I Joh 10:7-11 presenterar Jesus sig själv som den gode Herden, och där beskriver han också i få och kärva ord den som är Hans motsats. Vi får ett porträtt av en tjuv och rövare, en som kommer för att stjäla, slå, slakta och röva.
I det jag nu skriver om att arbeta på frälsningen, utgår jag från tanken att vi kristna i allmänhet är mer eller mindre bundna, att vi är det för att en tjuv hälsat på och plockat av oss sådant, som vår frihet grundar sig på, och att vi först av allt behöver lära oss att ta fast tjuven. Annars spelar det ingen roll hur mycket av himmelska rikedomar vi får, det kommer bara att fortsätta att försvinna!
Tjuven är inte intressant i sig, men för att få fast honom behöver vi förstå tillräckligt mycket av hans verksamhet för att känna igen honom, när han kommer, så att vi kan hålla fast det goda Gud har gett oss.
Han är, som tjuvar brukar vara, bra på att göra sig osynlig! Välsignelser och andliga insikter försvinner eller mörkläggs, men vi vet inte riktigt när eller hur det har hänt. När vi läser Bibeln eller hör sund kristen undervisning, då märker vi bara plötsligt en dag, att det här som Ordet talar om inte längre stämmer med den verklighet, som jag och min församling lever i!
I Galaterbrevet görs församlingen uppmärksam på att något tagits ifrån dem med orden ”När hör man nu att ni prisar er saliga?” Det här är ingen dålig indikator på det andliga läget. Det brukar bli smått med glädjen i Herren både när man har egna fromhetsprojekt på gång, och när man blivit så uppgiven, att man slutat överhuvudtaget försöka!
”Det var bättre förr”, brukar det heta ibland, när gamla kristna minns väckelsetiderna. Nå, om det var bättre förr, då finns det också möjlighet att det kan bli bättre igen! Det som har hänt en gång kan hända fler gånger!
För att riktigt få kläm på vad som hänt behöver vi först av allt inse att det finns en tjuv, sedan dels kartlägga hans metoder, dels söka hans fingeravtryck på brottsplatserna.
Ett litet exempel på hur skickligt han kan operera: När människor blir frälsta blir de ofta väldigt glada och hänförda och entusiastiska! När de pratar och berättar och vittnar och bubblar över av allt det nya och underbara de fått uppleva, då kommer det ibland någon gammal, bestulen och modstulen kristen och säger: ”Ja ja, sån där var jag också i början, men det går nog över!”
Om då den unge tror att det den gamle säger är något slags andlig lag, då är han också beredd att acceptera det som en tingens normala ordning, när han i sin tur blir bestulen på sin glädje!
Ett tag var det relativt vanligt på sina håll att be för människor att de skulle bli litet gladare. Det är ju som sagt lite smått med frälsningsglädjen.
Då och då har det också kunnat bli en väldig glädje som resultat av bönen! Problemet är bara att den här glädjen ofta försvinner så fort. Då har många dragit den slutsatsen att det här måste vara fel, alltså fel på glädjen! ”Skulle den verkligen vara från Gud skulle den vara bestående”, säger man.
Men tänk om där finns en tjuv, en som har beprövade metoder att stjäla Herrens glädje från de troende! I så fall är det ju just det faktum att glädjen är äkta, som gör den så attraktiv för honom! Är det så, ja, då kan man dra den slutsatsen, att just det faktum att den givna glädjen försvinner lika gärna kan vara ett tecken på att den är äkta, som på att den vore falsk!
I Matt 9:36 står det så här: ”När Jesus såg folkskarorna greps han av medlidande med dem, eftersom de var så illa medfarna och uppgivna, lika får utan herde”.
Luk 10:30 talar om en som är ännu värre däran: ”De plundrade honom in på bara kroppen och misshandlade honom. Sedan gav de sig iväg och lät honom ligga där halvdöd”.
Vi kan ännu ta beskrivningen i Job 2:8: ”Och han tog en lerskärva att skrapa sina bölder med där han satt i askan”, visst är det precis samma situation?
De här bibelställena beskriver några av tjuvens offer, och de utgör tyvärr en bara alltför god bild av hur det står till med många församlingar och enskilda kristna också i dag. Där det ser ut så här, där syns fingeravtrycken av tjuven och rövaren tydligt!
”Illa medfarna och uppgivna”. Den som är uppgiven har gett upp. Man går fortfarande pliktskyldigast på mötena, lägger fortfarande sin slant i håven, men tror inte längre att Gud egentligen är intresserad av en. Man väntar inte att det ska kunna hända nytt och positivt i ens liv. Hoppet är borta. Man har gett upp.
Det är inte lika illa att bara vara illa medfaren! Tror man att man ska kunna bli bra igen med lite plåster och spjälor och några stygn här och där, då söker man sig till akuten, och sen är man på fötter igen om ett tag! Tänker man så, då har man ett hopp som bär genom den svåra tiden. Det är kombinationen av att vara både slagen och berövad sitt hopp, som är så förödande.
Den som ligger vid vägkanten, plundrad på sin visshet att vara ett älskat gudsbarn, klädd i Kristi rättfärdighet, och i stället blir misshandlad med självförakt och anklagelser, han har med säkerhet varit i rövarhänder!
Kanske han har hamnat i klorna på den slags rövare som beskrivs i 2 Kor 11:13-20, hårda, självsäkra, överlägsna människor, som tydligt låter en förstå, att lever man inte upp till deras standard är det inte mycket bevänt med en, kanske är det något annat som hänt.
Överhuvudtaget är ofta just föraktet i alla dess former det tillhygge, som rövaren gärna tar till. Det var ju föraktet och avståndstagandet som var vapnet, som användes av de falska bröder, som infiltrerade församlingen i Galatien!
”Ni som inte ens är omskurna och håller Mose lag, hur skulle det kunna bli något av er…”
Om vi ser på Job i askan, som sitter och önskar sig döden, vad har han för hopp kvar i detta livet? Den, som önskar sig döden på fullt allvar, har kanske ännu ett hopp för evigheten, men för det här livet finns inget kvar. Han har blivit av med allt han satte värde på, allt som hade gjort livet värt att leva, som det brukar heta.
Det kan annars vara nyttigt att någon gång tänka efter, vad det egentligen är som man tycker gör livet värt att leva. Man bygger så mycket av sitt hopp på de sakerna, och blir tämligen sårbar på kuppen, om man satsat på fel saker…
Tjuven har olika strategier beroende på offrets status. Det, som fungerar bra på den ene, kanske inte fungerar alls på den andre, så det måste han ha! Trots att risken för förenklingar är överhängande, vill jag ändå skissa några ”typfall”, det blir lättare att säga något om det här på det viset.
De här typfallen går förstås många gånger in i varandra, man kan ha 20% av ett och 80% av ett annat i sitt eget liv, men vi kan ändå få något slags riktlinjer på det här sättet, tror jag.
I första kategorin har vi då en människa som tror på Jesus, och som följer Honom. Han som lever i nåden och är på god väg att bli vad han är, alltså rättfärdig, som Luther lär ha sagt. Gud vill fortsätta att ge mer ljus, frihet och andlig mognad, tjuven ser på den här människan, och ser en fullproppad andlig kassakista, och kommer ofrånkomligen att hälsa på förr eller senare.
Om det då går så illa att människan blir lurad och rånad, då är Gud alltid beredd att ersätta förlusten med råge! Det är aldrig så att loppet är kört och någon har blivit ett hopplöst fall! Kanske i egna ögon, kanske i andras, men inte i Guds!
Den ondes strategi när han försöker komma åt skattkistan är ofta att ingjuta antingen högmod eller missmod i oss, och det kan han göra t ex genom att fästa vår uppmärksamhet vid hur vi själva, vår grupp eller vår ledare lyckas eller misslyckas. Båda delarna leder till självupptagenhet, och den leder i sin tur till bundenhet.
Ibland kan han välja att förvränga vår gudsbild och rasera vårt förtroende för våra medkristna, detta medelst att ställa till med problem och svårigheter i våra liv, och sedan få oss att tolka det skedda som ett uttryck för Guds misshag eller medmänniskornas allmänna ondska och opålitlighet. Sådant leder till besvikelse och självömkan, och det är bojor så effektiva som några…
I andra gruppen möter vi människor, som visserligen tror på Jesus, men också tror sig något vara. Högmod binder fruktansvärt, det binder både den högmodige och hans omgivning. Gud vill i den här situationen åstadkomma en förkrosselse, som leder till omvändelse och befrielse, den onde vill mer högmod och gärna litet maktgalenskap som grädde på tårtan. Han vill gärna odla fram maktlystna, auktoritära och dominanta personligheter, sådana är mycket användbara för honom! Människor som fått en funktionsinriktad undervisning, och haft nog resurser i sig själva att till synes förverkliga den, brukar fastna i det här.
Där det finns maktinriktade personer kommer det också att uppstå auktoritära system, alltså sammanhang som bygger på makt och underkastelse. Sådana befrämjar träldom, och högmod går hand i hand med förakt, som vi ju redan konstaterade vara ett av ondskans tillhyggen. Därför är det här en utveckling som är mycket önskvärd ur den ondes synvinkel.
Den högmodige har ett slags hopp, men det ska inte förväxlas med det kristna hoppet. Det är nämligen knutet till honom själv, och hans egen framgång, inte till Kristus. En sådan människa är bestulen på det som är förutsättningen för omvändelse, nämligen den förkrosselse som kommer när man ser sig själv i ljuset av Guds helighet. Hon är rätt och slätt andligt blind.
Som tredje typfall tänker vi oss en människa, som visserligen är kristen, men som uppsåtligt syndar i något avseende. Hon har någon favoritsynd, som hon inte vill släppa taget om, och har alltså kommit in i det beteende, som vi kallar att synda på nåden.
Gud ger genom lagen ondskans andemakter rätt att trälbinda en sådan människa, för att syndens njutning ska minimeras och dess olägenheter maximeras, och Hans syfte med att tillåta detta är att människan ska komma till besinning och vända om. Berättelsen om den förlorade sonen i Lukas 15 visar klart hur det här fungerar. Det var först när han hamnat i motbjudande trältjänst, som han kom till besinning och gick hem!
Tågordningen när en människa kommer in i detta elände kan se ut så här: Först finns där en svaghet. Vi har alla våra svaga punkter, så tro aldrig att du är osårbar! Sedan tillhandahåller tjuven en frestelse, som stimulerar den här lilla begärelsen du hade.
Du får ganska snabbt lära dig att kalla den här synden, som du frestas attbegå eller hålla fast vid, vid något litet angenämare namn, för då verkar den inte så farlig!
Vi säger: ”Jag festar om litet”, istället för det använda raka ”jag super”.
Folk säger eller tänker ”Jag vänsterprasslar litet” i stället för attnämna det de gör vid dess rätta namn, och säga ”jag begår äktenskapsbrott och bedriver hor”.
”Jag är sparsam och har sinne för ekonomi” kommer till användning i stället för ”jag är snål och girig”.
Ingen säger om sig själv ”Jag är maktlysten”, men det fins gott om folk, som är samhälleligt och politiskt ansvarstagande. (Därmed inte sagt att alla, som engagerar sig i politiken, drivs av maktlystnad) Och så vidare i den stilen.
Det handlar alltså om självbedrägeri, och sådant hjälper lögnens fader så gärna till med!
Första gången du verkligen gör det här, som du lockas till, ger det spänning, tillfredsställelse och njutning, vilket i sin tur lockar till upprepande. Vi är ju sådana, vi människor, att vi jämt ska upprepa sånt vi tycker är skönt eller roligt. Vi tycks aldrig lära oss att smaken blir faddare vartefter.
När så upprepandet inte längre ger samma kick som förra gången, erbjuds starkare stimulanser, och samtidigt börjar ett element av träldom och förnedring märkas. Man gör synd, och smygande, gradvis blir man syndens slav. Den kristna friheten är inte detsamma som frihet att leva sig själv till behag! Även om allt är lovligt, är allt inte nyttigt, och om man missbrukar friheten till att flirta med mörkret, då ska man inte bli förvånad om mörkret småningom får makt över en.
I nästa grupp möter vi en som inte är frälst, och följaktligen med säkerhet bunden, både i andlig blindhet och i annat. Han kan söka hjälp för något akut lidande, men behöver i verkligheten hjälp att se sin totala situation, vilket Gud vill, eftersom Han vill att alla ska bli frälsta.
Om någon undrar huruvida människor, som inte är frälsta, verkligen söker hjälp hos en kristen själavårdare, så javisst, det händer!
Eftersom den kristna förkunnelsen ibland har svävat på målet ifråga om omvändelse och tro, finns det många som är med på ett hörn i församlingsverksamheten och är positivt inställda till kristendomen, men som aldrig själva tagit steget in i Guds Rike. För dem kan det kännas helt naturligt att uppsöka en kristen själasörjare!
Det här är då fråga om människor som aldrig sagt sitt eget personliga ja till Jesus. De är kanske döpta, de är konfirmerade, men de är inte frälsta. Det blir man inte av dop och konfirmation. Dop och nattvard styrker tron, om den finns, men de är ingen ersättning för den!
”Åt var och en som tog emot Honom gav Han rätt att bli Guds barn”. Det är vad Skriften säger.
Inte var och en som fick Honom erbjuden åt sig blev ett Guds barn, utan var och en som också verkligen tog emot! Samma spelregler gäller fortfarande. Församlingen kallas Kristi brud i Bibeln. Om en ung man friar till en flicka, och hon visserligen är nöjd över uppmärksamheten, men aldrig säger ja, då blir det inget äktenskap! Det är därför vi uppmanar människor att säga ja till Jesus.
Hans erbjudande om frälsning är nämligen inte bara ett löfte om befrielse, det är också ett frieri!
Här går då den ondes strategi ut på att hindra människan från att se vad som fattas, och det gör han genom att försöka få henne att fästa sin hela uppmärksamhet vid det akuta problemet, och söka kortsiktiga lösningar på det. Gör hon det kommer hon antingen att byta en boja mot en annan, eller också skaffa sig något slags symptomlindring medan den egentliga träldomen kvarstår.
Sedan har vi en grupp kristna människor, som har egna ambitioner. Det här handlar då ofta om aktiva, målmedvetna, arbetsvilliga bröder och systrar, som verkligen vill något med sitt lärjungaskap, alltså sådana om vilka vi brukar säga att de har visioner!
Skillnaden på att ha en vision och att ha en ambition är att i den förra är Jesus i centrum, inte min personliga framgång och ära. I den senare vill den ambitiöse själv stå i rampljuset, och det är en önskan som fungerar som olåst bakdörr för tjuven att ta sig in genom.
Att ha ambitioner skulle kanske kunna beskrivas som ett förstadium till högmod, ett förstadium som ser mycket fromt och vitmålat ut! Här finns då naturligtvis samma missriktade hopp som i typfallet med den högmodige, hoppet om att nå framgång enligt ens egen måttstock på framgång.
När tjuven ska till att beröva oss de visioner Herren ger, visioner som är tänkta att leda till arbete som bär frukt för Hans Rike, då är en av hans mest beprövade metoder att omvandla visionen till en ambition i visionärens hjärta. Lyckas det, då blir det garanterat fel. Det kanske inte märks så bra till att börja med, men det är som när ett tåg byter spår vid en växel: ju längre på väg man kommer efter att man passerat den, desto mer avlägsnar man sig också från det ursprungliga spåret.
Så länge visionen får vara Guds, så länge är den också en del i en helhet. När mänsklig ambition tar över, brukar den i regel börja utvecklas i riktning mot en ensaksrörelse, ni vet, sådant som går i ”det här är vad Gud gör idag, hoppa på tåget eller bli efter på vägen”-stilen.
Jag minns vad en gammal, men mycket fri och levande kristen suckade en gång angående en av de mer extrema utväxterna på förnyelseträdet: ”Ja, om det här är vad Gud gör idag, då tycker jag nästan synd om Honom!”
Om en människa börjar uppfatta sig själv som oumbärlig i ett sammanhang, och är fast övertygad om att allt går på tok här om inte jag finns med, ingen annan än jag kan hålla det här på rätt spår, då är det plats för självrannsakan. Då är man sannolikt själv på fel spår!
Vill man testa sin oumbärlighet kan man annars pröva den gamla kinesiska metoden: Du tager ett glas vatten och doppar fingret däri. Sen drar du upp fingret och studerar resultatet. Om det blir ett hål kvar i vattnet efter fingret, då är du oumbärlig, annars inte.
Det är som barn vi är oersättliga för Gud, inte som tjänare!
Som sista punkt: Guds folk har i alla tider infiltrerats av avgudadyrkan. Sådan medför träldom och betryck över hela samhällen och länder. Det vill till att de kristna i ett land inte är med och böjer knä för Baal, om de ska ha något salt och ljus att tillföra! Baal, Astarte, Molok och Aseran är för övrigt fortfarande i full gång, de har bara bytt namn och ansikte litet grann i vårt moderna samhälle.
Baal heter Mammon när Jesus nämner honom. Inte har vi någon brist på materialism!
Astarte är en fruktbarhets- och sexgudinna. Hon har fler tillbedjare än någonsin.
Molok kräver barnoffer, och i ett samhälle som behärskas av materialism och sex kommer barnen alltid att offras, både födda och ofödda. Så är det också hos oss.
Aseran lär ha varit något slags lyckobringare, och där människor börjar tro att livets mening är att bli lycklig, där kommer de tre förutnämnda avgudarna att få anhängare i överflöd!
Avgudarna vill få oss till att sätta vårt hopp till något eller någon annan än Herren. Avgudarna låter oss förstå att de ska förse oss med allt vi vill ha av njutning, bekvämlighet, trygghet, makt, betydelse osv., för de vet att folket gärna sätter sitt hopp till den som erbjuder bröd och skådespel.
Dessa ondskans andemakter gör det här därför att de vet, att den som får vårt hopp också kommer att få vår tro och vår kärlek på köpet!
Det är inget att undra på att Johannes första brev slutar med en varning för avgudarna. Det är en varning som är högaktuell i dag! Alltför ofta låter också kristna människor sig luras att gå på Esaus väg, och sälja sitt levande hopp för den erbjudna linssoppan.
Sedan, när det falska hoppet sviker, då är bundenheten ett faktum.
Vi brukar varna små barn för att följa med fula gubbar, som kommer med godispåsar och försöker locka dem med hem till sig. Samma varning kan med fördel utsträckas också till Guds barn! Titta noga efter vem det är, som håller i påsen med innehållet som du lockas av!
Dagens kristna och församlingar är, som sagt, ofta rånade in på bara kroppen. Det finns så många uppriktiga kristna, underbara gudsbarn, som sitter fast och inte kommer någon vart! Alla de typfall jag skissat ovan finns representerade ibland oss i alla möjliga kombinationer, och de resulterar i all möjlig bundenhet och elände. Men misströsta inte. Jesus kom för att befria de fångna. Det finns hjälp att få!
Av utrymmesskäl kommer jag i det följande mest att ägna mig åt typfall nummer ett, alltså det som handlade om människor som tagit emot Guds förlåtelse, blivit Jesu lärjungar och ska till att börja leva det nya livet, men istället finner sig i en belägenhet som litet påminner om Job i askan.
Hur får den onde oss därhän? Vad har han stulit, hur gjorde han det, vad var det som hände i oss när vi blev bestulna, och sist men inte minst, hur får vi det tillbaka?