Nu har jag haft ledigt, så med besked att en broder i Herren ringde mig idag, och undrade om allt var bra med mig?
”Du har inte skrivit något på långa tider!?”
Om det finns fler som undrar, så jodå, allt är väl! Jag är frisk, och jag har haft givande sysselsättningar i lämpliga doser i sommar!
Men visst börjar det vara dags att återuppta skrivandet också, innan jag glömmer hur det går till – i min ålder lär ju folk börja glömma saker….
I vintras började jag undersöka en sak, som jag undrat över i långa tider, nämligen det här som sägs, att det finns 365 frukta inte-uppmaningar i Bibeln, en för varje dag på året. Jag har hört det här, läst det, och till och med själv återgett det från talarstolen några gånger, men jag har aldrig kollat saken tidigare. Så nu tog jag det som tema för årets första genomläsning av Bibeln.
Efter att ha läst och sökt ett varv genom Bibeln, efter att ha gjort om resan med en konkordans, och till slut också kollat saken med hjälp av sökmotorer, har jag fått lov att konstatera, att jag i varje fall inte lyckas hitta 365 ställen i Bibeln, där Gud skulle säga ”frukta inte” eller ”var inte rädd”, eller ”älä pelkää”, eller ”fear not” till sitt folk.
Inte ens fast jag tog med den närbesläktade uppmaningen om att vara vid gott mod blev det tillräckligt många för att nå upp till den utlovade ribban!
Men jag blev i alla fall mycket uppmuntrad och glad av alla de uppmaningar som finns!
”Fear is the mindkiller” läste jag en gång i en bok – tror det var nån av Frank Herberts romaner i Dune-serien?
Det här uttrycket fastnade i mig. Rädslan dödar. Den förlamar. Den fördunklar tankarna. Rädslan är ett mäktigt hinder för den som vill tjäna Herren!
Ibland försöker vi besegra vår rädsla genom att tvinga oss själva till att göra det vi är rädda för.
Ibland försöker vi bekämpa både egen och andras rädsla med att ta till en annan, ännu värre rädsla – hot om helvete och evig pina är ett exempel så gott som något på hur en tillräckligt stark hotbild kan få människor att tvinga sig till saker, som de egentligen inte skulle våga, därför att de inte vågar låta bli.
Det här är nu inte Guds sätt att ordna saken. Han använder inte fruktan som piska, tvärtom, han säger ”frukta inte”!
Han vill ge oss en tro som är verksam i kärlek, och det gör han genom att hjälpa oss att komma till tro på hans kärlek till oss.
För när det händer, då börjar Guds fullkomliga kärlek tränga ut rädslan ur våra liv!
En gång för länge sedan fick jag en bild av ett stort fat med svart, eländig spillolja i, när jag funderade på det här stället i 1 Joh 4.
Medan jag såg på fatet började det rinna in rent, friskt vatten i fatet, och började oljan flyta upp ovanpå vattnet och rinna ut över kanterna!
Vattnet var tyngre än spilloljan.
Så väger också kärleken tyngre än rädslan, och därför måste fruktan ut ur våra hjärtan när kärleken kommer in!
Det är bättre att vända sig till Guds kärlek i Kristus än att vända sig mot sin fruktan och försöka bekämpa den.
Det är bättre att ge sig tid att då och då bara sätta sig i en bekväm stol, blunda och låta Herren älska en, än att försöka klämma fram med kärlek själv!
Det är bättre att meditera över den kärlek som så älskade den här världen och oss människor som finns i den, att inget pris var för högt, inget offer för stort för att rädda oss, än att försöka spänna sina själskrafter till att göra det man vet att man borde måste göra för att vara en duktig, lydig, from och duglig kristen.
Det är på den vägen man kan hitta tillbaka på rätt spår och hållas på rätt spår vad det gäller själva motivet, drivkraften för det man gör.
Kraven och självhävdelsen får mycket av sin näring ur rädslan, rädslan för att inte duga, inte räcka till, inte lyckas ”bli någon” i egna och andras och Guds ögon. Men är man älskad, och tror sig vara älskad, då befrias man från allt det här man förut tyckte sig vara tvungen att leva upp till.
Då är man fri att leva!
Nu tror jag inte att man blir så helt fri från rädsla här i tiden, att man aldrig skulle känna av den.
Uppståndelsen har ju faktiskt inte skett än, och fruktans ande vill inte gärna överge oss så där helt och hållet.!
Men, om jag får använda en bild, det är skillnad på att ha att göra med en pytonorm, som slingrar sig efter en, och väser då och då, och att ha att göra med en, som har slingrat sig runt en och håller på att krama livet ur en…
hur många har du hittat?
skulle vara intressant att veta och också litet om var dom finns, var är mest och var är minst och sådant
det är ju en hel del av ”frukta inte ” och liknande som är sagda av någon annan än Herren och räknar man med dem så kommer man ju nog opp till det erfordeliga antalet – skulle jag tro, har inte kommit igenom alla än. Men frågan är ju om det är alla ”frukta inte” som har avsetts eller bara dom Herren, eller någon av Hans änglar säger och kanske sådana ställen där den som talar hänvisar till det Herren sagt. och det är ju dom som räknas inte sådana som när David t.ex säger till Mefiboset att han inte behöver frukta för David kommer inte att göra honom illa.
Jag har varit rätt generös med vilka jag ska ”godkänna” – jag har t ex nog tagit med 2 Sam 9:7, med den motivationen att David här agerar i enlighet med Guds befallning i 5 Mos 24:16, vilket då innebär att det ”var inte rädd”, som han uttalar, i princip kommer från Gud själv.
Däremot har jag utelämnat sådant som t ex Sauls uppmaning till andebesvärjerskan i En-Dor, 1 Sam 28:13. Eftersom Saul försöker övertala henne att göra något, som Gud har förbjudit, kan jag svårligen föreställa mig att det är Herren som talar genom honom!
Sådana kriterier har jag använt.