En rätt troende man

I början av åttiotalet, just då, när trosförkunnelsen landade i Norden, gick jag och min hustru på en allkristen bibelskola, där en av lärarna var utpräglad trosteolog. Som väl var fanns där också andra lärare, som gav balans åt undervisningen – det hjälper ju, som någon lär ha sagt, inte att höet i och för sig är av hygglig kvalitet, om allt lastas på ena sidan kommer lasset ändå att stjälpa….

Ändå kom jag att lägga ner en hel del tid på att försöka skilja agnarna från vetet efter avslutad skola.

Det här med stor  tro och liten tro, falsk tro och sann tro, övertro och undertro, framgångsteologi och bakgångsteologi – och tomgångsteologin inte att förglömma – är en djungel man lätt kan förvirras av och gå vilse i!

Bibeln var till stor hjälp, när man sökte väg genom nämnda djungel. Där fanns till exempel en sådan pärla som berättelsen i Luk 7 om Jesu möte med den romerske centurionen!

Det är inte många, som får så högt betyg av Jesus, som den romerske officeren får här !

Jag kan tänka mig att det inte var enbart glada miner bland Jesu judiska följeslagare, när de får höra att hedningens tro utklassar dem alla.

För det var ju det han var, romaren.

En utböling, en ”hednisk hund”, och till råga på allt en representant för ockupationsmakten!

Visserligen hade han visat sig välvilligt inställd till det judiska folket, han hade till och med donerat pengar till synagogbygget i den stad där han var stationerad, och det innebar att de judiska ledarna kunde tänka sig att ge honom ett visst erkännande, men det här var förmodligen ändå en litet för stor bit att svälja!

”I Israel har jag ingenstans funnit en så stor tro som hos den här romaren!”

Så, vad var det som var så speciellt med soldatens tro? Vad var det som gjorde just honom till en rätt troende man?

Nu ska jag sticka ut hakan litet grann, och föreslå att det speciella var att hans tro var just en soldats tro.

Det var hans yrke som hade lärt honom att tänka och fungera i de banor, som gjorde det lättare för honom att tro, än det var för många andra!

En yrkesmilitär ingår i en organisation, där man får sin auktoritet från det faktum att man själv står under lydnad.

Vår romare kunde ge en order åt någon av sina soldater, och veta att den skulle bli utförd, på samma sätt som hans överordnade kunde beordra honom att göra något, och han skulle komma att utföra ordern. Ingen av dem behövde ängsligt komma tassande för att se om nu ordern faktiskt blev utförd!

Så länge han själv lydde de order som han fick, stod han nämligen i en befälskedja som fick sin auktoritet från kejsaren i Rom, och den auktoriteten fanns också bakom de order, som han själv sedan gav.

De här två sakerna, auktoritet och lydnad, att den som själv står under lydnad kan förvänta sig att också bli åtlydd, de fanns inbäddade i hans ryggmärg, de var en del av hans militära träning.

Och den träningen, den insikten, fanns med den dag när han möter Jesus. Han ser, anar, att Jesus i sin tjänst fungerar på samma sätt som han själv i sin. Han vet, att Jesus inte behöver komma och se efter att hans order blir åtlydda, lika litet som han själv behöver göra det!

Han vet, att eftersom Jesus står under lydnad, gör det Fadern visar honom, så har han också auktoriteten att befalla!

Och det säger han ut, klart och tydligt: ”Säg bara ett ord. så blir min tjänare frisk! Jag är själv en man som står under andras befäl, och jag har soldater under mig, och säger jag till en av dem ”gå”, så går han, och säger jag till en annan ”kom”, så kommer han!”

Det var en trosbekännelse som hette duga!

Det var den trosbekännelsen som utlöste Jesu erkännsamma svar, ett svar som fritt omskrivet kunde låta så här:

”Ingen i Israel har förstått hur det här med  tro och lydnad fungerar, men du har gjort det!”

Vi brukar i allmänhet självklart anse, att Romarbrevet handlar om hur vi blir rättfärdiga genom tro. Men menar vi då samma sak, som aposteln avser, när han skriver?

Vi ska lägga märke till att Romarbrevet börjar med att aposteln säger, att hans uppdrag är att upprätta trons lydnad bland hednafolken, och att Romarbrevet slutar med att aposteln upprepar, att hans uppdrag är att upprätta trons lydnad bland hednafolken!

Det förefaller då en aning märkligt att just Romarbrevet så ofta i praktiken har tagits som ursäkt för att kasta loss från lydnaden för Gud?

Men, samme apostel säger i brevet till Titus, att det finns många som inte vill veta av någon auktoritet – inte är intresserade av något liv i lydnad för någon annan. Den situationen har inte precis förbättrats med åren.

Vägen till den kvalitet av tro, som Herren berömmer i dagens text, har dock inte förändrats.

Vill vi inte leva i lydnad, kan vi inte heller förvänta oss att ha någon auktoritet!

Den, som vill vara huvud i förhållande till Gud, kommer alltid att vara svans i förhållande till världen och Djävulen!