Yttersta tiden, del 14 ”Darwins länk i kedjan”

I Rom 12:1-2 uppmanas vi att inte skicka oss efter denna tidsålders tänkesätt, utan istället ska vi låta oss förvandlas genom vårt sinnes förnyelse. Detta sägs vara förutsättningen för att vi sedan ska kunna pröva vad som är rätt och gott inför Gud!

Sinnets förnyelse innefattar således med nödvändighet en utrensning av sådan kunskap som hör till den här världens och tidens tänkesätt, och därmed står i strid med Guds kunskap.

Vi granskar alltså de här tankesystemen, som anknyter sig till den yttersta tidens stora avfall, därför att Guds Ord uppmanar oss att göra det! Detta är nämligen en av förutsättningarna för att någon sinnets förnyelse ska kunna ske!

 

Den så kallade ”upplysningstiden” på sjuttonhundratalet lämnade ett besvärande tomrum i tankesystemet. Det var nog gott och väl ur själafiendens synvinkel att filosoferna avskaffade Gud, och förklarade krig mot kristendomen i det mänskliga förnuftets och den förmenta mänskliga godhetens namn, men om man gjorde sig av med Gud och Bibeln helt och hållet, då stod man där med en skapelse utan Skapare!

Alltså behövdes det fler tankebyggnader.

 

Den humanistiska tankebyggnaden hade inriktat sig på att bekämpa Jesus och frälsningsläran, men för att få befästningarna mot Guds kunskap hållbara behövdes också något som stängde ute kunskapen om Gud som Skaparen från människornas medvetande.

Och simsalabim!

1859 ger en engelsman vid namn Charles Darwin ut en bok med titeln ”Om arternas uppkomst” där han presenterar det vi nu kallar utvecklingsläran eller evolutionsteorin.

Den teorin säger, om man tar det så enkelt det går, att livet har uppkommit av en slump, och sedan har det utvecklats genom en process som kallas det naturliga urvalet.

Den har inte desto mer att säga om varifrån jorden, solsystemet, eller universum har kommit, men alla teorier om de sakerna har i efterhand anpassats till att stämma överens med darwinismen, som vi ska se.

I dagens läge genomsyras det mesta av vetenskapen, inte bara naturvetenskapen, utan också discipliner som sociologi, psykologi osv av utvecklingslärans tankar. Den moderna teologin är tyvärr heller inget undantag…

 

Detta är nummer två av de två huvudtankebyggnader som berett och bereder väg för det stora avfallet, och som sådan är den väl värd tiden och besväret att syna litet närmare i sömmarna!

Den här påverkar nämligen också de människor som inte är vare sig särskilt filosofiskt eller religiöst lagda, fungerar som ett lås på deras hjärtas dörr, och förvandlar dem till vägkantsmänniskor, som inte förstår evangelium, fast det också predikas för dem! (Matt 13)

 

Det finns t ex två så kallade självklarheter, som många går omkring med utan att desto närmare kunna förklara varför de tror så, ännu mindre leda det i bevis:

”Vetenskapen har ju bevisat att Gud inte finns!”

”Vetenskapen har bevisat att Bibeln inte kan stämma!”

Ingetdera är sant, men som blockad för deras förmåga att lyssna till evangelium är detta ohyggligt effektivt!

 

Kristna människor, som omfattar utvecklingsläran, blir alltför lätt människor med delad håg, människor som har mycket lättare för att ta till sig humanismens människosyn än den kristna, och då naturligtvis också blir människor som alltför lätt kan påverkas av Laodiceas ande.

 

Nu började ju inte allt elände med Darwin. Han är bara en länk i den kedja, som tålmodigt planerades och sattes samman av lögnens fader för att ersätta Gud med slumpen i människors medvetande.

 

Några axplock ur idéhistorien:

Tanken på ett ständigt framåtskridande, där människan går från sämre och lägre till högre och bättre, kommer i vår ända av världen från, gissa en gång, den grekiska antika filosofin.

Den tanken står i rak motsats till Bibeln. Där sägs det nämligen att alltihop håller på att falla sönder! 2 Petr 3:11, 1 Kor 7:31, Hebr 1:10-12

 

Under medeltiden härskade rationalismen, en riktning där man hade en övertro på den mänskliga tanken förmåga att lösa alla problem. Inom naturvetenskapen tog det här sig uttryck i att man satt och försökte tänka ut hur saker fungerade istället för att gå ut och se efter – om man uttrycker sig aningen förenklat var det som att rita kartor utan att se efter hur landskapet såg ut.

Sedan kom brytningen, när män som Galilei och Kopernikus började komma med teorier som var grundade på observation och insamlande av fakta, det arbetssätt som kallas empirism.

 

John Locke, 1632-1704, brukar kallas den moderna vetenskapens fader, han lade nämligen grunden till det moderna vetenskapliga tänkandet.

Han slog fast två grundteser, som var avsedda att en gång för alla sparka ut rationalismens spöke ur naturvetenskapen.

Den ena tesen löd så här: ”Det kan inte finnas något i intellektet, som inte först har varit i sinnena.”

(Det var ju ioch för sig inte han, som myntade det uttrycket, det går tillbaka till, gissa en gång igen, grekisk antik filosofi…)

Därmed förnekade han möjligheten av att det skulle finnas någon annan källa till information än det människan kan se och iaktta med sina sinnen och instrument.

Den andra tesen: ”All kunskap måste komma från erfarenhet.”

Vilket är i princip detsamma som den första, bara med andra ord.

 

Empirismen, vetenskap som baserar sig på att man samlar fakta och sedan tolkar dem, hade nämligen en svår begränsning: Den kan bara syssla med det som kan iakttas, och om där finns sådana faktorer med som inte kan iakttas, då har man en väldig potentiell felmarginal i tolkningen av sina insamlade fakta!

Locke menade sig ha avskaffat den begränsningen genom sina teser.

Om där inte finns något som inte kan observeras, då kan ju empirismen utforska allt!

 

Men.

Han kunde naturligtvis aldrig bevisa, att det inte finns någon del av verkligheten som undandrar sig vår observation. Den tesen kom han fram till genom rent tankearbete, inte genom att samla fakta och observera!

Och en sådan tes är godtycklig och obevisad, med andra ord, rent rationalistisk. Själva grunden för empirismen är alltså hämtad från det den skulle ersätta, alltså rationalismen. Empirismens karta är i det avseendet också ritad utan hänsyn till hur landskapet ser ut!

 

Det John Locke gjorde var att han byggde en tankemur mot Guds kunskap.

Den kommer nämligen genom uppenbarelse, genom det som Locke förnekade att överhuvudtaget fanns.

 

Detta tog sedan upplysningstidens teologer, och sedan 1800-talets framväxande liberalteologi fasta på, och skapade ”urverksteologin”, läran om att Gud visserligen en gång skapade världen och satte igång den, men sedan dess har den gått av sig själv, Gud ingriper enligt det här tänkesättet inte aktivt på något sätt i skapelsen.

Den här tanken har sedan levt kvar både inom och utanför kristenheten, och lett till att massor av människor i västerlandet varken tror på eller förväntar sig underverk!

 

Detta blev en effektiv mur mot kunskapen om Gud som den som skapar och uppehåller allt, och totalt i strid med Bibeln, som säger att Gud ständigt ingriper i sin skapelse på olika sätt, alltifrån till att handla med enskilda människor till att leda storpolitiken som Han vill.

 

På samma gång gjorde man sig av med den helige Ande, för en kristenhet, som inte räknar med Guds ingripande i nutid, blir automatiskt främmande för Anden! Två flugor i en smäll…

 

Samtida med Darwin levde Thomas Huxley, en man som har kallats ”darwinismens banérförare”.

Han såg darwinismen som mänsklighetens gyllene chans att göra sig av med alla föreställningar om att något övernaturligt skulle finnas, och hans inställning framgår tydligt av det här citatet: ”Jag tror att alternativet är antingen Darwins teori – eller ingenting alls. Det finns ingen annan lära som skulle kunna jämföras med denna”.

Det han egentligen säger är ”Jag tror på Darwin för jag vägrar tro på Gud!”

Någon annan anledning till att förneka varje möjlighet av att skapelseberättelsen skulle kunna innehålla någon sanning finns ju inte!

 

Det här har sedan massor med människor, både vetenskapsmän och ovetenskapliga, valt att göra efter honom.  Så blev evolutionsteorin den parhäst som humanismen behövde för att kunna dupera mänskligheten så totalt, att titthålen ut mot sanningen blev ganska få och små…

 

I nästa del ska vi granska utvecklingslärans hållbarhet.

 

 

 

 

 

Publicerad i Yttersta tiden