Oskrivna psalmer och jättar

Jag slutade mitt senaste inlägg i serien om trons människor i Bibeln med att konstatera, att den David, som kallades till Sauls hov i 1 Sam 16, och gick ut för att strida mot Goliat i 1 Sam 17, var en ung man, som hade tidigare stridserfarenhet, en klar uppfattning om rätt och fel, och en grundmurad tro på en helig och rättfärdig Gud, som  han bekände som sin Gud

Nu ska vi se litet närmare på händelserna som beskrivs i 1 Sam 17

.

Först av allt vill jag då peka på en sak, som i mitt tycke säger mycket om Davids karaktär: såvitt jag har kunnat konstatera har David inte skrivit några psalmer, som direkt kan kopplas till hans vistelse vid Sauls hov, inte heller skrev han någon segersång efter striden mot Goliat.

Han ville alltså inte tala illa om den tidvis sinnessjuke kung Saul, även om denne vid upprepade tillfällen försökte ta livet av honom, och inte heller ville han ta åt sig någon ära för segern över den filisteiske jätten!

Den första psalm, som direkt hänför sig till Sauls fiendskap mot honom, psalm 59, skrevs när Saul, som det berättas i 1 Sam 19:11, sände män för att bevaka hans hus och ta livet av honom. Den dagen tvingades han fly för sitt liv från tjänsten hos Saul. Detta hände först när David varit i Sauls tjänst i åratal, och dessutom hade fått Sauls dotter Mikal till hustru – ett giftermål som Saul hade tagit initiativet till, dock med mindre goda biavsikter, 1 Sam 18:21-25

 

Så har vi då den berömda striden mot Goliat

Davids svar på Goliats hån är värt att läsas, noga! 17:45-47

Här är det Israels Gud, Guds makt, och Guds ära som lyfts fram – jag kommer osökt att tänka på den bön, som församlingen i Jerusalem ber i Apg 4, efter att Stora Rådet försökt belägga apostlarna med munkavle.

 

Framför Israels här tedde sig Goliat oövervinnelig, männen i Sauls armé upplevde sig som myror inför denne gigant..

Inför Gud är det den skräckinjagande jätten, som ter sig som bara en liten myra!

David hade det perspektivet, ett annat och bättre än Israels övriga armé, och därför var han den ende, som inte förlamades av rädsla!

Den frukt av den kommande segern, som David talar om, och vill se, det är att världens folk får syn på Israels Gud, inte att folk ska få syn på honom, David!

 

Vi ska också lägga märke till hur han förhåller sig till Sauls erbjudande om att få låna kungens egen rustning och vapen. ”Jag är inte van vid det här, så jag vill inte ha det!”

Att försöka använda sig av utrustning, vapen och metoder, som är främmande för en själv, ger sällan bra resultat. Inte heller kommer man långt med att kopiera andra, och låna av det, som lyckats för dem!

Det är många, som har försökt låna ”Sauls rustning”, och sedan funnit at de inte kunde vare sig gå eller strida i den!

David hade sin egen stridsteknik, som han övat in och använt mot de vilddjur han mött under åren i herdetjänst, och den höll han sig till, med känt resultat.

 

Efter den här dagen hade Saul ögonen på David, och det blev snabbt  inga vänliga ögon. Han uppfattade omgående Davids popularitet som ett hot mot sig själv.

Sauls son Jonatan, däremot, var omedelbart beredd att signalera att han såg David som högre i rang än sig själv, det ser man av händelsen i 18:3-4, när Jonatan överlämnar sina vapen och sin dräkt åt David. Den symboliska innebörden av den handlingen var nämligen att han överlät sin ställning som tronföljare åt David.

 

Observera också att Saul hade gjort exakt samma sak redan i 17:38-39, när han erbjöd David sina vapen och sin rustning, antagligen utan att tänka på innebörden i det han gjorde!

Där lämnade David tillbaka det erbjudna, och visar därmed, antagligen omedvetet, att han inte har för avsikt att försöka kapa kungamakten.

Av Jonatan tar han däremot emot det erbjudna, därmed signalerande att han är beredd att ta över Jonatans ställning som Sauls tronföljare! Det är inte svårt att se Guds ledning i det här händelseförloppet….

Sauls uppflammande fiendskap mot David lär inte ha blivit mindre, ifall han fick kännedom om Jonatans tilltag.

Den hade sin grund i till hälften avund, till hälften rädsla. Han tålde inte att höra, att folket gav David större ära för segern än honom själv, och han var rädd för att David skulle utnyttja sin popularitet för politiska syften. Inte heller var han tillfreds med tanken att någon annan än hans egen son skulle efterträda honom.

 

Så han tar till det, som i modernare tider har kallats ”den slutliga lösningen”, han försöker döda David genom att spetsa honom på sitt spjut.

Tydligen skriver David detta på kontot tillfällig sinnesförvirring, eftersom han trots det skedda stannar kvar vid hovet.

 

Sedan försöker då Saul göra detsamma, som David själv  långt senare gjorde mot hetiten Uria, Batsebas man, alltså ta livet av honom genom att sända ut honom i livsfarliga krigsföretag.

Märkligt att David inte kom ihåg vad som en gång hade varit nära att hända honom själv, när han i 2 Sam 11 får den onda tanken att göra sig av med problemet Uria?

 

I kap 19 ställs allt på sin spets, när Jonatan försöker tala Saul till rätta, och för ögonblicket också lyckas.

Nästa gång David har stor framgång är allt det Jonatan hade fått Saul att lova  glömt, och den paranoide gamle härskaren är på nytt helt inställd på att ta livet av David, den här gången utan ombud och finesser.

I det läget insåg David tydligen att klyftan mellan honom själv, och den av Herren avsatte kung, som han var smord att ersätta, inte längre kunde överbryggas ens av Jonatans vänskap. Nu var det fly eller dö som gällde…

 

1. Hur uppfattade David Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?

Gud var med honom, precis som han hade trott att han skulle vara! Han fick alltså sin gudsbild bekräftad i det som hände.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han var smord till kung. Han måste rimligtvis ha känt sig frestad att gå händelserna i förväg, och försöka störta Saul, som ju bara ställde till elände i landet. Men han visste också att man inte fick röra Herrens smorde, och han lydde.

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lät sig inte skrämmas av jätten, han visade att han på riktigt trodde att Gud var större än alla jättar.

 

4. Ledde tron David i konflikt med världen, och i så fall hur?

Indirekt, nog. Det var ju hans handlingar i förtröstan på Gud, som fick Saul att börja hata honom. Också direkt, för det var hans tro som fick honom att ta striden mot Goliat.

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Davids liv?

Att man ska konfrontera sina jättar, och när man gör det ska man jämföra dem med Gud, inte med sig själv!

Samt att även om något är utlovat, ska man inte försöka ta det förrän det är givet.

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?

Han behåller sin ödmjukhet också när han har framgång, han varken skryter med sina egna bedrifter eller skriver nidvisor om den sinnessjuke kungen.

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag börjar se andra Herrens tjänare som konkurrenter och medtävlare, och är avundsjuk på dem eller rädd för att de ska konkurrera ut mig, då liknar jag Saul, inte David.

Om jag ser på mina ”jättar” istället för att se på Jesus, då liknar jag Israels vettskrämda här, inte David.

Om jag låter mig dras med i andras tänkesätt och sinnesstämningar, så att jag är rädd för det, som de är rädda för, bekymrar mig över det, som omgivningen bekymrar sig över, och hamnar i panik när andra omkring mig hamnar i panik, då kan jag inte tro som David trodde!

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>