Den femte nådegåvan, som omnämns i 1 Kor 12, är gåvan att utföra kraftgärningar.
Det är inte alldeles lätt att definiera vad som åsyftas, eftersom ordet ”kraftgärningar” på andra ställen i NT, särskilt i evangelierna, används som en samlingsbeteckning på alla former av övernaturligt verk, som sker genom den helige Andes kraft, medan Paulus här använder ordet som beteckning på en speciell del av Andens verk i församlingen.
Jag har valt att försöka hitta ett svar på frågan vad som här åsyftas genom att använda uteslutningsmetoden.
Det kan inte vara helandemirakler, som åsyftas, eftersom sådana redan har nämnts som resultat av en annan av nådegåvorna. Inte heller tror jag att det är under av den sort, som åsidosätter naturlagarna, som t ex att gå på vatten, som åsyftas. När Jesus talar om att flytta berg med övernaturlig kraft, talar han om ju om tro, så det känns naturligt att tänka att sådana underverk, som åsidosätter fysikens lagar, hör hemma under trons gåva!!
Så, vad finns då kvar?
Att driva ut onda andar kunde var en möjlighet, men detta förefaller mer vara en fråga om andlig auktoritet, om att utöva gudsrikesmedborgarens rätt att befalla i Konungens namn, än om en andlig nådegåva. Det finns ju dessutom en nådegåva, som direkt förknippas med oönskad andlig aktivitet, den att skilja mellan andar, och att förmågan att ta itu med oönskade andemakter hör hemma tillsammans med gåvan att identifiera dem. Så gör i varje fall Paulus i Apg 16!
Då återstår tre kategorier av övernaturliga händelser. Först har vi något, som vi i allmänhet talar ganska tyst om, nämligen sådana tillfällen där Gud ingriper genom sina tjänare mot synd i församlingen, motstånd mot evangeliet, eller opposition mot hans planer.
I Apg 5 har vi berättelsen om hur det gick för Ananias och Safira, när de försökte lura apostlarna.
Här fungerar Petrus först i profetians gåva, och sedan i kraftgärningarnas, om jag förstår texten rätt.
I Apg 13:4-12 blir en falsk profet slagen med blindhet, när han försöker hindra landshövdingen från att komma till tro. Här föreställer jag mig att Paulus fungerar i kraftgärningarnas gåva.
Det andra slaget av kraftgärningar, som jag tänker på, är uppväckandet av döda. Att uppväcka en död är något, som inte kan fås att passa in under någon annan andlig nådegåva än just den här.
Jesus väcker upp döda, Petrus väcker upp döda, Paulus väcker upp döda.
I Gamla testamentet väcker både Elia och Elisa upp döda.
Liknande vittnesbörd finns från vår tid, så detta är en verkning av nådegåvan, som fortfarande är i funktion, precis som de andra nådegåvorna.
Som tredje möjlighet har vi den slags mirakler, som ligger utanför kroppens naturliga läkeprocessers möjlighet.
Om ett brutet ben läks på en minut, då är det ett helandeunder. Det är den slags läkning, som ligger inom det möjligas gräns för kroppen, även om det skulle ta mycket längre tid då.
Inte heller ligger det utanför möjligheternas gräns att kroppen själv kan bekämpa cancer – i själva verket gör den det hela tiden, genom att immunförsvaret bekämpar cancerceller, och genom att celler, som drabbas av irreparabla DNA-skador, normalt är programmerade att självdö.
Men om ett amputerat ben växer ut igen, då är det inte längre frågan om ett helande, för detta är något, som kroppen inte under några som helst omständigheter kan åstadkomma själv!
Då återstår bara kraftgärningarnas gåva som förklaring till att sådant kan ske i Kristi församling!.
Detta är då alltså, som sagt, sådana slutsatser om kraftgärningarnas gåva, som jag har kommit fram till via uteslutningsmetoden, och jag kan, naturligtvis, ha fel!