Jesaja 30

1-5

Ve de upproriska barnen, säger HERREN, som rådslår utan mig, som sluter förbund utan att min Ande är med, så att de därigenom hopar synd på synd!

De drar ner till Egypten utan att ha rådfrågat min mun, för att söka skydd hos farao och en tillflykt under Egyptens skugga.

Faraos beskydd kommer att bli er till skam, tillflykten under Egyptens skugga en förödmjukelse!

Ty hans furstar var i Soan, och hans sändebud kom ända till Hanes, men var och en ska skämmas över ett folk, som inte kan vara dem till nytta, inte till bistånd eller hjälp, utan endast till skam och hån!

 

Här har vi då en av de texter, där vi får veta hur Gud definierar upproriskhet bland sitt folk.

Vi tänker väl oftast att upproriska, det är vi först när Gud klart och tydligt har sagt hur han vill ha det, och vi sedan vägrar att lyda, och istället gör som vi själva vill.

Inför Gud är det uppenbarligen detta, att man vill göra som man själv vill, som är kärnan i all upproriskhet! Samma besked för vi för övrigt i Jes 53: mänsklighetens själva grundsynd är att vi alla vill vandra vår egen väg…

 

”De rådslår utan mig”. Alltså, Israel diskuterade och brainstormade och tillsatte komitteer och utredningar, men Gud blev överhuvudtaget inte tillfrågad. Detta var upproriskhet.

”De sluter förbund utan att min Ande är med”. Där Guds Ande är med, där man frågar efter och följer Andens ledning, där sluts det inga förbund, som sedan inkräktar på lojaliteten mot Herren och hans Ord. Ett förbund innebär ju alltid att man förbinder sig till något! Den första upprorssynden här bestod alltså i att Gud inte blev tillfrågad, när förbunden slöts, och den andra, det som blev ”synd på synd”, det bestod i att man kom att dela sin lojalitet mellan Gud och denna andra förbundspartner. Eftersom det, som inte är av Gud, per automatik alltid är av världen, hade man i princip försökt sig på att vara både Guds och världens vän – vilket aldrig lyckas! Så står det i Jakob 4:4.

”De drar ner till Egypten för att söka skydd hos Farao”. Den eller det, som man söker skydd och bistånd hos, det kommer i princip att fungera som en avgud i ens liv, om det inte sker i Herren. Och detta är trolöshet mot Gud, han som presenterar sig som Israels äkta man och församlingens brudgum! Trolöshet är förbundsbrott är uppror!

Att de valde att söka hjälp hos Farao istället för att vända sig till sin Gud, det var dels uppror mot Guds redan uttalade befallning om att de inte skulle göra så, 5 Mos 17:16, dels samma typ av gudlöst förbund, som jag nyss kommenterade.

 

Profeten får alltså i uppdrag att upplysa folket om att all denna deras möda för att skapa en trygghet på egen hand kommer att sluta med skam, förödmjukelse och hån. Vad människan sår ska hon också skörda, och sår man uppror och avgudadyrkan, vad kan man då vänta sig för skörd?

 

8-11

Gå nu och skriv detta på en tavla inför dem, och teckna upp det i en bok, så att det bevaras för kommande dagar, för alltid och för evigt!

Ty det är ett upproriskt folk, barn som ljuger, barn som inte vill höra HERRENS undervisning, och som säger till siarna: ”Skåda inte!”, och till profeterna: ”Profetera inte för oss det, som är sant! Tala smickrande ord till oss, profetera bedrägliga ting!

Vik av från vägen, gå bort från stigen, låt oss slippa se Israels Helige!”

 

”Låt oss slippa se Israels Helige!!” Detta låter bara alltför välbekant. ”Berätta för oss om en mild och god och kärleksfull Gud, en som låter alla få som de vill, och som är lycklig om vi människor är nöjda och belåtna med honom! Berätta för oss om en Gud, som per automatik släpper in alla som är döpta och konfirmerade i himlen, predika för oss att nattvarden är det eviga livets källa! Men låt oss slippa höra något om en helig Gud, som förväntar sig att vi människor ska omvända oss, att vi ska säga ”ske din vilja, inte min”, när han inte vill som vi vill! Gå bort från den där vägen, där det är den som tror, som blir frälst, inte förnekarna och smädarna! Kom inte dragande med det där stället, som säger att den, som tar emot nattvarden på ett ovärdigt sätt, äter och dricker en dom över sig! Och säg för all del inte att Gud faktiskt kommer att skicka en del människor ut genom vänstra utgången från den här världen, för så skulle ju aldrig en kärleksfull Gud göra!”

Här fortsätter då uppräkningen av upprorssynder.

”Barn, som ljuger”. Vad är det för lögn, som åsyftas här? Jag tror att det är den slags bedrägeri man försöker sig på, när man prisar Gud med sin mun, samtidigt som ens hjärta är långt från honom – t ex av de ovannämnda orsakerna. Det är det slags bedrägeri, som fariseerna på Jesu tid ägnade sig åt, när de var mer angelägna om att se fina och präktiga ut inför människorna, mer upptagna med att få bekräftelse och ryggdunkar av varandra, än av att ha det rätt ställt med Gud.

”Barn, som inte vill höra Herrens undervisning”

Jag hörde en gång en medmänniska påstå, att han inte brydde sig om att läsa Bibeln, ”för den ger ju ändå inga svar”. Jag undrade vem han försökte lura. Verkligheten var ju att Bibeln inte gav sådana svar, som han ville ha, det var därför han inte tyckte om att läsa den!

Om inte Bibeln intresserar, då betyder det att Guds vilja, Guds planer, Guds tankar, och Guds person inte heller intresserar, och detta beror i allmänhet på att man redan tror att man har klart för sig hur saker är, hur man vill leva, och hur man vill tänka, så snälla Gud, kom inte och stör mig med fakta av den sorten, som kräver att jag ska ändra mig! Jag vill vara kvar i mitt uppror!

Det är ingen tillfällighet, eller något som överraskar, att så kallade lyckoprofeter, sådana som utlovar stora väckelser och flödande välsignelse från Gud, är så anlitade och uppburna i dagens kristenhet, medan de verkliga profeterna med få undantag är satta på undantag.

Det är bara den oundvikliga följden av den allmänna upproriskheten.

 

12-14

Därför säger Israels Helige: Eftersom ni förkastar detta ord, och förtröstar på våld och vrånghet, och förlitar er på sådant, ska denna er missgärning bli för er som ett fallfärdigt stycke på en hög mur, som buktar ut mer och mer, till dess muren plötsligt rämnar på ett ögonblick.

Den krossas som en lerkruka, så skoningslöst, att man inte kan finna en skärva stor nog att med den hämta eld från eldstaden, eller ösa upp vatten ur dammen!

En mycket målande beskrivning av det mullvadsarbete som pågår. När undermineringen pågått tillräckligt länge, då rasar allt på mycket kort tid, fast de flesta fram till dess har tyckt att allt väl egentligen står hyfsat väl till… I 2 Tess 1 beskrivs det här händelseförloppet som ”det stora avfallet”.

 

15

 Ty så säger Herren HERREN, Israels Helige: ”Om ni vänder om och är stilla, ska ni bli frälsta, genom stillhet och förtröstan blir ni starka.

 Men ni vill inte!

Ni säger: ”Nej, på hästar tänker vi fly!”

Därför ska ni också fly.

”På snabba hästar tänker vi ge oss av!”

Därför ska också era förföljare vara snabba.

 Tusen ska fly för en enda mans hot, och för fem mäns hot ska ni alla fly, tills dess det som är kvar av er är som en ensam stång på toppen av ett berg, som ett baner på en kulle.

 Därför väntar HERREN på att få visa er nåd, därför är han upphöjd för att visa er barmhärtighet.

Ty HERREN är en domens Gud!

Saliga är alla, som väntar på honom.

För att kunna vara stilla måste man, naturligtvis, vända om från all den ovanbeskrivna upproriskheten! Den består ju av alla möjliga knep och metoder, som vi tar till för att skaffa oss inflytande, trygghet, styrka, och godkännande utan att Gud är med, och inget av detta tillåter oss att vara stilla inför Gud och vänta vår hjälp och kraft från honom!

Så länge vi framhärdar i vårt uppror, får vi leva med konsekvenserna av det. Vi blir dömda för att vi inte ska bli fördömda, Gud tuktar oss genom att inte omedelbart komma rusande för att rädda oss från följderna av vårt val av den egna vägen, så som det står i vers 20. Gud väntar på att få visa oss nåd, väntar på att vi ska vända om till honom, ge honom vår odelade lojalitet. Och han har tålamod!

Återigen avslutas den bistra förmaningen med ett löfte: saliga är alla, som väntar på Herren!

 

20-21

Visserligen ska Herren ge dig nödens bröd och lidandets dryck, men sedan ska dina lärare inte gömmas undan, utan dina ögon ska se dina lärare!

Och vare sig du viker av åt höger eller vänster, så ska dina öron höra detta ord ljuda bakom dig: ”Här är vägen, gå på den!”

 

Där den ärliga viljan att följa Herren finns, där kommer Gud också att hjälpa och vägleda sina barn, och går man tillfälligtvis vilse, kommer han att kalla en tillbaka till de rätta vägarna!

 

22-33

Slutet av kapitlet är en ny beskrivning av Jesu återkomst i härlighet, den dom, som då ska drabba hans motståndare, och den härlighet hans folk Israel då ska få.

 

Publicerad i Jesaja