En liten del av livets mening?

Någon har sagt, att livets mening ibland är att vara ett varnande exempel för andra.

När man läser bibeln, får man lov att konstatera, att det finns ett stort korn av sanning i det påståendet! Det finns både en och annan gestalt i frälsningshistorien, som inte tycks ha så mycket annan funktion än att vara just varnande exempel.

I Apg 24 finns en sådan, nämligen landshövdingen Felix. Paulus satt fängslad i hans residens, och som han var romersk medborgare, intresserade Felix sig för hans fall, och kallade på honom för att samtala med honom, i hopp om att få en lämplig muta.

Det samtalet utföll dock inte som Felix hade tänkt sig. Paulus såg ett tillfälle att vittna, och gjorde det så grundligt, att han inte behövde göra om det.

Det står nämligen, att när Paulus talade om rättfärdighet och återhållsamhet, och den kommande domen, då blev Felix förskräckt, och skickade bort honom.

”Nu får du gå för den här gången, när jag får tid, ska jag kalla på dig igen!”

Så sade han, landshövdingen.

”När jag får tid”.

Vi har en tendens att försöka skjuta upp jobbiga saker, vi människor. Beslut, som behöver fattas, vägval, som behöver göras, allt som innebär stora förändringar, framför allt då sådant, som tvingar ut oss ur vår bekvämlighetszon. ”I morgon, nästa vecka, när jag får tid!”

I den gamla finska översättningen står det ”kun minulle sopii” – när det passar mig!

”När jag får tid, och när det passar mig.” Nog är det ganska otroligt, att ett människokryp kan ha den attityden inför levande Gud!  Storhetsvansinne, majestätsbrott, fräckhet utan like – vad ska man säga?

Jag skulle vilja säga, att det är så här det går, när man är rädd för fel saker – mer rädd för att behöva ändra sig och sitt sätt att leva, än man är rädd för konsekvenserna av att fortsätta som förut..

I Mark 6 finns ett annat varnande exempel, överhetsperson också han. Han hette Herodes, och var nummer två i ordningen av de fyra kungar med namnet Herodes, som nämns i Nya Testamentet.

Den förste av dessa var Herodes den store, som regerade vid tiden för Jesu födelse. Han dog år 4 f Kr, och efterträddes av Herodes Antipas, som regerade fram till år 39 e Kr.  Det var denne Herodes, som lät avrätta Johannes Döparen, och senare gjorde narr av Jesus inför dödsdomen.

Han efterträddes i sin tur av Herodes Agrippa I, som nämns i Apg 12. Han regerade fram till år 53, då han dog som det beskrivs i Apg 12:23, och efterträddes i sin tur av Herodes Agrippa II, den kung som nämns Apg 24.

Det är alltså Herodes Antipas, som spelar den föga smickrande huvudrollen i Mark 6.

Han hade fängslat Johannes Döparen, när denne hade klandrat hans omoraliska liv, men sedan inte gjort något mer. Hans olovliga hustru, Herodias, ville ha livet av Johannes, men Herodes vägrade, för, som det står, han visste att Johannes var en helig man, och han ville inte gärna förgripa sig på en Herrens profet.

När han lyssnade på Johannes blev han villrådig och osäker, vilket visar att han nog visste med sig att Johannes hade rätt, och att han borde reda upp sitt liv, och skicka hem Herodias, som egentligen var hans brors hustru.

Men han gjorde inget! Han, liksom Felix, visste att det fanns mycket i hans liv, som borde fås på rätt köl, att han behövde omvända sig, rätt och slätt. men han var rädd för förändringen, han också.

Så han sköt upp avgörandet, hämtade Johannes gång på gång och lyssnade till honom, höll avgörandet i sina händer – och drog ut på tiden.

”När jag får tid.” ”När det passar mig.”

Men sen kom det ett lämpligt tillfälle ändå!

Fast inte för honom, han hade haft alla sina lämpliga tillfällen redan, och låtit dem gå förbi.

Nu var det Herodias, som fick sitt lägliga tillfälle, och det slutade med att Johannes Döparens huvud blev lagt på ett fat, och givet som present åt en dansflicka.

Herodes vana att ge efter för sin rädsla för vad folk skulle tänka och tycka om honom, för att förlora prestige och ära, för att folk skulle skratta åt honom bakom ryggen, den rädsla, som hade fått honom att gång på gång ge efter för frestelsen att låta fruktan styra hans beslut, den vanan hade slutligen fått en sådan makt över honom, att han gick över förhärdelsens sista gräns.

När han senare möter Jesus i rättegången, finns inte spår av respekt för heliga män kvar i honom. Den respekten dog, när Johannes halshöggs, och Herodes´ möjlighet att ta vara på sin kallelse till frälsning dog med den.

De här två männens exempel visar på faran i att ge efter, inte för sin rädsla, utan för frestelsen att låda rädslan styra.

Ibland talar vi om hur vi måste bli av med vår rädsla,

Det blir vi nu inte. Att vara rädd då och då är en del av att vara människa, det är en del av självbevarelsedriften.

Vad det handlar om, tror jag åtminstone, det är dels att stå emot frestelsen att låta rädslan fatta våra beslut åt oss, dels att begripa att vara rädd för det, som verkligen är något att vara rädd för! ”Frukta inte för dem, som visserligen kan döda kroppen, men sedan inte kan göra något mer”, säger Jesus, ”Frukta honom, som har makt att, sedan han har dräpt, också kasta i Gehenna!”

Ger man efter för frestelsen tillräckligt många gånger, då kommer detta att leda till en ökande grad av bundenhet i ens liv, ett gradvis växande inre tvång, som gör det svårare och svårare att stå emot, och som till slut tar makten över en så till den grad, att man inte längre har någon förmåga alls att göra några rätta val.

Det är nämligen så, att om man vet vad som vore det rätta att göra, och ändå inte gör det, då blir detta en synd i ens liv, och den som gör synd, blir småningom syndens slav, om man inte vandrar i ljuset och blir renad vartefter från synd och orättfärdighet, alltså.

I det läget är det inte kört ändå.

Det går att vända om till Herren, att be om förlåtelse för alla de gånger m,an valde fel, lät rädslan styra, fast man ännu hade haft förmågan att säga nej till frestelsen.

Det går att börja om, för Herren är beredd att börja om i våra liv, och Jesu blod renar fortfarande från all synd!