Den kanske viktigaste orsaken för oss kristna av idag att studera vad som hänt Guds folk i gångna tider, är att Bibeln klart uppmanar oss att göra det.
I 1 Kor 10:11 sägs det, att historien om det som hände dem, som var före oss, skrevs ner för att varna oss, och i 2 Tim 3:15 sägs det att GT:s skrifter kan göra oss visa, så att vi blir frälsta genom tron på Jesus.
Det finns alltså både varningar och vishet att hämta i i historien, som gör oss bättre beredda att möta och avvisa de angrepp mot vår frälsning, som vi möter idag!
Av allt detta kan man frimodigt dra den slutsatsen, att historien i många avseenden upprepar sig. Det som hände då händer också nu, om än kanske i litet olika förklädnader.
Det här är ett mönster man kan se tydligt i Skriften.
Några exempel:
Innan GT:s förgrundsgestalt Mose börjar sitt befrielseverk i Egypten går han genom en 40 års förberedelsetid i öknen.
Innan Jesus börjar sin offentliga verksamhet går han igenom en 40 dagars fasta i öknen.
Båda blir efter denna förberedelsetid utrustade med kraft att göra tecken och under, detta som bevis för att de är sända av Gud, och de blir sända som befriare.
Båda besegrar sin motståndare, Mose går segrande ur kraftmätningen med farao, Jesus besegrar ondskans andemakter, först när han frestas av djävulen i öknen, sedan slutgiltigt på Golgata.
Som resultat befrias Israels folk ur Egypten i GT, och den nytestamentliga församlingen föds i NT.
Men vad hände sedan?
Jo, när det småningom blir hett om öronen, för Israel i öknen i GT, och för församlingen genom förföljelser i NT, då började många längta tillbaka till det gamla!
Vi är i allmänhet rätt väl medvetna om att det gick så för Israels barn i öknen, men att samma fara lurade på de första kristna har vi inte alltid observerat!
Hebréerbrevet är från början skrivet som uppmuntran och förmaning till judar, som blivit kristna, och sedan fått det svårt, eftersom kristendomen, till skillnad från judendomen, inte var en av de officiellt godtagna religionerna i romarriket. (Om man har den tanken med sig, när man läser Hebréerbrevet, blir det mycket lättare att förstå!)
Dessa judekristna frestades gå tillbaka till tempeltjänstens prakt, till det inrutade gudstjänstlivet där man frambar sina offer, höll buden så gott man kunde, och därmed kunde anse sig ha gjort sitt, och dessutom höll sig rätt väl med de världsliga makthavarna.
Israels tanke om att ”vi tjänar farao, så får vi sitta vid köttgrytorna” blev för många av de första kristna tydligen ett ”nog ska det väl gå att vara Guds vän utan att nödvändigtvis bli kejsarens ovän på kuppen?” Detta märker man också av Jakobs formuleringar i Jak 4:4
Detta har varit en fallgrop för Guds folk genom hela historien. Vi har försökt oss på den omöjliga balansakten att hålla oss väl med både Gud och världen, och det har alltid resulterat i samma sak: saltet har mist sin sälta, ljuset har hamnat under byttan.
Här kan man verkligen tala om historien som upprepar sig!
Nå, efter att Israels folk blivit vederbörligen tillrättavisade för sin olämpliga passion för köttgryta med lök, travade de en bit till i öknen, och kom till Sinai. Mose försvann utom synhåll, och Aron, som skulle hålla ordning på dem så länge, visade sig inte vara situationen vuxen.
Han led nämligen av en fatal svaghet: han ville vara omtyckt av folket!
Han ville vara dem till lags!
Så kom guldkalven till, och gudsfolkets dans runt Mammons avbild började.
Den ringleken fortsatte i princip genom hela gamla Testamentet, med kortare avbrott, och sedan övertogs den med alla turer och steg av de kristna, och har vid det här laget dansats i 3400 år.
Den flyttade över till nya förbundets folk redan i den första generationens kristna, det ser man av den bistra förmaningen i 1 Tim 6:5-10. Redan då fanns det folk i faggorna, som försökte förvandla kristendomen till ett medel till vinning, till en god affär för sig själva!
Historien upprepade sig.
Ordet om att det är saligare att ge än att ta har varit allt annat än lättsmält för oss.
Uppmaningen att lära av historien likaså.
Och vad hände sen i Sinai öken, då, när de vandrade vidare från berget med kurs mot det förlovade landet?
Jo, småningom gjorde folket uppror mot Mose, och hans envisa hävdande av att Guds vilja skulle ske. De ville slå ihjäl honom och välja nya anförare, sådana som i sann demokratisk anda skulle respektera folkviljan!
I 2 Tim 1:15 får vi veta att också den delen av historien upprepade sig. Alla de församlingar, som Paulus hade grundat i Mindre Asien, hade vid det här laget vänt honom ryggen, för där hade det kommit nya, mer moderna och strömlinjeformade ledare, med ett budskap som kliade bättre i öronen på folket! 2 Tim 2:16-18, 4:3-4
Det är inte svårt att dra paralleller till nuläget. Nuförtiden ska ju alla utom Gud få som de vill i den kristna kyrkan.
Guds hus blir folkets hus, än en gång.
När så Israel kom in i sitt förlovade land, då dröjde det inte länge förrän de började dyrka alla möjliga avgudar – fast de fortsatte nog att offra åt Herren också på ett hörn. Tydligen tänkte man sig att bara Gud får en fet tjur och några får som brännoffer då och då, så är han väl nöjd…
Detta, att försöka tillbe både Gud och ett knippe avgudar, det är vad vi kallar synkretism, alltså religionsblandning.
Inom bara något årtionde från att den kristna missionen utanför Israel hade startat, startade också gnosticismens försök att blanda in element från andra religioner i evangeliet. Det dröjde alltså inte länge i Nya testamentet heller, förrän avgudarna knackade på kyrkdörren – fast på den tiden hade man inga hus man kallade kyrkor, det var församlingen, som var Guds byggnad..
Det började förstås sällan så grovt, att man försökte få de kristna att tillbe avgudabilder, även om också detta förekom, 1 Kor 10:14-22.
Det handlade mer om att smuggla in främmande tankar och idéer i undervisningen, och om att integrera hedniska seder och bruk i det kristna livet.
Längre fram i historien kan man möta detta i form av att gamla hednatiders lokala gudomligheter helt plötsligt blir ”ommålade”, och börjar kallas skyddshelgon, och därigenom fås att framstå som hur kristliga som helst.
Historien upprepar sig. Igen.
Så här har vi redan fyra stora områden, där vi kan lära oss och ta varning av historien!
* Försöket att hålla sig väl med både Gud och världen
* Guldkalven, frestelsen som finns i pengar och egendom
* Upproret mot de ledare som följer Herren, inte folkviljan
* Religionsblandningen, där evangeliet om Jesus förvanskas, förminskas, och förnekas