Arbeta på frälsningen del 8

Jag har redan tidigare antytt, att det inte är så där alldeles självklart alla gånger att en människa ens vill bli fri från vad det nu är, som binder och hindrar henne från att tillgodogöra sig mer av allt det goda, som vi har i Kristus.

Det låter ju litet konstigt, inte sant? Varför skulle någon vilja vara kvar i sin fångenskap, om det finns chans att komma loss?

Det är faktiskt inte så konstigt som det låter. Det handlar nämligen om den av Herren Jesus uttalade sanningen att efterföljelsen kostar!

”Beräkna kostnaden!” Så säger han. ”Om någon vill följa mig, då får han lov att säga nej till sig själv!”

Det finns något inom oss, som inte alls är tilltalat av den tanken, något som får sitt livsrum så drastiskt begränsat av efterföljelsen, att det i Skriften beskrivs som rena avrättningen! Detta något kallas för den köttsliga naturen – eller gamle Adam, eller syndanaturen, eller synden som bor i oss.

Den vill gå sin egen väg, den vill bestämma själv. Den vill inte lyda Gud, och den vill inte underordna sig Guds Ord.

Den säger ”ske min vilja” i stället för ”ske Guds vilja”.

Med andra ord: den vill gå just den väg och göra just de saker, som leder till bundenhet och fångenskap och slaveri.

Vill man spetsa till det, kan man säga att den kristne är ett vandrande inbördeskrig, för vi är ju dock födda på nytt till att vara Guds barn, vi har inte bara den gamla naturen, vi har också en ny, och den nya människan, hon vill gå med Jesus och göra Guds vilja, och är således raka motsatsen till synden, som bor i oss.

De makter, som inte vill se fria, glada och frimodiga kristna, har sin bästa bundsförvant i just denna inre fiende, som vi bär med oss, och därför är det så viktigt att vi inte bara skyller allt på Djävulen och hans anhang! Utan den landningsplats, som gamle Adam på frigång utgör, skulle de inte ha så lätt att komma åt oss. Visst flyger de svarta fåglarna över våra huvuden ändå, men vi ska inte ge dem plats att bygga bo i håret!

 

När jag gick i bibelskola någon gång i forntiden sade en dag en av lärarna så här: ”Om det, som du tror är din vandring i Ande, börjar utformas på ett sådant sätt, att din gamla köttsliga natur är helt med på noterna, och tycker att det är roligt och trevligt att följa Herren, då ska du se upp! Om du verkligen följer Herren, då finns det alltid, förr eller senare, ett kors, som du förväntas ta upp och bära, och då vill inte köttet vara med längre!”

Vilket ju är detsamma som Jesus säger i Matteus 13, liknelsen om såningsmannen: stenåkersfolket är sådana, som först tar emot evangeliet med glädje, men om det blir motvind och jobbigt, då vill de inte vara med längre! Alltså, om Herren vill leda dem på obekväma vägar, vägar, som den gamla människan inte trivs med, då går de inte längre med!

 

En gång hörde jag en förkunnare förklara Guds kärlek så här: ”Om Gud skulle kalla mig att bli missionär i Mongoliet, och jag skulle säga något i stil med att nej, Gud, det vill jag faktiskt inte bli, då skulle Gud älska mig lika mycket ändå!”

Och sen tillade han: ”Och varje gång jag säger det här, då blir min fru arg, och säger att man inte får säga så!”

Men, visst har han rätt, om man inte tänker på några andra aspekter på hur vi och Gud förhåller oss till varandra!

Guds kärlek är en konstant, Jesus förliknar Guds godhet med solskenet, som skiner lika generöst över onda som över goda.

Det är sant, och det är en stor tröst för mig att det är på det sättet också för mig, inte bara för den yrkesbroder som sade det här!

Men sedan finns det också en andra sida av saken, nämligen den att Guds vilja inte sker i de motsträviga lärjungarnas liv, även om Han förvisso älskar också de motspänstiga! Och om inte Guds vilja sker, då blir det inte heller någon frukt för Guds Rike av deras liv.

Det är inte svårt att följa Herren när Hans och min vilja sammanfaller. Ni vet, det går ju så lätt att tänka ”om Gud vill som jag vill, då gör jag som Gud vill”.

Det är då, när jag kallas att gå dit jag inte vill, som det blir svårt! Då reagerar gamle Adam med att tänka ”Om Gud inte vill som jag vill, då gör jag som jag vill!”

 

Trons fader Abraham, han hade inte haft några problem med att gilla och följa med i det Gud ville då, när han fick löfte om en son, tvärtom, han hade glatt sig storligen över Guds goda vilja när pojken föddes!

Litet svårare blev det, när det blev klart att den son, som han hade skaffat sig med Saras tjänstekvinna, inte skulle få ärva tillsammans med Isak, men det går väl ändå an att avstå från det nästbästa, om man får behålla det bästa!

Men så kommer dråpslaget. Gud befaller honom att gå till Moria och offra Isak som brännoffer!

Det är inget småbarn det är fråga om längre. Det är inga små mängder ved som går åt om man ska offra x kilo kött som brännoffer, och eftersom Abraham låter Isak bära vedbördan, och själv tar elden och kniven, måste ju Isak ha varit åtminstone tonåring för att klara av den vikten!

Isak var inte informerad om vad som ska hända, men han börjar få vissa farhågor under vägen, och Abrahams något kryptiska svar gör knappast saken bättre.

”Gud utser nog offret åt sig, min son…”

Man undrar ju, om tanken på att helt enkelt slänga veden och springa sin väg flög genom Isaks huvud i något skede? Det var nog inte bara Abraham, som befann sig på väg till något, som han inte var säker på att han ville gå till, den här dagen!

Det blev en i sista ögonblicket-räddning den gången. Abraham får kontraorder, och far och son får klart för sig att det hela hade varit ett prov, Gud som testade var Abrahams djupaste lojalitet egentligen låg.

Men det går ju inte alltid så, när vi blir prövade!

Ibland får vi lov att löpa linan ut, att faktiskt gå den här vägen vi upplever att vi inte vill, göra det vi känner att vi egentligen inte alls ville göra!  Det innebär alltid något slags obehag, rentav lidande för oss, när vi kallas att avstå från något, vi är förtjusta i, eller annars upplever oss ha stort behov av.

Inte är det alltid fråga om fysiskt lidande, men jobbigt är det alltid på något sätt, när Gud kallar en dit ens gamla syndanatur absolut inte vill gå!

Här är det viktigt att identifiera sig själv rätt! Det är ju inte den nya skapelsen i Kristus, som spjärnar emot Guds vilja, det är inte gudsbarnet, som gömmer sig för Gud, det är synden, som bor i mig, som gör detta! Se köttet som ett slags andlig cancer. Det finns i mig, men det är inte jag! Det vill bryta ner mig och förstöra mig, men jag ska med Guds hjälp bekämpa det!

 

Finns det gemensamma nämnare i det här med att gå dit man inte vill för att kunna följa Herren ut i frihet?

En finns det åtminstone, nämligen att det oftast tycks handla om att avstå något!

Det kan vara att avstå från sin bekvämlighet. Ibland vill människan inte gå dit Herren kallar helt enkelt för att det är bekvämare och lättare att låta bli. Och köttet vill ha det bekvämt!

Eller det kan vara att avstå från sitt goda anseende i andras ögon. Andra kommer inte alltid att vare sig förstå eller godkänna den väg, som Gud kallar mig att gå på. Ibland vill vi inte gå av den anledningen. Det är så skönt och lockande att få fortsätta vara innesluten i sin grupp av likatänkare, att få klappa varandra på axeln, och övertyga varandra om att du är OK, jag är OK, vi är OK….

Och köttet, det är inställt på att söka ära. godkännande, bekräftelse av andra människor.

Ibland är det min trygghet, som hotas. ”Om jag gör det här, då kommer min ekonomiska, eller rentav min fysiska trygghet att utsättas för risk!” Det är en skrämmande tanke! Dit vill jag inte gå…

Köttet är inte berett att ha sin trygghet i Gud, det vill ha en trygghet, som det kan behärska och styra alldeles självt. Reglar och lås, tjuvlarm och heltäckande försäkringar, fallskärmsavtal och hälsodieter – se där en trygghet, som köttet begriper sig på och vill ha!

Njutningslystnaden kan vara svår att tampas med! När jag manas att gå åt ett håll, där jag får lov att avstå njutningar jag vant mig vid, och inte tycker mig kunna vara utan, då möter jag ett nytt ”inte det jag vill”. Ta nu bara en sån enkel sak, som att Jesus självklart förutsätter att hans lärjungar ska fasta och be då och då….

Sedan har vi den egna rättfärdigheten. Den är kanske lömskast av allt i det här sammanhanget, för den är ju så bra i våra egna ögon, att vi inte alls vill göra oss av med den! Och inte bara det, den gör ju oss också så bra, både i egna och andras ögon!

Vad är då egen rättfärdighet för något, egentligen?

Man skulle enkelt kunna beskriva den som summan av våra religiöst identitetsskapande prestationer, allt sånt vi gör för att ha en fin fasad och få stjärnor i kronan, och slippa erkänna att vi inte är bättre än vi är – syndare, som måste bli frälsta av nåd, om vi alls ska kunna bli räddade.

 

(Det är annars rätt upplysande att jämföra den här listan med t ex bilreklamen. ”I den här bilen åker du tryggt, det här är en prestigebil, du har det bekvämt i det här åket,  det är en njutning att köra den här bilen…” Reklammakarna vet vad som tilltalar gamle Adam!)

 

Det kan också vara svårt att avstå från att kräva svar på alla sina frågor, sluta kräva av Gud att få förstå vad som händer och varför det händer, innan man är villig att lita på Honom och säga ett ”ske Din vilja”.

Köttet vill ha kunskap, för kunskap ger en illusion av kontroll, och köttet vill ha kontroll över sin tillvaro!

”Att lugna och stilla sin själ i sig, så att den blir som ett avvant barn i sin moders famn”, som David skriver i psalmen, det innebär att ta steg på en väg, där vi intellektuellt inriktade människor, vi som tror att det alltid ska finnas ett för oss begripligt svar på allt, och som kräver att få se innan vi är villiga att tro, sällan är så där omedelbart villiga att gå!

 

Ännu kan vi nämna makt. Att ha varit van att ha något att säga till om, att kunna styra och ställa och få andra att göra som man vill,  att ha haft för vana att medelst tvång eller manipulation få sin vilja fram, och sedan plötsligt kallas att avstå från det beteendet – där sätter sig gamle Adam verkligen på bakhasorna.

 

Men varför blir vi då ledda dit vi inte vill? Jo. allt detta är sådant som håller oss kvar i det gamla sättet att leva, det som människor vanligen lever i i den här världen!

Allt det ovan nämnda är saker, som bildar stengrunden i våra liv, det som gör att vi aldrig blir riktigt rotade och grundade i Guds kärlek.

Allt detta är sådant som får oss att ”arbeta och vara betungade”, och som gör oss självupptagna i stället för gudsupptagna.

Allt det ovan nämnda är alltså också sådant, som den onde ivrigt sår ut i ”vårt kötts åker”! Släng tillräckligt många stenar på ett åkerstycke, så blir det dåligt med växtligheten! Eller, som Jesus uttrycker det, så ut tillräckligt med ogräs, så blir det smått om utrymme för den goda säden.

Kanske det kan hjälpa, om vi väljer att börja se  alla de här sakerna, som är så viktiga för oss, och som vi inte skulle vilja avstå, som en gyllene bur – gyllene, visst, men dock en bur! Vi är kallade till frihet – vilket givetvis innebär att Herren kallar oss ut ur alla våra burar!

Vägen som går via det vi inte vill, det är också vägen som slutligen tar oss just dit vi vill mest av allt!

Publicerad i Arbeta på frälsningen