Jag är kristen, inte muslim, men har nog ett exempel av koranen här hemma i bokhyllan. Hur skulle jag annars veta något om vad muslimerna tror på? Fick god hjälp av att läsa ”Jag sökte Allah och fann Jesus” också, för den delen.

Dock har jag inte känt någon oemotståndlig lust att elda upp den  koran, som jag har, även om jag inte håller med om innehållet.

Visst har jag bränt böcker i mina dagar, då sånt skräp, som kom i min ägo i yngre dagar, men som jag inte skulle vilja att mina barnbarn skulle få i händerna. Såna publikationer har hamnat i både kaminen och pappersinsamlingen. Då syftar jag på våldspornografi av den sorten som en del av pocketserierna om diverse hemliga agenter och maffiautrotare var fyllda av.

Andra tycks finna något slags nöje i att bränna sådana böcker, som är heliga för andra – eller så har man andra agendor. Det finns krafter, som gärna ser att att västvärlden och den muslimska världen hamnar i luven på varandra, till exempel…. jag tror inte att den ryska ledningen fäller några tårar över terrorhoten mot Sverige…..

Men, det är en annan konsekvens av bokpyromanin, som jag har svårt att tro att de, som kallar sig kristna, och sysslar med koranförstörande, har tänkt på.

De står där med bok och cigarretttändare i ett land, där polisen skyddar deras rätt att göra detta, och tuttar på med ett leende på läpparna. Men ägnar de den minsta tanke åt att det faktiskt finns miljoner kristna, som lever i länder där de är i minoritet? Där polisen inte skyddar vare sig koranbrännare eller yttrandefrihet, tvärtom?

Tänker de på hur den muslimska majoriteten i de länderna reagerar gentemot sina kristna grannar, när de får höra att där borta i t ex det (nominellt) kristna Sverige, där eldar man stöd av polis och lagstiftning upp en bok, som det i det egna landet är belagt med dödsstraff att vanhelga?

Det är de kristna i t ex Pakistan, som får ta smällen för vad putintrollen och publicitetssökarna i Sverige gör. Den vanlige pakistanske muslimen kommer inte åt nån i Sverige, men han kan hämnas på sin kristne granne – och gör det också!

Förra månaden kom en jihadistisk grupp i just Pakistan med en uppmaning till andra muslimska organisationer att göra gemensam sak med dem för att ta livet av kristna i landet. De sade också att eftersom koranen vanhelgas av kristna i andra länder, kommer de att göra livet till ett helvete för Pakistans kristna. Man har bränt kyrkor och vandaliserat kristnas hem.

Det är vad koranbrännarna uppnår med sina ”manifestationer”. Deras egna skinn är inte i någon större fara, och vad det gäller svedan i skinnet på kristna tiotusen kilometer bort, förefaller attityden vara ett ”vem bryr sig”.

Yttrandefrihet är, som all annan frihet, en frihet under ansvar.

Om jag använder min frihet på ett sätt, som är till skada för andra, då är jag inte längre kvar i kärleken.

Står det i Bibeln.

Ja, hur svårt kan det vara att bara göra som Herren säger, när vi får befallning om enkla saker, sånt som inte är farligt att göra, som inte gör ont, och som inte ens kostar något?

Jag vill minnas att jag förr nån gång har skrivit om det där som Jesus säger, att när vi kommer in i ett främmande hus ska vi önska frid över det, hur märkligt tröga vi är i fråga om detta, fast det är så enkelt, och går så fort.

Idag ska jag återkomma till liknande tankegångar, nu inspirerad av alla skriverier och diskussioner och uttalanden om Finlands nyligen tillträdda regerings initiala svårigheter med att få något annat gjort än att försöka hantera allt, som uppdagats om en del av de nybakade ministrarna.

Jag tänker då på något, som den helige Ande inspirerade aposteln att skriva för nära tvåtusen år sedan, och på vilken situation han skrev det i.

Brevet jag tänker på skrevs i början av 60-talet e Kr. , antagligen från Makedonien,  men i varje fall med säkerhet från romerskt territorium.  Då regerade Nero i Rom, han tillträdde år 54, och regerade fram till år 68.

Brevet skrevs mellan apostelns första och andra fångenskap i Rom, under den period, då den spänning mellan de kristna och den romerska sten, som skulle explodera i Neros förföljelse efter Roms brand år 64, byggdes upp. Huvudorsaken till att de kristna blev en nagel i ögat för kejsaren var, som bekant, deras vägran att tillbe kejsaren som gudomlig, vilket var något, som avkrävdes alla goda medborgare i det romerska riket. De kom därmed att betraktas som ett potentiellt farligt element i riket, och att Nero grep tillfället att komma åt dem på bred front genom att anklaga dem för Roms brand var, naturligtvis bara ett svepskäl.

Paulus skrev alltså första Timoteusbrevet under en tid, då de romerska myndigheterna redan hade börjat visa öppen fientlighet mot de kristna, och då det var lätt att se, att detta knappast kunde annat än bli värre vartefter.

Och vad gör han? Jo, han uppmanar sina adressater till att åkalla Gud för att be för kungar och alla i ledande ställning!

Det är liksom hela programmet för oss kristna, vad det gäller vårt förhållande till överheten, oavsett om den är för oss kristna eller mot oss, eller bara allmänt likgiltig. Vi ska be för dem! Enkelt, visst? Hur svårt kan det vara?

Vi ska be för överheten, oavsett om den är rasistisk eller antirasistisk, oberoende av om den är vänster eller höger, blå eller svart, grön, eller prickig som nyckelpigan. Det är Herrens befallning!

Men vad gör vi? Jo, vi förfasar oss, också vi troende kristna, vi skriver i tidningar och nätpublikationer om hur hemska dessa sannfinländare är, och vilken skam och skandal det är att såna ska få sitta i regeringen, och så vidare. Var nånstans i Bibeln står det att vi ska bete oss på det viset mot vår överhet?

Så, handen på hjärtat, broder och syster, har du bett nån bön för regeringen Orpo? Har du lyft upp Riikka Purra och hennes gäng inför Herren? Om inte, varför inte? För att de har konstiga åsikter? För att du avskyr dem?

Stod det nånting där i 1 Tim 2:1-4 om att du inte behöver be för andra politiker än såna, som du gillar?

Ja, hur svårt kan det vara? Tydligen väldigt svårt, när det blir fråga om att sätta sina personliga antipatier till sidan för att kunna följa Herrens befallning! Och om så är fallet, då kanske detta säger något mindre fördelaktigt om mig själv!

Någon har sagt att det här med att uttrycka missnöje och kritik, det är som att sitta i en gungstol: det känns som att man rör på sig, men man kommer ingen vart….. så låt oss stiga upp ur gungstolen, och ställa oss på knä istället!

Ta nu t ex en sån som mig, alltså en som tror att det, som står i Guds Ord, gäller för alla människor i alla tider, och ska tolkas och förstås så, som Jesus och hans apostlar tolkar och förstår det.

Sen tar vi en, som ser Bibeln som en samling gamla myter, som helt saknar relevans för det moderna samhället och den moderna människan.

Vi sätter oss vid samma bord, och börjar samtala, och upptäcker tämligen omgående, att vi ser helt olika på många saker – medan vi är helt överens om mycket annat.

Då ligger det nära till hands att vi båda ställer frågan i rubriken, utan att tänka efter ett ögonblick, och sedan inse att svaret är uppenbart.

Vi kommer till olika slutsatser, därför att vi har olika värdegrund, olika prövningsinstrument för att avgöra vad som är rätt och fel. Vad jag förstår blir det då viktigare att försöka komma fram till vilken grund, som ger bättre fotfäste, än att käbbla om de olika synsätt, som utgångspunkterna ger upphov till!

Om jag aldrig hade fått nåden att komma till tro, då hade jag idag med all sannolikhet haft svårt att förstå hur konservativa kristna tänker, så det förvånar mig inte att andra människor har svårt att begripa sig på mig! Då så är fallet, vill jag hellre föra ett samtal, där vi kan skilja på sak och person, låta bli att idiotförklara varandra, och istället bara lugnt konstatera, att om jag hade din värdegrund, då skulle jag också  dela din åsikt, men nu har jag inte det, så jag har kommit till andra slutsatser.

Det är inte alltid så lätt, det medges, men man får jobba på det!

Det här med värdegrund, vad man har för tankar ifråga om moral och etik, är annars en sak för sig. Det är inte helt ovanligt, att människor har plockat upp sina uppfattningar härifrån och därifrån utan att någonsin pröva dem desto mer.

Istället har man mer eller mindre kritiklöst accepterat sånt man fick med sig hemifrån, eller sånt man hört i skolan, eller  i kamrat- och vänkretsen, ser i nyheterna, blir matad med på sociala medier, och så vidare. Allt sådant bidrar till att forma vår världsbild och vårt tänkande, men allt som vi ser och hör är ju inte sant!

Själv växte jag upp i ett hem, där kommunismen var ett spöke, och allt jag läste framställde USA som det godas förkämpe i världen. Sen började jag jobba på ett ställe, där arbetskamraterna var övertygade kommunister, och började bit för bit ta upp deras värderingar och synsätt. Sen kom jag till tro, och kom en bit i taget underfund med att mycket av det jag tidigare trott och tyckt inte gick att förena med Guds Ord.

Då var frågan: skulle jag låta hela min bild av tillvaron förändras, säga ja till apostlarnas undervisning, eller skulle jag bara plocka ”russinen ur kakan”, och försöka åstadkomma en syntes? För mig blev det här egentligen aldrig någon större konflikt. Om Gud sade ett, och jag hade trott något annat, då var det jag, som skulle ändra mig. Han skulle aldrig komma att ändra sitt Ord för att göra mig nöjd, det insåg jag.

Men nu kan jag med blicken i backspegeln konstatera, att jag faktiskt inte hade några saker, som innebar någon total identitetskris för mig att börja ändra på. Visst hade och har jag många saker, som inte precis har gått på räls att få i enlighet med Guds vilja, men inget, där jag har känt att neej, Gud, det här vägrar jag att gå med på!

Mer så då, att om jag misslyckas får jag förlåtelse, om jag märker av envisa svagheter får jag säga ett ”tack gode Gud för att du vill ha mig ändå.” Jag, som alla andra människor, bär med mig syndafallets följder i form av svaghet och söndrighet, och det vet Gud.

För andra kan det vara betydligt svårare, har jag märkt, om detta då beror på att det är så jobbigt att erkänna att man är en söndrig syndare, som behöver Guds nåd och förlåtelse, eller om det beror på att det helt enkelt bara upplevs så oöverstigligt svårt att inrätta sitt liv i enlighet med Guds vilja, det får vara osagt.

Redan detta, att ändra sitt tänkande från humanismens ”människan är god” till Jesu ”ni, som är onda”, innebär ju en total omsvängning i hela ens syn på vad en människa är!

Om två samtalande människor ser olika redan på den punkten, då är det inte att undra på att det blir svårt att förstå hur den andre tänker! Så kanske det är där vi får börja, i själva människosynen. Visst är vi stadigt indoktrinerade till att tro att människan är god, men hur mycket av det vi ser omkring oss i den här världen stöder egentligen det tänkesättet?

Själv brukar jag säga, att det är min medfödda lathet, som har räddat mig från att bli utbränd – mest på skämt, för det är naturligtvis Herren, som har bevarat mig från det ödet, men med ett korn av allvar i alla fall.

För, lat, det är jag, lat på det sättet, att jag lätt frestas att välja den lättaste vägen, när något ska göras. Det här är något, som jag har gemensamt med många av mina medmänniskor – människan tycks vara litet lat av naturen!

Nu har vi alltså begåvats med ett nytt verktyg, som utlovas underlätta för oss i mångt och mycket, alltså den så kallade artificiella intelligensen, vanligen förkortad ”AI”. Bland mycket annat erbjuds här en bekväm genväg för dem, som ska producera text i olika sammanhang.

Alltså då också för dem, som ska producera texter att använda i diverse religiösa sammanhang, alltså andakter, tal, predikningar, undervisning…

De här elektroniska hjälpmedlen är skrämmande effektiva – det är inte längre ens alltid möjligt att skilja en AI-genererad text från något som en människa har skrivit, detta då förstås beroende på att roboten hämtar sitt material från Internet, från texter, som människor har skrivit.

På nolltid kan den skriva ut en predikan åt en jäktad förkunnare, som då slipper hela våndan med att själv söka Herren och studera Skriften! Och männniskan är lat, frestelsen är stor!

Men varför ser jag då detta som en frestelse? Är det inte bra med hjälpmedel, som underlättar tillvaron både på vardagen och söndagen?

Svaret på den frågan är enkelt: AI vet inte vad Anden vill säga till församlingen, till en viss bestämd församling vid en viss bestämd tidpunkt. Det vet bara Anden själv!

För att få veta det. gäller fortfarande den gamla sanningen: Det är när vi vänder om  till Herren och är stilla, som vi blir frälsta, deet är genom stillhet och förtröstan, som vi blir starka. Men, fortsättningen där i Jes 30 visar på det, som också är vårt problem i nutid: Vi vill inte!

Nej, vi vill att det ska gå fort, och lätt, och på vårt eget sätt!

Men om vi struntar i behovet av att fördjupa oss i Guds Ord, och i stället låter internet sköta om bibelkunskapen åt oss, om vi byter ut Andens ledning och förmaning mot ett själlöst dataprogram, då har vi verkligen sålt vår förstfödslorätt för en grynvälling!

Och vad som är ännu värre, då öppnar vi dörren på vid gavel för att det, som lärs ut i församlingarna en bit i taget kommer att spegla ännu mer av människotankar och tidsanda, än vad som redan är fallet – det är ju sådant, som chatboten fiskar upp under sina nanosekundsexkursioner i cyberspace.

Herren leder oss på rätta vägar för sitt namns skull – sånt som i stället vill leda oss på lätta vägar, är det allt skäl att se upp med!

Det är ord och inga visor, när vår saligen hädangångne broder lägger ut texten! Det är inte svårt att förstå att så många retade upp sig på honom, inte svårt att förstå varför han blev både ifrågasatt och till  och med förlöjligad på en del håll. Han går nämligen till oförfärat angrepp på de avgudar, som han ser i det nutida samhället, och på det missbruk av Guds godhet, som kommer fram i den själviska konsumtionsfest, som präglat en så stor del av efterkrigstiden.

Och man går inte oemotsagd till angrepp på sådana saker, det har profeter i alla tider fått erfara!

En av de saker, som han har mycket att säga om, är TV-slaveriet. Enligt hans uppfattning är detta en av de största orsakerna till att det andliga livet hos så många kristna har förflackats, förytligats, och i många fall slocknat helt.

Själv hade han kastat ut TV:n för länge sedan, och han uppmanar sina medkristna att göra detsamma, om de inte vill ha den ondes propaganda in i sina hem och in i sina hjärtan på daglig basis. Han förnekar inte att det finns goda program och goda kanaler, men hans erfarenhet är att all smörja, som kristna människor också ser på, dränker det goda under en flod av smuts och hädelser.

”De säger till mig att TV:n ju har en avstängningsknapp, så inte behöver man slänga ut den, men, hur många använder den knappen, när det skulle behövas?” Ungefär så skriver han på ett ställe.

Frågar ni mig, så vill jag mena, att han har en poäng, en viktig poäng i det han säger.

Jag hör ett eko av något, som Frank Mangs sade redan för typ nittio år sedan, när han undrade hur länge till människorna skulle komma att ha kvar förmågan och djupet som behövs för att gå igenom en andlig kris, och komma genom till en frälsning på djupet, när det fanns så mycket underhållning, nöjen och förströelser av alla slag, som gjorde människorna ytliga och självupptagna. Då tänkte han på bio, teater, veckotidningar, och sådant, TV fanns inte ens!

Utvecklingen hade alltså rusat iväg åt fel håll med stormsteg i et halvt sekel till, när Wilkersons varningsrop kom. Nu har det gått ytterligare några decennier, sedan hans böcker kom ut, och vad har hänt under den tiden?

Vad jag kan se, har utförsbacken bara blivit brantare, avguden mer påträngande, och frestelsen att fastna i förströelsevärlden större. Då Wilkerson skrev om TV, skrev han om en möbel som var stationär i vardagsrummet, och som folk satt och glodde på utan att interagera med sin dumburk desto mer.

Nuförtiden går vi kristna omkring med en apparat i fickan, som inte bara visar rörliga bilder och olika slags underhållningsprogram, utan som ständigt också aktivt pockar på uppmärksamhet, ständigt stjäl tid och tankemöda, ständigt drar oss tillbaka in i en konstgjord värld av yta, yta, och åter yta.

”Allt är lovligt”, skriver aposteln, och sedan fortsätter han : ”Men allt är inte nyttigt! Du ska inte låta något ta makten över dig!”

Om jag är beroende av något, om jag inte kan hålla mig från något, då har detta tagit makten över mig. Då kallas jag till omvändelse från det, så som Guds barn i alla tider har kallats till omvändelse från sina avgudar.

Somliga saker, som man ser, skär en i ögonen, andra i hjärtat. En av de mer hjärtskärande syner man kan råka ut för i det vanliga, dagliga finländska samhället är unga föräldrar, som är ute med sin småttingar, sitter vid sandlådor, eller står i lekparker. ”Men det är väl inget hjärtskärande med det?” kanske någon tänker nu.

Jo, det är det. I alla fall om dessa unga vuxna har på sig hörlurar och är strängt upptagna med att lyssna på musik, medan barnet förgäves försöker få kontakt med dem, om den unga föräldern sitter och pratar i telefon och otåligt hyssjar på barnet, som skulle vilja säga eller visa något, eller när dessa nutidsföräldrar sitter och tafsar på sina ”krafsplattor”, och är så facebookförsjunkna och instagramupptagna, att barnet i princip har upphört att existera för dem.

Vad är det för något, det här otroliga telefonberoendet? En man som David Wilkerson skulle förmodligen vara beredd att utnämna det till rena avgudadyrkan! Och jag håller med.

Det som alltid har förkörsrätt i en människas liv, det som är så viktigt att titta på, lyssna på, försöka vara till lags för att få gilla-markeringar, att man inte vågar lämna telefonen på utsidan av sovrummet, ens, av rädsla för att missa något i flödet,  det som är så viktigt att det i praktiken är viktigare än till och med egen familj och egna barn, är inte det redan definitionsmässigt en avgud?

Hur kan det vara viktigare att lyssna på de senaste hitlåtarna, än att följa med vad ens barn gör och säger?

Hur kan det vara högre prioritet att hålla sig uppdaterad på Facebook, än att hålla sig uppdaterad på sin familjs tankar och känslor?

Hur kan det vara viktigare att sitta och telefonbabbla oviktigheter med någon annan, än att lyssna till vad ens barn skulle vilja säga?

Hur skulle ett barn nånsin kunna känna sig älskat och viktigt för mamma och pappa, om det ständigt måste konstatera att det kommer i andra hand för en pryl ?

Den här utvecklingen är i varje fall till stor glädje för den onde och hans anhang. Eftersom Jesus befaller oss att vaka, gör han förstås allt för att få oss att somna!

Eftersom Jesus vill helga oss i Guds Ords sanning, gör han allt föratt hålla oss borta från Ordet.

Eftersom vi kallas till trons lydnad, vill han fyllla våra tankar med en oändlig räcka av ”skulle då Gud ha sagt”, och vilket fantastiskt propagandaredskap har han inte skapat åt sig med hjälp av TV och sociala medier!

Musik för miljoner, skval och reklam, av sådant blir människan lydig och tam, och sömnig och dåsig och slö, framför allt, och blind för allt ljus, och immun för allt salt….

Det har nästan blivit ett standarduttryck, det här: ”Jag blev så kränkt!”

För tjugofem år sen gav jag ut en bok med titeln ”Sikta rätt” På ett ställe skrev jag då så här: ”Vi kristna har i allmänhet väldigt stora och ömma tår, att döma av hur ofta vi känner oss trampade på dem. Vi blir så lätt så lessna, så sårade, så besvikna, och därigenom också så passiverade.”

Då hade jag ännu inte fått lära mig att beskriva känslan i de ömma tårna med ordet ”kränkt”. Men saken i sig är ju densamma….

Nu är ju detta med att skrika i högan sky, inte bara över sådant, som faktiskt har någon verklig substans, utan också över alla mer eller mindre inbillade oförrätter, naturligtvis inte något, som bara finns bland oss kristna, den här sjukan har spridit sig i hela samhället.

Jag stötte nyligen på en recension av en bok, skriven av Greg Lukianoff och Jonathan Haidt, med titeln ”The Coddling of the American Mind”, med underrubriken ”How Good Intentions and Bad Ideas are setting up a Generation for Failure”, alltså ungefär ”Daltandet med det amerikanska sinnet”, ”Hur goda avsikter och dåliga ideer programmerar en generation för misslyckande”.

Man kan byta ut ”Amerikanska” mot ”Europeiska”, för den utveckling de beskriver finns nog på vår sida pölen också!

De skriver mot bakgrund av den utveckling under mitten av 1900-talet, som förde fram en ny syn på vad moral, moraliskt tänkande, och moraliska uttalanden grundar sig på.

Man började då påstå, att allt sådant egentligen bara är ett maskerat sätt att uttrycka känslor.

Enligt det sättet att tänka är det, att man säger att något är gott, eller att ett visst sätt att handla är rätt, bara att man menar att ”jag gillar det här, så därför är det så man ska göra”.

Följden av detta blir då, att det blir den personliga upplevelsen, som bildar grunden för  moralen, för vad som ska anses vara rätt eller fel, vilket då i sin tur utesluter den objektiva, utifrån bindande gemensamma uppfattningen av rätt och fel i samhället.

Istället får man en mängd mindre intressegrupper, bildade av dem, som har en liknande känsloupplevelse som grund för sin uppfattning av rätt och fel.

När man på detta sätt har satt in sina känslor i själva centrum av sin uppfattning av vad som ska kunna anses vara rätt eller fel, kommer man naturligtvis också att börja reagera känslomässigt på allt, som på något sätt ifrågasätter ens meningar.

Man blir, just det, kränkt.

När man tillåter sig att bli på detta sätt känslostyrd, då får detta följder för hur man fungerar tillsammans med andra människor.

Man börjar till exempel syssla med tankeläsning, alltså att man läser in sådant som den andre inte alls menade med det, som han sade eller skrev. Det finns t o m ett ord för det här, nämligen mikroaggression. En sådan menar sig då den kränkte ha blivit utsatt för, när han ur någon trivial randanmärkning, någon tolkningsbar text eller dito uttalande, eller bara någon vardaglig gest eller min utläser ett angrepp på sig själv, fast inget sådant var menat.

Man börjar förstora upp allt, som på något sätt går en för när, blåser upp det till världens katastrof, om man inte tycker sig få den uppmärksamhet och hänsyn man anser sig förtjäna.

Eftersom man är inne i ett offergrupptänkande, alltså att den grupp, som man själv tillhör, alltid är utsatt för angrepp från en ond och oförstående omvärld, väntar man sig det värsta, och etiketterar andra utifrån det, sätter in alla, som inte är helt på samma linje som en själv i fiendekategorier, och förstör på den vägen möjligheten till sansad och civiliserad dialog.

Man tänker och talar i antingen-eller-termer, du är antingen med oss eller mot oss, det är vi mot dem.

Intressant är det att konstatera att kognitiv beteendeterapi, en terapiform, som framgångsrikt har hjälpt många människor, uppenbarligen har varit framgångsrik, därför att den har lärt människor att tänka i rakt motsatta banor:

”Syssla inte med att försöka läsa andras tankar, du vet ändå inte vad den andre tänker!

Gör inte saker värre än de är i dina föreställningar, det är inte så illa!

Sätt inte lättvindigt in andra i kategorier, alla är olika!

Livet är inte alltid ett svartvitt antingen/eller, låt det finnas nyanser!

Generalisera inte allt, just det här kan ju vara ett undantag, inte en allmän regel!”

Och så vidare.

En hel generation, kanske två, har alltså fått lära sig att tänka på ett destruktivt, relationsförstörande sätt, som har gjort oss till självupptagna, lättkränkta individer – som jag skrev i början, ”Vi blir så lätt så lessna, så sårade, så besvikna, och därigenom också så passiverade.”

Det här tycks alltså vara följd av en utveckling inom det moraliska tänkandet, om att vi på ett ödesdigert sätt har bytt grund för våra uppfattningar om rätt och fel från den stabila, objektiva grunden i Guds Ord till emotionernas förrädiska gungfly.

Och om så är fallet, då finns det också möjlighet att byta riktning på händelseförloppet!

Det börjar med att förlägga grunden för sin tillvaro, och de lagar, som styr den, utanför sig själv.

Det är inte dina eller mina subjektiva känslor, inte vad som för tillfället känns bra för dig eller mig, som avgör vad som är rätt och gott!

Från den insikten kan man sedan börjar växa in i ett nytt sätt att både tänka och reagera.

Vi blir inte hjälpta av att dalta med varandra och oss själva.

Själva tanken, att vi av hänsyn till varandra måste sluta säga något om vad som är rätt eller fel, så att ingen blir lessen, har lett oss in i en situation där en hel massa människor är konstant lessna och sårade och kränkta! Den är en dålig idé, som man har använt i god avsikt, och den har i mångt och mycket åstadkommit motsatsen till vad som eftersträvades.

Kanske dags ändå att gå tillbaka till det ursprungliga konceptet?

En återkommande sådan är varför Gud inte gör något åt allt elände i världen?

Nyligen stötte jag på en kommentar av person, som frankt konstaterade att han var mer god än Gud.

”Jag gör något för att hjälpa de nödlidande i Ukraina, men er Gud gör inget, alltså är jag godare än han!”

Ja, vad säger man som svar på det? Vad har Gud själv sagt som svar på det?

Låt oss se på det välbekanta stället i Matt 25:31-46, där Jesus berättar om det stora domstillfället vid sin återkomst hit till jorden.

Här beskriver han människor, som har varit hungriga, törstiga, utan kläder, sjuka, fängslade – alltså en provkarta på sådant elände, som drabbar oss människor här i världen. Men han säger inte, så som vi människor ofta tycks mena att han borde ha sagt,  att det skulle ha varit hans sak att hjälpa dem!

Han säger i stället till människorna, som står där inför hans domarsäte, att det skulle ha varit deras sak att hjälpa dem!

Detta, att ta oss an varandra, det är en uppgift, som Gud har delegerat till oss människor.

Det här är den praktiska innebörden i det bud, som säger ”Du ska älska din nästa som dig själv!”

Och det budet har funnits tillgängligt för oss människor sedan urminnes tider! Vi har vetat att detta med att lindra nöd, och hjälpa de behövande, det är något, som Herren har delegerat till oss människor.

Vi har vetat om, att det här är den måttstock, som en dag kommer att läggas på våra jordeliv: hur har jag förhållit mig till min nästa? Hur har jag tagit hand om mina medmänniskor?

Och ändå har vi människor mer eller mindre struntat blankt i att göra det, som Gud har sagt är vår sak att göra.

Det vi gör, när vi anklagar Gud för att inte bry sig om lidandet i världen, det är att försöka delegera det hela tillbaka till Gud, istället för att ta oss an den uppgift han har gett oss.

Anklagelsen blir en anklagelse mot oss själva: ”Ni människobarn, har ni faktiskt mage att anklaga mig för att jag inte gör ert jobb åt er?”

Gud har gett oss resurserna. Det finns mat och utrymme här i världen, så det skulle räcka åt oss alla, om det bleve jämt fördelat, och det funnes något slags förnöjsamhet. Att det ändå ser ut som det gör i världen, det är helt och hållet på mänsklighetens ansvar.

Kom sedan och säg att vi inte behöver räddas – från oss själva, och från det vi har ställt till med i vår misshushållning av det vi har fått att förvalta, och vår underlåtenhet att sköta det uppdrag, som vi har fått delegerat åt oss…

Han, som menade att han var godare än Gud, eftersom han gör något för Ukrainas barn, han gör visserligen alldeles rätt, när han hjälper till.

Det skulle ha varit motiverat för honom att fråga varför Gud inte tycks göra något, för vi är inte vana att tänka i banor av vad som är våra plikter och skyldigheter, vi människor, vi vill mycket hellre tänka på och hålla fram våra rättigheter, och det läget är det förstås naturligt att ställa en sådan fråga.

Vad han inte har insett, det är att han i själva verket bara gör något av det, som Gud har delegerat åt honom, när han gör gott mot sina medmänniskor, han sköter en uppgift, som han har fått sig tilldelad av den Gud, som han vägrar att tro på, och att detta är Guds sätt att hjälpa de nödlidande, samtidigt som han på det här sättet låter oss själva visa, vad som finns i våra hjärtan.

Och när den insikten saknas, då går det lätt så, att man börjar brösta sig över att man kantänka är godare än Gud…

Vad vore då det rätta förhållningssättet för oss människor, när vi ser nöden omkring oss?

Jag tror att det är att hjälpa på vad sätt vi kan, och att göra det i den ödmjukhet, som säger ett: ”Tack gode Gud för att du har gett mig resurser och möjlighet att uttrycka min kärlek till min nästa i praktisk handling, och tack för att du har delegerat det här uppdraget åt oss människor, och på det sättet gett oss möjlighet att komma ut ur kretsloppet runt den egna naveln, och se och engagera mig i andra!”

Vad är det rätta förhållningssättet för oss, när vi märker av den ondska inom oss, som gör att uppdraget så många gånger blir på hälft?

Ja, inte är det att skylla på Gud, i alla fall! Till honom kommer vi och ber om förlåtelse för det som varit av själviskhet och försummelser, och om kraft till sinnesändring och nya tag idag, och inför framtiden. Uppdraget kvarstår, det som är delegerat förblir delegerat!

Herren ger alltså ett svar på frågan, men nästa fråga är då denna: accepterar du svaret? Det visar sig i hur du förhåller dig till den delegerade uppgiften…

Detta inte för att jag skulle vara ointresserad av internationell politik, tvärtom, jag följer dagligen med vad som händer i världen, utan därför att jag ser Gud och människan, och deras inbördes förhållande, som något ojämförligt mycket viktigare att tala om.

Nu har jag dock upprepade gånger stött på ett uttalande i nyhetsrapporteringen, som jag inte kan låta stå oemotsagt. Det låter så här, ungefär: ”Nu måste vi ansluta oss till NATO, så att det inte så småningom går som i vinterkriget, där vi fick stå ensamma mot ryssarna, utan hjälp!”

Till NATO, om vi ska vara med där eller ej, tar jag ingen ställning här, den saken får våra folkvalda reda ut. Jag hoppas bara att de har ryggrad nog att göra det utan att ställa till med någon folkomröstning om saken, och jag hoppas att de i stället genom de troendes böner ska få nåd att fatta rätta beslut.

Däremot vill jag mena, att påståendet om att vi skulle ha stått ensamma i vinterkriget är felaktigt.

Ja, om man bara tänker i jordiska termer, då stämmer det rätt väl, men det är nu inte bara denna världens arméer och härförare, som bestämmer utgången av krig!

Under kriget var Finlands folk ett bedjande folk. Man vände sig till Allmaktens Gud och sökte hjälp. Vi hade en president, som uppmanade folket till bön.

Jag vill på inget sätt förringa den heroiska insats, som gjordes av Finlands väpnade styrkor, inte heller den skicklighet, som militärledningen visade, men faktum kvarstår: Hade Sovjet drivit vidare sin offensiv till det bittra slutet, varit villiga att betala med ytterligare några hundratusen soldaters liv, då hade vi blivit en rådsrepublik i Sovjetunionen. Styrkeförhållandena var helt enkelt för ojämna.

Han, som leder konungars hjärtan som vattenbäckar, valde som svar på vårt folks böner dock att leda de internationella förhandlingarna mot slutet av andra världskriget så, att Finland förblev självständigt. Vi var inte ensamma, Gud var med oss!

I det gamla Israels historia återkommer ett sorgligt tema flera gånger om: när Israel hotades av yttre fiender valde man bara alltför ofta att söka sin trygghet i allianser med det ena grannfolket mot det andra.

I Jesaja 30 säger Gud tydligt ifrån vad han  anser om detta. Då hotades Israel av det assyriska väldet, och sökte trygghet i en allians med Egypten, istället för att vända sig till sin Gud, och be honom om hjälp, och Gud säger att den hjälpen inte kommer att räcka. ”Om ni vänder om och är stilla ska ni bli räddade, genom stillhet och förtröstan blir ni starka – men ni vill inte!”

Samma gäller fortfarande. Vi har så mycket lättare att söka hjälp i horisontalplanet än att se uppåt, vi människor.

Detta är helt förståeligt, när det gäller våra politiker, vilka i de flesta fall inte  är vana att ge något större utrymme åt Gud och hans vilja i sina resonemang.

Däremot är det tämligen obegripligt att vårt folks andliga ledare, av högre och lägre rang, inte ännu har kommit med något tydligt upprop till de kristna att vända blickarna från diverse jordiska försvarsallianser, och i stället börja endräktigt vända sig till Gud, och be honom beskydda vårt land!

Från min tämligen undanskymda position vill jag nu i varje fall göra det.

Vill du vara med och påverka läget, vänd dig då till Herren!

Hos honom är makten.

Orsak: hon vill inte ta coronavaccin, av rädsla för biverkningar. Hon är inte vaccinmotståndare, men just det här vaccinet är hon rädd för, eftersom hon känner till många, som har fått känna av icke önskade biverkningar av detsamma.

Så nu blir hon utsparkad från jobbet. Motiveringen är att hon skulle utgöra en risk för patienterna, om hon finge fortsätta.

Och om det vore sant, att de vaccinerade vårdarna inte utgör någon smittrisk, medan hon gör det, då skulle jag på någon nivå kunna förstå den lagstiftning, som gör sån här diskriminering möjlig.

Men det här är ju ren och skär lögn!

Det är ju bortom allt tvivel bevisat, att också de vaccinerade både blir smittade av coronaviruset, och också sprider smittan vidare! Det enda, som vaccinet åstadkommer, är att de inte blir lika sjuka som de ovaccinerade.

Följaktligen utgör inte de ovaccinerade någon större smittrisk för sina patienter än sina vaccinerade kolleger!

Argumentet för tvångsvaccineringskampanjen faller därmed platt.

Så, vad är det frågan om här då? För mina gamla ögon ser det här rätt och slätt ut som ett ”Nu ska vi  minsann visa er vem som bestämmer!”

Ska vi faktiskt ha en lagstiftning, som tjänar sådana syften? Justitieministern, hoj!

Ja, ja, jag vet att man från det hållet framhåller, att det ju inte är fråga om något tvång, att de ovaccinerade ju fritt får välja, om de hellre vill stå utan jobb och pengar, än ställa sig på knä och ta sina sprutor.

Det är här jag kommer att tänka på en episod från Frans G Bengtssons underbara vikingaroman ”Röde Orm”, en av den svenska litteraturens absoluta pärlor.

Bakgrunden är att Orms ärkefiende kung Sven har skickat folk för att försöka ta livet av honom med list och svek. Som bevis för utfört uppdrag ska de sedan ta hans huvud med sig tillbaka till kungen.

Överfallet misslyckas dock, och de tilltänkta lönnmördarnas ledare blir tillfångatagen av Orm. Denne ämnar då först hugga huvudet av skurken, och skicka hans huvud till kung Sven i stället för sitt eget, men då intervenerar prästen fader Willibald, och  vill döpa skurkarna i stället, och sedan släppa dem fria.

Dessa försöker först sätta sig på tvären, och säger sig inte vilja bli tvingade att bli döpta, varpå Orm replikerar: ”Ingen tvingar er! Ni får själva välja, om ni vill ha era huvuden vattenösta, eller om ni vill ha dem packade i salt och skickade till kung Sven!”

”Ingen tvingar er”

Jag antar att jag inte är ensam om att se likheter här…

Hej!  Vi har en vuxen son, som fortfarande bor kvar hemma hos oss.  Han fördriver tiden med dataspel om nätterna och sover bort dagarna, och visar inget intresse för att söka jobb, eller flytta hemifrån. Jag har funderat på att rätt och slätt säga åt honom att nu är det dags för dej att skaffa dig egen bostad och eget liv, men mamma vill ju inte att jag ska vara hård mot hennes lille gosse…

 Vad säger Bibeln om sånt här? Ska ett fullvuxet barn bara fortsätta att bo hemma, under samma tak som sin far och mor?  Han hjälper inte till med någonting här i huset, han betalar inget för sig, han  fortsätter bara att leva som en lat tonåring. Mamma lagar hans mat. Mamma tvättar hans kläder. Mamma plockar upp efter honom. Detta efter att själv ha jobbat heltid fem dagar i veckan! Kan detta vara rätt inför Gud??

Situationen som du beskriver finns inte exakt återgiven i Bibeln, det närmaste man kommer är väl 5 Mos 21:18-21. Där kan man direkt konstatera, att även om vi inte längre tillämpar GT:s straffskalor, så är detta helt klart inte något acceptabelt beteende i Herrens ögon!

Det finns alltså inte några bibelställen, som säger att en vuxen son inte ska bo hemma, och eftersom Bibeln skrevs ner på den tid då det var helt naturligt att sönerna i många fall bodde kvar hemma, lärde sig yrke av sin far och fortsatte med det jordbruk eller hantverk, som fadern hade bedrivit, på samma åkrar och i samma verkstad som han, kan man knappast heller vänta sig, att det skulle finnas bibeltexter som förbjuder dem att göra detta!

Däremot finns det gott om bibelställen som behandlar problemet med folk, som inte vill jobba och göra rätt för sig, utan föredrar att parasitera på andra. Skriften tacklar alltså problemet med vuxna barn, som utnyttjar sina föräldrar, från den sidan!

Ur biblisk synvinkel vore det alltså inget problem eller  synd i detta, att er son bor kvar hemma, förutsatt att ni alla i familjen skulle vara överens om arrangemanget.

Problemet ligger i att han inte gör rätt för sig, och det är inte bara ett problem, detta är en synd!

1 Tess 4:10-12, 2 Tess 3:6-12, 1 Tim 5:11-14 är texter som klart visar att Herren inte vill att någon arbetsför människa ska välja att leva som en lat tonåring, och detta gäller naturligtvis både män och kvinnor.

De här anvisningarna skrevs  i en situation, där det fanns människor, som börjat missbruka talet om Guds nåd, och om att inte göra sig några bekymmer, utan leva som liljorna på ängen, fram till den punkt, där de struntade i att arbeta och försörja sig, och i stället väntade sig att bli försörjda av sin familj eller sina medkristna.

Aposteln gör processen kort med den latmansteologin. ”Den som inte vill jobba ska inte heller ha nån mat” är hans korthuggna och handfasta recept för att få lättingarna att nyktra till. Ett recept som inte är hans egen fundering, utan som är inspirerat av den helige Ande, ska vi väl tillägga.

Detta innebär då, såvitt jag kan förstå, att om vi ställer upp på att försörja och passa upp de ”oordentliga”, då gör vi dem en björntjänst. Vi hjälper dem att bli kvar i ett sätt att leva, som inte behagar Herren, och som de själva inte mår bra av. Det finns drag av alkoholistfamiljens medberoende i ett överdrivet daltande och pysslande med människor, som kommit in i det här beteendet!

Jag skulle säga såhär: Din son behöver hjälp att ta tag i sin situation. Den hjälpen måste börja med ett klart besked om att ni inte har för avsikt att låta den nuvarande situationen fortsätta längre. Ska han bo kvar hos er, då ska han betala en tredjedel av hyran och en tredjedel av maträkningen! Passar inte det, då är det dags att han flyttar.

Har han problem av något slag, då ska han söka sakkunnig hjälp och få den terapi eller den medicin han behöver. Vill han, efter att han flyttat ut från er, sitta i en socialbetald etta nånstans och vegetera, då är det inte ert fel och något ni ska känna er skyldiga och dåliga för, han är en vuxen man och har ansvar för sitt eget liv.

Men om han ska få en chans att lära sig att ta det ansvaret, då måste en förändring till, och initiativet till den förändringen kommer inte att komma från honom!

Han lever att alltför bekvämt liv just nu, för att man ska kunna vänta sig att han själv ska ta det första steget till att börja leva ett liv ute i samhället. Vill ni ta ett verkligt ansvar som hans föräldrar, vore det nog skäl att se till att  det liv, som han nu lever hemma hos er, minskar i behaglighet och bekvämlighet ner till den punkt, där ett liv någon annanstans än i er lägenhet börjar te sig som ett fullgott alternativ för honom.

Så ser jag på saken, i varje fall.