Då är det väl dags att ta itu med en av de saker, som vi ofta upplever som både paradoxala och obegripliga, nämligen att för att kunna arbeta på vår frälsning måste vi avstå från att arbeta på vår frälsning.
Som goda barn av reformationen vet vi ju, att vi är frälsta av nåd. Man skulle kunna väcka oss mitt i natten och fråga hur en människa blir frälst, och vi skulle svara ”av nåd”.
Men hur mycket av denna så omtalade nåd har på riktigt ingång i oss kristna av idag?
Det här är en fullständigt avgörande fråga i det vi nu talar om, att arbeta på frälsningen, för om vi inte har underordnat oss nåden, då kommer vi att försöka arbeta på frälsningen på ett sätt, som bara för oss in i mer träldom och elände.
Jag vill mena, att det är bara den, som har upptäckt och erkänt sin egen maktlöshet, som faktiskt kan arbeta på sin frälsning på ett konstruktivt sätt.
Jag avser då vår maktlöshet ifråga om att bli goda inför Gud.
Jesus berättar vid ett tillfälle om två människor, som gick upp till templet för att be, en farisé och en publikan. En av dem hade insett sin maktlöshet, och sökte Gud för att få förlåtelse och nåd, den andre arbetade på sin frälsning av alla krafter, men på fel sätt.
Man kan också säga att den ene, alltså publikanen, hade uppnått den grad av självkännedom där det inte längre var möjligt att inbilla sig själv, att om jag bara tar i litet, försöker litet, så kanske jag blir en sådan människa, som jag vill vara, en sådan människa som jag kan älska som hon är.
Farisén däremot hade inte lärt känna sig själv så på djupet, att han hade sett sig vara en syndare, en som inte hade någon annan utväg än att be om nåd, rätt och slätt. Istället hade han byggt upp en identitet åt sig. som baserade sig på religiösa prestationer, alltså en falsk identitet, något som egentligen inte var han. Denna skenidentitet ställde han sedan upp som en sköld mellan sig själv och Gud – och mellan sig själv och omgivningen också för den delen, och inte minst som en sköld för att slippa se sig själv sådan han i verkligheten var.
Så länge man gömmer sig bakom en sådan identitet, något man själv har skapat för att kunna godta sig själv och för att andra ska godta en, kan man inte arbeta på sin frälsning på ett sätt som faktiskt för en in i en större frihet och glädje.
Varför inte?
Jo, frälsningen är av nåd! Allt som har med den att göra är totalt oförtjänt, och kan bara tas emot av den, som insett sin egen hjälplöshet, sin egen maktlöshet. Nåd kan inte förtjänas, och den kan inte krävas.
I en av sina böcker påpekar Sven Reichmann att vi människor ofta går omkring med två identiteter, som är varandras motsats, och att ingen av dem är vår sanna identitet. Det här är en iakttagelse, som förtjänar att tas på fullaste allvar!
Det, som människan fick från kunskapens träd på gott och ont, det var just en kunskap om vad som är gott och vad som är ont.
Den kunskapen åstadkommer två saker, nämligen att dels väcka vår ambition att vara goda människor, som gör gott, dels vår rädsla för att bli förkastade av Gud och människor om vi misslyckas.
Båda dessa saker driver människan in i en ond cirkel av att prestera, misslyckas, känna sig dålig, försöka igen, misslyckas igen, känna sig ännu sämre….
Efter ett tag kommer man då att antingen börja leva i en farisé-identitet, där man helt enkelt vägrar att se sin maktlöshet, eller så kommer man till den punkt där man resignerar inför den, och ger upp – i vilket fall självföraktet ändå kvarstår, och hindrar en från att arbeta på sin frälsning.
Det verkliga arbetet på frälsningen börjar då människan kommer till Gud med sin maktlöshet, och därmed öppnar upp för hans nåd!
Då kan självbilden börja upprättas – man börjar inse att Gud faktiskt älskar mig som jag är, och Gudsbilden börjar upprättas – man börjar inse att Gud faktiskt är så god, så nådig, så barmhärtig, så generös, att han älskar mig som jag är!
Ibland kan man få höra människor säga något i stil med: ”Men man kan ju inte få vara sån som jag!” Där ligger självföraktet på lur under ytan.
Andra gånger formuleras det som en fråga: ”Får man vara sån här som jag är?” Inte heller den frågan ger uttryck för någon större acceptans av en själv!
Den enda viktiga frågan är dock denna: ”Tar Gud emot en sån som jag?”
Föraktar Gud en hjälplös människa, som kommer till honom utan att ha något annat med sig än bönen ”Gud, förbarma dig över mig, syndare”?
Förkastar Herren dem, som har insett sin andliga fattigdom? Säger han inte att just de, som har insett sin fattigdom, erkänner sin maktlöshet, just de är saliga?
De är saliga, för det är just de, som öppnar för Guds nåd i sina liv, det är just de, som kan bli befriade från de två falska identiteterna som är varandras motpoler, och som blockerar människan från att verkligen lära känna sig själv, lära känna sin andliga fattigdom, och därigenom bli rik!