Anden, den kristne, och församlingen del 14

Innan vi går vidare till profetians gåva, kanske det är dags att göra en liten tillbakablick! Det är ju ett tag sen jag senast skrev något i det här ämnet, bibelstudierna i min hemförsamling har stått på paus över sommaren, och det är ju dem jag publicerar här vartefter….

Att fungera i andliga nådegåvor är tänkt att vara en del av det sätt att leva, som Skriften kallar att vandra i Ande, det som vi talade om förra hösten.

Detta är nödvändigt att förstå, för annars blir en hel del saker tämligen obegripliga – som t ex varför andliga förnyelser ”surnar” så snabbt, varför det missbruk av andliga gåvor både finns och accepteras i församlingarna, och inte minst varför det för så många är så svårt att överhuvudtaget komma sig till att använda de gåvor, som de har fått!

Det grundläggande i vår relation till Guds helige Ande är alltså att vara villig att gå in i det nya sätt att leva, som Gud erbjuder sina barn, ett liv i frihet och utan rädsla för misslyckande och straff – därför att det är ett liv i ödmjukhet! Sedan kommer allt det andra så att säga på köpet!

Det kan också vara bra att fundera litet på något ännu mer övergripande, nämligen vad som är Guds syfte, Guds målsättning med hela frälsningsplanen, där ju Andens utgjutande ingår som en av de centrala händelserna.

Jesus uttrycker detta kort och koncist i Joh 3:16. Gud ger sin Son till världen för att det eviga livets gåva ska kunna ges åt dem, som tror på honoml!

När man läser Johannesevangeliet kan man för övrigt inte undgå att lägga märke till att evigt liv är det centrala i Jesu förkunnelse. Löftet om evigt liv till dem, som tror på honom, finns på tolv ställen, och löfte om liv, utan att det preciseras som evigt, finns på ytterligare fem ställen i Johannesevangeliet! Bland de senare finns Jesu välkända ord i Joh 10, ”Jag har kommit för att de ska ha liv, liv i överflöd”, eller, som Amplified uttrycker det: ”that they may have and enjoy life, and have it in abundance (to the full, till it oveerflows)

Alltsammans, som händer i det väldiga förlopp som beskrivs i Bibeln, händer alltså för att människan ska kunna få evigt liv!

Man kan tillägga, att alltsammans händer för att människan ska få tillbaka det, som gick förlorat i syndafallet: förbindelsen, gemenskapen med Livet självt.

Det eviga livet finns ju Kristus, och vi är delaktiga i det genom livsgemenskapen med honom, så som bilderna av grenen och vinstocken, och lemmarna och kroppen tydligt visar.

Gud är den ende, som har evigt liv i sig själv! 1 Joh 5:11-12 ger klart besked: ”Gud har skänkt oss evigt liv, och det livet är i hans Son. Den, som har Sonen, har livet. Den, som inte har Guds Son, har inte livet!”

Vi kan alltså utgå från att allt, som har med frälsningen att göra, på ett eller annat sätt är gjort för att tjäna detta syfte. Allt är tänkt att stå i livets tjänst, befrämja det eviga livet, antingen genom att det får oss att växa mer samman med Herren Jesus, eller genom att det avslöjar och eliminerar allt, som vill skilja oss från honom.

Uttrycket ”livets ljus”, som Jesus använder i Joh 8:12, talar om ett liv, ett ljus, som avslöjar och lyser på det, som försöker gömma sig i mörkret, på samma gång som det beskriver ett liv, där man inte behöver vara rädd för något mörker!

 

Det finns ett samlingsbegrepp för allt som hör till frälsningen, nämligen ”välsignelse”.

När Gud säger till Abraham, att han är den, som är utvald att bli stamfader för det folk, som ska bli till välsignelse för hela jorden, det folk, som ska både få se Frälsaren födas i sin mitt, och sedan också komma tillbaka för att vara folkets Konung för alltid, då säger Herren att alla folk ska bli välsignade i honom.

Att vi har fått den utlovade helige Ande är en del av den välsignelse, som Abraham fick, att vi är rättfärdiggjorda av tro är också en del av den välsignelsen! Gal 3:8-14

Nu är det så, att allt, som har med Guds välsignelse att göra, fungerar enligt de andliga lagar, som Gud har fastställt. Går vi utanför dem, då kommer välsignelsen inte att flöda.

Detta gäller förstås också de andliga nådegåvorna, och deras bruk!

Vi ska alltså nu försöka förstå något av hur detta fungerar.

Vi kan börja med Abraham och Gud, och deras samtal i början av 1 Mos 12.

Vårt ord ”välsigna” är ”barak” på hebreiska, och välsignelse är ”beraka”.

”Barak” betyder i vanligt vardagsspråk ”knäböja”!

Här finns en viktig lärdom: man kan varken välsigna någon annan, eller ta emot välsignelse utan att böja sig, böja knä!

Om vi då kommer ihåg att Guds välsignelse är ett uttryck för det, som han gör för att ge det eviga livets gåva tillbaka till människorna, och att all välsignelse, också den som kommer genom den helige Andes gåvor, är tänkt att tjäna det syftet, då inser vi också att utan ödmjukhet från den som tjänar, och underordnande från den som blir betjänad, kommer detta aldrig att fungera som en kanal för det eviga livet!

Välsignelse ges på knä, och den tas också emot på knä!

Så snart någon upphöjer sig, börjar utöva någon form av makt, och tvingar andra att underkasta sig, börjar livsflödet stängas av. Samma sak händer, när någon vägrar att ödmjuka sig inför den, som Gud vill välsigna genom – något, som alltför ofta händer, när någon beter sig på ett sätt, som påkallar förmaning….

Samma sak gäller om man börjar försöka skaffa sig personliga fördelar med hjälp av sin nådegåva, eller om man försöker göra sig förtjänt av sin nådegåva.

Eller om man försöker göra sig förtjänt av det, som ges genom en nådegåva.

Eller om man förkastar den person, som Gud ville använda för att ge välsignelse genom en nådegåva.

I inget av fallen är man ju kvar på knä, ödmjuk!

När vi gick i bibelskola sade en av lärarna så här, på tal om just detta: ”Om ni vill förstöra någons tjänst i Guds Rike, då ska ni börja smickra och berömma honom, berätta för honom vilken gudsman han är, och hur mycket både Gud och församlingen behöver honom! Då inleder ni honom i frestelse att bli högmodig och tro stort om sig själv, och då kommer han ofelbart att börja se ner på andra, som inte verkar vara lika andliga som han, och då går hans tjänst på grund!”

Ibland, när jag har varit med och bett för andra, har jag lagt märke till hur den, som får förbön, står eller sitter och ber själv också medan förbönen pågår. Varför gör man det? När de andra ber får man ju bara slappna av, vila, öppna sig för Herren och ta emot!

Den här sortens prestationskramp är bara till hinder för Guds verk, och den visar att man tror att man på något sätt måste göra något, åstadkomma något, för att Gud ska bry sig om en. Då är man ännu inte beredd att ödmjuka sig till att bara vila, och ta emot det Gud av nåd vill ge!

Guds gåva kan inte heller köpas för pengar, och den får inte säljas för pengar!

Det fick Elisas tjänare Gehasi lära sig, och det fick Simon trollkarlen lära sig. 2 Kung 5 och Apg 8

Jesu ord om vi ska ge för intet så som vi har fått för intet bottnar i nödvändigheten av att ”stå på knä” när man betjänar sina medmänniskor. Det är inte av ödmjukhet man börjar ta bra betalt för sina tjänster i Guds Rike!

Missförstå mig inte nu. Gud har ju stadgat, att den som predikar evangelium också ska leva av evangelium, och förkunnare behöver också äta, ha tak över huvudet, och betala sina räkningar. Samme Gud har dock också varnat oss för girighet, sagt att vi inte ska samla skatter på jorden, och påmint om att de, som vill bli rika, kommer att hamna i alla slags frestelser och eländen.

Vad jag förstår går gränsen där en Herrens tjänare börjar slå mynt av sin tjänst på ett sätt, som gör det möjligt för honom att ha en levnadsstandard som är högre än genomsnittet. Det är inte av ödmjukhet man vill ha större och finare hus och bilar och prylar än grannen!

När vi började fundera på Andens nådegåvor senaste vinter, sade jag att de andliga gåvorna alltid är korsmärkta, att den, som vill hållas kvar på vägen ifråga om detta, får så lov att säga nej till sig själv, och ta det kors på sig som består i att man alltid ger Gud all ära för det, som händer, och aldrig tillåter sig själv att se ner på andra kristna, som kanske inte har lika synliga gåvor.

Detta med korsmärkningen gäller för all välsignelse, inte bara nådegåvornas välsignelse!

Eftersom välsignelsen förutsätter ödmjukhet på alla håll, kommer de, som drivs av stolthet och lever med stela knän, alltid att vara främmande för den, och den, som får ett uppdrag från Gud att på något sätt välsigna sina medmänniskor med Guds ljus och sanning, kommer att möta motstånd och förföljelse från dem, som är oförmögna att vare sig ge eller ta emot någon verklig välsignelse.

Se bara hur det gick, när Jesus kom till Nasarets synagoga… Luk 4

Han kom med livets gåva, men den togs inte emot. Nackarna och knäna var för styva…

När vi av både Johannes Döparen och av Jesus själv uppmanas att omvända oss och tro evangelium, är det kanske mest av allt detta, som saken gäller; att omvända oss från den stolthet, det högmod, och det uppror mot Gud, som hindrar oss från att ta emot det goda, som Gud på olika sätt vill ge oss.

Gud står ju som bekant emot de högmodiga. Det är de ödmjuka, som får nåd…. Jak 4:6

En vandring i Ande är alltså alltid en vandring i ödmjukhet, ett liv till Guds ära är alltid ett liv i ödmjukhet, och det är inom ramarna för det livet, som Guds nåd och välsignelse kan flöda – också i form av andliga gåvor!

 

Publicerad i Anden och församlingen