till rejält med problem för många gudsbarn.

För det första: Vi förväxlar lätt att vara en ”äkta kristen” med att vara en ”mogen kristen”.

En människa som kommit till tro kan ha alla slags problem och barlaster med från sitt tidigare liv, upplevelser och erfarenheter som gör det svårt att vara fri och frimodig i vad det gäller att berätta om sin tro. Det här betyder naturligtvis inte att hon inte är en riktig kristen, det betyder bara att hon behöver få gå igenom en process av helande och upprättelse, och så småningom bli en mogen kristen, som fått bli mer hel, och friare!

Om man inte har så lätt för att verbalisera sin tro innan den processen startat, är detta naturligtvis inte detsamma som att förneka Kristus!

Att i den situationen börja anklaga människan för att vara en förnekare, och citera stället om att Jesus också i sin tur ska förneka sådana när han kommer tillbaka, det är att gå den ondes ärenden. Det är ju alltid han, som anklagar och fördömer!

Bibelstället i Matt 10:32-33 handlar ju inte alls om att Jesus skulle säga att han ska förneka dem som är blyga och försiktiga! Det handlar om människor som öppet och systematiskt  förnekar att de alls har något med Jesus att göra, därför att de skäms för Honom och för det han säger!

Det handlar inte ens om enstaka tillfällen där någon i ett ögonblick av svaghet förnekar sin tro – Petrus gjorde det tre gånger om, och inte förnekade Jesus honom för det! Det här är det andra missförståndet, som ställer till problem – man tror att det är kört, om man någon gång hamnat i samma läge som Petrus på översteprästens gård.

Det är fråga om människor, som av bekvämlighetsskäl har gjort det till en livsstil att leva i förnekelse! Den stilen kan sluta illa, det är det Jesus varnar för.

Sen finns det också människor, som helt enkelt inte har varken läggning för, eller kallelse till att gå omkring på gator och torg och vittna om Jesus! Vittna kan man göra, och det behöver också göras, på många andra sätt, inte minst med sitt liv!

Det här är det tredje missförståndet, att man tänker sig att vittnesbördet om Jesus alltid handlar om att det ska pratas.

När budskapet om Jesus ska föras vidare behövs alltid två sidor, om det ska vara trovärdigt. Dels behövs det muntliga budskapet, men sen behövs också den bekräftelse, som kommer när människor lever evangeliet! Folk tror mer på det de ser än det de hör!

Man kan alltså förmoda, att det finns de, som vittnar betydligt mer än de tror!

Jag samtalade en gång med en agnostiker om kristen tro. Han sade bland annat, att en av de saker, som gjort att han nu i varje fall inte var beredd att helt förkasta kristendomen var, att han kände en kristen man, som levde sin tro.

”Om det nu finns något sådant som Jesu lärjungar, så är den karln nog ett bra exempel på hur en sån ska vara!”

Sen nämnde han mannens namn, och det visade vara en broder jag känner så smått. En man, som aldrig gör något väsen av sig, aldrig predikar eller leder möten eller håller vittnesbörd, men som alltid är vänlig och hygglig mot sina medmänniskor, och också är beredd att räcka en hjälpande hand där det behövs.

Hans tysta vittnesbörd hade alltså landat, där alla fina ord hade gått förbi…

Från den tanken vill jag gå vidare till en sak till, som jag uppfattar vara grundligt missförstådd, och därmed också problematisk, nämligen det som kallas  ”WWJD” – What Would Jesus Do : vad skulle Jesus göra?

I en del tolkningar av det slagordet visar det sig att vi  inte riktigt har förstått det här med Kristi kropp.

Det här med att vi varje situation ska göra som Jesus skulle ha gjort, det är en tanke som behöver modereras en hel del, innan den blir användbar!

Ingen av oss är ju tänkt att göra allt det Jesus gör!

Vi är lemmar i Kristi kropp, vilket innebär att en del av oss är tänkta att göra somliga saker, andra är tänkta att göra andra!

Det går dåligt att höra med näsan, eller att se med öronen…

Om man tänker sig att allt det som Jesus gjorde och var, när han var här på jorden, det ska också var och en kristen göra här och nu, då har man förirrat sig in i ett individualistiskt tänkesätt.

På den vägen tappar man bort tanken på församlingen som en kropp, där alla lemmar har olika uppgifter, och hamnar ofelbart in i en hopplös prestationscirkus, ifall man faktiskt försöker leva upp till det!

Andens frukt, alltså att mogna fram till en småningom litet mer Kristuslik karaktär, det hör alla kristna till.

Gåvorna och tjänsterna är däremot olika, och bildar en helhet först när alla i församlingen bidrar med sin bit. Det är bara tillsammans, som vi kan representera en hel Kristus!

Att vittna genom att leva liv präglade av nåd och sanning hör oss alltså oss alla till.

Att vittna på andra sätt gör vi olika, allteftersom Anden ger oss nåd till det.

Jesus släcker inte tynande vekar, han krossar inte brutna rör. Inte heller sparkar han ut någon, som inte först har sparkat ut honom.

”Den som kommer till mig ska jag sannerligen inte kasta ut!”

När jag får för mig att göra något, satsa på något, då är det den saken som gäller, och annat får komma i andra hand tills projektet är klart. Det kan då handla om allt mellan att skriva en bok och att hugga ett lass sågstockar, huvudsaken är att det handlar om något avgränsat, något man kan se slutet på när man börjar.

Sen, när ett projekt är klart, kan det komma en downperiod, då jag egentligen bara sköter det löpande, och inte kommer mig för att intressera mig speciellt för något alls. En sån period har jag haft nu, och det märks, bland annat, i att jag inte har publicerat något här på sidan på veckotal. Det har helt enkelt inte smakat att skriva!

Inte heller har det riktigt smakat att studera kristen litteratur. Jag har visserligen fortsatt med min andra genomläsning av den finska motsvarigheten till Svenska Folkbibeln, ”Raamattu kansalle”, som jag påbörjade på sensommaren med tanken att speciellt se vad som sägs om Guds egenskaper och handlingssätt, samt om gudsfruktan, men det har också gått trögt, jag har inte kommit längre än till första Samuelsboken än.

I fredags blev jag så kontaktad av en broder, som ville att jag skulle skriva en artikel för en kristen tidning, och när jag tog itu med det, då märkte jag att det faktiskt smakade att skriva igen! Associationskedjorna höll, bibelställena jag behövde dök upp i minnet, och det var rent roligt att se hur texten växte fram på skärmen!

Igår, när jag sökte i bokhyllorna efter något att läsa, föll blicken på en bok, som jag köpte för två år sedan, men ännu inte kommit mig för att läsa, Timo Eskolas ”Uuden Testamentin narratiivinen teologia”. Helt plötsligt insåg jag, att nu har jag lust att ta itu med den! Visst, den kommer att vara tungläst, teologiskt fackspråk är vad det är, och finskt teologiskt fackspråk är vad det svenska är, fast i kvadrat, men nu har jag lust att läsa den ändå! Ska bli spännande att ta del av hans helhetssyn på nytestamentlig teologi!

C S Lewis beskriver i en av sina böcker något han  kallar ”lagen om vågrörelsen”.

Eftersom vi människor lever vårt jordeliv i tiden, inte i evigheten, är vi ständigt stadda i förändring, och det är inte en förändring, som går linjärt från sämre till bättre, eller från lägre till högre. I stället tenderar vi att ta två steg fram och ett tillbaka – eller ett steg fram och ett tillbaka, och ibland, när det blir riktigt bakhalt, kan det bli ett steg fram och två tillbaka!

Så länge jordevandringen varar, är det alltså realistiskt att räkna med att perioder av full vitalitet, när man är på G, orkar med allt och är intresserad av det man gör, kommer att omväxla med tider, när man är trött och slutkörd, och behöver ladda om batterierna. Det är inget att jaga upp sig över, eller känna sig skyldig för! Gör man det, då kommer downperioden bara att bli längre, för då tvingar man sig själv vidare, fast signalerna från kropp och själ säger att det vore dags att stanna upp.!

Sen blir man ju äldre också, det är en del av förändringen, och där är det inte så mycket av steg fram och tillbaka, det är mer som ett steg neråt i taget med tanke på den fysiska existensen, och man får vara glad om det inte är alltför nära mellan stegen!

(På samma gång är det ju också ett steg uppåt i taget, mot att alltid få vara hos Herren, och den sidan ska vi inte glömma bort!)

Här är det orimligt att vänta av sig själv att man ska ha samma energi, samma kapacitet som förr, när man var yngre. Försöker man det, då riskerar man bränna den energi man har kvar på ett sådant sätt, att downperioderna blir längre och djupare än de annars hade behövt vara.

Här blir det viktigt både vad jag har för självbild, och vad jag har för gudsbild.

Om min självbild baserar sig på vad jag kan, gör, och orkar, då kommer den att förändras till det sämre, när jag inte längre orkar som förr. Mindervärde och självförakt är inte från Gud, han ger oss inte någon försagdhetens ande!

Om jag tror att Gud är den kosmiske arbetsgivaren, som värderar mig utifrån hur väl jag förmår tjäna Honom, då kommer jag att ha svårt att vila i Gud, när jag inte längre orkar ”ge järnet för Herren” som förr, om det nu sedan beror på att jag befinner mig i en vågdal nånstans mitt i livet, eller om det beror på att jag har passerat livets middagshöjd.

Jag är älskad, inte behövd. Du är älskad, inte behövd. Den insikten ger vila, och den ger tillåtelse att vila.

Därför kommer vi att vara älskade också då, när vi inte längre tycker oss vara till någon nytta här i världen, för det var inte därför att vi gjorde sån nytta, som Kristus dog för oss. Det var för att han älskade oss!

Man får ha koll på ingredienserna, när man lagar mat! Blandar man i sådant som är otjänligt som människoföda kan det gå som när profetlärjungarna skulle koka soppa, man får lov att konstatera att döden är i grytan – eller på ugnsplåten , om det är fråga om bröd.

Temat för den här söndagen är ”Livets bröd”, och syftar på Jesu ord om att han är livets bröd.

Vad kan det brödet tänkas vara bakat på, då?

Jo, det får vi veta i Johannesevangeliets första kapitel!

”Han var full av nåd och sanning!”

Livets bröd är alltså bakat på nåd och sanning.

Ska man äta av det, då får man så lov att acceptera båda ingredienserna!

Vi skulle gärna vilja svälja nåden och spotta ut sanningen, vi människor.

Gör vi det, då är döden i grytan. Jesus förklarar  vad som händer, om de troende äter av den slags soppan: ”Genom att laglösheten förökas, ska kärleken kallna hos de flesta!”

Det är mycket tal om klimatförändring nuförtiden, och de flesta tycks vara överens om att klimatet håller på att bli varmare. Det stämmer  antagligen, vad det gäller väderleken, men samhällsklimatet tycks gå åt motsatt håll, det blir kyligare vartefter. Man får förmoda, att detta har något att göra med en tilltagande laglöshet, ökande tendens att strunta i Guds bruksanvisning för mänskligt liv.

I 1 Kor 10:1-6, hänvisar aposteln till Israels ökenvandring och hur folket där bar sig åt, och sen uppmanas vi att ta varning av hur det gick för dem!

De ville också gärna bli räddade och välsignade och omskötta av Gud, nåden dög, men när det kom till att lyda och tjäna Honom, då satte de sig på tvären. Lyda sanningen, det var de inte intresserade av!

Men då inträffar det märkliga, att efter ett tag dög inte nåden heller!

Den uppfattades inte längre som en gåva och en välsignelse, de började klaga och gnälla, och kallade mannat från himlen för usel mat, och fick längtan tillbaka till de vitlöksdoftande köttgrytorna i Egypten!

De kunde inte tillgodogöra sig livets bröd, för de förkastade den ena ingrediensen.

Yttersta konsekvensen blev att de dog där i öknen.

I Uppenbarelsebokens andra kapitel har vi sändebrevet till församlingen i Efesus.

Där hade det uppenbarligen gått tvärtom: man hade blivit så förtjust i sanningen att nåden hamnat på undantag. På den vägen tappade de bort sin första kärlek och får underkänt betyg av Herren. De blev tydligen så upptagna med att hålla reda på allt de skulle vara emot, att de glömde att där också fanns både något och någon de skulle vara för!

Risken är uppenbar att att det ska gå likadant för Guds folk i Finland av idag, att vi ska tappa bort det ena eller det andra.

Att det ska gå likadant för mig eller dig!

En del av oss vill ha nåden och grinar illa åt sanningen.

Gud ska vara god och mild och kärleksfull, och ställa upp på allt vi vill och bara fortsätta att välsigna oss.

Litet som en tidningsdebattör sade för några år sedan: ”Gud finns ju till för att göra mig lycklig!”

Andra är väldigt angelägna om sanningen, men om nåden inte får balansera den, då är det risk för att vi blir renläriga fariséer som tappar kontakten med Livets källa.

Låt oss ta aposteln Johannes vittnesbörd i Joh 1, ”han var full av nåd och sanning” och ställa det tillsammans med samme Johannes´ ord i 1 Joh 4: ”Sådan som Han är, sådana är också vi i denna världen!”

Fulla av nåd och sanning. Det var det meningen att vi skulle vara. Då är vi inte laglösa, men inte heller lagiska.

Herren vill göra oss till människor som har ätit av Livets bröd, sådant det är, och därigenom blivit villiga och dugliga till att dela ut det till andra.

Det är fortfarande så som det berättas i dagens evangelium i Joh 6:1-15.

Det är Jesus som är brödet, det är Jesus som ger brödet – åt oss som tror på honom, för att vi ska dela ut åt alla som är hungriga. Det är ingen ransonering  på det brödet! Det är  i distributionen det kan klicka… och det kommer det att göra, om inte distributörerna har fått i sig fullgod andlig kost.

Det är så med mig, att jag gärna återvänder till böcker som gett mig en läsupplevelse!

Det här har då medfört att jag minns en hel del av boken ifråga vid det här laget!

Varje gång jag är med någonstans, där man sjunger den omtyckta psalmen ”O salighet, o gåtfullhet”, kommer jag följaktligen att tänka på ett replikskifte från ”Sagan om ringen”.

”Ju längre ni är med, desto svårare blir det för er att dra er tillbaka, men ni är inte bundna av löften eller ed att följa honom längre än ni själva vill. Ni känner ännu inte era hjärtans ståndaktighet inför det, som väntar er på vägen!”, sade Elrond.

”Trolös är den, som tar farväl, när färden fylls av faror”, sade Gimli.

”Måhända”, sade Elrond, ”men den skall inte lova att vandra i mörkret, som ej anar nattens djup”.

”Dock kan ett svuret löfte stärka ett vacklande hjärta”, sade Gimli.

”Eller komma det att brista”, sade Elrond. ”Se inte för långt framåt!” 

Jag har nämligen så väldigt svårt för den tredje versen i den Lidmanska psalmen: ”Jag svär dig trohet, ödmjukhet, och lydnad intill döden…”

Det osar Petrus, och hans stortaliga försäkringar om hur han ska gå både i döden och i fängelse med Jesus, lång väg om dessa ”svurna löften” i psalm 357 i psalmboken! 

Det finns inte material i mig till att lova något sådant här, det har fyrtio år som kristen lärt mig med eftertryck.

Jag kan – åtminstone periodvis – vilja hållas stående, vilja vara både trogen, lydig och ödmjuk, men till att verkligen göra det jag vill räcker inga svurna löften från min sida!

Det är Herren, som ska hålla mig stående, om jag ska hållas på fötter.

Det är Han, som ska verka vilja och gärning i mig, om det ska bli någon överensstämmelse mellan det jag vill och det jag gör, åtminstone vad det gäller det som är rätt och gott inför Gud.

Det är som det står i Hosea 6, människans kärlek är lik morgonskyn, som hastigt försvinner.

Men Guds trofasthet, Guds goda vilja, och Guds helige Ande som Han har gett oss till Hjälpare i vår svaghet, de försvinner inte när solen går upp och det blir hett om öronen!

Jag är alltså mer på Tolkiens linje än på Sven Lidmans. Den som inte anar hur mörkt det kan bli, och inte känner sitt hjärtas ståndaktighet – eller brist på ståndaktighet – gör nog klokt i att lita mycket på Guds löften och väldigt litet på de egna!

Boken ifråga hette ”Felicia försvann”, och är skriven av en dotter till uppfostringsgurun Anna Wahlgren. Det är inte precis någon idealisk uppväxtmiljö hon beskriver i alla de korta episoder boken är uppbyggd av. Och alla som genom åren retat upp sig på Anna Wahlgren, och hennes inte alltid så politiskt korrekta åsikter om bl a daghem,  fick naturligtvis massor med vatten på kvarnen. ”Så här var det alltså på riktigt, så här såg det ut bakom kulisserna…”

Felicias syskon, i den mån de har yttrat sig, har dock inte förefallit att sådär hundraprocentigt känna igen sig i den något mörka och kaotiska bild hon målar upp av sin barndom och uppväxt.

Så, vad är sanning? Förmodligen det mesta. Från båda sidor. Vad minns man från sin barndom, och vad glömmer man? Vad är det man tar fasta på, vad är det man ser?

All upplevelse är ju subjektiv, färgas av de egna känslorna och reaktionerna. Objektiv sanning är något som är mer sällsynt än man kanske  först skulle tro, åtminstone vad det gäller mänskliga relationer.

Som förälder kan jag livligt föreställa mig hurudan bok mina egna barn skulle kunna skriva om sin monsterfarsa, om de valde att plocka ut de tjugo värsta episoderna, de sämsta dagarna, från det den äldste föddes tills den yngste fyllde femton. Inte har jag alltid varit den närvarande, engagerade, behärskade, förstående, kärleksfulle far jag enligt alla modeller borde ha varit!

Skulle de i stället välja de tjugo bästa dagarna skulle jag framstå som den ideala förebilden för all världens pappor. Så, vad är sanning? Båda sidorna finns där, och båda är sanning.

Kanske man kunde ta den här tanken med sig till sina övriga sociala sammanhang, och sitt sätt att bedöma dem. Vad är det jag tar fasta på, vad är det jag kommer ihåg, vad är det jag lägger överst i högen av intryck och upplevelse och känslor?  Felicia tycks ha minusgrejerna överst i sin hög, hennes syskon, eller ett par av dem, de andra har visligen valt att inte yttra sig, har fått plusgrejer med i det översta lagret. Hur gör jag?

Jesus säger att vi ska behandla andra som vi skulle vilja bli behandlade själva.

Jag hoppas att de människor jag har att göra med inte bara skulle minnas mina tillkortakommanden, de gånger jag inte orkat med, de gånger min egen irritation har gått ut över andra, de gånger när jag tänkt mer på min egen bekvämlighet än på andras bästa, de gånger jag valt lätta vägen istället för rätta vägen, och så vidare.

Då är det så jag ska se på mina irriterande medmänniskor också. Ha det hjärta för dem jag önskar att de ska ha för mig. För nog finns det saker så det räcker i mig, och mina åsikter och ställningstaganden, i det jag gör och lämnar ogjort, så det räcker och blir över för att fylla översta lagret av andras upplevelse av mig med minusgrejer, om de väljer att ta fasta på dem!

Förr när någon med nöd och näppe klarade studenten hette de att de hade blivit ”icke utan barmhärtighet godkända”.

Hade det inte funnits någon barmhärtighet hade de blivit kuggade.

Det är väl det som behövs i alla mellanmänskliga förehavanden, barmhärtighet.

Den slags kärlek som överskyler en myckenhet av synder, och förstår att ta vara på det goda.

Den sortens kärlek som Gud älskar oss med, och den sortens kärlek som vi egentligen bara kan ha, om vi först tagit emot Hans.

Ett par månader efter att jag kommit till tro var det nämligen dags för mig att åka till Nylands brigad i Dragsvik och påbörja militärtjänstgöringen. Jag hade i princip inte hunnit få någon grund alls i kristen tro – inget ont om hur Siion i Vasa tar hand om nyomvända, problemet var att det var en finsk församling och jag kunde finska väldigt dåligt på den tiden – och nu blev jag av med mina få kristna vänner. Följaktligen blev det si och så med hur jag levde ut min tro när känslorna började svalna och minnet av frälsningsupplevelsen bleknade!

Framemot sommaren började jag följa med de andra när de traskade iväg in till Ekenäs på kvällspermissionerna…och en öl blev två öl blev normal ranson.

Men Herren hade satt sitt bomärke på mig, och det satt kvar.

Innerst inne kunde jag inte komma ifrån det jag visste var sanningen: att Jesus lever och frälser! Jag har efter det här alltid varit försiktig med att använda ordet ”avfälling”. Jag kan tänka mig att jag såg ut som en sådan den tid jag var borta från församlingsgemenskapen, men i hjärtat sade jag aldrig nej till Herren!

Efter ett par år började jag på nytt söka församlingsgemenskap, nu tillsammans med min nya flickvän Lena – som sedan blev min fästmö, och som också småningom blev min hustru.

Hon hade bakgrund i Evangeliska Unga, så nu blev det Evangeliföreningen som blev vårt andliga hem.

Och det var verkligen som att komma hem igen! Den förlorade sonen var välkommen tillbaka! Inte ett ont ord från Gud, ingen känsla av att jag borde känna mig väldigt syndig och dålig och göra bot och ångra mig i stoft och aska – bara kärlek och förlåtelse!

Jesus är fantastisk! När jag kom till tro, direkt från livet som hedning, var jag överväldigad över att Herren kom och sökte upp mig som han gjorde.

Men detta, att han kom en gång till, när jag redan så att säga hade haft min chans, och lotsade mig hem en gång till, det var nåd utöver nåd!

För övrigt kan jag inte tänka mig hur jag skulle ha kunnat få en bättre start för kristenlivet än att först få bli frälst i pingströrelsen och sedan få min grundläggande undervisning inom den evangeliska rörelsen! Ofta framställs ju dessa två som något slags motpoler inom kristenheten, men jag fick se från första början att Jesus finns och verkar på båda ställena!

Tack vare det har jag sedan hela tiden känt det på samma sätt, som en gammal troskämpe en gång beskrev sin inställning till de olika samfunden: ”Jag har aldrig kunnat bli varken 100% pingstvän eller 100% lutheran, det enda jag egentligen vill vara är 100% kristen”!

Så, vem vet? Kanske det jag ser som en extra krok på vägen i själva verket var något annat?  Det kom ju välsignelse ut av det så småningom…

Det här bibelstället har jag ibland litet skämtsamt kommenterat med att säga, att det är ju litet svårt att tillämpa i vårt klimat, åtminstone vintertid! Nu ångrar jag alla gånger jag kläckt ur mig den dumheten.

När jag bad vidare och undrade över vad Herren kunde mena med att påminna mig om det här fick jag nämligen en bild av hur lätt det är att trampa ner både det ena och det andra utan att ens märka det, medan den som är barfota genast märker om han håller på att sätta ner foten på något han inte borde trampa på!

Uppmaningen att inte ha skor på sina fötter när man rör sig bland människorna är alltså ägnad att få oss att begripa att vi ska gå varsamt bland våra medmänniskor!

Hur ser då de skor ut, som vi trampar på andra med?

Att inte ge sig tid att lyssna är en skoversion. Om man har så bråttom att få fram sig själv och sina egna åsikter och viktigheter, att man inte alls lyssnar på andra, då kommer man oundvikligen att trampa ner en och annan medmänniska!

Samma sak, om man tycker det viktigaste är att vinna diskussionen, inte att vinna den man diskuterar med. Det är många frön, som kunde ha börjat växa för Guds Rike, som blivit nedtrampade med de kängorna!

Att hålla på sina rättigheter i ur och skur är att jämföra med marschkängor med järnbeslag.

Och ger man sig till att mobba andra, frysa ut dem – t ex genom att bilda innegäng där andra inte släpps in – , göra narr av dem, eller tala illa om dem, då är man med och trampar ner andra till den punkt, då de har förvandlats till en vägkant där inget kan gro – inte förrän det regnat mycket kärlek och barmhärtighet på den, i alla fall!

Så nu sitter jag här med en helt ny vinkel på det här med att ta på sig beredvillighetens skor, som fridens evangelium ger! Ska man vara fridens budbärare, då gäller det ha att ha skor med väääldigt tunna sulor…

”Vad ska man göra när ingenting fungerar?” frågade han.

Den frågan hade jag mött förr, men då hade det i allmänhet varit fråga om något specifikt problem, något delområde i livet. Fast nog kan det ju kännas som om ingenting fungerar då också…

”Kanske du kan precisera det där litet?” svarade jag. ”Vad är det som inte fungerar? Har du problem på jobbet, är det äktenskapet som strulat till sig, eller är det troslivet du funderar över?”

Det visade sig, att det var kristenlivet han avsåg. Han berättade för mig hur han under några års tid flitigt läst både bibeln och olika kristna böcker, hur han hört kristen undervisning av mångahanda slag, och hur han hade försökt att med allvar och nit praktisera allt han hört och läst.

”Men ingenting fungerar!  Det har blivit så illa att nuförtiden läser jag Bibeln mindre, och ber mindre, och gör färre goda gärningar än jag gjorde innan jag började försöka leva helgat!” sade han. ”Det är precis som jag hade hamnat i en ond cirkel, och jag vet inte hur jag ska komma ut!”

Vi pratade litet till, och sedan föreslog jag att vi skulle sätta oss i ett lugn vrå och be litet tillsammans. Under den bönen kom så Guds tilltal till denna av lagen jagade människa:

”Säg åt honom att allt det som jag, Herren, gör fungerar! Barnaskapet hos Mig fungerar! Syndernas förlåtelse fungerar! Rättfärdigheten i Mig finns där! Min frälsning fungerar! Hans plats i himlen är beredd! Det är bara allt det här han har försökt göra själv, som inte fungerar!”

Det beskedet föreföll vara till en viss tröst för min broder, om jag får underdriva litet… och glad blev jag själv också över att höra det, för inte kan jag nu precis påstå att allt fungerar enligt ritningarna i mitt liv heller!

Jag åkte hem och skrev upp det, för att kunna påminna mig själv om det också vid behov.

Och det behovet, det återkommer då och då! Det är så lätt att tappa ögonmärket på Guds frälsning och börja väga och mäta sin kristendom på samma sätt som människan jag berättade om här ovan.

Och hurdant resultat man än kommer till vid den ”invägningen” blir det ändå fel.

För man blir ju upptagen med sig själv, sitt eget lyckande eller misslyckande, i båda fallen!

Allt det Jesus gör, det fungerar!

Alldeles oberoende av om jag är mer eller mindre ”lyckad” som kristen.

Gud ser med välbehag på dig och på mig, och på varje människa som bekänner Jesus som Herre, av en enda orsak: att Jesus har tagit våra synder och gett oss total och fullkomlig förlåtelse i stället! Och det är lika sant och lika verkligt den dag när allt går åt skogen, och jag gör bort mig och syndar inför både Gud och människor, som det är sant de sällsynta dagar då jag tycker att allt har gått rätt bra…

”Hur hänger det riktigt ihop det här med att vi är både rättfärdiga och syndare? Det känns ju rent schizofrent! Vilkendera är jag idag? Är jag mer rättfärdig när det går bra, och mer syndare de dagar, när det går dåligt? Eller väger det jämt hela tiden?”

Då och då har det hänt att fler än du har undrat över uttryck, som används i förkunnelsen, uttryck som inte är så alldeles enkla att begripa sig på.

Ett sådant är just den här berömda definitionen av en kristen som lyder: ”På en gång rättfärdig och syndare”.

Jag kan minnas mer än en gång då människor kommenterat det här uttrycket just så här, med att säga något i stil med att ”Det här är ju rena schizofrenin! Jag måste väl vara antingen/ eller, jag kan väl inte vara både-och??”

Det vanliga är att de, eftersom de vetat med sig att de syndar, har kommit fram till att de naturligtvis är syndare, inte rättfärdiga. Vilket ju inte precis gör rättvisa åt evangeliets budskap om frälsning och befrielse…

Efter att i början av min predikantverksamhet ha stött på den här frågan några gånger, och besvarat den med litet standardmummel om paradoxerna i kristen tro, och att det är Kristus som är rättfärdig, medan vi är syndare, och så vidare, började jag gradvis inse att den här formuleringen inte riktigt tillfredsställde mig själv heller!

Så då började jag fundera på om det inte fanns fler sätt att uttrycka det här på?

Jag läste vad som står om saken i  Ef 2. ”Sådana var vi förut allesammans…”

Och Ef 5. ”Förut var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren…”

Rom 5. ”…Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”

Samt andra, liknande ställen, som alla pekade åt samma håll: Bibeln tycks verkligen inte entydigt definiera den, som har kommit till tro på Jesus, som en syndare! Tvärtom, den talar om ett förr och ett nu, och om en skillnad mellan dessa två!

Å andra sidan fanns ställen som 1 Joh 1, där det tydligt sägs, att om vi säger att vi inte har någon synd, så bedrar vi oss själva! Men hur ska man definiera den här dubbelheten på ett sätt, som inte tar bort något av det Jesus har gjort, för oss och med oss?

När jag bad över de här texterna, och sökte en bild, som alla utsagor skulle passa in i, kom bilden av en cancersjuk människa för mig.

En sådan har något främmande i sin kropp, något som fördärvar och förstör, och försöker sprida sig och ta över allt mer, och som slutligen leder till döden, om det får härja fritt. Men inte går ju den människan omkring och säger: ”Nu är jag både cancer och människa”!

Nej, hon säger: ”Nu har jag något främmande ont i min kropp, och det tänker jag bekämpa med alla medel och av hela mitt hjärta!” Hon identifierar sig inte med cancern! Hon har den, ja, men hon är den definitivt inte!

Med den bilden fick det Paulus säger i Rom 7 en helt ny innebörd för mig.: ”Om jag nu gör det jag inte vill, då är det inte jag som gör det, utan synden som bor i mig!”

Aposteln identifierar sig inte med synden, han identifierar sig med rättfärdigheten, med den nya skapelse han är i Kristus!

Synden bor i honom, javisst, den lägger krokben för honom då och då, javisst, men han är inte synd! Han säger inte att han är både rättfärdig och syndare, han säger att han är rättfärdig, trots att han har synd!

Här försvann dubbelheten, den förvirring som så många hade uttryckt över att inte riktigt veta om de nu var syndare eller rättfärdiga. Identiteten blev klar!

I 2 Kor 5 står de underbara orden om försoningen: ”Den som inte visste av någon synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle bli rättfärdighet från Gud”.

Ef 4 talar om för oss att den nya människan är skapad till likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet!

Synden bor i oss. Det får vi kämpa med och släpa på så länge vi lever här på jorden. Men Gud har gjort det undret med oss som tror, att vi har blivit födda på nytt till att vara Hans barn, blivit en del av den nya skapelsen, får stå rättfärdiga i Kristus sju dagar i veckan, och identifiera oss med det nya som har kommit, inte med det gamla som har gått!

Tänk att det finns något så fantastiskt som Guds nåds evangelium i denna fallna värld! Halleluja!