Vår vän Gideon kan sägas ha varit en föredömlig nej-sägare – han sade nej till varje frestelse, varje fälla, som den onde satte ut för honom, ända fram till den sista prövningen. Där lät han till slut lura sig, men också av detta kan vi hämta nyttiga lärdomar!
Visserligen finns det ett talesätt, som säger att vi inte lär oss något av historien, och ett annat, som säger att vi nog kan lära oss av andras misstag, om vi bara får göra dem själva först, men jag tror ju inte att det behöver vara så illa!
Texten som vi studerar idag är alltså Domarboken 8:22-27.
Gideon har segrat, midjaniterna är fördrivna från Israels område, och nu ville folket göra honom till kung. Den äran tackade han bestämt nej till, med motiveringen att det är Herren, som ska härska över Israel, inte någon människa. Så långt var då allt gott och väl!
Men sedan kom han ändå med ett motförslag, nämligen att Israels män i stället för kungavärdigheten skulle ge honom en del av det guld, som de hade tagit som krigsbyte! Han begärde ju faktiskt inte att få allt guld, som plundringen av de slagna hade gett, han bad bara om att få öronringarna!
Det gick folket då gärna med på, och så fick Gideon tjugofyra kilo guld, detta då utöver det guld, som han redan hade tagit från de besegrade midjanitiska hövdingarna, Dom 8:21
Det guldet använde Gideon sedan till att låta göra en ”efod”, troligen en slags miniatyravbildning av den del av översteprästens ämbetsdräkt, som skulle hålla Israel i åminnelse inför Gud. 2 Mos 28:6-30
Denna bild satte han sedan upp i sin hemstad Ofra, och sedan började då Israel komma dit för att tillbe den, och den blev i praktiken en avgud.
Hur kunde det nu gå så här?
Gideon hade ju börjat sin vandring med Herren med att hugga ner och bränna upp sin släkts avgudabilder, Gud hade sedan på ett mirakulöst sätt gett honom seger, och nu gör han ändå till slut själv en avgud!?
Här är det då lätt hänt att man att bara ser ytan av det som händer, och döma ut Gideon som en guldhungrig krigsherre, som inte kunde stå emot frestelsen att berika sig själv, när han fick chansen.
Jag tänker mig dock, att det eventuellt kan ha gått till så här, om man tillämpar Luthers förklaring till det åttonde budet i sin bedömning av det här händelseförloppet, ni vet, ”vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte beljuger, förråder, eller baktalar vår nästa, eller bringar honom i ont rykte, utan vi ska urskulda honom, tänka och tala gott om honom, och tyda allt till det bästa!”
Guldprydnaderna från de midjanitiska hövdingarna och deras kameler tog han för sin egen räkning, det är klart utsagt i 8:21
Hur mycket det rörde sig om vet vi inte, men eftersom guld var en statussymbol, kan vi räkna med att kungar bar på en hel del av den sorten!
Nu var det så, att enligt Mose lag skulle man ge Herren en viss del av allt krigsbyte. 4 Mos 31:25-54
Guldringarna, som midjaniterna hade burit i öronen, var en mycket liten del av det totala bytet, men tillräckligt för att uppfylla lagen, i alla fall.
Jag tänker mig alltså, att Gideon tog emot det här guldet, och sedan gjorde efoden av det, som en gåva åt Gud, det här var tänkt att vara den del, som enligt lagen skulle tillfalla Herren!
Det här guldet hade han alltså inte för avsikt ta för egen räkning, när han bad om det!
Jag tror alltså att Gideon tänkte så här: ”Nu har Herren gett mig seger, så jag ska inte ta åt mig äran för den saken! Jag tackar nej till att bli kung, och jag ser till så att Gud får sin del av bytet, så att inte han blir arg på sitt folk igen, och sen kan jag gå hem, och leva vidare i lugn och ro!”
Han hade alltså inga onda avsikter med det han gjorde, tvärtom!
Ändå gick det så fel – för det fanns någon i kulisserna som ”stjälpte till”.
Vi ska gå tillbaka till Dom 6:30-32. Där får Gideon tillnamnet ”Jerubbaal” – ”Baal må uföra sin sak”, efter att hans far hade sagt till stadens män, att de inte fick slå ihjäl Gideon som straff för att han rivit ner Baals altare. ”Baal kan väl försvara sig själv, om han är en gud!”
Är det detta, som vi ser hända här i åttonde kapitlet? Baal, som hämnas på Gideon?
Guld och ägande var i varje fall Baals område – eller kanske det är mer preciserat att säga, att detta var det område, som andemakten bakom Baal med förkärlek opererade inom.
Någonstans ifrån fick han i alla fall idén att göra en religiöst laddad bild av guldet, och att sedan sätta upp den bilden på offentlig plats i sin hemstad, och det är sånt som brukar inspireras från avgrunden!
Den blev ju för övrigt, på samma gång som den skulle föreställa att ära Gud, också ett slags monument över hans egen framgång! Två flugor i en smäll, halleluja!
Att guldet i fråga enligt lagen skulle ha gått direkt till tabernaklet, det glömdes liksom bort….4 Mos 31:29
Man kan också tänka sig, att det var just detta, att han tackade nej till att bli kung, som öppnade upp för det här andra eländet.
Om man just har ståndaktigt sagt nej till en stor frestelse, då kanske den mindre frestelsen inte ens ser ut som en frestelse längre, utan bara som något, som man kan ta som kompensation för det där, som man avstod från! Det är sådana logiska kullerbyttor, som lögnens fader gärna uppmuntrar Guds barn att göra.
”Du försummar ju inte din familj genom att supa hela helgerna, så du kan försumma dem genom att sitta och glo på idrott i TV i stället hela helgen!”
Du bedrar ju inte din fru, så du kan konsumera litet nätporr istället!”
”Du behärskade dig så bra, och skrek inte och skällde, så du kan tycka litet synd om dig själv nu istället!”
Och så vidare…
Av det israelitiska folkets reaktioner kan vi också lära oss både ett och annat.
Som t ex hur benägna vi är att börja upphöja de mänskliga redskapen, i stället för att endast och enbart ge äran åt Gud, och vilken dödlig frestelse detta kan utgöra för redskapen ifråga.
Eller hur benägna Guds folk tycks vara att följa ledarens exempel, även när denne går fel, när vi en gång har börjat upphöja honom eller henne på ett felaktigt sätt. Vi ska aldrig glömma, att även om en andlig ledare är på rätt spår idag, kan han ha spårat ur totalt fem år – eller fem veckor – från nu! Därför ska vi aldrig sluta pröva någon!
Här ser vi också hur lätt det är hänt, att vi ger religiösa bilder och symboler av olika slag den plats i vårt hjärta, som bara tillkommer den evige, osynlige Guden!
1. Hur uppfattade Gideon Gud, vilken gudsbild växte fram för honom i allt detta?
Här tappade han bort en stor del av det, som han redan visste och hade lärt sig om Gud och om Guds vägar. Tyvärr.
2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?
Han föll för frestelsen att själv tänka ut hur han skulle tjäna Gud, i stället för att vara nöjd med att lyda det, som Gud redan hade uppenbarat i sitt Ord, och han föll för frestelsen att ta procent på Guds ära.
3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?
Han sade nej till att bli kung, och pekade på Herren som den verklige Konungen.
4. Ledde tron Gideon i konflikt med världen, och i så fall hur?
I detta var det världen, som till slut drog det längsta strået. När han tog emot guldet, ochs atte upp sin efod i sin hemstad, då blev han sams med den!
5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Gideons liv?
Att detta, att jag övervinner en stor frestelse, inte ger mig rätt att falla för en annan, synbart mindre frestelse i stället!
Att självuttänkt gudstjänst inte är vad Gud vill ha. Han vill ha lydnad, inte offer! Detta därför att det, som vi själva tänker ut, i allmänhet tycks leda till att vi börjar tjäna något eller någon annan än Gud på köpet – inte minst oss själva, och våra egna begärelser och syften!
Att jag inte ska följa en ledare, som går fel!
Samt att man kan faktiskt gå och glömma och tappa bort den uppenbarelse, som Herren redan har gett en, om man inte försvarar och bevarar den.
6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2020?
Han tackade nej till makten, som erbjöds, och han hade inte för avsikt att ta guldet för egen räkning.
7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?
Här skulle väl frågan också vara hur jag kan undgå att falla i samma fälla som han….
Det är viktigt att avstå från att skaffa mig makt eller fördelar genom sådant, som Herren har gjort genom mig.
Sen blir frågan också hur jag ska kunna undgå att tappa bort trons lydnad så, som han gjorde på slutet.
Svaret blir då, att jag aldrig, aldrig, aldrig ska låta lura mig att tänka att något, som var välsignat och bra, och som Gud verkade i och genom , på något sätt var min förtjänst!
Jag är en syndare, frälst av nåd, som varje dag lever endast av nåd, och som inte har något som helst att berömma mig av! Annat än av Herren, då, förstås! Har jag något gott att dela med mig av, om det sedan är andligt eller materiellt, då har jag fått det mig givet, och då är det Givaren, som ska ha äran, inte jag!