Jag samtalade en gång med en medmänniska, som sade att hon tyckte att det var enklare förr, innan hon kom till tro på Jesus, enklare på så sätt, att förr kunde hon strunta i sina medmänniskor, om hon kände för det, men nu gick det inte längre, och enklare också på så sätt, att illusionen av att själv ha kontroll över sitt liv hade upplösts och försvunnit.
Den erfarenheten är hon ingalunda ensam om att ha gjort – och erfarenheten av vad det kan kosta att börja följa Herren är betydligt mer mångfacetterad än så, det visar både Bibelns berättelser, och otaliga människors erfarenhet genom tiderna!
Några exempel på hur bibelns människor upplevde sin situation som Herrens tjänare:
”Du övertalade mig, Herre, och jag lät mig övertalas, och vad har jag fått för det? Bara elände…”
Så klagar profeten Jeremia, fritt återgivet, över profettjänstens motigheter i Jeremias tjugonde kapitel. Man kan tänka, att han helhjärtat skulle ha instämt i att det var enklare förr…
Så har vem vet hur många Herrens vittnen också klagat, både före och efter honom.
Mose, som levde åttahundra år före Jeremia, var så uppgiven och utom sig över den tjänst han låtit sig övertalas till, att han till slut utbrast inför Gud: ”Om det är så här du vill handla mot mig, döda mig då genast, om jag har funnit nåd inför dig, och låt mig slippa se detta elände!”
Knappast hade det varit någon semester att vara fåraherde på Sinaihalvön i fyrtio år heller, vilket han ju var, innan Guds kallelse kom ur den brinnande busken, men jämfört med att vara herde för två miljoner bångstyriga israeliter hade det ändå varit en hanterbar tillvaro – det var enklare förr, också för Mose!
”Du övertalade mig, och jag lät mig övertalas.”
Märkliga ord från en Guds profet, kan vi tycka, men också ord som klart visar, att profeten inte var ett viljelöst redskap, en robot som programmerats till sitt uppdrag.
Det han säger visar att Gud inte hade tvingat honom!
Han hade blivit övertalad, hade blivit övertygad om att detta var hans väg, detta var hans livsuppgift.
Han hade inte blivit mutad, inte blivit erbjuden guld och gröna skogar, och ett liv i gräddfilen.
Han hade bara fått en kallelse till en speciell uppgift i Guds tjänst, och låtit sig övertygas om nödvändigheten i att han tog emot den.
Ändå blev lidandet och motståndet som följde med uppdraget att vara Guds språkrör i en värld, där människorna älskar mörker mer än ljus, tidvis nästan för mycket för både Jeremia och Mose.
Ingen får uppleva sanningen i ordet att Guds vänskap innebär världens ovänskap tydligare än den, som låtit sig övertalas att bli ett Kristi vittne, och sedan också är trogen i tjänsten!
Det ska påpekas, att Jesus aldrig har stuckit under stol med vad kostnaden för att låta sig övertalas kan bli.
Han har klart sagt ut att svårigheter och konflikter är oundvikliga.
Jesus varnade för att en ”övertalad” kan få till och med sitt eget husfolk, sin egen familj, till fiender!
Profeten Mikas kärva varning i Mika 7:5, uttalad mer än sjuhundra år före det tillfälle, då Jesus uppmanar sina anhängare att beräkna kostnaden för efterföljelse, bär prägel av att vara född ur egen erfarenhet:
”Tro inte på någon vän, lita inte på någon förtrogen. För henne som vilar i din famn måste du vakta din muns dörrar!”
Så, varför skulle då någon låta sig övertalas att bli ett Herrens vittne, om detta innebär ett svårare, mer riskfyllt och prövosamt liv, än man annars kunde få leva?
Varför har människor alltifrån Gamla Testamentets dagar låtit sig hunsas, skymfas, misshandlas och dödas, hellre än att avsvära sig sin Gud?
Vad drev Mose att fortsätta trots allt ont han fick möta från det folk, som han hade lett ut från slaveriet i Egypten , vad fick Jeremia att hålla ut, när hans landsmän förbannade honom, kallade honom förrädare, och ville ta livet av honom?
Vad fick Stefanus, annandag juls bibliska huvudperson, att komma med ett flammande angrepp på Israels vilsegångna religion, när han stod inför Stora Rådet, i stället för att hålla det väl genomtänkta försvarstal, som skulle ha kunnat rädda hans liv?
Vad det är som händer med en människa, som låter sig övertalas, det har vi sett och läst många exempel på, både i Bibeln och på andra ställen. Ingen, som verkligen följer Jesus, undgår att på ett eller annat sätt få betala ett pris för det.
Men vad är det som händer i den människa, som ger sig hän åt uppgiften att vara ett Kristi vittne med liv och ord, och sedan får uppleva bedrövelse och förföljelse, och ändå håller fast vid sin Herre?
Det får en människa inte veta, inte uppleva, inte se med egna ögon förrän hon själv är där, där på den övertalades plats, som så ofta blir den anklagades plats här i världen.
Hur skulle jordiska ord och förklaringar kunna göra någon rättvisa åt den verklighet, som Skriften försöker uttrycka med orden ”Kristus i er, hoppet om vår härlighet”? Den måste upplevas – ”det kan ej förklaras, det kan blott erfaras”, som den gamla sången säger.
Det finns en berättelse om en ung nigeriansk kristen man, som vittnade om hur han i sitt hemland hade blivit fängslad och misshandlad för sin kristna tro. Han avslutade sitt vittnesbörd med att säga: ”Nu lever jag för den dag, då Kristus igen ska vara mig så nära, som Han var där i fängelsecellen!”
Petrus uttrycker det så här, i en återklang från vad han lärt sig av sin Mästare i Bergspredikan: ”Saliga är ni, om ni hånas för Kristi namns skull, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er”.
Vi är på väg in i ett nytt nådens år, jag skriver det här på nyårsafton 2021.
Vi får be Gud hjälpa oss att minnas att han är med oss det här kommande året också, även om det kanske inte alltid känns så, även om vi ibland får lust att instämma med Jeremia och Mose.
Herren har ju faktiskt aldrig lovat att leda oss på lätta vägar för sitt namns skull, det var rätta vägar han lovade att leda oss på!
Och en sak till är värt att påminna sig själv och varandra om: målet är värt vägen, hur mycket det än skulle kärva till sig!