Idag är det då trettondag, och eftersom vi firar den helgdagen på grund av de österländska lärda män, som kom för att leta efter den nyfödde kungen i Juda land, kan det väl vara lämpligt att skriva något om dem, då?
Först av allt får man väl konstatera, att vi har en tendens att dra förhastade slutsatser ifråga om både det ena och det andra, vi människor. Den vanliga framställningen av natten, då Jesus blev född, är ett exempel så gott som något på den saken!
I jultablåerna brukar vi, utöver Josef, Maria och barnet, också ha ett stall, en krubba, en åsna, några herdar, och tre vise män som standardrekvisita. Problemet med den bilden är att de vise männen med all säkerhet inte hör hemma där!
Visst kom de i sinom tid för att hylla Jesusbarnet, men de kom senare, bra mycket senare.
Inte står det heller någonstans i bibeltexten att de var tre till antalet, den slutsatsen har man antagligen kommit till på grund av att gåvorna de kom med var tre till antalet. I syrisk tradition har man faktiskt menat att de var tolv till antalet… och det är en mycket gammal tradition, som går tillbaka ända till några hundra år efter Jesu födelse.
Men, hur många de var kanske inte är så viktigt, det är det de gjorde, varför de gjorde det, vad de riskerade, och vad det kostade dem, som är det viktiga, tycker jag i alla fall!
De hade gett sig ut på sin resa till Judéen, när de hade sett den nyfödde judakonungens stjärna på himlen i sitt hemland, så säger de i alla fall till Herodes, när de anländer till Jerusalem.
Först hade de alltså sett stjärnan, hemma i ”österlandet” – vilket sannolikt syftar på tvåflodslandet, nuvarande Irak, där stjärntydning och studium av himlakropparnas rörelser redan då hade pågått i tusentals år.
Sedan hade de forskat sig fram till vad denna stjärna möjligen kunde betyda, och den informationen fanns i 4 Mos 24:17.
Judarnas heliga skrifter var visserligen bekanta för de babyloniska lärde från den tid då Daniel och andra judar femhundra år tidigare hade innehaft framträdande positioner i både den babyloniska förvaltningen, och bland Babels visa män, men knappast hade ändå lösningen på gåtan presenterat sig i samma ögonblick som de såg stjärnan!
Mose lag fanns väl knappast överst i deras hög av skriftrullar. De hade nog forskat och funderat en del först, innan heureka-ropet kom! Möjligheten finns förstås, att det fanns lärda av judisk härkomst bland dem, alla judar återvände ju inte efter den babyloniska fångenskapen, och då kunde de naturligtvis ha kommit fram till gåtans lösning betydligt snabbare
När de kommer till Herodes och ger honom uppgift om när stjärnan hade visat sig, ger denne order om att alla barn i Betlehem som är två år eller yngre ska dödas. Man kan anta att de uppgifter, som han fick, tydde på att den nyfödde Messias då skulle ha varit ett halvt till ett år gammal, annars hade det knappast varit nödvändigt att ta med upp till två år gamla barn i ordern om massakern!
Och det är naturligt att tänka sig, med tanke på den tid det först hade tagit att få fram en förklaring till vad stjärnan betydde, och sedan den tid som den långa resan längs karavanvägen upp genom den bördiga halvmånen tog i anspråk, att det nog hade dröjt åtskilliga månader från att Jesus blev född, tills de vise männen slutligen anlände till Betlehem!
Vad som här för mig är något av det mest framträdande i den här berättelsen är den helhjärtade insats dessa hedniska spåmän gör, först i att söka, söka och söka till dess de hittat svaret på stjärnans gåta, och sedan genom att ge sig ut på den långa och inte alls ofarliga resan till Israels land!
Det här var högt uppsatta och förmögna män, kvaliteten på gåvorna visar den saken, och de var högt utbildade män, sådana som var i stånd att bland alla sina tusentals skriftrullar hitta den rätta, den som gav svaret.
Sådana män brukar ha karriärer att satsa på, positioner att bevaka, plikter att utföra.
Säkert innebar det ordentliga personliga uppoffringar och förluster för dem att på detta sätt, och av en sådan här anledning, ge sig ut på en årslång resa!
Men de gjorde det, och här visar det sig att de verkligen gör rätt för att kallas visa män.
Vishet handlar nämligen inte bara om intelligens och kunskaper, det handlar också, och framför allt, om förmågan att kunna bedöma vad som är mer och mindre viktigt, att kunna ställa olika saker i rätt förhållande till varandra, att inte plottra bort tid och krafter på mindre väsentliga saker, när det finns något verkligt viktigt att satsa på!
De hade säkert förmåga att prioritera, annars hade de inte nått den ställning de hade.
Här visar det sig att de också hade förmågan att omprioritera!
Och detta, att kunna ändra sina prioriteringar, inte bara från något ont och dåligt till något bra, utan också från något, som mänskligt sett är både bra, rätt och behjärtansvärt till något, som ändå visar sig vara det bästa, viktigaste, mest rätta, det faller in under rubriken omvändelse!
De beräknade kostnaden för sitt företag, visst tror jag att de gjorde det!
Men de ansåg att det var värt uppoffringarna och riskerna. Att få ge sin bekännelse till den, efter allt vad de kunde sluta sig till, mycket specielle nyfödde judakonungen, att få ge honom ära, att få böja sig för honom, det var för dem värt den helhjärtade satsning de gjorde!
Till slut var de också villiga att riskera sitt eget skinn för Jesu skull.
Det är den yttersta omvändelsen: att vara villig att lägga ner sitt liv för en annan!
Om Herodes hade fått tag på dem efter att de hade trotsat hans uttryckliga befallning att komma tillbaka till Jerusalem och rapportera så snart de hade hittat Jesusbarnet, då hade nog inte deras liv varit värda många ruttna lingon!
Det finns många bottnar i berättelsen om de vise männen. Man kan ta det som att detta var första beskedet om att Jesus kommit för hela världen, inte bara till judarna. Man kan ta det som ett bevis på att Gud använder och talar till också andra än de personligt troende. Man kan ta det som en påminnelse om hur viktigt det är att minnas vad de profetiska skrifterna säger, så att man kan koppla dem till den tid man själv lever i.
Men just detta, deras personlighet, deras helhjärtade insats alltifrån det de först såg stjärnan och fick sin första aning om att något speciellt var på gång, deras villighet att vända sig från det viktiga till det viktigaste, det är vad som fortfarande talar till mig mest av allt idag, när jag sitter och redigerar mitt trettondagsskriveri !
Och också får de mig att komma litet på skam i jämförelsen – de hade bara sett stjärnan, som vittnade om att Jesus var född, och jag har fått möta honom som min Herre och Frälsare. Inte ens med den mest utstuderade skönmålning i världen kan jag få det till att mitt liv skulle vittna om någon sådan helgjutenhet, som dessa män gav prov på…
Så, behovet av omvändelse finns kvar, efter alla dessa snart femtio år som kristen!