Eftersom Jesus i Nya Testamentet porträtteras som Segraren, den som övervinner ondskans andemakter, går in i den starkes hus, besegrar honom, och tar ifrån honom hans egendom, kan vi vänta oss att hitta en förebild i GT som är just en erövrare, en som vinner seger över Guds folks fiender.
I Josuas bok möter vi mycket riktigt en sådan gestalt, alltså Josua själv.
Redan namnet stämmer överens. Josua och Jeshua är olika former av samma namn, som betyder ”Herrens frälsning”.
I GT kan vi se hur Josua leder folket till seger över deras egen syndiga natur, vilket var en förutsättning för seger över synden, vilket i sin tur var nödvändigt för att de skulle kunna övervinna påverkan från den hedniska omgivningen. När dessa saker var åtgärdade kunde de till sist också segra över motståndarna!
I NT kan vi se hur Jesus leder sina lärjungar enligt samma principer.
1. Seger över ”gamle Adam”.
I Josua, kap 5, berättas om hur förbundet förnyas genom att alla de, som fötts under ökenvandringen, blir omskurna, får förbundstecknet. Detta måste göras, innan de kunde gå ut i strid!
Ingen seger kan vinnas, så länge Guds folk ”haltar på båda fötterna”, och det är när man går in i den överlåtelse till Gud och Hans vilja, som förbundet innebär, som gör att man kan stå stadigt.
Jesus instiftar ett nytt förbund, och ympar in den troende i sig själv genom det. Den som tar emot honom blir född på nytt till att vara Guds barn, och blir delaktig i Guds Ande. Där finns resurserna till ett liv i seger, där den som hör till Kristus ”korsfäster sitt kött med dess lust och begärelse”, vilket innebär att man i överlåtelse till Herren bestämmer sig för vilken fot man vill stå på, och säger som Josua: ”Jag och mitt hus, vi vill tjäna Herren!”
2. Seger över synden.
Förnyandet av förbundet var en del av den större helhet, som innefattas i uppmaningen i Josua 3, alltså”Helga er!” I förbundstroheten ingick inte bara den yttre omskärelsen, utan också att hålla och leva efter Guds bud, både de som är givna en gång för alla, och de anvisningar vi får för vår personliga vandring med Gud, alltså det som innebar en hjärtats omskärelse.
I Josua 6 får folket t ex en befallning att vara tysta under de sju dagar de skulle tåga runt Jeriko, och genom att åtlyda den kan de också inta staden. Hade de börjat prata med varandra, då hade de förmodligen snart varit sysselsatta med att bygga belägringstorn och katapulter istället för att göra det Gud hade befallt, ”för det vet ju alla” att man inte erövrar en stad med att traska runt den i sju dagar…
Den som kommer till Jesus blir friköpt från världen genom hans blod, och helgad genom att bli renad från all synd i samma blod.
”Ni är inte av världen…” Joh 15
Kallelsen i NT att vandra i ljuset, eller att vandra i Ande, är i princip detsamma som uppmaningen till folket i GT att helga sig.
”Helga dem i sanningen, ditt Ord är sanning”, ber Jesus i Joh 17
Rom 6 gör saken fullständigt klar: den som är döpt till Kristi död är död från synden, och är fri att leva för rättfärdigheten! Inte fri att göra vadhelst som faller en in, alltså, utan fri att leva ett liv till Guds ära!
3. Seger över världspåverkan
I Josua 7 bryter Akan mot befallningen om att inte ta krigsbyte från Jeriko, och drar därmed olycka, inte bara över sig själv, utan över hela Israel!
Inte förrän den saken var uppklarad kunde Israel segra igen.
Josua agerar resolut för att rensa ut det onda ur församlingen.
Att strunta i vad Gud hade sagt var lika med förbundsbrott, det visste han.
NT:s motsvarighet finns i Apg 5, där har vi den sorgliga berättelsen om Ananias och Safira, och deras försök att ljuga för Petrus. Denna berättelse visar, att samma villkor gäller för Kristi församling som för det gamla Israel: det finns ingen seger för den, som inte vill vandra i ljuset, och sätta Guds vilja över sin egen!
Här reagerar Petrus under Andens ledning lika resolut som nånsin Josua gjorde! Han visste så väl, att Jesus hade varnat för den här situationen, Matt 18, och gett klara besked om att det gällde att akta sig för all slags ”surdeg”, Matt 16. Samma inställning och varning ger den helige Ande uttryck för också genom en annan apostel, Paulus. Litet surdeg syrar hela degen, om den får finnas kvar.
En församling, som låter ondska och avfall finnas opåtalad i sin mitt, har ingen seger att vänta.
4. Seger över motståndarna
När Josua var i rätt förhållande till Gud, och folket han ledde lydde honom, kunde ingen stå dem emot.
De erövrade landet, som hade blivit utlovat åt dem, precis som Gud hade sagt.
Det, som Jesus säger till den romerske hövitsmannen i Matt 8, visar att samma princip alltjämt är i kraft: lydnad inför Gud ger auktoritet att besegra motståndet.
Den, som själv står under Kristi lydnad, kan också förvänta sig att själv stå i segerställning gentemot de krafter som står Gud emot.
När anföraren har segrat, kan de som står under hans befäl få del i den segern!
Det gamla Israel segrade, därför att de följde och lydde den ledare, som Gud hade gett dem och bekräftat.
I NT följer vi Jesus, ”går i hans segertåg”. 2 Kor 2
Vi har en kamp att utkämpa, också vi, för denna världens furste släpper inte ifrån sig sina slavar frivilligt. Ef 6
Kampen ska utkämpas, för vi har fått i uppdrag att inta landet, vi också, och inte bara landet, utan hela världen! Matt 28
I GT var segern given, om villkoren, helgelsen och lydnaden som hörde till förbundet, uppfylldes, eftersom Gud då själv stred för Israel.
I NT är segern lika given – på liknande villkor! Jesus har vunnit seger, och vi är kallade att leva i och av den segern, men det är först när lydnaden kommer till fullt välde ibland oss, som vi är redo att näpsa all olydnad! 2 Kor 10:4-6
Ibland undrar jag, om det är individualistiskt tänkande, som lägger krokben för oss.
Vi tänker oss att om jag lever helgat, om jag vill gå på Guds väg, då måste ju det innebära att jag kommer att ha ett segerrikt liv andligt sett. Detta är dock bara en halv sanning.
Vi är ju inte enbart individer, vi är också lemmar i en och samma kropp, och det betyder att det som andra lemmar gör påverkar mig, likaväl som mina vägval påverkar andra.
Vill vi undvika att ond påverkan tar kraften från hela församlingskroppen, då måste infekterade lemmar sättas i någon slags karantän. Om allt ska godkännas och alla få göra som de vill, då kommer hela kroppen att drabbas av svaghet, också det, som inte personligen har gjort det som misshagar Gud.
Guds rike finns där Guds vilja sker. ”Basilea” betyder ju herravälde, inte sant, och att kalla någon Herre utan att göra som han säger är väl ändå ganska motsägelsefullt?
Mot den här bakgrunden kan man börja ana, varför det är så mycket ord och så litet kraft i dagens kristenhet. Skriften säger ju att Guds Rike inte består i ord utan i kraft, och om har det motsatta förhållandet, då måste man ju i ärlighetens namn fråga sig hur mycket av Guds Rike som egentligen är närvarande??