6-7
Från HERREN Sebaot skall straffet komma, med åska och jordbävning och väldigt dån, med storm och oväder, och med flammor av förtärande eld, och alla de många folk, som drog ut mot Ariel, alla som drog ut i strid mot det och dess befästning, och vållade det svårigheter, skall vara som en drömsyn om natten.
De första åtta verserna i Jesaja 29 tycks beskriva två olika angrepp mot Jerusalem. Beskrivningen i 1-4 passar in på babyloniernas erövring och förstöring av staden och templet år 586 f Kr, typ hundra år efter Jesajas död, men scenariot i 5-8 är ett annat!
Det, som här beskrivs, är slående likt profetian i Sakarja 12:1-8, och detta är något, som ännu inte har inträffat! Om jag har fattat kronologin rätt – om, säger jag, för den rätta tidsordningen i Bibelns framtidsförutsägande budskap är det ingen, som kan säga sig vara hundraprocentigt säker på – kommer det här att gå i uppfyllelse först i skeendet strax före Jesu återkomst. Vilket kanske inte är så avlägset….
9-11
Häpna och förundras, stirra er blinda, ja, var blinda!
De är druckna, men inte av vin, de raglar, men inte av starka drycker, ty HERREN har utgjutit över er en ande med djup sömn och tillslutit era ögon. Han har höljt mörker över profeterna och över siarna, era ledare.
All uppenbarelse har för er blivit som orden i en förseglad bok.
Räcker man en sådan bok åt någon, som kan läsa, och säger: ”Läs detta!”, så svarar han: ”Jag kan det inte, den är ju förseglad!”
Räcker man den åt någon, som inte kan läsa, och säger: ”Läs detta!”, så svara han: ”Jag kan inte läsa.”
Kanske någon undrade över varför jag verkade vara så säker på att utsagan i förra kapitlet om prästernas berusningstillstånd inte gällde enbart alkoholförorsakade balanssvårigheter?
Här i Jes 29 finns förklaringen på det. Här sägs tydligt att berusningen i fråga hade andliga orsaker!
Nu rör vi oss på mark, som vi sällan beträder i förkunnelsen.
Vi vill inte gärna säga som det är, att det är Gud, som gör så att det blir så här!
Kanske du har undrat över hur det kan vara möjligt, att nutida präster och profeter i stora skaror förefaller vara oförmögna att se och ta till sig kristallklara utsagor i Guds Ord?
Hur det kan vara möjligt, att de förkastar Guds fullkomliga vishet till förmån för mänskliga funderingar?
Sånt här skyller vi i allmänhet på den onde och hans anhang, men den här texten, liksom Jes 6, liksom Jes 42:24-25, talar ett helt annat språk! Det är Gud, som låter detta komma över sitt folk, detta är en Herrens tuktan och uppfostran!
Jag skrev tidigare så här om Jes 6:9-10, Jes 27, och Jes 42
”I ett läge, där folket vänder sig bort från Gud, väljer sina egna vägar, och dyrkar andra gudar, sänder Gud profeter att varna för följderna. Detta är då ett utslag av den omsorg, som kommer ur Guds helighet: ”Ni kan inte fortsätta så här, om ni vill fortsätta att vara föremål för min välsignelse, för jag välsignar inte synd och ondska!”
Denna varning kan då bli antingen mottagen eller ignorerad.
I båda fallen ska då Guds Ord utföra något, annars vänder det ju tomt tillbaka!
Där det tas emot, åstadkommer det omvändelse.
Där det inte tas emot, där åstadkommer det förhärdelse!
Det senare har då det syftet, att händelseförloppet accelereras, att avståndet mellan ond sådd och ond skörd förkortas, och att de obotfärdiga på det sättet får en sista chans att göra kopplingen mellan orsak och verkan, och på den vägen komma till en omvändelse.”
Vi brukar ofta ligga ganska lågt vad det gäller att undervisa om Guds tuktan, alltså den del av Guds uppfostran av sina barn, som inbegriper straff för fel beteende.
Vi vill hellre ha en trevlig Gud än en helig….
Bibeln är dock mycket tydlig på den här punkten, både i GT och i NT: Gud är ingen anhängare av idén om fri uppfostran! (Vilket ju är detsamma som frihet från uppfostran, om man säger som det är) Man kan bara se på texter som Luk 19:41-44, eller Hebr 12:4-11, för att nu ta ett par axplock, för att inse den saken!
I Jes 27 beskrivs ”östanstormen” alltså de folk som kom först från nordost, och sedan från öster, och erövrade landet, och till slut förstörde både Jerusalem och templet, som en Guds tillrättavisning av sitt avfälliga folk!
Saken beskrivs ännu tydligare i Jes 42:20-25.
”Vem har lämnat Jakob till skövling och Israel åt plundrare? Har inte Herren gjort det, han, som vi har syndat mot? Ty de ville inte vandra på hans vägar, och inte höra på hans undervisning.”
Här i Jes 29 ser vi en dimension till: ”en ande med djup sömn”.
I 1917 hette denna andemakt ”sömnaktighetens ande”, och Åkesson talar om en ”bedövningsande”.
Denna andemakt gör så att det, som Gud har uppenbarat, blir obegripligt för de drabbade.
Samma förlopp beskrivs också i Rom 1:18-32, där det sägs att Gud utlämnar dem, som förkastar hans uppenbarelse, åt ett ”ovärdigt sinnelag”. (Den grekiska grundtexten är litet mer rakt på sak, ordagrant så här: ”därför utlämnade dem Gud i deras hjärtans begär åt orenhet”)
Vi ser alltså att Gud låter tre slags följder av att hans uppenbarelse blir förkastad komma över oss människor: att krig och katastrofer drabbar, att man blir blind och döv för det, som Gud talar, och att man i sitt personliga liv tappar förmågan och viljan att hålla sig till sådant som är rätt, sunt och rent.
Det tycks nämligen finnas få saker, som så väcker Guds vrede, som när hans tilltal till oss människor blir förkastat. Sådant har alltid konsekvenser av ovanbeskrivet slag!
Det var ju så allt elände började där i begynnelsen i Edens lustgård: Guds tilltal blev förkastat, och så har det fortsatt.
Kanske ni tycker att jag tjatar onödigt mycket om detta?
Kanske det, men med tanke på att detta är det sämsta vi som kristna kan ta oss för, något som ofelbart väcker Guds misshag, och får negativa konsekvenser för oss, både som enskilda och som församlingar, och inte minst med tanke på hur mycket bibeln har att säga om detta, kan jag inte bara flyta förbi det heller.
Speciellt inte med tanke på hur snällteologiska vi vanligen är, och hur litet det talas om Guds vrede och straff nuförtiden!
12-14
Herren har sagt: Eftersom detta folk nalkas mig med sin mun, och ärar mig med sina läppar, men låter sitt hjärta vara långt ifrån mig, är fruktan för mig bara ett inlärt människobud.
Se, därför ska jag ännu en gång göra underbara ting med detta folk, ja, underbara och förunderliga!
De visas vishet ska förgå, de förståndigas förstånd ska förmörkas.
Så här börjar det alltså se ut, där sömnens ande har fått folket att falla i dvala – ”djup sömn” indikerar ett tillstånd, där man inte är så där alldeles lättväckt!
Den yttre religionsutövningen fortsätter till en tid, men ord och handling börjar stämma allt mindre överens. Att älska Gud över allt och sin nästa som sig själv blir bara tomma ord. Kärleken till Gud mäts nämligen i hur villig man är att lyda honom, och det kan man bara göra genom att hålla sig till det, som Gud har uppenbarat! När inlärda människobud får ersätta Guds Ord, då visar det sig snabbt att de har den inbyggda egenskapen, att de gör Guds bud om intet…!
”Den, som håller mina bud, är den som älskar mig:” Så sade Jesus….
Återigen ger dock Gud ett löfte in i en till synes hopplös situation, ett löfte, som Paulus förklarar vara uppfyllt i Kristus! I Kor 1:18-31
15-16
Ve dem, som går ner i djupen för att dölja sina rådslag för HERREN, som bedriver sina verk i mörket och säger: ”Vem ser oss, och vem känner oss?”
Hur dåraktiga är ni inte!
Ska leret anses lika med krukmakaren?
Ska verket säga om sin mästare: ”Han har inte gjort mig”?
Eller ska det formade säga om om honom, som har format det: ”Han förstår ingenting”?
Dags att tänka efter vad vi i verkligheten säger i första trosartikeln?
Tror vi att Gud Fader har skapat himmel och jord, och allt vad som finns i och på dem, då bör vi också inse och erkänna hur små och oförnuftiga vi är inför Honom!
Då borde vi aldrig komma på tanken ens att ställa vårt ynkliga tyckande mot det, som universums Skapare och Herre har talat!
Och då är det heller inte svårt att förstå, att en sådan orimlig inställning väcker Guds vrede!