Uppgivenhet

Det här året, som har gått, har haft inverkan på oss alla – mer eller mindre,  och på olika sätt, men jag tror att det är rätt få, som kan säga att det har gått spårlöst förbi!

För min personliga del har det förstås märkts bra mycket mindre, än det skulle ha gjort för några år sedan, som pensionär hade jag trappat ner en del redan innan coronakarusellen drog igång, men alla är ju inte lika lyckligt lottade som jag.

De, som har tvingats se det mesta av det, som de höll på med, och kanske hade satt ner mycket tid och energi på att arbeta fram, nu plötsligt ta tvärstopp för vem vet hur lång tid, tycks vid det här laget ha drabbats av en slags uppgivenhet – åtminstone har jag stött på det fenomenet både här och var i mina kontakter med andra.

”Hur länge ska det här hålla på? Kommer det nånsin att bli normala förhållanden igen? När ska vi få börja jobba som vanligt igen?”

Jag tänker då främst på dem, som arbetar med olika former av kristen verksamhet. där har man ju alltid jobbat just i grupp, med samlingar av olika slag, människomötena, enskilt eller många på en gång,  har varit det främsta arbetsredskapet. Nu har man varit hänvisat till distansjobb via nät och telefon också i församlingarna, och även om detta i viss mån har kunnat hjälpa upp situationen, är det ändå bara ett surrogat för den äkta varan.

Man frestas lätt att börja känna en viss uppgivenhet i en situation, som man inte kan påverka, och som inte alls är sådan, som man skulle vilja och önska!

 

”Uppgivenhet”. Det ordet är nära släkt med ”Jag ger upp!” Det betyder att man av någon anledning inte längre vet, hur länge man kommer att fortsätta att orka försöka.

Det kan finnas många saker, som en människa försöker sig på gång efter annan utan någon större framgång, och det kan finnas många anledningar till att man småningom slutar försöka.

Det behöver inte ens vara så att man vid något bestämt tillfälle medvetet beslutar sig för att ge upp, ofta rinner saker bara stillsamt ut i sanden.

Ibland syns det tydligt utåt att en människa har gett upp ifråga om någon viss sak, men lika ofta kvarstår den yttre fasaden ganska oförändrad, även om glöden, engagemanget, för länge sedan har försvunnit. Så kan det bli, om man till exempel har känslan av att det, som  man gör, är som att ösa i ett såll, hur mycket man än satsar ser man aldrig några resultat. Man fortsätter att göra det man alltid har gjort, men man gör det utan engagemang och glädje, det går mest bara på gammal vana.

Ibland säger människor att de bara helt enkelt har tröttnat, utan att uppge någon egentlig orsak

”Jag orkar inte längre med det här, så nu ger jag upp”.

I dessa pandemitider räcker det förstås som orsak, att allt det, som man skulle vilja göra, har omöjliggjorts av den rådande situationen…

Det kan också vara så, att man haft idéer och visioner för sin församling, men inte lyckats få de andra med på noterna. Till slut hopplösförklarar man de andra, och slutar försöka, och drar sig kanske i sin besvikelse undan från hela församlingsgemenskapen.

(I ett sådant läge, som vi nu befinner oss, involverar de nya idéerna förstås en hel del ny teknik och kunnande, som kanske inte växer på träd i varje liten församling, så det kan haka upp sig redan i det stadiet….)

 

Någon har i åratal försökt lappa ihop ett söndrigt och stagnerat äktenskap, utan några nämnvärda resultat, och till slut ger man upp och börjar tänka på skilsmässa istället.

Eller så har man länge och ihärdigt sökt Herren, för man ville ha ny eld, nytt liv, mer kraft och nåedegåvor, men till slut ger man upp och konstaterar att det här med andlig förnyelse och kraft till tjänst nog tydligen inte var till för mig!

En gemensam nämnare finns det ändå för alla dessa olika situationer.

Det är samma sak, som gått förlorad för alla som ger upp.

Man har förlorat sitt hopp.

Man hoppas inte längre på att något ska kunna förändras.

När man funderar på att ge upp, när man  hopplösförklarar antingen sig själv eller andra – eller båda – , då är det en signal om att man själv håller på att bli hopp-lös, i betydelsen att man förlorar sitt  hopp!

 

Det börjar med att man tillåter sig själv att gå och odla en känsla av besvikenhet.

Besviken blir man när man förväntat sig att saker skulle bli på ett visst sätt, och sedan blev det något annat.

Och inte bara förväntat sig detta , utan också på något sätt menat att man hade rätt att vänta sig det!

Nu är det så, att besvikelse och medvetande om nåd har svårt för att samexistera.

Vill man leva av nåd, då får man så lov att ge upp sin besvikelse – vilket innebär att man får lov att ge upp det, som är roten till besvikelsen!

Om jag låter min besvikelse regera mig, då har jag ett rättighetstänkande insmuget någonstans i mina känslor och tankar, och då är det i första hand detta jag behöver bli av med!

(Kärlek och nåd hör för övrigt så nära samman, att man kan läsa 1 Kor 13 och sätta in ordet nåd överallt där det står kärlek!)

Håller jag fast vid mina så kallade rättigheter i alla väder, kommer besvikelsen att äta upp mitt framtidshopp en bit i taget, tills inget finns kvar och jag ger upp – med en bit av bitterhet i bagaget.

Jag kan inte alltid få som jag vill här i världen.

Det har varit, och kommer också i fortsättningen att vara massor av saker som inte blir som jag önskar eller förväntar mig.

Men det är inte meningen att detta ska kunna knäcka mig eller bryta ner mig!

Om jag slutar kräva min rätt i olika sammanhang, och istället går in för att leva av nåd, om jag lyssnar till Honom som säger ”Min nåd är dig nog”, då har jag också ett hopp som inte kan tas ifrån mig!

I Jes 42:1-4 står det så här:

”Se, min tjänare, som jag uppehåller, min utvalde, i vilken min själ har sin glädje!

Jag har låtit min Ande komma över honom.

Han ska utbreda rätten bland hednafolken.

Han ska inte skria eller ropa, inte låta sin röst höras på gatorna.

Ett brutet strå ska han inte krossa, en tynande veke ska han inte släcka.

Han ska i trofasthet utbreda rätten.

Han ska inte förtröttas och brytas ner förrän han har grundat rätten på jorden.

Havsländerna väntar på hans undervisning.

 

Jesus kommer inte att ge upp!

Fast du är beredd att ge upp dina försök att leva det kristna livet, så ger Han inte upp dig!

När du är knäckt av motgång och besvikelse, när inget blev som du väntade dig, när du tycker att både du själv och andra är hopplösa, då kommer inte Jesus för att säga att ”jo, det stämmer, du är verkligen hopplös och oduglig”. Han krossar inte den knäckte!

Men, det kan vara skäl att tillsammans med Honom börja försöka få klarhet i varför man blev så knäckt och trött och uppgiven!

Man kan behöva be Honom om hjälp att till att börja med förstå, om det var något man krävde som sin rätt, istället för att vänta på  nåd och ta emot som nåd!

Jesus berättar vid ett tillfälle en liknelse, som först i hand kan förefalla aningen jobbig.

Den finns i Luk 17:7-10, och handlar om att den, som följer Jesus, inte ska förvänta sig tack och lön för det han gör – när vi lyder Gud gör vi bara vad vi är skyldiga att göra, för det har vi inte någon lön att vänta, lika litet som polisen kommer att belöna dig för att du håller hastighetsbegränsningarna!

Ändå finns den där någonstans i den religiösa ryggmärgen, den här tanken om att den, som är duktig och lydig, och rättfärdig och from nog borde ha litet mer att vänta sig från Herren än andra har. Den tanken leder förr eller senare till besvikelse, och den är då fröet till uppgivenhet.

Det är alltså allt skäl att be Herren om hjälp att kunna ta fram sina besvikelser i ljuset, och se dem som det de är, nämligen anklagelser mot både Gud och människor!

Pandemi eller inte, restriktioner eller inte, rekommendationer om avstånd och munskydd och inställda grupper eller inte, karantän eller inte, inget av det, som verkligen är viktigt här i livet och inför evigheten, har förändrats ett dugg!

Det är fortfarande så, att de, som ser upp till Jesus, de ska stråla av glädje, och deras ansikten behöver inte rodna av skam!

Det är fortfarande så, att Guds Ord inte bär bojor, det finns möjlighet att predika evangelium, och vad bättre vittnesbörd kan det finnas just nu, än om de kristna inte låter sig dras med i den allmänna uppgivenhetskören?

Det är faktiskt meningen att vi ska lyfta upp våra huvuden, och glädjas över att ”vi har det bästa vinet kvar, när världens fröjd en ände tar”, då när det mörknar i världen! Det som händer är något som ska hända, Jesus har ju talat om det!

Eller, som Johnny Cash uttrycker det i en sång: ”The prophets wrote about it, and Jesus talked about it, and John, he got to take a look – it goes by the Book!”

 

”Min nåd är dig nog”.

Bara fem ord, men där är skillnaden mellan att knäckas av uppgivenheten, eller att leva i Honom som inte knäcker, inte krossar, inte släcker, och få ett nytt och levande hopp, ett som bygger på just nåd och har lämnat resultattänkandet, kraven och besvikelserna bakom sig.

Publicerad i Undervisning
5 kommentarer på “Uppgivenhet
  1. Läsare skriver:

    Jag förstår resonemanget i detta, men ändå förstår jag att folk kan bli besvikna. Det predikas hela tiden att Gud älskar oss och vill ha en relation med oss. Men om man inte upplever att Gud svarar eller är närvarande, så känns det lite som att ha en kompis där det alltid är så att jag ringer, aldrig min kompis. Till slut kan man tröttna på en sån kompisrelation. Nog känns det ibland som en konstig relation med Gud om jag i åratal ber, men inte upplever att Gud är närvarande. Är det för mycket begärt att hoppas på att Gud ska svara någon gång? Och om det är att hoppas på för mycket, kanske man borde predika att man ska ha en relation med en Gud som inte är så närvarande i relationen, som oftast är tyst.

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Ja, du! Det här är något, som fler än du har haft synpunkter på, och med all rätt!
    Det har ju de facto predikats mycket om det här med relation till Gud, precis som du säger.
    Det har också varit rätt vanligt, att vi svänger oss med uttryck som ”Gud sade till mig….”, och man har kunnat få ett intryck av att alla andra tycks ha direktlinje till Gud, det är bara jag, som inget hör.
    Då är det inte att undra på, om många blir besvikna, när de utan framgång försöker få en likadan telefonlinje till himlen, som alla andra tycks ha!

    En bra grundprincip är att se efter vad Jesus och apostlarna har att säga om en sak, och inte bara lyssna på vad som predikas nuförtiden om det.
    Det är ju tyvärr så, att vi predikanter stjäl rätt hänsynslöst från varandra. Är det något som låter bra och tilltalande, blir det lätt så att det upprepas åt alla håll, utan att det nånsin blir desto mer prövat.
    Det kan i och för sig hända, att den förste som sade det, hade en helt god tanke bakom, men inte lyckades uttrycka den tillräckligt tydligt,och sen blev det missförstått och förenklat när det gick vidare i tredje och fjärde led…

    Jag vill mena, att det här med relation till Herren inte alltid har förkunnats på ett bibliskt sätt.
    Därav de uppkomna problemen med besvikelse.
    Tar vi det som Jesus säger, så talar han faktiskt inte om relation i den mening vi lägger i ordet, alltså två självständiga individer, som via ömsesidig kommunikation kommer till någon form av samförstånd.
    Om vi då förväntar oss något sådant, kommer vi givetvis att bli besvikna,och utifrån den typ av undervisning, som har varit rätt vanlig på senare år, blir det just något sådant de troende förväntar sig!

    Jesus och apostlarna talar inte om relation.
    De talar om förening!
    ”Jag är vinträdet, ni är grenarna!”
    ”Kristus är huvudet, ni är lemmar i hans kropp!”

    ”Därför att du har sett mig tror du. Saliga är de som inte ser, men ändå tror”, säger Jesus till Tomas.
    Tänker man i termer av relation, då blir detta lätt ett nästan övermäktigt krav.
    Om man aldrig får se eller höra något, hur ska man då kunna tro?

    Men tänk om Jesus menar, att det är saligare att få leva i förening med honom, än att bara ha en relation som baserar sig på vad man ser och hör?
    Och det är ju en sån förening vi är insatta i, när vi genom tron på Jesus har blivit födda på nytt!
    Då är vi grenar i trädet, då är vi lemmar i kroppen!

    Jag vill alltså mena, att mycket av den nutida undervisningen om att Gud älskar oss och därför vill ha en relation till oss, är alldeles för ytlig, tar fasta på fel saker, och därmed blir missvisande och bär dålig frukt i människors liv..

    Det, som Jesus i sin kärlek har gjort med var och en av sina lärjungar, går så mycket djupare, är så mycket saligare, än så!

  3. Läsare skriver:

    Tack!

    Sen skulle det vara intressant om du skrev något om det som är aktuellt just nu – att så många tror på olika konspirationsteorier. Många av dem är kristna. Hur ska man tänka kring detta?

  4. Ingmar Rönn skriver:

    Jag har faktiskt skrivit två inlägg om den saken strax före jul, ett under rubriken ”Passion och känslomässiga sanningar”, och det andra kallade jag ”Vem andas du tillsammans med?”

    I övrigt kunde vi kristna ju minnas, att Herren faktiskt har uppmanat oss att inte tro på sådana konspirationsteorier, som människorna i den här världen så gärna tror på och sprider vidare!

    ”Så sade Herren till mig, när hans starka hand var över mig.
    Han varnade mig för att vandra på detta folks väg, och sade: ”Kalla inte för sammansvärjning allt, som detta folk kallar för sammansvärjning, frukta inte vad det fruktar, och bäva inte för det! Håll Herren Sebaot helig! Låt honom vara er fruktan, och den, som ni bävar för!” Jes 8:11-13

  5. Läsare skriver:

    Tack, jag har missat dem. Ska läsa nu.

Lämna ett svar till Ingmar Rönn Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>